Karta
med vänlig tillåtelse av Tourismusverband "Sächsisches
Burgen- und Heideland" e.V.
Naturparken Dübener Heide är en idealisk plats, där man odelat kan njuta av naturen. Den omfattar ca 1000 km² och är det största sammanhängande skogsområdet i Mellantysklands sydliga lågland. Området ligger vid sidan av de livliga trafiklederna men kan ändå nås utan problem. Det är ett semestermål, som är värt att besöka vid alla årstider, eftersom naturen allt efter årstid visar upp en annan sida.
Hedlandskap innebär för nordbor oftast den typ av hed, som representeras av Lüneburger Heide med typiska, låga buskar och växter (en och ljung), men begreppet "hed" har ett annat ursprung. Grundbetydelsen är "en skoglös, obebodd slätmark", där betydelsen under medeltiden sedan förändrades till "obebott, vildvuxet land", som användes av kommunerna och ställdes till förfogande för kommuninnevånare, som inte hade eget land. På detta område, som oftast bestod av en blandning av äng och skog, kunde dessa fattiga låta sin boskap beta. Senare kom uttrycket Heide att stå för en fattig och karg region. Mellantyskland kan uppvisa många sådana landskap med beteckningen Heide. Den naturliga vegetationen utgjordes av bergek och avenbok, tall-, björk- och ekskogar. På vattennära platser fanns dessutom al- och askskogar.
Den nuvarande formationen av Dübener Heide tillkom för ca 250 000 år sedan under istiden vid Saale. Den första bevisbara bosättningen på hedområdet skedde genom den västgermanska stammen hermundurerna. En stor del av dem lämnade regionen under 500-talet. Från 600-talet bodde slaver i området, men dessa flyttade så småningom under 1100-talet. I deras ställe kom flamländare och friser, som kallats dit. Senare kom askanier och wettiner och regionen tillhörde Kursachsen. 1944 upplöstes den preussiska provinsen Sachsen. Idag hör 2/3 av Dübener Heides yta och befolkning till Sachsen-Anhalt och 1/3 till Sachsen. (OBS. Alla orter i norr på kartan ovan ligger i Sachsen-Anhalt.)
De dominerande näringsgrenarna i området är turism, lant- och skogsbruk, medan däremot de producerande yrkena är av ganska ringa betydelse.
I västra delen av området, väster om floden Mulde, ligger Delitzscher Land, som under senare år helt har förändrats. Här bestämdes tidigare landskapsbilden av den brunkolsbrytning, som utgjorde den huvudsakliga inkomstkällan för i området boende. Detta visas också genom den turistled, som går under namnet "Brunkolsvägen". De tidigare kolbrotten har nu ersatts av ett imponerande sjö- och naturskyddslandskap, som erbjuder mängder av sysselsättningar för turister.
Staden Dommitzsch (ca
2 700 inv.) är
en av de saxiska städerna, som har nära till naturparken och som därför har
blivit en omtyckt uppehållsort för sådana turister, som vill göra
dagsutflykter till området. Staden är känd som bosättning sedan 900-talet
och fick sina stadsrättigheter 1298. Stadens äldsta bekanta kyrka skall ha
byggts under 1200-talet men förstördes genom krig 1430. Kvarvarande rester
försvann under 1800-talet. Några reliker i form av snidade altarfigurer från
den tiden finns dock i den nuvarande Mariakyrkan, som påbörjades 1443. Efter
femtio års byggnadstid hade man en treskeppig sengotisk hallkyrka i tegel med
ett mäktigt västtorn. Den skadades vid en brand 1588 
och brann ur
fullständigt 1637, som var det värsta året under trettioåriga
kriget. Åtskilliga reparationer och förnyelser förändrade dess utseende,
endast altarrummet förblev i sin ursprungliga form med sitt vackra
stjärnvalv.
Alldeles i närheten av kyrkan ligger ett av stadens äldsta hus, det gamla apoteket. Denna korsvirkesbyggnad från 1716 inrymmer idag ett litet museum, där föremål, som har anknytning till hembygdsforskning har ställts ut.
