Saarpfalz    

Karta: Geobasisdaten LKVK, Lizenznummer U-07/2008

Området Saarpfalz bildades 1974 i samband med de kommunala landreformerna. Namnet har sitt historiska ursprung i de tidigare Rhenbayerska områdena. Idag har området ca 155 000 innevånare och omfattar tre landskommuner och fyra städer, av vilka Homburg är den största. I sydöstra delen av området har man en 30 km lång gräns mot Frankrike. Områdets norra och södra delar är näringspolitiskt mycket olika; i de norra delarna finns industrier som Bosch och Michelin medan de södra präglas av lantbruk.

Staden Bexbach (ca 18 600 inv.) ligger mellan städerna Homburg och Neunkirchen och är i sin nuvarande form en produkt av 1974 års kommunreform, som sammanförde den dåvarande staden med ett antal omkringliggande självständiga kommuner. Bexbach är känt sedan 1219. Under 1300-talet fann man järnmalm i området och under 1500-talet kol. Därmed kom hela områdets ekonomiska utveckling att nära förknippas med malmbrytning och tidvis var flera tusen sysselsatta i gruvorna. Stängningen av gruvorna i Bexbach, Frankenholz och Höchen 1959 var därför ett svårt ekonomiskt bakslag. Som ersättning för de förlorade arbetsplatserna försökte man skapa nya genom nyetablering av industrier.

Med tanke på stadens tidigare näringspolitiska uppbyggnad går också dess sevärdheter i samma riktning. Här ligger Saarländska malmbrytningsmuseet som på ett åskådligt sätt visar malmbrytningen under olika epoker. Likaledes för vandringsleder till platser, där man tidigare brutit kol, men där man numera knappast ser spåren efter den tidigare verksamheten.

www.bexbach.de 

Homburg (ca 43 700 inv.) är Saarlandets tredje största stad och har tack vare sin goda infrastruktur blivit en betydande industriort med både stora och små välkända industrier. 

Stadens historia sträcker sig tillbaka till tiden före Kristi födelse med fynd från den keltiska tiden. Den romerska perioden är väl företrädd genom fynd från villor, som förstördes under kriget mot alemannerna. Många av fynden befinner sig idag i Römermuseet i Schwarzenacker. Under 1000-talet byggdes borgen Merburg i Kirrberg och under 1100-talet borgen Hohenburg som säte för grevarna av Homburg. I närheten av Schwarzenacker lät 1131 grevarna av Saarwerden uppföra ett kloster, som uppläts till benediktinerorden, som 1171 ersattes med cisterciensermunkar. 1330 förlänade kejsaren staden dess första stadsrättigheter. Sedan den siste greven av Homburg avlidit tillföll staden ätten Nassau-Saarbrücken 1449. Kejsar Ferdinand I förnyade stadsrättigheterna 1558. Under trettioåriga kriget förstördes staden helt och befolkningen flydde till närliggande orter. Först vid fredsslutet togs området åter i besittning av invandrade familjer. Vid de efterföljande krigen mot Frankrike byggdes staden och fästningen ut, men fästningsanläggningarna förstördes av fransmännen 1697 och 1714. Sedan området kommit i franska händer utsågs Homburg till huvudstad i den franska Saarprovinsen 1680. Homburg tillföll 1755 hertigdömet Pfalz-Zweibrücken. Sedan franska revolutionstrupper intagit området utsågs Homburg till fransk kantonstad i departementet Donnersberg. I Wienkongressen 1815 beslutades att området skulle tillfalla Bayern. Under andra världskriget utsattes staden för kraftiga bombangrepp med svåra skador som följd. 1947 grundades Saarlandets universitet, som idag utgörs av medicinsk fakultet och universitetsklinik. 

De sevärdheter, som man saknar i många andra saarländska städer, finns i överflöd i Homburg. Här berörs endast ett fåtal. 

Det gamla rådhuset (t.h. på bilden) byggdes omkring 1680, då staden återuppbyggdes efter förstörelsen i trettioåriga kriget. Till rådhuset hörde också ett gästgiveri, som 1684 blev franciskanermunkarnas första hemvist. Fram till 1924 var gamla rådhuset säte för stadsförvaltningen. Efter svåra skador vid flygangrepp 1945 restaurerades det efter kriget.

