Mellersta Erzgebirge är egentligen ett naturområde i Sachsen, men samma namn används också för den turistiska regionen, som är en del av naturområdet, men också det administrativa området. Typiskt för naturområdet är de österut allt bredare höglänta bergskammarna, där gnejs utgör en stor andel av den geologiska grunden. Jämfört med den västra delen av Erzgebirge är nederbördsmängderna i mellersta mindre, men stora lokala skillnader kan förekomma. Mellersta Erzgebirge är känt för sitt traditionsfyllda trähantverk och sin leksakstillverkning. Speciellt koncentrerad är denna tillverkning omkring orterna Seiffen, Olbernhau och Grünhainichen.
Kartor över området med vänlig tillåtelse av www.erzgebirge.de
Zschopau (ca 11 500 inv.) är en romantiskt belägen stad omgiven av djupa skogar, branta klippor och vidsträckta fält. Det slaviska namnet, som staden har övertagit efter floden, har betydelsen "klippa" och "gräva", vilket visar på flodens egenart, att den har grävt sig genom berget. Just på platsen, där orten grundades, passerade den gamla saltvägen mellan Leipzig och Prag floden. Zschopau är första gången omnämnd 1286, men långt viktigare är ett skriftligt omnämnande från 1292, då det i en urkund talas om en befäst stad. Redan under 1100-talets andra hälft hade man upprättat ett bevakningstorn, som under lång tid gällde för att vara stadens äldsta byggnadsverk. Detta tjänar numera som utsiktstorn i staden. Senare byggde man runt detta torn en borg som skydd för staden. 1494/95 byggdes stadskyrkan St. Martin, rådhuset och stadsmuren. Vid sidan av handel och textiltillverkning påbörjades under 1400-talet bergsbrytning, som dock inte gav lika mycket som i närliggande gruvor. I mitten av 1500-talet byggdes borgen om till jaktslott för kurfursten av Sachsen. Under 1700-talet flyttade många hantverkare till staden och framför allt utvecklades textilindustrin kraftigt. I början av 1900-talet blev staden berömd inom bilindustrin, då ett av företagen utvecklade DKW:s tvåtaktsmotor.
Gamla stan i Zschopau är med sin medeltida planlösning k-märkt. Åren 1634 och 1748 härjade förödande bränder i staden och med några få undantag förstördes alla byggnader inom stadsmurarna. Den övervägande delen av byggnaderna härstammar från mitten av 1700-talet som en följd av återuppbyggnaden efter den senaste branden. Förutom några enstaka större byggnader, som präglar stadsbilden, behärskas denna av en ovanligt tät samling av borgerliga hus i enkel barockstil från 1700-talets andra hälft.
Till de mera påtagliga byggnaderna i staden
hör slottet Wildeck, som med början 1545 byggdes om från den ursprungliga
borgen till ett jaktslott. Slottet präglas idag av tillkomsten av byggnader
från flera epoker. Man lägger först märke till försvarstornet i romansk
stil, varifrån man har en god utsikt över staden. Detta är troligen stadens
äldsta byggnad. Byggnaderna från 1500-talet representerar renässansen. Från
denna tid finns ett antal värdefulla takmålningar i olika salar. Under barock
och klassicism företogs flera om- och tillbyggnader. Förutom ett flertal
historiska rum finns i slottet också flera museer, som kan besökas. Hit hör
stadsmuseet, ett motorcykelmuseum, ett myntpräglingsmuseum och ett historiskt
boktryckarmuseum.
Den tidigare sengotiska stadskyrkan St.
Martins förstördes nästan helt och hållet i branden 1748. Tre år senare
påbörjades återuppbyggnaden, som också omfattade det kvarvarande gotiska
koret. Den byggdes nu i barock stil och försågs med Sachsens tredje största
barockorgel. Anmärkningsvärt är också det klassiska predikstolsaltaret.
Kyrktornet stod färdigt först 1798.
I staden finns två rådhus: det gamla
uppfördes 1495 i renässansstil och genomgick ett flertal ombyggnader under
årens lopp. Den senaste ombyggnaden, som satte sin prägel på huset, ägde rum
1920 och omfattande bl.a. rådssalen och ingångsportalen. Det nya rådhuset
(bilden) byggdes 1561 också i renässansstil. Vid branden 1748 förstördes stora delar
och den nuvarande byggnaden präglas därför av återuppbyggnaden i barockstil
1751.
Grünhainichen (ca 1 300 inv.) är en av de småorter, där man sedan lång tid tillbaka tillverkar en mångfald artiklar i trä. Speciellt kända är de små änglarna, men också leksaker i form av dockor och speldosor etc. Flera av tillverkarna tar emot besökare, så att man kan se närmare på tillverkningen. Orten ligger i floden Flöhas dalgång i ett mycket naturskönt område.
