Karta: Geobasisdaten LKVK, Lizenznummer U-07/2008 
Regionen St. Wendel ligger i nordöstra delen av Saarlandet och har Rehinland-Pfalz som närmaste granne. Landskapet kännetecknas av Nahes bergsland och utlöpare från Hunsrück. Stora delar av området hör till naturparken Saar-Hunsrück. Populär bland både turister och bofasta är den konstgjorda sjön Bostalsee, den största sjön för fritidsnöjen i Sydvästtyskland. Här är alla sorters vattensporter möjliga och stränderna inbjuder till bad och promenader. Områdets sevärdheter präglas ofta av det förgångna, som t.ex. kelternas "Hunnerring".
Efter Saarlandets anslutning till Förbundsrepubliken drabbades regionen först av kriserna inom gruvindustrin och sedan av nedgången inom jordbruket och utvandringen av arbetskraft. Med denna bakgrund försökte delstats- och regionalmyndigheter att vidta åtgärder, som skulle förbättra infrastrukturen genom ett långsiktigt genomfört främjande av näringslivet. Detta lyckades också, så att regionen idag har den lägsta arbetslösheten i delstaten. Välkända teknologiföretag flyttade till regionen och utvecklade tillsammans med mindre och mellanstora företag ett framgångsrikt samarbete, som ledde fram till en rad högkvalitativa topprodukter. Stor betydelse fick områdena medicinteknik, metallbearbetning, maskinbyggnad, elektronik och livsmedelsframställning.
Kommunen Nonnweiler (ca 9 100 inv.)
är Saarlandets nordligaste kommun och är känd för sitt hälsosamma klimat,
det förtjusande landskapet och den orörda naturen. Flera av ortsdelarna i
kommunen används enbart som bostadsplatser, dock är ortsdelen Nonnweiler känd
som kurort. Kommunen ligger mitt i naturparken Saar-Hunsrück med berg och
höjder, som hör till de högsta i delstaten.
Kommunens mest kända sevärdhet återfinns i
orten Otzenhausen, som har en av Europas mest imponerande keltiska
befästningsanläggningar. Den byggdes under århundradet före Kristi födelse
och de tio meter höga murarna utgör fortfarande ett monumentalt minnesmärke.
Utgrävningar har fått forskarna att tro, att det rör sig om en ringvall
omkring en befäst bosättning, där troligen en treverisk furste hade sin
bostad. Byggfasen dateras till de galliska krigen, vilket skulle innebära ca 70
f. K. Den 20 ha stora anläggningen, där själva bosättningen dateras till ca
500 f. K., omges av en 2 200 m lång stenvall.
Kommunen Nohfelden (ca 10 400 inv.) är mest känd genom sin konstgjorda sjö, Bostalsee, som utgör en uppdämning av vattendragen Bos och Dämelbach. Runt sjön har man inrättat en vandrings- och en cykelled som komplement till fritidsaktiviteter som bad, segling, fiske, surfning och trampbåtsturer. Omfattande reparationer på dammen gör att vattensports- och badaktiviteter inte kan återupptas förrän 2009.
Till sevärdheterna hör också ruinerna efter borgen Nohfelden, som uppfördes 1285 och som det nu bara är vakttornet kvar av. Under trettioåriga kriget brändes borgen delvis ned och under franska revolutionen blev den beslagtagen som nationalegendom. 1804 köptes borgen av en privat familj, som använde resterna som stenbrott.
Kommunen Tholey (ca 13 000 inv.) är en del av naturparken Saar-Hunsrück och är med sina leder på skogklädda höjdsträckningar och gröna ängar ett paradis för vandrare och cykelturister. Orten Tholey är känd sedan 634 och alltsedan dess har orten och livet i den präglats av benediktinerklostret St. Mauritius, som anses vara det äldsta tyska klostret. Efter vad man har kunnat finna vid utgrävningar, skall klostret och klosterkyrkan stå på fundamentrester efter en romersk poststation i närheten av viktiga romerska vägar. Under franska revolutionen stängdes klostret 1794 och tre år senare auktionerades både kloster och kyrka bort. 1808 köptes klosterkyrkan av en privatperson, som skänkte den till församlingen. 1949 upprättades klostret igen och munkar från klostret i Trier kunde ta det i besittning. Kyrkan har sedan dess restaurerats.
Kommunen Freisen (ca 8 400 inv.) ligger i nordöstra Saarlandet mellan bergsområdena Westrich och Hunsrück. Enheten bildades 1974 genom sammanslagning av åtta självständiga kommuner. Av dessa är det tidigare Freisen känt sedan 1235, men fornfynd visar på en tidigare keltisk och romersk bosättning. Till kommunens intressanta sevärdheter hör det förhistoriska Mithrastemplet och de mineralogiska museerna i Freisen och Oberkirchen. I museerna visas bl.a. ädelstenar från kommunen och närliggande områden. På ett ställe finns också möjlighet att själv agera skattsökare och leta efter mineraler, som sedan kan tas med. Freisen är särskilt känt för sina agater.
St. Wendel (ca 26 700 inv. varav ca 10
000 i kärnstaden) omnämndes första gången 496, då merovingerna härskade i
området. Under 500-talet verkade missionären Wendalin i trakterna och kom
sedan att ge namn åt staden under 1100-talet. 1180 omnämns också en kyrka med
hans namn. För att utestänga det lothringska inflytandet från Rhenlandet
köpte kurfursten av Trier byn och borgen 1326. Stadsrättigheter erhöll man
1332, men en stadsmur tillkom inte förrän 1388. 1400-talet innebar en första
blomstringstid för staden, som nu blev en ekonomisk medelpunkt inom ett rätt
stort område. En stor eldsvåda ödelade en stor del av staden 1591, som sedan
också utsattes för kraftiga umbäranden under trettioåriga kriget, då
soldater från allehanda länder brandskattade och plundrade staden. 1672
förstördes stadens befästning av franska soldater, som tre år senare brände
rådhus och privata hus.
Stadens symbol är Wendelinusbasilikan, en
sengotisk hallkyrka från 1300-talet, som gäller som Saarlandets vackraste
kyrkobyggnad och vars västtorn kan ses på långt håll. Drivande kraft vid
bygget var kurfursten av Trier, som efter köpet av byn ville bygga ut den till ett
ekonomiskt och kulturellt centrum. Östra koret stod först färdigt 1360 följt
av det västra tornet omkring 1400 och mellanskeppet i mitten av 1400-talet.
Sevärt i kyrkan är framför allt predikstolen, valvmålningarna och graven med
den helige Wendelinus kvarlevor.
[Upp]
