Leipziger Land     

Karta med vänlig tillåtelse av www.saechsisches-burgenland.de/ 

Söder om Leipzig förenas det nya tillkommande sjödistriktet med det traditionella området Kohrener Land till Leipziger Neuseenland. Kulturhistoriska tidsvittnen, kyrkor, museer och hantverk smälter samman till ett upplevelseorienterat erbjudande. Unika naturupplevelser i form av skyddade områden och ovanlig djur- och växtvärld lockar. Redan omkring 1900 besökte storstadsborna området för att få en omväxlande vistelse i naturen. Under det fortsatta 1900-talet byggdes brytningen av brunkol ut och området förändrade karaktär på grund av de många dagbrotten. Denna brytning har nu upphört och fabriker har lagts ned. I stället satsas på fritid och rekreation. För att påminna om den gångna tiden och kolets betydelse för människorna har en speciell turistled byggts upp, Brunkolsvägen (Strasse der Braunkohle). Utefter denna led kan man besöka historiska platser för kolutvinning och se hur kolet bearbetades.

Dessa tidigare industriområden med deras djupa schakt har nu gjorts om till ett nytt sjödistrikt omfattande 22 nya sjöar, där de tidigare gruvorna har vattenfyllts för att skapa förutsättningar för ett fritidsliv. Av det projekterade områdets yta på över 70 km² har sju större sjöar gjorts färdiga för olika typer av vattensport. Här är också väl sörjt för andra aktiviteter som vandring, klättring, ballonguppstigning mm. För att tillfredsställa andra önskemål har man öppnat Belantis, den största fritidsparken i östra Tyskland, botanisk trädgård, djurpark och ett flertal museer. 

Utan tvekan har området Leipziger Land arkeologerna att tacka för sin internationella berömmelse. Sachsens äldsta fynd från äldre stenåldern kommer från detta område liksom många spektakulära fynd från dagbrotten. Ett av de mest bekanta militära slagen stod strax utanför Leipzig 1813, det s.k. folkslaget, som var början till Napoleons undergång. Detta har gett anledning till att en av de stora folkfesterna firas i oktober varje år, då man spelar upp slaget igen. Flera av områdets borgar har blivit omtyckta turistmål.

Att Sachsen har gjort sig bemärkt inom musikens område, beror inte bara på de stora mästarna utan också, att det har varit ett centrum för orgelbyggnadskonst med många olika orgelbyggare, som har försett även små bykyrkor med förnämliga instrument. Till de mest bekanta hör orgelbyggare som Silbermann, Hildebrandt och Flemming.

Foto: © Tourismusverein Leipziger Neuseenland e.V.

Markkleeberg (ca 24 300 inv.) är en stad, som består av en kärna med namnet Markkleeberg och ett stort antal inkorporerade orter runt omkring. Orten är känd sedan 1190, men de allra äldsta fynden dateras till en tid för 280 000 - 300 000 år sedan och består av olika sorters verktyg tillverkade av flintsten. 1372 omnämns den kända Auenkirche. Under folkslaget vid Leipzig 1813 stod ett av de tre huvudslagen, det största ryttarslaget under nyare tid, vid Wachau, numera en av Markkleebergs stadsdelar. Stadsrättigheter erhöll man inte förrän 1934. Egentligen hade de då två sammanslagna orterna helt andra namn, men eftersom dessa var av slaviskt ursprung passade de inte in i de nya makthavarnas koncept, varför man valde detta mera tyska namn. Alla de ingående ortsdelarna är emellertid mycket gamla och med varje steg kan man förnimma gångna tider. Villor och lantställen i vissa ortsdelar nära Leipzig visar på livlig och estetisk byggverksamhet hos Leipzigs konstsinnade borgerskap. Sitt gynnsamma läge har staden ett stort antal herrgårdar att tacka för. Här fanns också två tidigare riddargods, som tyvärr föll offer för brunkolsbrytningen. Mer än hälften av stadens nuvarande yta togs i anspråk för dagbrottsbrytningen av brunkol och flera orter jämnades med marken.

För att återställa naturen efter den omfattande brytningen har man skapat konstgjorda sjöar med omgivande grönområden. Exempel på sådana sjöar är Cospudener See och Markkleeberger See. Speciellt den förra har blivit mycket populär och erbjuder många olika aktiviteter som fiske, bad, dykning, segling mm.

Ortens äldsta byggnad, Auenkirche, omnämnd redan 1372, återuppbyggdes efter en brand 1627, men byggdes om två gånger efter detta, innan den fick sitt nuvarande utseende i form av ett skepp med flersidigt kor. Vid en restaurering 1997 upptäcktes under altarrummet rester från den tidigare byggnaden, som brann efter ett blixtnedslag 1612. Vid samma tillfälle hittade man också en komplett dopfunt från renässansen. 

