Karta:
Geobasisdaten LKVK, Lizenznummer U-07/2008 
Regionen Saarlouis är det befolkningstätaste området i Saarlandet och omfattar de mellersta och sydvästra delarna av landet. Den största delen av regionen inklusive staden Saarlouis, som uppfördes som gränsskydd, var en del av det franska hertigdömet Lothringen. Efter de napoleonska krigen övertogs området av Preussen och blev 1816 en del av den preussiska provinsen Rhenlandet.
Rehlingen-Siersburg (ca 15 700 inv.) hör till de till ytan största kommunerna i Saarlandet och består sedan 1974 av en sammanslutning av 10 tidigare självständiga kommuner. Av dessa ligger Rehlingen vid floden Saar, Siersburg vid Nied (en biflod till Saar) och de övriga i dessa båda floders dalgångar. Kommunen är en naturparkskommun, som ingår i Naturparken Saar-Hunsrück.
Till kommunens sevärdheter hör resterna efter borgen Siersburg, som tillkom under 1100-talet för att utöva kontroll över Saar och handelsvägar, som ledde förbi. Borgen var fram till dess fall under franska revolutionen ofta ett omstritt objekt mellan kurfursten av Trier och hertigarna av Lothringen.
Droppstensgrottan i Niedaltdorf är vad avser uppkomsten en geologisk raritet, då den i jämförelse med andra droppstensgrottor inte har uppstått genom att sten har spolats bort, utan genom att kalk lagrades i mäktiga block, sedan den utlösts ur vattnet från en tidigare flod. Så småningom växte de övre kanterna samman och grottan bildades för ca 7 000 år sedan.
Inom kommunen finns inte mindre än fem slott, av vilka de flesta är i privat ägo. Slottet i Rehlingen byggdes 1529, men brann upp under franska revolutionen. Den västra flygeln har byggts upp igen och tjänstgör nu som hembygdsmuseum. Det sexkantiga slottet i Itzbach ligger litet avsides vid en stillsam sidodalgång. Huvudbyggnaden flankeras av två kraftiga framskjutande torn i slottets främre hörn och dateras till omkring 1740. Slottet Fremersdorf byggdes till största delen under slutet av 1700-talet, men några äldre delar från 1600-talet finns kvar. I Hemmersdorf finns två slott. Slottet i ortsdelen Kerprichhemmersdorf ligger på en höjd i närheten av kyrkogården och liknar inte längre slottet i dess ursprungliga form, sedan det sålts i enskilda delar och därefter moderniserats och byggts om. Slottet i ortsdelen Grosshemmersdorf är en väl bibehållen väl tilltagen trevåningsbyggnad, som är närapå helt oförändrad. Huset har en fästningsliknande karaktär och hade tidigare en vallgrav på baksidan huset. Byggnaden anses ha tillkommit omkring 1670.
I kommunens alla ortsdelar finns sakrala byggnader, varav många är av ansenlig ålder. I den gotiska St. Nikolaus i Grosshemmersdorf är de båda sakristiorna kyrkans äldsta delar med datering till omkring 1480 eller t.o.m. tidigare. En säregenhet i kyrkans kor är en sakramentsnisch med ett "öga" mellan kyrkans inre och yttre. Denna öppning är typisk för många senromanska och tidigt gotiska kyrkor. Speciellt i Lothringen finns många exempel på detta. I Siersburg uppfördes 1758 kyrkan St. Martin, vars inre är fullt av bilder, tecken och symboler. Till kyrkans dyrbarheter hör också högaltaret och orgeln. I Siersburg finns också kapellet St. Willibrord, som är en av de äldsta kyrkliga byggnaderna i Saarlandet. Det äldsta datumet i kapellet visar året 1523. Dock kan man inte utesluta en föregångare på platsen, då kapellets torn är byggt i romansk stil.
