Saarbrucken
: Geobasisdaten
LKVK, Lizenznummer U-07/2008
Regionalförbundet Saarbrücken består av staden Saarbrücken samt ytterligare fyra städer och fem kommuner.
Heusweiler (ca 19 900 inv.) är en av Saarlandets
största kommuner tack vare sina spridda ortsdelar och vidsträckta fält och
ängar. Den kuperade trakten gällde en gång i tiden för att vara regionens
kornkammare, som 
försörjde de närliggande industriorterna med nödvändiga
livsmedel. Än idag finns jordbruk i kommunens ortsdelar. Heusweiler är känt
sedan 1274, men fornfynd bevisar att platsen var bebodd under romartiden. Under
olika krig förstördes orten flera gånger. Föregångare till dagens
storkommun, som tillkom 1974, var de under den franska ockupationen 1793 - 1814
inrättade administrativa enheterna.
Till ortens sevärdheter räknas den protestantiska prästgården från 1770-talet och kyrkan, ursprungligen från 1500-talet, samt naturparken Kallenborn.
Det är okänt, när Sulzbach (ca 17 900 inv.)
egentligen grundades, däremot omtalas byn 1346. Under 
1400-talet upptäcktes
förekomsten av kol, vilket främjade bosättningen på orten. I mitten av
1500-talet började man också att utvinna salt, men då detta inte längre var räntabelt,
lades saltverket ned 1736. Början av trettioåriga kriget påverkade inte orten
nämnvärt, eftersom grevarna i Saarbrücken höll sig utanför kriget. Dock
fick man känna av kriget 1627-28, då trupper inkvarterades i byn. Den
slutgiltiga katastrofen inträffade 1635, efter att Saarbrücken oförsiktigt
nog hade ingått i förbund med svenskarna, varpå kroatiska styrkor överföll
landet och därvid totalförstörde Sulzbach. Härefter dröjde det nästan 100
år, innan byn återuppstod. Denna återuppbyggnad var emellertid förenad med
vissa svårigheter, eftersom den påbörjade brytningen av järnmalm fordrade
stora tillgångar till trä och de nybyggande bönderna och skogsägarna ansågs
då utgöra ett hinder för utvinningen. Från mitten av 1800-talet var
brytningen av stenkol den förnämsta inkomstkällan och fick ett kraftigt
uppsving i och med järnvägarnas tillkomst. En betydande ekonomisk faktor var
också glasindustrin. 1946 erhålls stadsrättigheter.
På grund av stadens historiska bakgrund finns få mycket gamla sevärdheter. Stadens protestantiska kyrka byggdes under 1850-talet och byggdes om under 1890-talet. Den katolska kyrkan tillkom under 1920-talets slut. Dock räknas de till sevärdheterna i staden.
Püttlingen (ca 20 300 inv.) och de ingående
stadsdelarna i Köllerdalen kan visa på många fynd från stenåldern, den
keltiska och den romerska tiden. Så kan man genom de olika byggstilarna se, att
ursprunget för Martinskyrkan i Köllerbach går tillbaka till 600-/700-talen.
Språkligt intresserade noterar, att tvärs igenom Köllerdalen går sedan lång
tid tillbaka en språkgräns mellan moselfränkiska och rhenfränkiska.
Vittnesbörd om tidigt feodalherravälde och en delad territoriell utveckling av
de båda stadsdelarna Püttlingen och Köllerbach utgör två tidigare
vattenborgar. Grevarna av Saarbrücken överlämnade 1223 delar av sina
rättigheter till Martinskyrkan till klostret Wadgassen och byggde som skydd
vattenborgen Bucherbach i Köllerbach. Borgen finns omnämnd 1326. Stadsdelen
Püttlingen stod under ärkebiskopens av Metz inflytande och för att säkra
detta innehav byggdes även här en vattenborg. Under trettioåriga kriget
förstördes båda borgarna. Medan det efter borgen Bucherbach fortfarande finns
ståtliga ruiner kvar, återstår av vattenborgen i Püttlingen endast några
stenblock, som visar borgens mått. 1700-talet präglades av en långsam
uppbyggnad och en ökning av produktionen inom lantbruket. De avgörande
impulserna för utvecklingen under 1800- och tidigt 1900-tal gav
bergshanteringen, som inledde industrialiseringen i Köllerdalen genom
öppnandet av flera gruvor. En stark tillströmning av arbetskraft gjorde, att
befolkningsmängden växte snabbt och orterna ökade i omfattning för att så
småningom bilda självständiga enheter. 1968 fick Püttlingen
stadsrättigheter och i samband med kommunreformen 1974 slogs staden samman med
Köllerbach. Då den sista kolgruvan stängdes 1963 försökte man att
kompensera detta med en omstruktureringsprocess, som gick ut på att sanera
stadskärnan i Püttlingen och genomföra omfattande förnyande insatser i
Köllerbach.
