Dresden

Dresden (ca 495 300 inv.) är i sin egenskap av delstatshuvudstad politiskt, kulturellt och finansiellt centrum i fristaten Sachsen. Staden ligger på Elbes båda sidor inbäddad mellan utlöparna från östra Erzgebirge, Lausitz granitplatå och Elbsandsteingebirge. Bl.a. tack vare sitt läge vid floden och den barocka och medelhavsinspirerade arkitekturen liksom de klimatiska fördelarna kallas staden ofta sedan 1800-talet "Elbflorenz" (Nordens Florens). Uttrycket uppstod i samband med stadens konstsamlingar, som liknades vid dem i Florens men också tack vare det pittoreska läget i Elbes dalgång. Även om Elbe är stadens enda farbara flod för större fartyg, finns också andra (bifloder till Elbe), som är viktiga av andra orsaker: Weisseritz, Lockwitzbach och Priessnitz. Under senare tid har ett flertal kommunsammanslagningar medfört, att staden växt till ytan och nu intar en fjärde plats som storstad efter Berlin, Hamburg och Köln.

 Efter de stora sammanslagningarna hör Dresden till Europas grönaste storstäder med 63 % grön- eller skogsyta. I stadens norra delar utgör Dresdner Heide ett stort slutet skogsområde och inom stadsområdet finns flera natur- och landskapsskyddsområden. Till detta kommer också en mängd k-märkta trädgårdar, parker och alléer.

Stadens historia går tillbaka till yngre stenåldern mycket tack vare det gynnsamma klimatet och den fruktbara dalgången, som drog till sig kringströvande samlare och jägare. De germaner, som hade bosatt sig här, vandrade under 500-talet västerut och följdes av slaver, som grundade byn Drezdany (ett gammalsorbiskt ord med betydelsen sump- eller strandängsinnevånare). I början av 900-talet erövrade tyska härar de slaviska områdena mellan Saale och Elbe, och förlade sitt maktcentrum till Meissen. 200 år senare följde tyska bosättare, som snart dominerade den slaviska befolkningen. Trots det gynnsamma läget och den fruktbara jorden var dock bosättningen i området ett problem på grund av den kraftiga skogstillväxten. Vid flera av de nya handelsvägarna bosatte sig köpmän och hantverkare, vars bosättningar gynnades av landsherrarna, som försåg dem med olika stadsrättigheter. Under 1100-talet lät Meissens markgrevar bygga en borg på en höjd vid Elbe för att skydda den mycket använda övergången över floden nära den sorbiska byn. Redan 1216 betecknades köpmansbosättningen i närheten av borgen som stad. Den ursprungliga staden omfattade ungefär det område som idag utgör centrum av Dresden på Elbes vänstra sida. Den fortsatta utbyggnaden av staden och utvecklingen av handel och hantverk gick långsamt framåt, medan andra närliggande städer uppvisade en mera betydande ekonomisk växtkraft.

1485 delades det wettinska hertigdömet och den albertinska linjen valde Dresden som residens. Hovet hörde till reformationens viktigaste motståndare, vilket ledde till att staden blev ett centrum för alla tvistigheter med den lutherska trosinriktningen. Efter 1539 infördes dock även här reformationen och Dresden blev således huvudstad i det viktigaste protestantiska landet inom det tysk-romerska riket. I staden utvecklades ett aktningsvärt kulturellt och ekonomiskt liv, som i allt väsentligt styrdes av hovets behov. Under trettioåriga kriget deltog Kursachsen från 1620 omväxlande på svensk och kejserlig sida i kriget. Även om staden aldrig blev plundrad eller förstörd ledde hunger, pest och allmän ekonomisk nedgång till avsevärda störningar i utvecklingen. Under de följande årtiondena kunde man emellertid genom hovets försorg återknyta till den tidigare utvecklingen, vilket tog sig uttryck i nygrundade fabriker och nybyggnad av många av stadens praktbyggen. När August den Starke 1698 också blev kung av Polen, innebar detta, att Dresden blev en huvudstad av europeisk betydelse med en stadsbild, som ändrades helt, så att staden nu dominerades av de många nya barockbyggnaderna. Under en kort tid uppfördes flera av stadens mest bekanta byggnader: Zwinger, Taschenbergpalatset, japanska palatset, pillnitzeranläggningarna, Frauenkirche och katedralen. Vid denna tid uppstod också de stora tavelsamlingarna och den första tillverkningen av porslin, som senare flyttades till Meissen. Under 1700-talets många krig var Dresden ofta involverat genom belägringar, erövringar och förstörelse, som staden endast med svårighet kunde hämta sig från. Den en gång så viktiga europeiska medelpunkten blev en politisk provins, även om många betydande kulturpersonligheter uppehöll sig här. Vid 1800-talets början hade staden blivit till ett centrum för den tyska tidiga romantiken.