Dillingen (ca 21 400 inv.) kan se tillbaka på en över 2000-årig historia med många spår av det förgångna i den moderna stadsbilden. Den nuvarande stadsdelen Pachtem anses ha existerat redan under förkristlig tid, då dess läge vid korsningen mellan två handelsvägar liksom tillgången till Prims och Nieds dalgångar gjorde den tilltalande som boplats för romarna, vilket förekomsten av romerska mynt i jorden har bevisat. Vid en frankisk invasion år 275 förstördes bosättningen men byggdes till en del åter upp. Under 400-talet förlorade romarna slutgiltigt sitt herravälde och de frankiska merovingerna övertog landet. Den efterföljande tiden har lämnat få spår i historieskrivningen, dock omnämns det gamla slottet i Dillingen 1357. Trettioåriga kriget och de efterföljande tronföljdskrigen efterlämnade förstörelse och nöd och inte förrän 1697 inträdde en fredsperiod. 1685 inträffade en händelse, som kom att bli av stor betydelse för orten. Ludvig XIV gav tillåtelse att uppföra järnhyttor, stålverk och smältverk i Dillingen. Efter bara några år tillverkades produkter för det dagliga behovet och verksamheten kom att utgöra grunden till ett världsomspännande företag. Trots en blomstrande industri förblev Dillingen till övervägande delen en by med lantlig prägel. Efter att under ca 50 år ha varit fransk egendom överfördes 1815 området till Preussen. 1800-talets sista år medförde ett markant uppsving, då efterfrågan på plåt till fartygsbyggnad ökade. Fram till början av första världskriget utvecklades Dillingen mycket hastigt med en kraftig förbättring av infrastrukturen som följd. Både under första och andra världskriget utsattes staden för bombanfall med målet att förstöra stora delar av industrierna.
Från feodaltiden har gamla slottet bevarats, en exponent för saarländsk barock. Vissa fynd tillåter slutsatsen, att den nutida anläggningen skulle ha varit en vattenborg, som uppfördes av herrarna till det närbelägna Siersburg. Omkring 1600 byggdes borgen om till ett renässansslott, som dock led kraftigt under de efterföljande krigen. Under 1700-talets slut byggdes slottet om i en stil, som var anpassad till barocken. Planerna fullbordades inte, eftersom franska revolutionen kom emellan och den hertigliga familjen tvingades att fly. Byggnaderna förvärvades av ortens stålverk och gjordes om till bostäder för anställda. Under andra världskriget förstördes slottet, men en flygel har återuppbyggts och används för teaterföreställningar, konserter och utställningar.
Den s.k. Saardomen uppfördes strax före första världskriget i neoromansk stil och är Saarlandets största katolska kyrka. Kyrkans inre är enkelt med få utsmyckningar. Till inventarierna hör en triptyk från 1500-talet samt några helgonstatyer från 1700-talet från en tidigare kyrka.
Staden Saarlouis (ca 37 900 inv.) grundades
1680 av den franske kungen Ludvig XIV, som fram till 1679 hade erövrat Elsass
och Lothringen samt en del andra områden vid Frankrikes östgräns. Genom en
kedja av fästningar ville han nu säkra gränserna. Hans utsände
rekommenderade ängarna utmed Saar mellan Wallerfangen och Fraulautern och redan
samma år kunde man börja byggnadsarbetena med den nya fästningen. Eftersom
den stod på öppen mark, byggdes den i form av en sexhörning. Då Ludvig hade
en förkärlek för staden, gav han den sitt namn och det stadsvapen, som den
ännu för. Genom ett kungligt edikt utsågs Saarlouis till huvudstad i
Saarprovinsen och områdets styresman flyttade sin tjänsteplats dit från
Homburg. I freden vid Rijswijk 1697 förlorade Frankrike nästan alla sina
införlivade tyska områden utom Saarlouis och några byar runtomkring. På så
vis kom staden att utgöra en fransk exklav på det lothringska området. Den
välbärgade överklassen försvann från staden och de kvarvarande fick kämpa
med allt högre skatter. I detta klimat av besvikelse och missnöjdhet spreds