Bad Düben (ca 8
200 inv.) ligger i
sydkanten av naturparken och genomflyts av floden Mulde, en av Elbes
bifloder, som dock ej kan användas för skeppsfart. Staden har en mer än
tusenårig historia 
bakom sig. Borgen Düben är känd sedan 981 men då under
ett slaviskt namn med sorbisk bakgrund. Borgen vid Mulde är fortfarande stadens
kännetecken. Omkring 1200 grundade flamländska invandrare vid sidan av borgen
en ny församling, som kunde utvecklas i skydd av borgen och som kom att utgöra
början till den nutida staden. Borgen förstördes 1450 genom en brödrafejd
men kunde åter sättas i stånd. Borgen är känd även från litteraturen
genom författaren Heinrich von Kleists skildring av hästhandlaren Michael
Kohlhaas och hans strid för rättvisa. Under trettioåriga kriget träffades
här den svenske kungen Gustav II Adolf och Johann Georg I av Sachsen 
för att
sluta förbund mot den katolske kejsaren. Resultatet av detta förbund blev att
de förenade härarna besegrade de kejserliga trupperna under Tillys befäl i
slaget vid Breitenfeld. Under kriget brandskattades och förstördes staden 
flera gånger. Under de napoleonska krigen var Düben under en kort tid
huvudkvarter för Napoleon, som härifrån befallde sina truppers uppmarsch till
det som kom att kallas folkslaget vid Leipzig. Efter Wienkongressen tillhörde Düben Preussen som en
integrerad del av provinsen Sachsen. I slutet av 1800-talet började staden
utvecklas till kur- och badort tack vare förekomsten av myr- och mineralvatten
i närheten.
Till de äldre byggnaderna i staden hör
Nikolaikyrkan, som uppfördes i slutet av 1100-talet. Den klarade sig
förvånansvärt bra under alla de tidiga krigen, men en brand strax efter
trettioåriga krigets slut skadade den svårt. Bara tornet med dess delvis
mycket gamla klockor förblev relativt oskadat. En av de klockor, som man nu kan
höra i Düben, stammar från tiden omkring 1300. 1809 rasade tornet samman och
under de följande tio åren byggdes detta upp på nytt tillsammans med ett
skepp. Sitt nuvarande utseende fick det 1887 genom en påbyggnad ovanför
tornvåningen. Vid en renovering 1907 genomfördes vissa förändringar i
jugendstil inne i kyrkan.
Några få kilometer norr om Leipzig börjar Delitzscher Land, som sträcker sig upp till Dübener Heide. Huvudort inom området är Delitzsch (ca 26 300 inv.). Stadens namn betyder 'kulle' eller 'litet berg' och syftar på förhöjningen inom det nuvarande slottsområdet. Enligt berättelserna stod här tidigare en slavisk träborg, som senare ersattes med en tysk stenborg, som kompletterad med gravar och vallanläggningar utgjorde en gynnsam förutsättning för bebyggelse på platsen. I skydd av borgen uppstod staden, som är känd sedan 1166 och omtalas som stad redan omkring 1291. Eftersom staden låg utmed en gammal handelsväg, saltvägen, utvidgades den snart till en marknadsplats, som karaktäriserades av de hantverkare, som hade bosatt sig på orten. I slutet av 1300-talet byggs stadsmuren, samtidigt som man också byggde två torn. 1404 påbörjades stadskyrkan S:t Peter & Paul i sengotisk stil. 1516 byggdes S:t Georg och två år efter påbörjades också Mariakyrkan. I samband med krigen besattes staden 1644 av svenska trupper, som var ofina nog att rasera delar av stadsmuren. Ännu i början av 1800-talet var Delitzsch en stad med mest hantverkare och jordägande stadsbor. I samband med industrialiseringen förlorade flera av de sedan medeltiden bestående hantverksyrkena sitt berättigande, då deras arbetsuppgifter övertogs av fabriker, som satsade på stordrift.
Till de byggnader man bör besöka i
Delitzsch hör barockslottet, vars museum ger besökaren en mångsidig översikt
över region- och kulturhistoria. I barocksalen kan man också se delar av
barockaltaret tillhörigt stadskyrkan S:t Peter & Paul. Andra salar och rum
visar, hur 1700-talets hertiginnor bodde i slottet. I slottstornet får man veta
mera om stadens historia och om arkeologiska fynd i omgivningarna. Från den
översta tillgängliga våningen har man en god utsikt över det omliggande
landet. På begäran finns också möjlighet att få besöka källarvalven.
Parken omkring slottet har rekonstruerats under senare år efter en förebild
från 1692 och är öppen för allmänheten.
