Karta: Geobasisdaten LKVK,
Lizenznummer U-07/2008 
Grunden till området Neunkirchen lades redan under 1500-talet, då grevskapet Saarbrücken delades mellan sönerna till greven Johann Ludwig. Vid denna tid var det känt under beteckningen Ottweiler, en beteckning, som det förde fram till 1974, då det bytte namn till Neunkirchen efter den större av områdets två städer.
Kommunen Eppelborn (ca 17 700 inv.)
består av åtta ortsdelar med en växlande historia bakom sig. Fynd tyder på
att området var bebott under romersk tid, men skriftliga bevis för orternas
existens förekom inte förrän under 1200-talet. Under flera århundraden
tillhörde området olika härskande ätter. En grundläggande förändring
inträffade i och med den franska revolutionen, då flera orter slogs samman
till borgmästarområdet Eppelborn. I samband med Preussens övertagande av
Saarlandet 1816 kom kommunen att ingå i den nya kretsen Ottweiler. Den nya
kommunen Eppelborn bildades vid kommunreformen 1974.
Till kommunens sevärdheter hör slottet
Buseck i Bubach-Calmesweiler från år 1735. Slottet tjänade i första hand
inte som bostad för ätten von Buseck utan skulle dokumentera deras makt och
utgöra en representativ bostad för deras förvaltare. Slottet var
ursprungligen omgivet av ståtliga ekonomibyggnader, som emellertid förföll
mer och mer och slutligen revs 1884, varefter slottet renoverades. Det
romantiska slottet undergick under 1990-talet en ny renovering och erbjuder nu
utrymmen för kultur och gastronomi.
Inom kommunen finns flera kyrkor från
1700-talet. Till dessa hör bl.a. den evangeliska kyrkan i Dirmingen. Kyrkan har
sitt ursprung i medeltiden, även om exakta data om byggår saknas. Mot
samma tid visar också tornet, som anses vara från andra hälften av
1200-talet.Troligen var den dåvarande kyrkan mindre än den nuvarande. 1746
revs kyrkan, sedan den hade förfallit och enbart torn och grunden blev kvar.
Planerna för den nya kyrkan hade gjorts upp av Stengel, som också var verksam
i Saarbrücken. Enligt hans planer byggdes
österut ett nytt skepp till det kvarblivna tornet, som också fick ett nytt
utseende. En utbyggnad av kyrkan skedde 1937.
En annan av dessa kyrkor återfinns i
Eppelborn, där den centralt belägna St. Sebastian präglar bilden av byn. En
urkund från 1330 bevisar, att här fanns en församling, men det finns inget
skriftligt om, när kyrkan
byggdes. Denna brann upp 1395 och en ny invigdes tre år senare. 1760 hade denna
blivit så nedgången, att det var dags att bygga en ny. Av denna nya kyrka
finns nu bara tornet och kyrkans kor kvar i ursprunglig form. Det nuvarande
utseendet fick den vid en utbyggnad 1881 och senare också 1912.
Kommunen Illingen (ca 17 800 inv.) består av sex ortsdelar med orten Illingen som centralort och är ett kulturellt och ekonomiskt centrum i Illdalen. (Ill är ett litet vattendrag, som via andra vattendrag så småningom mynnar ut i Saar.) De enskilda ortsdelarna har en lång historia bakom sig och Illingen har varit känt i nästan 1300 år. Här finns spår efter en romersk villa och ett gravfält från omkring år 50, uppkomsten av frankiska ortnamn, som slutar på -ingen under 400- och 500-talen fram till det första skriftliga omnämnandet 893 visar också på ortens ålder. Storkommunen som sådan uppstod först 1974, då kommunväsendet i delstaten nyorganiserades.
Ruinerna efter vattenborgen Kerpen i Illingen är inte bara kommunens symbol utan också en romantisk kuliss, som bevisar ortens historiska förflutna. Ill flyter omkring borgen i en dalgång, som tidigare var sumpig och därmed också svårtillgänglig och utgjorde ett skydd för borgen. Möjligen var detta tidigare en flyktborg under den frankiska tiden, skriftligen är den känd först 1359. Dess avskildhet är fortfarande märkbar, om man står inne på borggården, som omgärdas av kraftiga murar. När borgen övertogs av kommunen 1913 var den i ett ganska nedgånget tillstånd, efter att den hade stått obebodd och dessutom använts som stenbrott. Omfattande saneringsåtgärder sattes in för att borgen inte skulle förfalla ytterligare men också för att man skulle kunna utnyttja vissa delar av den.
Redan på långt håll syns den katolska kyrkan St. Stephan med den för regionen föga typiska lökkupolen. Kyrkan i Illingen omnämns för första gången 893, men romerska reliefer antyder att dess ursprung skulle ligga längre tillbaka i tiden. Den nuvarande kyrkan tillkom 1791. Det speciella med denna enskeppiga barockkyrka är dess blandning från olika epoker. Det äldsta konstverket är en romersk gravsten. Det finns dessutom barocka biktstolar, gotiska spetsbågefönster, en dopfunt från 1800-talet och moderna glasfönster.
