Freiberger Mulde     

Karta med vänlig tillåtelse av Tourismusverband "Sächsisches Burgen- und Heideland" e.V.

Mellan storstäderna Dresden, Leipzig och Chemnitz ligger Freiberger Muldes dalgång. Den är inbäddad i ett mjukt landskap av kullar, som gör vandringar och cykelturer till en verklig upplevelse.

Den pittoreska staden Leisnig (ca 6 900 inv.) är också känd som "staden på berget" med en k-märkt stadskärna med många sevärdheter. Namnet går tillbaka på ett slaviskt ord med betydelsen "ort vid land-, flod- eller sjötunga". Detta är helt förståeligt, när man inser, att orten Leisnig och slottet Mildenstein faktiskt ligger på en brant porfyrklippa över Muldes dalgång. Orten omnämns 1046, då kejsaren Heinrich III skänker den till sin hustru tillsammans med andra städer. Under de närmaste århundradena bytte orten ägare ett flertal gånger, antingen genom gåva, giftermål eller försäljning. 1286 omtalas Leisnig för första gången som stad. 1700 drabbades staden av en storbrand och när sex år senare svensk-polska trupper under det nordiska kriget marscherade in i staden, hade den ännu inte återhämtat sig efter branden och staden och dess innevånare fick lida svårt under den svenska invasionen. Vid denna tid besökte också Karl XII staden. 1787 påbörjades en verksamhet, som skulle få stor betydelse för framtiden - fruktodling. Vid en företagen räkning 150 år senare hade staden över 35 000 fruktträd och över 100 000 olika bärbuskar. Samtidigt började också produktionen av lerpipor som ett komplement till den tobaksodling, som ägde rum i Sachsen. Redan under 1800-talet hade Leisnig blivit garnisonsstad, en verksamhet som inte upphörde förrän 1993, då de ryska stridskrafterna lämnade landet.

Till stadens förnämsta sevärdheter hör slottet Mildenstein, även kallat Burg Mildenstein. Borgen är känd sedan 1046. Från tiden omkring 1100 härstammar det romanska borgkapellet. Från denna epok är också porten och vakttornet. I slutet av 1300-talet byggdes borgen om för att kunna användas representativt, men som residens förblev den relativt betydelselös. 1706/07 valde den polske motkonungen till August den Starke borgen som sin uppehållsplats. Under 1700- och 1800-talen tjänade borgen som säte för rådhusrätten, fängelset och som bostäder för tjänstemän. 1890 började borgen utnyttjas som museum.

Kyrkan St. Pankratius är uppkallad efter en i Rom år 304 mördad ung man. 1214 omnämns den i en förteckning som tillhörande klostret Buch. Den första stora förnyelsen av kyrkan skedde efter trettioåriga kriget, sedan kroatiska trupper hade använt den som kvarter för både manskap och hästar. Altaret och predikstolen tillkom 1659. Efter napoleonkrigen skedde en upprustning av kyrkan, framför allt gällde detta målningen, då den fick det utseende den har idag. Samtidigt byggdes också det lilla romanska skeppet om genom ett nybygge i jugendstil. Turligt nog fick altarrummet behålla sin 1600-talsstil. En spännande blandning av gammalt och nytt utgör inventarierna med en madonna från omkr. 1420, ett sakramentskrin från 1480 och kyrkans stora färgade glasfönster i bästa jugendstil. 

Det tidigare cistercienserklostret Buch grundades 1192 och upplevde en växlingsrik historia. Ur klostret utvecklades en verksamhet inriktad mot lantbruk, vilken existerade fram till 1994. Sedan dess har klosteranläggningen restaurerats och de romanska och gotiska stilelementen kommer nu till sin rätt. Klostret har gjorts till ett regionalt kulturcentrum med utställningar, konserter och andra evenemang.

www.leisnig.de 

Nossen (ca 7 500 inv.) kan i likhet med andra orter i området visa på en mycket lång tradition och historia. Orten omnämndes för första gången 1185 i samband med en rättsstrid mellan riddarna av Nuzzin och klostret Altzella, som hade grundats 1162. Redan 1264 fanns en kyrka i Nossen. 1315 blev biskoparna av Meissen ägare till borgen och bosättningen, men 1436 överfördes borgen i klostrets ägo. Efter reformationen upplöstes klostret 1540 och kurfursten stod sedan som ägare. Under 1500-talet hemsöktes Nossen av två stora bränder, som förintade nästan alla hus. Slutet av århundradet kännetecknades av hungersnöd och pest. Också trettioåriga kriget efterlämnade djupa spår i Nossen liksom överallt i omgivningarna. Plundring, brand, våldsdåd, pest etc. förde 1632 till en halvering av antalet innevånare. Stor betydelse för bosättningen hade den 1717 återuppförda bron över Mulde. Inte heller under 1700-talet förskonades Nossen från krig. 1759 stormade preussarna mot orten och besköt staden och slottet. 1833 erhöll Nossen stadsrättigheter. I början av 1900-talet upplevde staden ett ekonomiskt uppsving, men ingen av de grundade fabrikerna finns kvar. Ett undantag utgör den 1830 grundade fabriken för tillverkning av sämskskinn, vilken fortfarande är i bruk. 

Till stadens sevärdheter hör borgen, som är känd från 1185. 1315 övergår borgen i klostret Altzellas ägo för att sedan 1555 övertas av kurfursten, som nu använder borgen som säte för sin förvaltning. Med material från klostret låter kurfursten bygga den västra flygeln, som skall tjäna som jaktläger. 1677 revs det gamla slottet, som delade slottsgården i en främre och en bakre gård. I anslutning till västra flygeln byggdes en köksflygel, där man använde delar av det rivna materialet. 1682 nybyggdes portens torn. 1775 upphör man att använda slottet som kurfurstligt jaktläger. Istället används flygeln några år senare som en del av fängelset Zwickau. 1857 byggdes den västra flygeln om, så att den kunde användas av rådhusrätten. Efter detta användes slottet uteslutande för förvaltningsändamål. Sedan skatteverket flyttat ut1934, byggdes slottet om för bostadsändamål. Under andra hälften av 1900-talet användes delar av slottet av katolska kapellet och hembygdsmuseet. 1981 påbörjas en omfattande sanering av slottet, då man i hembygdsmuseets del hittar bl.a. värdefulla väggmålningar, som friläggs och restaureras. 

Av det en gång så betydelsefulla klostret återstår endast ruiner i en romantisk landskapspark, som tillkom omkr. 1800. 

www.nossen.de 

 [Upp]