Stadskyrkan
S:t Peter & Paul är en
treskeppig hallkyrka, som med sina båda tornspetsar präglar stadsbilden i
Delitzsch. Efter en nittioårig byggnadsperiod stod kyrkan färdig 1494. Av
speciellt värde är det gotiska huvudaltaret, vars oljemålningar helt kunde
friläggas i början av 2000-talet samt de betydelsefulla väggmålningarna, som befinner sig i en
nisch på östra sidan i kyrkans inre liksom Adam och Eva ovanför tornuret.
Stadens rådhus byggdes mellan 1474 och 1497, vilket inte fasaden ger uttryck för, då denna har tillkommit senare i senklassicistisk stil. De inre gotiska valven däremot visar mot 1400-talet.
Stadsmuren är gjord i tegelsten och var
ursprungligen ca 6 m hög. Denna tillkom omkring 1400 och skulle med sina 1,4 km
säkra den historiska gamla stan. Efter förstörelsen under trettioåriga
kriget byggdes den upp till ca 3 - 4 meters höjd. I samband med muren kan man
också bese Hallescher Turm och Breiter Turm (med sina 46 m är detta stadens
näst högsta byggnad).
Staden Eilenburg (ca
16 500 inv.)
ligger i utkanten av Dübener Heide vid floden Mulde endast 25 km från Leipzig.
De äldsta tecknen på en mänsklig närvaro i området går tillbaka till
mitten av äldre stenåldern, från vilken tid man har hittat lämningar efter
kringströvande jägare. Alla efterföljande kulturer har lämnat kvar spår
efter sig i Muldes dalgångar. När östslaviska stammar bosatte sig i det
område, som germanerna hade lämnat, fanns redan befästningsanläggningar på
Muldes stränder. Sorberna upprättade en stor ringborg som uppehållsplats för
sina begränsade bosättningskammare. I och med att sorbernas område inlemmades
med den tyska feodalstaten i början av 900-talet, lät den tyske kungen
Heinrich I upprätta en militär stödjepunkt som beståndsdel i borgsystemet i
stället för sorbernas 
borg. 961 bekräftas förekomsten av borgen Ilburg i ett
dokument. Från 1089 och oavbrutet fram till 1918 härskade den wettinska ätten
över ett territorium, ur vilket bl. a. den nutida fristaten Sachsen
härstammade. I mitten av 1100-talet uppstod i skydd av den mäktiga borgen en
stadsbildning, där framför allt flamländska invandrare slog sig ned. Under
1400-talet förlänades staden en mängd privilegier, som främjade stadens
ekonomiska och politiska utveckling. Framför allt blommade bryggerinäringen
upp, inte minst beroende på de enorma bergkällarna. Det stora antalet
representativa byggnader, som tillkom under den tiden, visar på innevånarnas
självmedvetande och välbeställdhet.
Under det trettioåriga kriget dog det blomstrande ekonomiska livet nästan helt ut. Inte många innevånare överlevde krigshändelserna, sjukdomarna och hungern. Under det följande sjuårskriget och Napoleons härskartid fick befolkningen utstå nya umbäranden. Vid fredsslutet 1815 hörde Eilenburg till de områden i Sachsen, som skulle avträdas till Preussen. Härigenom påskyndades stadens övergång till industristad högst väsentligt. Framför allt sökte sig saxiska textilföretagare till den strategiskt välplacerade orten för att på så vis kunna få del av den jättelika preussiska marknaden. Under 1800-talet tillkom som viktiga industrier kemiska, metall- och träbearbetande företag, som framgent blev innevånarnas förnämsta utkomstkälla.
Av de båda världskrigen fick det andra avsevärda konsekvenser. De flesta småstäder i omgivningarna märkte inte mycket av krigsslutet frånsett de stora mängder flyktingar, som kom österifrån. Annat var det med Eilenburg, som blev centrum för ett vittomfattande anfall, sedan en tysk befälhavare hade förklarat staden som fästning, d.v.s. den skulle försvaras till det yttersta. Anledningen var den s.k. Muldelinjen, som utgjorde en försvarsgräns i det tyska försvarssystemet. Då den tyska militärledningen inte efterkom amerikanernas ultimatum, påbörjades en häftig beskjutning. Staden hade tidigare i stort förskonats från strider, men efter en tre dygn lång beskjutning återstod bara ett rykande ruinfält. Mer än 90 % av stadens gamla byggnader förstördes.