Ottweiler (ca 15 300 inv.), regionens
näst största stad, har sitt ursprung i ett kloster, som grundades 871 i den
nutida stadsdelen Neumünster. Lämningar från den keltiska tiden tyder
emellertid på, att området var bebott tidigare. Namnet Ottweiler dök första
gången upp skriftligt 1393, men man vet, att borgen och förborgen existerade
som skydd åt klostret redan under 1200-talets andra hälft. Den egentliga
blomstringsperioden upplevde Ottweiler från 1200-talet under de nästan 500
år, som grevarna av Nassau-Saarbrücken härskade. Ottweiler blev residensstad,
de livegna byborna blev fria stadsbor och staden fick också marknadsrätt. Men
redan 1553 skövlade franska trupper grevskapet och brandskattade klostret. 1573
dog den siste katolske greven av ätten Nassau-Saarbrücken, vilket också
innebar slutet för klostret. Hans efterföljare införde reformationen och
startade en livlig byggverksamhet. Från renässanstiden finns många historiskt
värdefulla byggnader i Gamla stan. Svåra skador uppstod fram till 1634 genom
det trettioåriga kriget, som också inledde den franska ockupationen. Ottweiler
förlorade sin tidigare ställning som viktig stad och slottet förföll allt
mera. Inte förrän i slutet av ockupationen skedde en omsvängning och under
barocktiden kunde staden ånyo dra nytta av furstehusets verksamhet. Under denna
tid uppfördes byggnader som Paviljongen och Änkepalatset under byggmästaren
Stengels ledning. För att åstadkomma en differentiering av stadens
ekonomiska struktur, som hitintills hade inskränkt sig till mest handel och
hantverk, togs under 1760-talet de första stegen till en industrialisering, då
man byggde upp en fabrik, som tillverkade porslin för vardagsbruk. Trots
dessa åtgärder förblev Ottweiler en förvaltnings- och servicestad. Stadens
utveckling under de båda världskrigen skiljer sig inte från den i andra
regioner. Efterkrigstiden fram till återanslutningen till Förbundsrepubliken
hade för staden snarare politisk än näringspolitisk betydelse. Under senare
tid har stor möda lagts på att renovera och restaurera den äldre bebyggelsen.
Detta har gjort staden till ett omtyckt turistmål med intressanta byggnader och
museer.
Ett av stadens äldsta hus (Hesse Haus) vid Slottsplatsen byggdes omkring 1590 som bostad åt den ledande tjänstemannen vid den grevliga förvaltningen. Klassisk renässansfasad med talrika obelisker och andra utsmyckningar. I huset finns turistinformationen inrymd.
1758 och 1760 uppfördes två slottslika
mindre byggnader, ett jaktslott åt greven och ett barockt stadspalats åt
änkan efter den förutvarande greven. Jaktslottet omges av en barock
rosenträdgård, som dock har anlagts under senare år. Stadspalatset är uppfört i
röd sandsten och kallas på grund av sitt användningsområde för
Änkepalatset. Båda byggnaderna har uppförts av Stengel.
Rådhusplatsen är en pittoresk plats med en
samling av korsvirkes- och renässansbyggnader i skuggan av det tidigare
försvarstornet. Vid ena sidan finns gamla rådhuset, byggt 1717, med dess
markanta takryttare, som tidigare var platsen för en klocka, som ringde samman
rådsmedlemmarna till sammanträde. Försvarstornet ingick som en beståndsdel i
den medeltida försvarsanläggningen och står som en symbol för staden. Idag
tjänstgör det som den evangeliska kyrkans klocktorn med Sydvästtysklands
största klockspel. Den intilliggande kyrkan byggdes om 1756 efter planer av
Stengel.
Bland stadens museer kan nämnas Insektsmuseet, som visar en samling av över 50 000 insekter från hela världen. De utställda insekterna kommer från talrika exkursioner runt ekvatorn med kuriositeter från t.ex. Thailand, Sumatra, Mexico m.fl. länder.
Neunkirchen (ca 49 600 inv.) är regionens största och Saarlandets näst största stad och uppstod en gång ur en bosättning på ett svedjeland. Det anses, att den äldsta kolgruvan i trakten har legat här i närheten långt före Kristi födelse. Efter romarnas seger över gallerna stärktes den romerska kulturens inflytande i området och många fynd tyder på en viss blomstringstid, då romerska villor byggdes och romerska varor importerades och sedan efterapades av inhemska hantverkare. Nedgången började på 200-talet med den första germanska invasionen över den romerska gränsen och kom till regionen ca 40 år senare. I slutet av århundradet stärktes romarnas herravälde, sedan de hade drivit germanerna tillbaka, och en ytterligare blomstringsperiod följde under senantiken. De ihållande germanska attackerna ledde i början av 400-talet till den romerska kolonins sammanbrott och romarna drog sig tillbaka till Italien. Under 900-talet skapade unga bönder ett bosättningsområde, som tack vare den nya kyrkan fick namnet Neunkirchen. Den nya orten omnämns skriftligen först 1281. Neunkirchens historia berättar från 1300-talet och framåt främst om kolbrytningen och järnframställningen i trakten och i ringa omfattning om andra saker. Neunkirchen har under historiens gång haft två slott, ett jaktslott i renässansstil byggt under 1570-talet och ett jaktslott i barockstil, byggt 1753. Båda slotten förstördes, det förra 1752 och det senare mellan 1793 och 1822. Inte efter något av slotten finns några lämningar. Under trettioåriga kriget förstördes byn (dock ej slottet) och hyttan. Genom freden i Basel 1795 kom Neunkirchen att tillhöra Frankrike fram till 1814. 1922 var Neunkirchen Preussens största by och fick därmed stadsrättigheter. I slutskedet av andra världskriget utsattes staden för det kraftigaste flygangreppet, då gott och väl tre fjärdedelar av innerstaden förstördes.
Av historiska orsaker finns inga sevärdheter av vikt i staden med undantag för minnen efter kol- och järnmalmsbrytningen.
[Upp]