Martinskyrkan i Köllerbach hör till de äldsta
religiösa byggnadsverken i Saarlandet och är en av de få bibehållna
bykyrkorna från sengotiken i regionen. Kyrkan finns skriftligen omnämnd 1223,
men dess ursprung sträcker sig tillbaka till 700-talet. Det kvadratiska norra
tornet och det tresidigt slutna koret tillkom under 1300-talet. Koret förnyades
sedan under 1400-talet och målades. I och med reformationens införande 1576
blev kyrkan evangelisk, men betjänade som simultankyrka även den katolska
församlingen 1686 - 1899. Vid saneringsarbeten 1957 upptäcktes de medeltida
tak- och väggmålningarna, som restaurerades under de följande åren.
Borgen Bucherbach byggdes troligen under 1000-talet som
skydd och förvaltningscentrum i mellersta Köllerdalen. Den uppfördes under
flera olika byggfaser och bestod av en s.k. tornborg. Ett andra torn byggdes
till under 1320-talet och ytterligare torn tillkom under 1400-talet. Denna
senare tillbyggnad avsåg att omvandla borgen till en mera slottsliknande
byggnad. Under trettioåriga kriget skadades borgen svårt, men var fortfarande
beboelig. 1740 tillät ägaren av borgen att den utnyttjades som stenbrott och
ruinerna förföll i stor utsträckning. 1983 påbörjades en sanering av
resterna, så att numera delar av torn och murar samt byggnader i borgens inre
har gjorts synliga.
Püttlinger Schlösschen uppfördes omkring 1790 som
jaktstuga i senbarock stil åt fursten av Nassau-Saarbrücken. Denna liknar
böndernas hus i Köllerdalen med bostads- och ekonomidel under samma tak. 1793
konfiskerades huset av fransmännen och gjordes om till sjukhus. 1817 såldes
det till privatpersoner för att 1868 användas som tjänstelokal för
borgmästaren. 1904 hade det blivit för litet för kommunen och användes nu
som borgmästarens tjänstebostad. Efter andra världskriget hade det olika
användningsområden men efter 1993 enbart som utställningslokal.
Inskriften över portalen till Korsets kapell (Kreuzkapelle)
visar på byggåret 1584. Samtidigt med borgen i Püttlingen förstördes också
kapellet och byggdes inte upp igen förrän efter ett halvt århundrade. Det
skadades svårt under franska revolutionen och sattes inte i stånd förrän
1802 men måste renoveras igen 1837. Även sedan dess har det renoverats flera
gånger, senast 1997, då man företog en grundläggande renovering. Kapellet
är en vallfartsplats, dit många enligt traditionen vallfärdar på
skärtorsdagen.
I Püttlingen finns ett omfattande urmuseum med exponat,
som visar hur utvecklingen av tidmätningen har framskridit. Här visas hur
man mätte tiden före uppfinningen av hjulet, övergången från klockor
som lyxartiklar till klockor som bruksföremål.
Foto: © Stadt Püttlingen
Saarbrücken (ca 176 400 inv.) var bebott redan
före Kristi födelse av en keltisk stam, som sedan förträngdes av romarna.
Den första gången som staden omnämns skriftligt, är 999 då kejsaren
skänkte Königsburg till biskoparna av Metz. Ur den bestående förläningen
uppstod 1120 grevskapet Saarbrücken. Genom bosättning av vaktmanskap,
handelsmän och skyddssökande utvecklades Saarbrücken i borgens omgivning.
Fram till början av 1300-talet var innevånarna livegna. 1321 fick
bosättningen Saarbrücken och byn St. Johann frihetsbrev och stadsrättigheter.
De uppställda normerna för självförvaltning gällde till 1798 och 
förband
de båda orterna till en dubbelstad. Som en förbindelseled mellan dem byggdes 1549 Gamla
bron, som kom att bli den viktigaste förbindelsen under
århundraden. Trettioåriga kriget utgjorde ett stort ingrepp i stadens
utveckling. Under en tioårsperiod mellan 1628-37 sjönk befolkningsmängden
från 4 500 till 70. Kort efter krigets slut drabbades Saarbrücken dessutom av
de s.k. reunionskrigen, vilket bl.a. ledde till att staden 1677 brann ned och endast 8 hus återstod efter branden. Under 1740-talet upplevde staden ett
ekonomiskt uppsving framför allt inom sektorerna stenkol och järn.
