Karta med vänlig tillåtelse av
Tourismusverband "Sächsisches
Burgen- und Heideland" e.V.
"Hela området ser ut som ett rörligt hav av jord", säger den tyske diktaren Heinrich von Kleist, när han beskriver regionen. Framför allt blev den berömd genom Rochlitzer porfyrtuff, en lysande röd sten, som uppstod ur askan från en vulkan. Sedan mer än 1000 år bryts denna och lyser framför allt på många historiska byggnader i trakten. Tack vare den iögonenfallande marmoreringen kallas den också "saxisk marmor". Sevärt i dessa gamla stenbrott är också den unika flora, som har slagit rot i de många skrevor, som har uppstått vid brytningen.
Rochlitz (ca 7 400 inv.) i Muldes dalgång har bevarat sin historiska miljö ända till idag och inte förlorat något av sin dragkraft. Inbäddad i Vorerzgebirges dallandskap erbjuder staden förutom många naturscenerier också flera sevärdheter, som vittnar om äldre tiders byggkonst. Rochlitzer Berg med sitt 27 m höga utsiktstorn höjer sig dominerande över staden. För 250 miljoner år sedan stelnade vulkanens väldiga glödande massa till den röda porfyrtuff, som har blivit känd långt utanför Sachsens gränser. Inte någon annanstans i Europa finns något liknande.
Ett ytterligare kännetecken för staden är slottet vid bergets fot. Redan på långt håll ser man de båda tornen. Denna ursprungliga befästningsanläggning finns omnämnd redan 995 och hör till stadens turistiska attraktioner. Slottet var en gång i tiden både saxisk landsborg och riksborg. Slottsmuseet ger en inblick i borgens byggnadshistoria och berättar om dess innevånare.
Staden i sig med sin historiska stadskärna är rik på sevärdheter. Två kyrkor, St. Petri och Kunigundakyrkan, byggdes inom stadens område. St. Petri var ursprungligen en kyrka knuten till borgen och avsedd för den bosättning, som uppstod vid borgen. Man antar, att kyrkan grundades under 900-talet som en romansk kyrka, men omnämndes först 1186. Under 1400-talets andra hälft ersattes den med en sengotisk byggnad, vars planritning påminner om Kunigundakyrkans. Under 1890-talet omgestaltades kyrkans inre i nygotisk stil. Genom restaureringen uppstod ett enhetligt rum, där den konstfulla målningen kommer till sin rätt.
Kunigundakyrkan har fått sitt namn efter kejsarinnan Kunigunda, som helgonförklarades 1200. Den sengotiska treskeppiga hallkyrkan är en kvaderbyggnad av porfyrtuff vid torgets östra del. Denna konsthistoriskt värdefulla kyrkobyggnad (färdig 1476) är unik i Sachsens sengotiska arkitektur. Imponerande är de plastiska utsmyckningarna och skulpturerna på pelare och gesimser. Högaltaret från 1513 räknas till de mest betydande verken inom sengotisk altarkonst i Sachsen.
Vid torget, som en gång i tiden var Europas största, ligger också bland många restaurerade borgarhus rådhuset, som i sin nuvarande form uppfördes 1828 genom en om- och nybyggnad. Iögonenfallande är portalen vid ingångshallen med de fyra doriska pelarna av röd porfyrtuff. Som en direkt motsats till dessa moderniserades rådhusets inre till 1000-årsfirandet 1995, varvid man använde sig av granit, glas och ädelstål, vilket tillsammans med de ljusa färgerna får byggnaden att verka mycket större.
[Upp]