Franciskanerklostret började byggas 1697 under Ludvig XIV:s tid. Under franska revolutionen förklarades det som nationens egendom och auktionerades bort. Klostret stod sedan outnyttjat. 1860 övertogs klosterkyrkan av den judiska församlingen. Vid upploppen under "Kristallnatten" 1938 förstördes synagogan till det inre. Även vid bombangreppen 1945 kom byggnaden till skada.

Borgen Hohenburg tillhörde grevarna av Homburg, som finns omnämnda redan 1172. Efter dem har sedan staden fått sitt namn. Under 1500-talets andra hälft byggdes borgen om till ett renässansslott, som tjänade som residens för greven av Nassau-Saarbrücken. Ludvig XIV lät sedan bygga ut slottet och staden under åren 1680-92 till en stark fästning. Enligt beslut vid frederna 1697 och 1714 förstördes fästningen. Sedan 1981 genomförs omfattande utgrävningar och de imponerande ruinerna efter borg- och fästningsanläggningen friläggs och restaureras.

Under ruinerna efter borgen Hohenburg ligger Europas största sandstensgrottor. Hemlighetsfulla gångar leder besökarna till imponerande kupolhallar, som tack vare sandens röda eller gulröda färg har en speciell dragningskraft. Man räknar med att denna färgade sandsten har tillkommit för ca 250 miljoner år sedan. Grottlabyrinten ingick tidigt som en del av fästningens försvarssystem. Under 1600-talet användes sanden tack vare sin höga kvartshalt vid tillverkningen av glas. Grottorna glömdes sedan bort, men upptäcktes igen under 1930-talet och kom sedan till god nytta som skydd vid flygangrepp under andra världskriget. Grottorna och gångarna är öppna för allmänheten, men endast tillsammans med sakkunnig ledning. I grottorna råder ständigt en temperatur om 10° Celsius.

www.homburg.de 

I Blieskastel (ca 22 600 inv.) är forntiden mycket påtaglig genom den 4 000 år gamla kultstenen och de 12 gravkullarna från äldre järnåldern. Däremot är det svårt att ange, när orten befolkades. Ett första officiellt omnämnande skedde 1098 i samband med en grevlig släkt, som kan följas bakåt i tiden till 800-talet. Det första säkra beviset för en bosättning vid borgen dateras till 1275. På 1300-talet pantsattes byn vid två tillfällen, då ägarna hade brist på pengar. Under ett krig mot Trier 1522 överfölls den lilla bosättningen och brändes ned. Även i trettioåriga kriget blev Blieskastel svårt åtgånget och ytterst få innevånare bodde kvar där. Blieskastels utveckling är nära förbunden med ätten von der Leyen, som genom krigets inverkan kunde köpa in markområden gynnsamt i ortens närhet. Redan 1661 började arbetet med ett nyplanerat slott i stället för den gamla borganläggningen. 1733 började Blieskastels glanstid, då flera storslagna byggnader tillkom. 1793 intogs orten av fransmännen och utsågs senare till kantonhuvudort i Saardepartementet för att efter Wienkongressen 1815 bli bayerskt. Under 1800-talet gick den industriella utvecklingen förbi Blieskastel, mycket beroende på att de nya vägarna gick till orter, där man bröt kol. Den politiska utvecklingen i övrigt följde i stort utvecklingen i Saarlandet med allt vad det innebar av krigshändelser och ockupation. Vid kommunreformen 1974 sammanfördes den gamla staden Blieskastel med 14 andra kommuner till en ny enhet. Tack vare sina stora skogsområden är kommunen en av de skogrikaste i Saarlandet och har också ett välgörande klimat, som har gjort, att den utnämnts till statligt godkänd Kneippkurort. 

Till stadens sevärdheter hör den 7 m höga kultstenen (Gollenstein), rest på en höjdrygg för ca 4 000 år sedan. Detta är ett av Tysklands äldsta kulturminnen och gäller också som den största bautastenen i Mellaneuropa. Forskarna anser att den restes under övergången mellan yngre stenålder och bronsålder, vilket skulle innebära ca 2000 - 1800 f. Kr. Den har under årens lopp skadats både av väder och människlig påverkan. När västvallen byggdes, anlades flera bunkrar i närheten av stenen. På grund av det markanta läget ansågs stenen utgöra en fara för bunkrarna, eftersom den kunde tjänstgöra som riktmärke för det franska artilleriet och man beslöt att lägga den ned. Härvid bröts den i fyra delar. Planer fanns redan 1940-41 att reparera den, men detta fördröjdes av det fortsatta krigsförloppet. 1951 kunde man åter sätta samman och resa den.