Infrastrukturen och det sociala livet förändrades genom införandet av den
regelbundna posttrafiken, utveckling av skolorna, införandet av lättnader att
utöva alla religioner m.m. Under denna tid uppstod också många viktiga
byggnader som slottet, Fredskyrkan, Gamla rådhuset och kyrkan St. Johann. 1793
besattes staden av franska trupper, slottet plundrades och brändes ned och den
furstliga familjen måste fly. Genom fredssluten i Campo Formio och Lunéville
kom grevskapet Saarbrücken att tillhöra Frankrike fram till 1815, då Preussen
tog över. Under tysk-franska kriget 1870-71 kom det till ett blodigt slag just
utanför stadens portar. 1914 blev Saarbrücken huvuduppmarschområde för
fronten mellan Verdun och de nordliga Vogeserna och året efter blev staden för
första gången utsatt för ett luftangrepp. Vid krigets slut skulle det
saarländska industriområdet annekteras och de tyska trupperna lämnade staden
för att ersättas av franska. Den politiska makten överlämnades till ett
arbetar- och soldatråd. Även under andra världskriget utsattes Saarbrücken
för flera svåra bombangrepp och befolkningen måste evakueras vid två
tillfällen. Vid angreppen förstördes stadsdelen Gamla Saarbrücken nästan
helt och hållet. Vid slutet av kriget ockuperades staden av amerikanska
trupper, som emellertid ganska omgående överlämnade den till den franska
militärregeringen, som förvaltade Saarlandet. Efter omröstningen 1955 om
Saarlandets status upptogs 1957 Saarlandet i Förbundsrepubliken och
Saarbrücken blev delstatens huvudstad. Under de följande åren utvecklades
staden till en regional näringslivsmetropol, vilket också påverkade
byggsituationen i form av nya förvaltningsbyggnader, banker och varuhus. Genom
kommunreformen 1974 inlemmades flera av kranskommunerna och befolkningen ökade
i ett slag med 70 %.
De mest bekanta sevärdheterna i Saarbrücken härstammar från barocktiden, då byggmästaren F. J. Stengel levde. Med sin arkitektur sörjde han för en överensstämmelse mellan de båda städerna St. Johann och Saarbrücken, där de mest betydande byggnadsverken är slottet, Ludvigskyrkan och Stengelbrunnen. Vid slottsplatsen skulle sådana byggnader uppföras, som i stil liknade slottet men som inte konkurrerade med det i fråga om utstrålning. Här byggdes också det s.k. arvprinsens palats, som fursten lät uppföra åt sin son.
Det första slottet, ett renässansslott, utvecklades
under 1600-talet ur den tidigare borgen och av detta finns numera endast några
underjordiska delar av anläggningen kvar. Efter att slottet hade förstörts,
byggdes det nya barockslottet under 1740-talet. Eftersom slottet delvis har
brunnit och återuppbyggts uppvisar det flera byggstilar som barock,
klassicism, fransk renässans och modernism. Slottet är idag säte för
förvaltningen, men också kultur- och evenemangsplats för konferenser och
festligheter.
Den protestantiska Ludvigskyrkan utgör huvudelementet i
Stengels arkitektur vid den "kungliga platsen" och tillkom 1762-75.
Tillsammans med de omgivande palatsen (för de dåtida hovtjänstemännen)
utgör ensemblen en av sydvästra Tysklands vackraste platser. Kyrkan anses vara
en av de stilrenaste och vackraste protestantiska barockkyrkorna och jämförs
gärna med Frauenkirche i Dresden.
Efter att fullständigt ha förstörts under andra världskriget blev både
kyrka och palats originaltroget återuppbyggda.
Den sengotiska slottskyrkan från 1400-talet försågs 1743 med en barock tornkupol av Stengel. Efter att ha skadats kraftigt under andra världskriget byggdes den åter upp. Kyrkan är gravplats för de sista furstarna av Saarbrücken. Efter en omfattande restaurering öppnades kyrkan igen 2004 och erbjuder en imponerande ram för presentationen av sakral konst i kyrkans museala avdelning.
Även basilikan i St. Johann är ett verk av Stengel och stod färdigt 1758. Efter en omfattande restaurering visar den nu upp 1700-talets barocka skönhet. Speciellt bekant är kyrkan för sina tre orglar, huvudorgel och två kororglar, som kan spelas tillsammans eller var för sig. Instrumentens klangfärg och mångsidighet har gjort dem kända vida omkring.
Saarbrücken har flera intressanta museer, som täcker många områden, bl.a. Saarlandmuseum med gammal och modern konst, Museum för tidig historia (stenåldern till tidig medeltid), Historiska museet (Saarlandets historia från 1400-talet), Slottskyrkans museum (sakral konst).
Inom staden finns också flera parker, t.ex. Botaniska
trädgården (tillhör universitetet), Tysk-franska trädgården,
Slottsträdgården, Zoo och Vildpark Saarbrücken.
[Upp]