Drebach (ca 3 500 inv.) är en by, som ligger i en
sidodal till floden Zschopau och är känd sedan 1386. Byn är bekant för
speciellt två saker: sina stora fält med blommande krokus på våren och sitt
planetarium. I över trehundra år har man kunnat beundra denna blomsterprakt
på ängarna runt Drebach. Som den enda byn i Tyskland har Drebach ett
planetarium, där man med den moderna teknikens hjälp kan förflytta sig ut i
rymden. Dessutom finns starka teleskop, som gör det möjligt att se de verkliga
stjärnorna och jämföra dem med planetariets bilder.
En del av kommunen Drebach är numera också Scharfenstein,
som uppstod runt den borg, som räknas till de äldsta försvarsanläggningarna
i Zschopaudalen. Under nästan 450 år fanns borgen i samma familjs ägo och
först 1931 ändrades ägarförhållandena. Sedan borgen därefter använts för
olika ändamål befann den sig i ett dåligt byggnadstekniskt tillstånd, när
1993 delstaten Sachsen övertog förvaltningen som nya ägare. Sedan dess har
den genomgått en omfattande restauration och nu blivit en stor
turistattraktion. I borgen finns bl.a. ett jul- och leksaksmuseum, en
utställning om borgens historia liksom en visningsverkstad, där man kan se
produktionen av typiska produkter från Erzgebirge.
Seiffen (ca 2 600 inv.) är rekreationsort och
världsbekant tillverkningsort för leksaker och konsthantverk i trä i
Erzgebirge. Orten är känd sedan 1324 och redan under 1600-talet fanns
träsvarvare på orten. 100 år senare började tillverkningen av leksaker, som
så småningom ledde fram till en statlig skola för leksaker. Tack 
vare den
höga kvaliteten kunde man exportera sina produkter, som blev mycket
efterfrågade utomlands. 1953 öppnas ett leksaksmuseum, som genomgår en
omgestaltning 1965.
Många av konsthantverkarna och tillverkarna bjuder gärna
in till besök i verkstaden eller fabriken, så att man på nära håll kan få
se tillverkningen. Speciellt populärt är det att besöka orten och dess
hantverkare under tiden före jul, då allt julpynt tillverkas.
Ett omtyckt besöksmål är Seiffens kyrka, som uppfördes
1776-79, därför att bergsmännen hävdade, att de behövde en. Det gamla
kapellet hade blivit obrukbart och kunde inte repareras. Ett första utkast till
den nya kyrkan förkastades och ett andra utarbetades. Detta gjordes av en elev
till George Bähr, som hade byggt Frauenkirche i Dresden,
som därför kom att stå som modell för Seiffens kyrka. Kyrkan är byggd i en
åttkant med en kupol på åtta pelare, så att den framstår som en rundkyrka.
Inredningen är enkel, men har anknytning till det som utgjorde människornas
utkomst vid tiden för kyrkans tillkomst: tenn, glas, leksaker och malm.
Kyrkobyggnaden har inte berörts av gångna tiders krig utan finns kvar i
originalutförande.
Bilder:Eva Schalling www.seiffen.de
Wolkenstein (ca 4 300 inv.) vid Silvervägen,
Sachsens första turistled, är en bergsstad och en av de äldsta
bosättningarna i området. Under andra hälften av 1100-talet byggs i samband
med bosättningen en borg, som finns omtalad 1241. I slutet av århundradet
bedrivs framgångsrikt malmbrytning och en egen myntpräglingsplats nämns 1323.
Tillsammans med borgen utvecklas en stadsliknande
bosättning, som omsluts av en mur. Omkring 1500 byggs det sengotiska slottet. I
staden finns många minnen, som förmedlar en medeltida stämning: Mühltor,
slottskällaren, det underjordiska gångsystemet och rester av den gamla
stadsbefästningen.
I stadsdelen Warmbad (!) kan man besöka Sachsens äldsta och varmaste (26,5°C) källa, som upptäcktes redan 1385 i samband med brytningen av silvermalm. Tack vare sin sammansättning av viktiga mineraler, natriumhydrogenkarbonat (NaHCO3) /bikarbonat/ och fluorid, används den i bl.a. behandlingen av hjärt- kärlsjukdomar. Efter en utbyggnad 2000 erbjuds ett omfattande kurprogram.
Slottet Wolkenstein ligger på en ca 80 m hög klippa och
är synligt på långt håll. Anläggningen förenar i sig olika gamla
byggnader. Den äldsta delen utgörs av tornet, som tillkom under 1300-talet.
Hur den ursprungliga försvarsborgen såg ut, vet man inte. Den efterföljdes av
den byggnad, som idag domineras av de södra och norra flyglarna. Dessa anses
mera förtjäna beteckningen slott än borg. Museet i slottet ger inblickar i
slottets och stadens historia. I den gamla tortyrkammaren visas en utställning
om medeltida domsrätt och originalverktyg "i rättens tjänst".
[Upp]