De flesta av de stora herrgårdarna tillkom under 1600- och 1700-talen men har byggts om senare, så att de uppvisar flera olika stilelement. Några byggnader är i ganska gott tillstånd, medan andra lider av flera års misskötsel. I staden finns ett slott, Schloss Zöbigker, från omkring 1700 byggt i holländsk barockstil. Efter 1830 omgestaltades slottet i klassicistisk stil, men 1927 gjordes det om ännu en gång, så att det återfick sin tidigare barocka stil. Efter kriget tjänade det som bostad för först amerikanska och sedan sovjetiska ockupationstrupper för att sedan upplåtas till nytillkomna bosättare. Denna tid slet hårt på slottets utrustning och speciellt det oskattbart värdefulla biblioteket, som helt gick till spillo. Efter att slottet under en tid använts som skola, har det nu gjorts om, så att det dels används som bibliotek och dels har ett antal exklusiva bostadsrättslägenheter.

www.markkleeberg.de 

Den lilla staden Rötha (ca 3 900 inv.) ligger omkring 15 km söder om Leipzig på den mycket bördiga lössjorden, vilket innebär, att den allra största delen av stadens areal används för jordbruksändamål, framför allt odling av vete. Området omkring Rötha har under 1900-talet radikalt förändrats genom kolbrytningen, men även här håller man på att förvandla de öppna dagbrotten till ett sjölandskap, som kan utnyttjas som rekreationsområde. Staden är kanske mest känd inom kultur- och musikkretsar tack vare de båda kyrkorna med sina bekanta Silbermannorglar, som är kända långt utanför Tysklands gränser. Här hålls regelbundet orgelkonserter, som drar besökare till staden från alla tänkbara regioner.

S:t Georgskyrkan byggdes omkring 1140 som en romansk pelarbasilika och skulle ursprungligen få två torn, men bara det nordliga blev färdigbyggt. 1510 revs det förfallna romanska korrummet och ersattes med ett sengotiskt, ungefär tre gånger så stort. Vid en inre renovering 1970 kunde man frilägga de ursprungliga målerierna. Den 1614 inbyggda orgeln måste efter 100 år bytas ut och ersattes 1721 av en orgel av den berömde orgelmakaren Gottfried Silbermann. Denna orgel är ungefär dubbelt så stor som den i Mariakyrkan. (På den här länken kan du lyssna till orgeln hos youtube.)

Den andra av Röthas kyrkor, Marienkirche, byggdes aldrig färdig. Vad som idag kallas Mariakyrkan är helt enkelt korrummet av en ovanligt stor planerad pilgrimskyrka, som förmodligen också skulle förses med två torn. Bygget påbörjades 1510 men avbröts redan efter tio år, då förmodligen pengarna hade tagit slut, genom att man snabbt byggde upp en vägg för att åstadkomma en sluten byggnad. I motsats till själva byggnaden, som är sengotisk, är inredningen barock. Det mesta av den fasta inredningen är tillkommet ca 1720. Äldre är däremot kyrkans Madonna, som dateras till omkring 1520. 1721 byggdes en ny orgel av Silbermann, sedan den äldre bedömts vara i så dåligt skick, att den inte kunde repareras. Denna fanns sedan i bruk i kyrkan fram till 1942, då den flyttades på grund av kyrkans dåliga byggnadstekniska tillstånd. Sedan taket reparerats, kunde man 1960 åter montera in orgeln.

Foto: www.roetha-info.net/ 

Staden Geithain (ca 5 700 inv.), först omnämnd 1209, hör till de städer, där gammalt och nytt är blandat i en harmonisk enhet. Det är också en stad, som inte har satsat på massturism utan kan gälla som ett hemligt tips för kulturhistoriskt intresserade. Att se stadens siluett på håll är som att se på en liten medeltidsstad. Över staden höjer sig de 42 m höga romanska tornen från S:t Nikolaikyrkan, som går tillbaka till tiden omkring 1170. Kyrkans västra del med de båda tornen stod färdig 1190 och mellan dessa finns den vackra romanska "Pingstporten". Under 1300-talet tillkom det gotiska flersidiga koret och den breda treskeppiga hallen påbörjades 1504. I stället för att som vanligt bygga ett välvt tak i kyrkan, byggde man ett platt tak indelat i fält, som sedan försågs med målningar. Altare och predikstol stammar från tiden omkring 1600.

Alldeles i närheten av kyrkan finns ingångarna till de underjordiska gångar, som sträcker sig under staden. Den samlade längden av dessa uppgår till ca 1100 m, men bara 412 m är upplåtna för besökare. Gångarna är ungefär från tiden för områdets kolonisation. Det troliga är, att de från början har tjänstgjort som tillflykts- och förrådsrum. Av gångarna är den som löper under tullhuset den historiskt kanske mest intressanta, eftersom den förde under stadsmuren och således förband båda sidorna, vilket kunde vara en fördel vid en belägring. Av stadsmuren är den västra delen väl bibehållen. Som en del av stadsmuren ingick också Kruttornet som en rest av en gård från 1100-talet.

