Karta med vänlig tillåtelse av
Tourismusverband "Sächsisches
Burgen- und Heideland" e.V.
Norr om
Chemnitz ligger en landskapligt
mycket förtjusande och intressant trakt, Zschopaudalen mellan Waldheim och
Mittweida. Dalen är ett riktigt fynd för naturvänner och med
landskapsskyddsområdena Talsperre Kriebstein och mellersta Zschopaudalen en
klenod för dem som söker rekreation. Floden Zschopau har skurit in upp till 70
m i höjdplatån och bildar ett vilt romantiskt landskap, där branta klippor,
trånga dalar, skogbeväxta sluttningar och mjuka mader omväxlande erbjuder
besökaren att ta del av ett kontrastrikt landskap. Förutom naturen finns
också talrika sevärda rester från det förgångna i form av borgar m.m.
Staden Waldheim (ca 8
300 inv.) har
tack vare sitt läge på Erzgebirges norra rand (medelsaxiska högplatån)
utvecklats till en centralt belägen turistort i regionen och betecknas ofta som
"Zschopaudalens pärla". Staden är känd sedan 1198, borgen omnämns
först 1271 och Waldheim betecknas som stad 1286. 1404 omformades 
borgen till
ett augustinerkloster, som 1549 efter reformationen upplöstes och till vissa
delar uppgick i kyrkans ägo. Det tidigare klostret byggdes 1555 om till ett
slott och var inte längre så nära förbundet med borgen i Kriebstein och vann
därigenom mera självständighet. Under 1580-talet byggdes slottet om till ett
jaktslott och kyrkan till en slottskyrka. Under 1300-talet och ca 250 år
framåt utvecklades flera hantverk som skomakeri, väverier för olika tyger,
skrädderier m.fl. Under trettioåriga kriget uppstod stora skador genom
plundringar, bränder och farsoter. Eftersom staden inte hade någon stadsmur
eller andra skyddande 
byggnationer, hade befolkningen svårt att skydda sig mot
anfallarna och över två tredjedelar av stadsbefolkningen förlorade livet.
Förnyade krig och sjukdomar drabbade staden, men varje gång lyckades man resa sig
ur den nöd, som de förde med sig. Först 1813 började en fredlig period, då
staden utvecklades, delvis genom nya verksamhetsgrenar som träindustrier,
tvål- och cigarrtillverkning. En följd av tvåltillverkningen var uppfinningen
av tandkräm 1851. Under andra världskriget skonades staden från strider.
Den korta tiden 21 april till 29 juni 1950
kom att ge Waldheim ett mindre tilltalande rykte, då i tukthuset genomfördes
de s.k. Waldheimprocesserna. Flera domstolar från distriktet Chemnitz förde
där förhandlingar mot ca 3 400 personer, som beskylldes för att ha begått
krigs- eller nationalsocialistiska brott. De anklagade kom från de tre
kvarvarande interneringslägren Bautzen, Buchenwald
och Sachsenhausen, där de till en
del hade suttit fängslade sedan 1945. Då den sovjetiska kontrollkommissionen
hade för avsikt att upplösa sina läger i Östtyskland, beslöt kommissionens
ordförande att låta överföra fångarna till östtyska myndigheter. Vid
genomförandet av domstolsförhandlingarna skedde svåra brott mot
grundläggande rättsstatliga regler, då det stora flertalet av processerna
ägde rum enligt ett snabbförfarande, där de enskilda rättegångarna ofta tog
endast några minuter, innan dom meddelades. Ofta skedde detta utan hänsyn till
det av de sovjetiska undersökningsorganen framlagda materialet och med några
undantag utan 
att de anklagade kunde få hjälp av försvarsadvokater. Endast i
tio fall lät domstolen döma klart belastade anklagade i offentliga
skenprocesser. Processförloppet följde SED-ledningens planer och övervakades
hela tiden av denna. Domarna och åklagarna var regimtrogna, som valts ut ur den
krets av "folkdomare", som sedan 1946 hade utbildats i korta
lärokurser för att säkerställa, att de avkunnade domarna skulle motsvara
SED-ledningens och den sovjetiska ockupationsmaktens förväntningar. De
avkunnade domarna skulle inte understiga fem års tukthus. Då processerna var
över, hade 32 dödsdomar avkunnats, av vilka 24 verkställdes. Endast 14 dömda
fick frihetsstraff under 5 år. (Man kan jämföra dessa rättegångar med de
beryktade, som hölls under den nazistiska tiden.) Efter att de avkunnade
domarna hade lett till protester över hela världen, frigavs många dömda 1952
eller deras straff reducerades. Sedan DDR-staten hade upphört, rehabiliterades
samtliga dömda och efter den tyska återföreningen ställdes några domare och
åklagare inför rätta för rättskränkning och olaga frihetsberövande.
