
Karta med vänlig tillåtelse av www.saechsisches-burgenland.de/
Söder om Leipzig förenas det
nya tillkommande sjödistriktet med det traditionella området Kohrener Land
till Leipziger Neuseenland. Kulturhistoriska tidsvittnen, kyrkor, museer
och hantverk smälter samman till ett upplevelseorienterat erbjudande. Unika
naturupplevelser i form av skyddade områden och ovanlig djur- och växtvärld
lockar. Redan omkring 1900 besökte storstadsborna området för att få en
omväxlande vistelse i naturen. Under det fortsatta 1900-talet byggdes
brytningen
av brunkol ut och området förändrade karaktär på grund av de
många dagbrotten. Denna brytning har nu upphört och fabriker har lagts ned. I
stället satsas på fritid och rekreation. För att påminna om den gångna
tiden och kolets betydelse för människorna har en speciell turistled byggts
upp, Brunkolsvägen (Strasse der Braunkohle). Utefter denna led kan man besöka
historiska platser för kolutvinning och se hur kolet bearbetades.

Dessa tidigare industriområden med deras djupa schakt har
nu gjorts om till ett nytt sjödistrikt omfattande 22 nya sjöar, där de tidigare gruvorna har
vattenfyllts för att skapa förutsättningar för ett fritidsliv. Av det
projekterade områdets yta på över 70 km² har sju större sjöar gjorts färdiga för
olika typer av vattensport. Här är också väl sörjt för andra aktiviteter
som vandring, klättring, ballonguppstigning mm. För att tillfredsställa andra önskemål har man
öppnat Belantis, den största fritidsparken i östra Tyskland, botanisk
trädgård, djurpark och ett flertal museer.
Utan tvekan har området Leipziger Land arkeologerna att tacka för sin internationella berömmelse. Sachsens äldsta fynd från äldre stenåldern kommer från detta område liksom många spektakulära fynd från dagbrotten. Ett av de mest bekanta militära slagen stod strax utanför Leipzig 1813, det s.k. folkslaget, som var början till Napoleons undergång. Detta har gett anledning till att en av de stora folkfesterna firas i oktober varje år, då man spelar upp slaget igen. Flera av områdets borgar har blivit omtyckta turistmål.
Att Sachsen har gjort sig bemärkt inom musikens område, beror inte bara på de stora mästarna utan också, att det har varit ett centrum för orgelbyggnadskonst med många olika orgelbyggare, som har försett även små bykyrkor med förnämliga instrument. Till de mest bekanta hör orgelbyggare som Silbermann, Hildebrandt och Flemming.
Foto: © Tourismusverein
Leipziger Neuseenland e.V.
Markkleeberg (ca 24 300 inv.) är en stad, som
består av en kärna med namnet Markkleeberg och ett stort antal inkorporerade
orter runt omkring. Orten är känd sedan 1190, men de allra äldsta fynden
dateras till en tid för 280 000 - 300 000 år sedan och består av olika
sorters verktyg tillverkade av flintsten. 1372 omnämns den kända Auenkirche.
Under folkslaget vid Leipzig 1813 stod ett av de tre huvudslagen, det största
ryttarslaget under nyare tid, vid Wachau, numera en av Markkleebergs stadsdelar.
Stadsrättigheter erhöll man inte förrän 1934. Egentligen hade de då två
sammanslagna orterna helt andra namn, men eftersom dessa var av slaviskt
ursprung passade de inte in i de nya makthavarnas koncept, varför man valde
detta mera tyska namn. Alla de ingående
ortsdelarna är emellertid mycket gamla
och med varje steg kan man förnimma gångna tider.
Villor och lantställen i vissa ortsdelar nära Leipzig visar på livlig och
estetisk byggverksamhet hos Leipzigs konstsinnade borgerskap. Sitt gynnsamma
läge har staden ett stort antal herrgårdar att tacka för. Här fanns också
två tidigare riddargods, som tyvärr föll offer för brunkolsbrytningen. Mer
än hälften av stadens nuvarande yta togs i anspråk för dagbrottsbrytningen
av brunkol och flera orter jämnades med marken.

För att återställa naturen efter den omfattande
brytningen har man skapat konstgjorda sjöar med omgivande grönområden.
Exempel på sådana sjöar är Cospudener See och Markkleeberger See. Speciellt
den förra har blivit mycket populär och erbjuder många olika aktiviteter som
fiske, bad, dykning, segling mm.
Ortens äldsta byggnad, Auenkirche, omnämnd redan 1372,
återuppbyggdes efter en brand 1627, men byggdes om två gånger efter detta,
innan den fick sitt nuvarande utseende i form av ett skepp med flersidigt kor.
Vid en restaurering 1997 upptäcktes under altarrummet rester från den tidigare
byggnaden, som brann efter ett blixtnedslag 1612. Vid samma tillfälle hittade
man också en komplett dopfunt från renässansen.