lätt den franska revolutionens tankegods och staden kom att bli en av de
radikalaste franska städerna. Sedan Napoleon hade avsatts, måste Frankrike
1815 avträda fästningen till Preussen, som nu lät modernisera den och rikta
försvaret mot Frankrike. Till en början innebar inte fästningens murar någon
begränsning för stadens utbyggnad, men i mitten av 1800-talet, då det
allmänna industriella uppsvinget satte in, visade sig murarna utgöra ett
svårt hinder. Järnvägen hade byggts i en vid båge runt fästningen och
förde viktiga kundströmmar till andra centra och den tunga 
industrin valde
andra platser för sin utbyggnad. Först 1889 började man rasera murarna och
skotta igen vallgravarna, vilket snabbt ledde till att nya stadsdelar bildades
omkring den ursprungliga stadskärnan. Trots tillkomsten av ett tätt nät av
smalspåriga järnvägar kunde man inte helt utjämna de nackdelar, som det
innebar för industrierna att inte ha tillgång till de vanliga järnvägarna
och alla bemödanden att få storindustrier till staden var länge
resultatlösa. Sedan Saarlandet 1935 hade återlämnats till Tyskland, utökades
Saarlouis med ett antal omkringliggande kommuner och fick samtidigt också ett
nytt namn, Saarlautern, som levde kvar till 1945. Staden fick åter en tysk
garnison och västvallens huvudförsvarslinje byggdes genom orterna Roden och
Fraulautern. Mot krigsslutet kämpades det i tre månader om denna
"Siegfriedlinje" och när den slutligen föll, hade bombangrepp och
markstrider till en del förstört stadskärnan, Roden och Fraulautern däremot
nästan helt och hållet. Vid uppbyggnaden efter kriget togs hänsyn till det
äldre husbeståndet och de nya byggnaderna anpassades utseendemässigt till de
äldre.
För stadens industriella och ekonomiska
utveckling innebar året 1966 en avgörande vändning. Ford byggde en
monteringsfabrik för sin modell Escort, som, då produktionen avslutades, hade
tillverkats i drygt 6,5 miljoner exemplar. Escort ersattes 1998 av Focus.
Mitt i staden ligger Stora Torget, som
verkligen gör skäl för namnet. Här märks också tydligt, att staden har
planerats på ritbrädet. Torget är placerat så, att dess diagonaler ligger i
exakt nord-sydlig resp. öst-västlig riktning. I varje hörn finns en
barockbrunn, som tillkom under den preussiska tiden och som försåg
innevånarna med dricksvatten. I förhållande till stadens storlek är
torget kraftigt överdimensionerat med sina 10 000 m², vilket kan förklaras
med dess ursprungliga funktion som parad- och exercisplats.
Vid torget utgör Kommendanturen ett
dominerande inslag i stadsbilden. Den ursprungliga byggnaden tillkom under
1680-talet i fransk funktionsbarockstil och fungerade som guvernörens residens.
Under den preussiska tiden användes den bl.a. av stadens regemente. 1927
övertogs delar av byggnaden av posten. När det under 1960-talet visade sig omöjligt att
restaurera byggnaden, beslöt överpostdirektionen att riva allt och bygga upp
igen efter de ursprungliga ritningarna. Även den nya byggnaden behärskar
torgets sydvästra sida och ger en speciell prägel. Med sina barocka
stilelement bidrar den till att uppvärdera alla byggnader vid Stora Torget.
Vid torget ligger också Ludvigskyrkan, som
tillkom under 1860-talet, sedan den ursprungliga barockkyrkan från 1685 hade
rivits, då den var i stort behov av reparation. Mycket litet i den nuvarande
nygotiska kyrkan erinrar om den tidigare. 1965 måste också det nygotiska
kyrkoskeppet rivas av statiska orsaker, sedan grundvattennivån hade sänkt sig.
Det nya skeppet är utfört i en markant asymmetrisk betongarkitektur.
Som ett minne efter den preussiska tiden
finns kasematterna, som 1824 - 1829 byggdes som bombsäkra
försvarsanläggningar vid huvudvallen. I fredstider användes de som
lagringsplatser för proviant och vapen. Under 1970-talet restaurerades dessa
kasematter, som sedan blev eftersökta platser för restauranger. Här uppstod,
vad som kallades "Saarlandets längsta bardisk".
[Upp]