Stadens rådhus påbörjades 1403, men skulle
under århundradenas lopp förstöras flera gånger för att efter varje
förstörelse byggas upp på nytt. Vid uppbyggnaden 1545 byggdes det upp i
renässansstil; efter detta tillkom flera om- och tillbyggnader. Vid bombningen
1945 brann det ned helt så när som på grundmurarna. 1949 var det åter
uppbyggt. Vid den stora översvämningskatastrofen 2002 drabbades rådhuset på
nytt och måste saneras.
Nikolaikyrkan hör till de äldsta kyrkorna i
omgivningen och är idag den äldsta byggnaden i centrum. Troligen uppstod det
första kyrkobygget här 970/980. Den förstördes flera gånger av stora bränder
och skadades dessutom av vattenöversvämningar ett stort antal gånger.
Återuppbyggnaden efter världskriget har ännu inte avslutats.
Mariakyrkans namn är äldre än stadens, då
den betecknade en mindre kyrka på berget framför borgen Ilburg, som uppfördes
907. I anslutning till borgen fanns ett kapell, som kunde utnyttjas av de i
borgen stationerade. Av säkerhetsorsaker ville man inte släppa in de sorber,
som bodde strax utanför murarna, utan man lät bygga ett Mariakapell åt dem
utanför. 999 ersattes detta med en större kyrka. 1140 ersattes också denna
med en stenkyrka. Spåren efter den romanska kyrkan kan man fortfarande se på
flera ställen inne i kyrkan. Runt 1520 ägde en större ombyggnad i sengotisk
stil rum. Från denna tid stammar nätvalvet med den ännu synliga målningen.
Av de tre klockorna från 1625 finns en kvar, de två övriga föll offer för
krigen. Från denna tid är också altaruppsatsen. Under hela tiden efter 1945
har kyrkan restaurerats och förbättrats, varvid det senaste större projektet
avslutades 2000 med en genomgripande
restauration av orgeln.
I staden finns dessutom ett stort antal andra sevärda byggnader. Dit räknas också de underjordiska bergrummen, där man tidigare lagrade öl. Under kriget användes de för tillverkningen av flygplansdelar och vid beskjutningen som en tillflyktsplats för befolkningen. Under senare tid har de upprustats och man kan besöka den väldiga anläggningen.
Schkeuditz (ca 12 500 inv.) är känt sedan 981 som
namnet på en kyrka. Fram till 1271 hade bosättningen runt kyrkan växt ut till
stad, som såldes till biskopen av Merseburg. 1430 överfölls staden och
brandskattades av hussiterna. Närheten till Leipzig
gjorde att stadsknektar därifrån 1547 drog över till Schkeuditz för att
plundra. 1577 fick staden sina stadsrättigheter bekräftade. Under trettioåriga
kriget plundrades och brändes staden ett flertal gånger. Att staden hade
en viss betydelse inom handeln låg till grund för den 1740 förlänade
rättigheten att årligen hålla en ullmarknad och att i samband med
veckomarknaderna också förbinda en sädesmarknad. Sjuårskriget drabbade
staden 
genom att man tvingades ställa rekryter till förfogande för den
preussiska armén. Under napoleonkriget 1813 belägrades staden av flera olika
arméer. I april 1944 utsattes staden för ett häftigt flygangrepp, som gällde
den fabrik, där man var involverad i tillverkningen av militärflygplan. Sedan
staden övertagits av den sovjetiska armén monterades de viktigaste
industrierna ned och överfördes som krigsbyte till Sovjetunionen. De
industrier, som under resten av 1900-talet byggdes upp, lades ned i samband med
återföreningen och en andra industrialisering inleddes.
Staden har två museer, ett hembygdsmuseum och ett leksaksmuseum. Hembygdsmuseet visar bl.a. utställningar med traktens växt- och djurvärld men också fynd från tidigare tidsperioder som t.ex. skelettdelar från mammut etc. Andra teman är stadens utveckling och arbetarnas värld. Leksaksmuseet är koncentrerat till tidsperioden 1890 - 1960 och visar allehanda leksaker.
Sedan 1978 har staden ett astronomiskt centrum med planetarium, observatorium och utsiktsplattform. I kupolen med en diameter av 8 m finns plats för 55 gäster.
[Upp]