I Blieskastel man man se en av de mest imponerande renässansbyggnaderna i Sydvästtyskland, vanligen kallad Orangeriet. Byggnaden är den viktigaste resten av en tidigare slottsanläggning från 1600-talet och används idag till föredrag, utställningar, konserter mm. 

Slottskyrkan, som från början var en klosterkyrka vid franciskanerklostret, påbörjades 1776 och invigdes 1778. Den är rikligt dekorerad och uppvisar drag från olika stilar. Speciellt den yttre utformningen anses unik och betydelsefull för konsten i regionen under 1700-talets slut. Eftersom kyrkan plundrades på sina inventarier under franska revolutionen, överfördes 1810 altare, predikstol och orgel liksom annan utrustning från en annan kyrka. Till kyrkans dyrbarheter hör också olika liturgiska kärl från 1700-talet. Tack vare sin goda akustik utnyttjas kyrkan ofta för konserter.

Rådhuset byggdes åren 1774-75 som ett hus för fattiga och föräldralösa i området, sedan den grevliga familjen ställt medel till förfogande. Dessa hus var samtidigt också arbetshus, där de intagna måste arbeta för sitt uppehälle samtidigt som de skulle uppfostras till att bli "goda medborgare". Under de följande århundradena måste byggnaden ofta tjäna som krigslasarett och rekvirerades av de olika makthavarna. Efter svåra skador 1944 återställdes huset under 1950-talet. En sista renovering genomfördes 1986.

I byn Böckweiler, en av Blieskastels stadsdelar känd sedan 1149, kan man beundra den medeltida Stephanskyrkan, som har bevarats i byns mitt. Dess ursprung går tillbaka till en tidig romansk kyrka från 1000-talet, vilken i sin tur byggdes på fundamenten från en karolingisk basilika från 800-talet. Inom kyrkans område har dessutom hittats rester efter en romersk villa. Redan den romanska kyrkan hade den för kyrkan unika formen med tre absider formade som ett regelbundet klöverblad, vilket är ovanligt för kyrkliga byggnader, men kan ses bl.a. i Mainz domkyrka. Under kriget skadades kyrkan svårt men byggdes upp igen 1949-50, varvid delar av den tidigare kyrkan kunde användas. Kyrkans enkla inredning motsvarar den protestantiska traditionen.

Kommunen Mandelbachtal (ca 11 500 inv.) är en sammanslutning av 8 mindre orter belägna i eller i närheten av vattendraget Mandelbach, ett biflöde till Blies, som i sin tur rinner ut i Saar. Inom kommunen har hittats talrika fynd från den keltiska tiden, vilket tyder på en bosättning i förkristen tid. Med romarna kom också ett kulturellt och ekonomiskt uppsving och från denna tid har man funnit murrester från hus, mynt och skärvor efter romerska kärl. Under 200-talet anfölls befolkningen av germanska folkstammar, som brände och skövlade och under de följande århundradena också lyckades inta landet. Nya livs- och bosättningsformer bredde ut sig och orter med namnslut på -heim och -ingen uppstod under 400- - 700-talen. Kristendomen, som hade införts av legionärer och romerska bosättare, slocknade tillfälligt ut men återkom senare genom missionärer från klostret Hornbach. De flesta av orterna är kända sedan 1200-talet och blev som regel förstörda under trettioåriga kriget och andra världskriget. Som en följd härav är tillgången till mycket gamla sevärdheter begränsad.

I Saarlandet finns det bara tre romanska rundtorn från 1100-talet och två av dem står i kommunen. Det ena är kyrktornet till kyrkan St. Margaretha i Bebelsheim. Tornet var tidigare troligen vakttorn vid bebelsheimriddarnas borg. Det andra, vid kyrkan St. Mauritius i Erfweiler-Ehlingen, torde också ha varit del av en borg. Under 1200-talet fanns en riddarsläkt omnämnd på orten. Kyrkan i Erfweiler har byggts ut flera gånger under tidernas lopp och är idag en av de vackraste i Mandelbachdalen.

[Upp]