Om man kommer in i staden t.ex. söderifrån, ser man på långt håll en något egensinnig byggnad, som man inte kan missta sig på, Mariakyrkan i stadsdelen Wickershain. Detta är en av Sachsens vackraste bykyrkor. Dess byggnadshistoria går tillbaka till olika tider, som alla har lämnat spår efter sig och som idag utgör det besynnerliga i kyrkans konstruktion. Man utgår ifrån, att kyrkan fanns 1186, även om inte namnet nämndes då; detta är känt först från 1390. Under 1200-talet tillkom kyrkans torn. Under 1400-talet fick kyrkan sin berömda Mariabild, snidad i lind, vilken gav upphov till många pilgrimsfärder till kyrkan. (Mariabilden brann förmodligen upp i samband med bombningarna av Dresden 1945, dit den hade förts för att restaureras.) Från samma tid härstammar också de tre vapensköldarna på västgaveln. 1424 påbörjades nybyggnaden av koret, som är i sengotisk stil. Man lägger här särskilt märke till takets inre konstruktion och utsmyckning liksom de många plastikerna. 1648 träffades tornet av en blixt, som startade en brand, varvid stora delar av kyrkan förstördes. Trots stora förluster under trettioåriga kriget, kunde församlingen 1649 börja återuppbygga kyrkan. Tyvärr raserades den ånyo genom en brand 1752 och endast murarna återstod. Förnyade byggnadsarbeten vidtogs och året efter kunde kyrkan åter användas. Kyrkan har senare vid ett flertal tillfällen förbättrats, sedan den uppvisat flera svårartade konstruktionsdefekter. 

www.geithain.de 

Staden Borna (ca 20 500 inv.) ligger på ömse sidor om den lilla floden Wyhra, vars gröna strandängar går långt in i staden, som härigenom delas i två nästan lika stora delar. Denna tudelning har en historisk förklaring, då staden ursprungligen bestod av två från varandra skilda bosättningar, som först senare har förenats genom en broförbindelse. Det första skriftliga beviset för stadens existens stammar från 1251. Vid denna tid var staden starkt befäst, men trots detta förstördes delar av den svårt under de många krigen. På platsen, där det gamla stadsslottet stod, innan det förstördes i "broderkriget", byggdes matserveringen "Zum goldenen Stern", som omnämns redan 1491. Detta hus finns fortfarande kvar i nästan oförändrat tillstånd. Under medeltiden var Borna medelpunkt i ett lantbruksområde, där också vissa hantverkare som skomakare, tygmakare och krukmakare var verksamma. Efter 1800 började man med kolbrytningen och från denna tid fick man en industriell utveckling, som i grunden påverkade hantverket och industrin. Dock var brunkolsbrytningen den viktigaste industrin i området och dominerade totalt. Bland nya helt andra sorters företag, som tillkom under denna tid, kan nämnas orgel-, piano- och harmoniumtillverkare. Efter 1990 har särskilt innerstaden präglats av en genomgående sanering och ett flertal av de äldre husen har återuppbyggts eller rekonstruerats.

Till stadens sevärdheter hör den s.k. "Reichstor" (Riksporten), som är den enda kvarvarande av de ursprungligen fyra stadsportarna, där man bevakade tillfarten till staden. Den byggdes 1723 på grundmurarna av en tidigare port.

Trots sitt 36 m höga torn har S:t Mariakyrkan svårt att hävda sig i stadsbilden. De undre våningarna i det mäktiga västra tornet är från tiden omkring 1230 under det att en inskrift i koret ger årtalet 1411 för grundstensläggningen. I mitten av 1500-talet byggdes tornet på med de övre delarna. I kyrkans inre kan man beundra det värdefulla flygelaltaret, som skapades för denna kyrka 1511. Altaret uppvisas scener ur Marias liv liksom Kristi lidandes historia. Kyrkans orgel tillkom 1849 för en helt annan kyrka och byggdes in i Mariakyrkan så sent som 1983 sedan den restaurerats.

Kunigundakyrkan är en romansk basilika utan torn och klockor och byggd omkring 1170 av tegel från lokala tegelbruk. Kyrkans historia är förenad med Bornas tidigaste bosättning, en köpmansbosättning i närheten av den nuvarande "Königsplatz". Sedan mitten av 1500-talet användes kyrkan som begravningskyrka och dess kyrkogård var stadens kyrkogård fram till 1876.

www.borna.de 

[Upp]