Franska revolutionen uppmärksammades också i Dresden och i den s.k. Pillnitzdeklarationen 1791 lades grunden till 150 års ständiga motsättningar med Frankrike. 1805 besegrades Sachsen av fransmännen och Napoleon kom flera gånger till Dresden. Det blodiga Folkslaget vid Leipzig 1813, vilket till en del genomfördes strax utanför Dresdens portar, utgjorde upptakten till Napoleons slutgiltiga nederlag. Sachsen blev härefter rysk-preussiskt generalgouvernement för att efter Wienkongressen 1815 förlora hälften av territoriet till Preussen. Under resten av 1800-talet förskonades Dresden från vidare krig och blev till huvudstad i ett av de starkaste kungarikena inom det tyska riket. Stadsutvecklingen bestämdes inte längre av hovet utan mera av den begynnande industriella utvecklingen, som fordrade både mera plats för industrierna och mera arbetare för att kunna driva dem. Staden växte ut både till yta och befolkning och i mitten av 1800-talet hade man redan en befolkning av 100 000 innevånare. De för staden typiska industrierna återfanns inom finmekanik, optik och njutningsmedel (choklad, cigaretter).

Av första världskriget berördes Dresden inte alls, men vid den efterföljande novemberrevolutionen 1918 tvingades kungen att abdikera och fristaten Sachsen bildades. Även under andra världskriget såg det länge ut som om Dresden skulle förskonas från krigshandlingar. Nätterna 13 - 15 februari 1945 utsattes emellertid även Dresden för fem på varandra följande allierade bombangrepp, som nästan helt förstörde centrum och förstäder. Förutom ett stort antal dödade innevånare (man brukar ange 35 000 som en högsta gräns) förstördes den kulturhistoriskt värdefulla innerstaden med dess berömda byggnader Zwinger, slottet, Taschenbergpalatset och Frauenkirche. För Dresdens del tog kriget slut 8 maj 1945, då staden besattes av den sovjetiska armén. Under de första efterkrigsåren gick mycket tid åt till att skaffa undan de enorma ruinhögarna för att sedan under 50-talet kunna börja återuppbyggnaden av bostäder och representationsbyggnader. Redan från början var man också inställd på att bygga upp vissa utvalda representativa byggnader som Zwinger, som stod färdig 1964, hovkyrkan, Johanneum och Albertinum, medan många värdefulla rester från andra byggnader revs. 1985 stod Semperoperan klar. Den fortsatta uppbyggnaden av staden präglas av den då rådande socialistiska synen, som förordade ett helt annat byggnadssätt med stora sammanhållna block av bostäder och en annan typ av representativa byggnader.

Den fredliga revolutionen, som ledde till att staten DDR upphörde, hade viktiga utgångspunkter också i Dresden. Efter massdemonstrationer i oktober 1989 tvingade man fram dialoger med de lokala myndigheterna. I december besatte man fredligt säkerhetstjänstens lokaler. Efter återföreningen fick Dresden tillbaka sin ställning som huvudstad i fristaten Sachsen och en omfattande byggnadsverksamhet inleddes, som kröntes med invigningen av den återuppförda Frauenkirche 30 oktober 2005.

De många sevärdheterna i staden gör att endast ett litet urval kan nämnas och i koncentrerad form. Till dem man bör besöka hör Zwinger, Dresdens vackraste barockbyggnad i centrum av Gamla stan. Denna byggnad räknas till Europas mest betydande från senbarock tid. Porten med den förgyllda kronan har blivit ett kännetecken för staden. Beteckningen "Zwinger" kommer från det ursprungliga läget mellan den yttre och inre fästningsmuren. Anläggningen är idag en sluten enhet bestående av en stor innergård, olika paviljonger och gallerier. Zwinger hyser dyrbara samlingar av tavlor och porslin, en rustkammare samt ett museum om djurkunskap och en matematisk-fysikalisk salong.

Frauenkirche utgör en höjdpunkt i det protestantiska kyrkobyggandet i Sachsen och ett mästerverk inom den europeiska barocken. Kyrkan tillkom under åren 1726 - 43 och präglade under över 200 år stadsbilden. Efter förstörelsen 1945 hade kyrkans kvarvarande delar sparats och kunde användas vid den 1994 påbörjade rekonstruktionen. Återuppbyggnaden föregicks av omfattande diskussioner, om det var rätt att undanröja den ruinhög, som under tiden förklarats som minnesmärke mot kriget. Efter stora ekonomiska insatser av både privatpersoner, stiftelser och företag kunde återuppbyggnaden ske efter gamla planer, foton och bilder. Att resultatet blev lyckat bevisas av alla de reaktioner, som kommit efter kyrkans återinvigning. Kyrkan är ingen församlingskyrka utan står öppen för alla. Den används dessutom för andra ändamål som konserter etc.