De flesta av de stora herrgårdarna tillkom under 1600- och 1700-talen men har byggts om senare, så att de uppvisar flera olika stilelement. Några byggnader är i ganska gott tillstånd, medan andra lider av flera års misskötsel. I staden finns ett slott, Schloss Zöbigker, från omkring 1700 byggt i holländsk barockstil. Efter 1830 omgestaltades slottet i klassicistisk stil, men 1927 gjordes det om ännu en gång, så att det återfick sin tidigare barocka stil. Efter kriget tjänade det som bostad för först amerikanska och sedan sovjetiska ockupationstrupper för att sedan upplåtas till nytillkomna bosättare. Denna tid slet hårt på slottets utrustning och speciellt det oskattbart värdefulla biblioteket, som helt gick till spillo. Efter att slottet under en tid använts som skola, har det nu gjorts om, så att det dels används som bibliotek och dels har ett antal exklusiva bostadsrättslägenheter.
Den lilla staden Rötha (ca 3
900 inv.) ligger
omkring 15 km söder om Leipzig på den mycket bördiga lössjorden, vilket
innebär, att den allra största delen av stadens areal används för
jordbruksändamål, framför allt odling av vete. Området omkring Rötha har
under 1900-talet radikalt förändrats genom kolbrytningen, men även här
håller man på att förvandla de öppna dagbrotten till ett sjölandskap, som
kan utnyttjas som rekreationsområde. Staden är kanske mest känd inom
kultur- och musikkretsar tack vare de båda kyrkorna med sina bekanta
Silbermannorglar, som är kända långt utanför Tysklands gränser. Här hålls
regelbundet orgelkonserter, som drar besökare till staden från alla tänkbara
regioner.

S:t
Georgskyrkan byggdes omkring 1140 som en romansk pelarbasilika och skulle
ursprungligen få två torn, men bara det nordliga blev färdigbyggt. 1510 revs
det förfallna romanska korrummet och ersattes med ett sengotiskt, ungefär tre
gånger så stort. Vid en inre renovering 1970 kunde man frilägga de
ursprungliga målerierna. Den 1614 inbyggda orgeln måste efter 100 år bytas ut
och ersattes 1721 av en orgel av den berömde orgelmakaren Gottfried Silbermann.
Denna orgel är ungefär dubbelt så stor som den i Mariakyrkan. (På
den här länken
kan du lyssna till orgeln hos youtube.)
Den
andra av Röthas kyrkor, Marienkirche, byggdes aldrig färdig. Vad som idag
kallas Mariakyrkan är helt enkelt korrummet av en ovanligt stor planerad
pilgrimskyrka, som förmodligen också skulle förses med två torn. Bygget
påbörjades 1510 men avbröts redan efter tio år, då förmodligen
pengarna
hade tagit slut, genom att man snabbt byggde upp en vägg för att åstadkomma
en sluten byggnad. I motsats till själva byggnaden, som är sengotisk, är
inredningen barock. Det mesta av den fasta inredningen är tillkommet ca 1720.
Äldre är däremot kyrkans Madonna, som dateras till omkring 1520. 1721 byggdes
en ny orgel av Silbermann, sedan den äldre bedömts vara i så dåligt skick,
att den inte kunde repareras. Denna fanns sedan i bruk i kyrkan fram till 1942,
då den flyttades på grund av kyrkans dåliga byggnadstekniska tillstånd.
Sedan taket reparerats, kunde man 1960 åter montera in orgeln.
Foto: www.roetha-info.net/
Staden Geithain (ca 5 700 inv.),
först omnämnd 1209, hör
till de städer, där gammalt och nytt är blandat i en harmonisk enhet. Det är
också en stad, som inte har satsat på massturism utan kan gälla som ett
hemligt tips för kulturhistoriskt intresserade. Att se stadens siluett på
håll är som att se på en liten medeltidsstad.
Över staden höjer sig de 42 m
höga romanska tornen från S:t Nikolaikyrkan, som går tillbaka till tiden
omkring 1170. Kyrkans västra del med de båda tornen stod färdig 1190 och
mellan dessa finns den vackra romanska "Pingstporten". Under
1300-talet tillkom det gotiska flersidiga koret och den breda treskeppiga hallen
påbörjades 1504. I stället för att som vanligt bygga ett välvt tak i
kyrkan, byggde man ett platt tak indelat i fält, som sedan försågs med
målningar. Altare och predikstol stammar från tiden omkring 1600.
Alldeles i närheten av kyrkan finns
ingångarna till de underjordiska gångar, som sträcker sig under staden. Den
samlade längden av dessa uppgår till ca 1100 m, men bara 412 m är upplåtna
för besökare. Gångarna är ungefär från
tiden för områdets kolonisation.
