Erzgebirge utgör den naturliga gränsen
mellan Sachsen och Böhmen, vilket också innebär,
att här finns gränsen mellan Tyskland och Tjeckien. De högsta topparna är
Fichtelberg (1 215 m ö.h.) på den tyska och Keilberg (1 244 m ö.h.) på den
tjeckiska sidan. Delar av Erzgebirge hör till naturparken Erzgebirge/Vogtland.
Området har under århundradenas lopp haft olika namn. Under 1100-talet användes t. ex. Böhmerwald och andra näraliggande namn. Sedan man under 1500-talet gjort malmfyndigheter, kom också andra namn till användning, däribland Erzgebirge, som sedan under 1600-talet blev det gängse namnet.
Klimatet i Erzgebirge är ganska bistert och de övre delarna av området kallas ofta på skämt för Saxiska Sibirien. Temperaturen ligger under hela året betydligt lägre än i de låglänta delarna och somrarna är också kortare. Nederbördsmängden är nästan dubbelt så hög och snön kan ligga till in i april.
Kolonisationen av Erzgebirge gick långsamt, framför allt på den böhmiska sidan. Det bistra klimatet och de korta växtperioderna förhindrade odlingen av jordbruksprodukter. Bebyggelsen skedde mestadels från bergets fot utmed dalgångarna in i de djupa skogarna. På den tyska sidan av berget påbörjades kolonisationen under 1100-talet och 1168 upptäcktes den första silvermalmen i närheten av det nuvarande Freiberg. 1300-talet innebar också en kort blomstringsperiod för glastillverkning, som kom med munkar, som hade dessa kunskaper. Förutsättningarna för denna tillverkning var den goda tillgången på trä. Allt eftersom malmbrytningen prioriterades, förlorade glastillverkningen i betydelse. Under 1400-talet upptäcktes ytterligare stora silverfyndigheter, som utlöste en väldig kolonisationsvåg. Under en kort tid uppstod nya bergsstäder i närheten av de nyupptäckta malmförekomsterna. Med malm avses här endast silver och tenn, som var de enda använda malmer, som användes vid denna tid. Det var nu, som Sachsens rikedomar grundlades. I flera av bergsstäderna bearbetades silvermetallen till mynt. Till de kända städerna hör Joachimsthal (Böhmen), där man präglade den bekanta Joachimsthalern. Under 1500-talet gjordes nya upptäckter, som gjorde Erzgebirge till ett centrum för malmbrytningen i Mellaneuropa och medförde en ytterligare invandring. Under 1620-talet genomfördes ett återupplivande av katolicismen i Böhmen, vilket fick till följd att många böhmiska protestanter flydde över gränsen till Sachsen. Malmbrytningen avstannade efter trettioåriga kriget och befolkningen måste söka sig andra utkomstmöjligheter. Förutom textilproduktion blev tillverkningen av trävaror och leksaker viktiga för överlevnaden. Personer, som inte hade någon anknytning till dessa näringsgrenar, utvandrade ofta till de inre delarna av Tyskland eller Böhmen.
Sedan man uppfunnit färgen koboltblått levde malmbrytningen på nytt upp och det var nu kobolt som bröts. Man lyckades hemlighålla tillverkningsprocessen, så att man under ca 100 år hade världsmonopol på den. Från 1820 hittades också uranmalm, vilket bl. a. användes vid färgningen av glas. Mot slutet av 1800-talet avtog malmbrytningen. Anledningarna till detta var flera, av vilka de två viktigaste kan nämnas: vid brytningen användes stora mängder vatten, vilket blev allt dyrare; tyska riket hade övergått till guldmyntfot, vilket medförde snabbt sjunkande silverpriser.
Under första och andra världskrigen
återupptogs malmbrytningen. Fram till 1945 gällde gruvan i Joachimsthal som
den enda uranmalmsgruvan i världen och efter annekteringen av Sudetlandet
beslagtas hela produktionen av uranmalm för utvecklingen av tyska kärnvapen.
Efter de amerikanska atombomberna i Japan började Sovjetunionen också snabbt
att utveckla sådana vapen. För detta ändamål bröts all tillgänglig
uranmalm i Erzgebirge och fraktades till Sovjetunionen. För tredje gången i
Erzgebirges historia strömmade nu tusentals människor till området för att
bygga upp en ny existens.
Under 1800-talet byggdes vägarna till och i Erzgebirge ut och även de övre delarna fick järnvägsförbindelser, vilket blev ett uppsving för turismen i området. Idag är ångloken från den tidens smalspåriga järnvägar en omtyckt turistattraktion. Linbanan från 1924 upp till Fichtelgebirge transporterar än idag besökare upp till bergstoppen, där man kan vandra på ett tätt nät av vandringsleder. För skidåkare är också väl sörjt med spår och pister.
Om människorna i Erzgebirge brukar sägas, att de är mycket musikaliska och skickliga hantverkare, vilket märks i de många småföretag med hantverksmässig tillverkning på olika orter. De anses också vara traditionsmedvetna och håller fast vid invanda seder och bruk och sin nedärvda folkliga konst.
Under advents- och jultiden är Erzgebirge med sina traditionella julmarknader och stora bergsparader ett omtyckt resmål för turister. Till turisternas fromma har också iordningställts en speciell turistled, som ansluter till den historiska silvervägen mellan Zwickau och Dresden.
Befolkningen på den tyska sidan av Erzgebirge har alltsedan återföreningen minskat med mellan 10 - 15 %, vilket beror på den allmänt dåliga ekonomiska situationen. Av befolkningen tillhör ca 42 % den evangeliskt-lutherska landskyrkan. Många olika frikyrkor är dessutom starkt företrädda. På den böhmiska sidan är katolikerna i övervikt.
Turistiskt brukar man dela in Erzgebirge i underavdelningar: Chemnitz med omgivningar, Västra Erzgebirge, Övre Erzgebirge, Mellersta Erzgebirge, Silvrets Erzgebirge och Östra Erzgebirge.
Kartor över området med vänlig tillåtelse av www.erzgebirge.de
[Upp]