Dresdens operatradition går tillbaka till renässansen och var först förbunden med det kurfurstliga hovet, som använde sig av flera olika spelplatser. 1838 fick arkitekten Gottfried Semper uppdraget att bygga ett representativt operahus, härav namnet Semperoperan. Detta brann redan 1869 men ett andra byggdes i italiensk renässansstil några år senare. Sedan också detta förstörts under andra världskriget byggdes det upp under åren 1977 - 85 i stil efter originalet och återfick sin tidigare ornamentik och utsmyckning. Arkitekturen och den speciella akustiken gör Semperoperan till en av höjdpunkterna inom 1800-talets teaterarkitektur. Tack vare den betydande musiktraditionen och operans höga musikaliska kvalitet räknas åter den saxiska statsoperan till ett av världens mest kända operahus.

Residensslottets historia går tillbaka till 1200-talet, då det tillkom som en romansk borganläggning. Fram till 1918 fungerade det som bostad och regeringssäte för de saxiska landsfurstarna. Under denna tid byggdes slottet om flera gånger. Av den ursprungliga anläggningen finns fortfarande kvar det 100 m höga tornet (Hausmannsturm). Under 1500-talet byggdes borgen om till ett praktfullt renässansslott. Efter en brand 1701 byggdes det åter upp, nu med barock inredning. Vid sekelskiftet 1900 förestod nästa ombyggnad, nu i nyrenässansk stil. Vid bombangreppen 1945 brann hela slottet upp och den största delen av den dyrbara inredningen gick förlorad. 1985 påbörjades återuppbyggnaden som museikomplex för Dresdens statliga konstsamlingar. Det första museum som tog byggnaden i besittning var kopparsticksmuseet, som sedan 2004 presenterar sina skatter.

Katedralen (Hovkyrkan) tillkom efter tillskyndan av August den Starke, som 1697 konverterade till katolicismen, då han tog över den polska kungakronan. Först under hans sons ledning kunde den senbarocka kyrkan byggas 1734 - 54 och då under protester från den övervägande protestantiska befolkningen. Det imponerande tornet dominerar stadssiluetten vid floden. Sevärt i kyrkans inre är bl.a. rokokopredikstolen, Silbermannorgeln och högaltaret. I kryptan förvaras 49 sarkofager med Sachsens katolska härskare.

Det stora kvadratiska torget utgör sedan Dresdens grundande kärnan i staden. Det omnämndes redan 1370 i samband med marknader, fester och spel. Vid bombangreppet på Dresden blev torget helt förstört. Återuppbyggnaden påbörjades 1953 efter en förändrad planritning och de nyuppförda husen byggdes i former, som skulle påminna om den tidigare bebyggelsen genom att man använde sådana stilelement, som då var förhärskande. Dessa byggnader är nu k-märkta och begränsar torget mot öst och väst. Torget används idag för marknader, där en av höjdpunkterna är den årligen återkommande Striezelmarkt, en av de traditionsrikaste julmarknaderna i Tyskland.

Bland de historiska byggnaderna i stadsdelen Neustadt kan det japanska palatset tydligt kännas igen på sina exotiskt rundade takformer. De första slottsbyggnaderna på platsen tillkom 1715 och sedan kurfursten Friedrich August I hade förvärvat slottet, bestämde han att det skulle hysa hans omfattande porslinssamling. Under åren 1727 - 33 utvidgades det därför till en anläggning med fyra flyglar i en stil på gränsen mellan senbarock och klassicism. Efter uppbyggnaden 1952 finns i slottet etnologiska museet och landsmuseet för tidig historia.

Utefter floden ligger tre slott, (Albrechtsberg, Villa Stockhausen, Eckberg), som tillkom under 1800-talet för olika privatpersoner samt slottet Pillnitz, som en gång var det saxiska hovets sommarresidens. Slottet, som var ett vatten- och bergspalats med svängda tak och kinesiskinspirerad fasadbemålning, ligger inbäddat i den geometriska trädgårdsanläggningen. Slottsanläggningen  går tillbaka på ett palats byggt 1720 - 22 vid vattnet. 100 år senare byggdes det nya palatset mitt emot vid bergssidan. Idag finns i slottet bl.a. ett konsthantverksmuseum. Sevärd är också den intilliggande engelska trädgården med sällsynta träd och en över 200 år gammal japansk kamelia.

Förutom de ovan nämnda museerna finns i staden ytterligare ett drygt trettiotal, som spänner över de mest skilda områden, från olika sorters konst till dockor och militaria.

Foto: Münch  www.dresden.de 

[Upp]