Det troliga är, att de från början har tjänstgjort som tillflykts- och
förrådsrum. Av gångarna är den som löper under tullhuset den historiskt
kanske mest intressanta, eftersom den förde under stadsmuren och således
förband båda sidorna, vilket kunde vara en fördel vid en belägring. Av
stadsmuren är den västra delen väl bibehållen. Som en del av stadsmuren
ingick också Kruttornet som en rest av en gård från 1100-talet.
Om
man kommer in i staden t.ex. söderifrån, ser man på långt håll en något
egensinnig byggnad, som man inte kan missta sig på, Mariakyrkan i stadsdelen
Wickershain. Detta är en av Sachsens vackraste bykyrkor. Dess byggnadshistoria
går tillbaka till olika tider, som alla har lämnat spår efter sig och som
idag utgör det besynnerliga i kyrkans konstruktion. Man utgår ifrån, att
kyrkan fanns 1186, även om inte namnet nämndes då; detta är känt först
från 1390. Under 1200-talet tillkom kyrkans torn. Under 1400-talet fick kyrkan
sin berömda Mariabild, snidad i lind, vilken gav upphov till många
pilgrimsfärder till kyrkan. (Mariabilden brann förmodligen upp i samband med
bombningarna av Dresden 1945, dit den hade förts för att restaureras.) Från
samma tid härstammar också de tre vapensköldarna på västgaveln. 1424
påbörjades nybyggnaden av koret, som är i sengotisk stil. Man lägger här
särskilt märke till takets inre konstruktion och utsmyckning liksom de många
plastikerna. 1648 träffades tornet av en blixt, som startade en brand, varvid stora delar av
kyrkan
förstördes. Trots stora förluster under trettioåriga
kriget, kunde församlingen 1649 börja återuppbygga kyrkan. Tyvärr raserades
den ånyo genom en brand 1752 och endast murarna återstod. Förnyade
byggnadsarbeten vidtogs och året efter kunde kyrkan åter användas. Kyrkan har
senare vid ett flertal tillfällen förbättrats, sedan den uppvisat flera
svårartade konstruktionsdefekter.
Staden Borna (ca
20 500 inv.) ligger
på ömse sidor om den lilla floden Wyhra, vars gröna strandängar går långt
in i staden, som härigenom delas i två nästan lika stora delar. Denna
tudelning har en historisk förklaring, då staden ursprungligen bestod av två
från varandra skilda bosättningar, som först senare har förenats genom en
broförbindelse. Det första skriftliga beviset för stadens existens stammar
från 1251. Vid denna tid var staden starkt befäst, men trots detta
förstördes delar av den svårt under de många krigen. På platsen, där
det gamla stadsslottet stod, innan det förstördes i "broderkriget",
byggdes matserveringen "Zum goldenen Stern", som omnämns redan 1491.
Detta hus finns fortfarande kvar i nästan oförändrat tillstånd.
Under
medeltiden var Borna medelpunkt i ett lantbruksområde, där också vissa
hantverkare som skomakare, tygmakare och krukmakare var verksamma. Efter 1800
började man med kolbrytningen och från denna tid fick man en industriell
utveckling, som i grunden påverkade hantverket och industrin. Dock var
brunkolsbrytningen den viktigaste industrin i området och dominerade
totalt. Bland nya helt andra sorters företag, som tillkom under
denna tid, kan
nämnas orgel-, piano- och harmoniumtillverkare. Efter 1990 har särskilt
innerstaden präglats av en genomgående sanering och ett flertal av de äldre
husen har återuppbyggts eller rekonstruerats.
Till stadens sevärdheter hör den s.k. "Reichstor" (Riksporten), som är den enda kvarvarande av de ursprungligen fyra stadsportarna, där man bevakade tillfarten till staden. Den byggdes 1723 på grundmurarna av en tidigare port.
Trots sitt 36 m höga torn har S:t Mariakyrkan svårt att hävda sig i stadsbilden. De undre våningarna i det mäktiga västra tornet är från tiden omkring 1230 under det att en inskrift i koret ger årtalet 1411 för grundstensläggningen. I mitten av 1500-talet byggdes tornet på med de övre delarna. I kyrkans inre kan man beundra det värdefulla flygelaltaret, som skapades för denna kyrka 1511. Altaret uppvisas scener ur Marias liv liksom Kristi lidandes historia. Kyrkans orgel tillkom 1849 för en helt annan kyrka och byggdes in i Mariakyrkan så sent som 1983 sedan den restaurerats.
Kunigundakyrkan är en romansk basilika utan torn och klockor och byggd omkring 1170 av tegel från lokala tegelbruk. Kyrkans historia är förenad med Bornas tidigaste bosättning, en köpmansbosättning i närheten av den nuvarande "Königsplatz". Sedan mitten av 1500-talet användes kyrkan som begravningskyrka och dess kyrkogård var stadens kyrkogård fram till 1876.
[Upp]