Nära förbunden med stadens historia är borgen Kriebstein, som ligger högt över Zschopaudalen på ett klipputsprång söder om Waldheim. Där man på en brant klippa kan besöka den över 650 år gamla gotiska borgen, omfluten på tre sidor av floden Zschopau och på den fjärde skyddad genom en djup grav. Detta är den mest bekanta och bäst bibehållna borganläggningen i regionen. Större delen av borgen kan besökas och i museidelen finner man en stor mängd utställningsföremål från tidigare epoker.
Mittweida (ca
15 200 inv.) grundades
som by under 1100-talets andra hälft och omnämndes 1209 första gången. Redan
1286 betecknades Mittweida som stad och var tidigt oavhängig med eget råd och
rättsväsende. Under medeltiden omgavs staden av en stadsmur med fyra portar.
Stadens centrala delar kan bestämmas till 1300-talet. I 
början av 1400-talet
fick textiltillverkningen fäste och staden blev så småningom ett centrum för
linnehandeln. Stor betydelse fick också bryggerinäringen. 1800-talets
industrialisering kom också textilindustrin till del liksom andra närstående
industrigrenar. De båda världskrigen innebar inga stora skador för staden,
som efter uppbyggnadsperioden fick industrier bl.a. inom elektronik,
metallindustri och maskinbyggnad. Efter 1989 förändrades strukturen
genomgående och den tidigare textilindustrin försvann nästan helt.
Industrigrenar som kom i stället var möbeltyger, läder etc.
I stadens centrala delar
finns ett antal äldre hus, bl.a. handels- och brygghuset, en renässansbyggnad,
där fortfarande väsentliga delar härstammar från 1500-talets första hälft.
Vapenstenen anger årtalet 1537 och bottenvåningen uppvisar sengotiska valv.
Huset byggdes senare om under barocken. Till äldre sevärdheter hör också de
uthuggna källargångarna under kyrkogården. Förmodligen tillkom dessa under
1300-talets andra hälft och något senare. Ursprungligen kunde de nås genom
lagerutrymmen på kyrkogårdsmuren.
Stadskyrkan är en sengotisk
hallkyrka, som uppfördes efter stadsbranden 1450, då också delar av den
tidigare kyrkan togs i anspråk. Kyrkans dopfunt är från 1553 och predikstol
och altare från 1660-talet.
Av den tidigare stadsmuren finns vissa rester kvar i de sydvästra delarna av den ursprungliga staden.
Frankenberg (ca
15 600 inv.), som är en småstad inte långt från Chemnitz, kan se tillbaka på
en drygt 800-årig historia. Som första årtal för grundandet anges 1188. Tack
vare mineraltillgångar i området utvecklades staden främst inom
mineralbrytning och därtill anknutna industrigrenar. Trots dessa ekonomiska
framgångar är Frankenberg mest känd som en ledande ort inom textilindustrin.
Denna utvecklades ännu mera under 1800-talets industrialisering genom utbyggnad
av närbesläktade verksamheter. Från 1800-talets mitt tillkom också
tillverkningen av cigarrer som en viktig industri för hemarbetare.
Genom att staden inte
utsattes för krigshärjningar under de båda världskrigen, finns många gamla
byggnader bevarade, som återspeglar tidigare tidsepokers kultur. Omfattande
saneringar pågår för att rädda byggnaderna till eftervärlden.
Borgen Sachsenburg, känd
sedan 1197, fick sitt nuvarande slottslika utseende under 1400-talets senare
del. Tillsammans med Albrechtsburg i Meissen räknas det som ett av de få
återstående exemplen på ett komplett bibehållet bostadsslott. I slottet
finns ständiga utställningar, som visar regionens utveckling, slottets
historia och bergsbrytning. Dessutom en utställning om det
koncentrationsläger, som fanns under tiden 1933-37 i Sachsenburg.
En särskild utställning utgör den avdelning, som visar den speciella verksamhet, som bedrevs i slottet under andra världskriget. Vid Nürnbergprocessen framträdde ett vittne, som hävdade, att man under kriget hade framställt biologiska stridsmedel i form av ett pestvirus. Förhållandet var emellertid det rakt motsatta. 1943 hade armén inrättat ett forskningscentrum, som skulle ta fram ett motmedel mot pest, som man fruktade skulle komma att användas som stridsmedel och som man inte hade något verksamt skydd emot. Trots dåligt understöd vid uppbyggandet av verksamheten lyckades man producera en viss mängd vaccin.
I staden finns också ett
fordonsmuseum, som visar fordon byggda i regionen (Framo, Barkas). Stadens
hembygdsmuseum visar utvecklingen av övriga industrier.
[Upp]
