Karta: Geobasisdaten LKVK,
Lizenznummer U-07/2008 
Grunden till området Neunkirchen lades redan under 1500-talet, då grevskapet Saarbrücken delades mellan sönerna till greven Johann Ludwig. Vid denna tid var det känt under beteckningen Ottweiler, en beteckning, som det förde fram till 1974, då det bytte namn till Neunkirchen efter den större av områdets två städer.
Kommunen Eppelborn (ca 17 700 inv.)
består av åtta ortsdelar med en växlande historia bakom sig. Fynd tyder på
att området var bebott under romersk tid, men skriftliga bevis för orternas
existens förekom inte förrän under 1200-talet. Under flera århundraden
tillhörde området olika härskande ätter. En grundläggande förändring
inträffade i och med den franska revolutionen, då flera orter slogs samman
till borgmästarområdet Eppelborn. I samband med Preussens övertagande av
Saarlandet 1816 kom kommunen att ingå i den nya kretsen Ottweiler. Den nya
kommunen Eppelborn bildades vid kommunreformen 1974.
Till kommunens sevärdheter hör slottet
Buseck i Bubach-Calmesweiler från år 1735. Slottet tjänade i första hand
inte som bostad för ätten von Buseck utan skulle dokumentera deras makt och
utgöra en representativ bostad för deras förvaltare. Slottet var
ursprungligen omgivet av ståtliga ekonomibyggnader, som emellertid förföll
mer och mer och slutligen revs 1884, varefter slottet renoverades. Det
romantiska slottet undergick under 1990-talet en ny renovering och erbjuder nu
utrymmen för kultur och gastronomi.
Inom kommunen finns flera kyrkor från
1700-talet. Till dessa hör bl.a. den evangeliska kyrkan i Dirmingen. Kyrkan har
sitt ursprung i medeltiden, även om exakta data om byggår saknas. Mot
samma tid visar också tornet, som anses vara från andra hälften av
1200-talet.Troligen var den dåvarande kyrkan mindre än den nuvarande. 1746
revs kyrkan, sedan den hade förfallit och enbart torn och grunden blev kvar.
Planerna för den nya kyrkan hade gjorts upp av Stengel, som också var verksam
i Saarbrücken. Enligt hans planer byggdes
österut ett nytt skepp till det kvarblivna tornet, som också fick ett nytt
utseende. En utbyggnad av kyrkan skedde 1937.
En annan av dessa kyrkor återfinns i
Eppelborn, där den centralt belägna St. Sebastian präglar bilden av byn. En
urkund från 1330 bevisar, att här fanns en församling, men det finns inget
skriftligt om, när kyrkan
byggdes. Denna brann upp 1395 och en ny invigdes tre år senare. 1760 hade denna
blivit så nedgången, att det var dags att bygga en ny. Av denna nya kyrka
finns nu bara tornet och kyrkans kor kvar i ursprunglig form. Det nuvarande
utseendet fick den vid en utbyggnad 1881 och senare också 1912.
Ottweiler (ca 15 300 inv.), regionens
näst största stad, har sitt ursprung i ett kloster, som grundades 871 i den
nutida stadsdelen Neumünster. Lämningar från den keltiska tiden tyder
emellertid på, att området var bebott tidigare. Namnet Ottweiler dök första
gången upp skriftligt 1393, men man vet, att borgen och förborgen existerade
som skydd åt klostret redan under 1200-talets andra hälft. Den egentliga
blomstringsperioden upplevde Ottweiler från 1200-talet under de nästan 500
år, som grevarna av Nassau-Saarbrücken härskade. Ottweiler blev residensstad,
de livegna byborna blev fria stadsbor och staden fick också marknadsrätt. Men
redan 1553 skövlade franska trupper grevskapet och brandskattade klostret. 1573
dog den siste katolske greven av ätten Nassau-Saarbrücken, vilket också
innebar slutet för klostret. Hans efterföljare införde reformationen och
startade en livlig byggverksamhet. Från renässanstiden finns många historiskt
värdefulla byggnader i Gamla stan. Svåra skador uppstod fram till 1634 genom
det trettioåriga kriget, som också inledde den franska ockupationen. Ottweiler
förlorade sin tidigare ställning som viktig stad och slottet förföll allt
mera. Inte förrän i slutet av ockupationen skedde en omsvängning och under
barocktiden kunde staden ånyo dra nytta av furstehusets verksamhet. Under denna
tid uppfördes byggnader som Paviljongen och Änkepalatset under byggmästaren
Stengels ledning. För att åstadkomma en differentiering av stadens
ekonomiska struktur, som hitintills hade inskränkt sig till mest handel och
hantverk, togs under 1760-talet de första stegen till en industrialisering, då
man byggde upp en fabrik, som tillverkade porslin för vardagsbruk. Trots
dessa åtgärder förblev Ottweiler en förvaltnings- och servicestad. Stadens
utveckling under de båda världskrigen skiljer sig inte från den i andra
regioner. Efterkrigstiden fram till återanslutningen till Förbundsrepubliken
hade för staden snarare politisk än näringspolitisk betydelse. Under senare
tid har stor möda lagts på att renovera och restaurera den äldre bebyggelsen.
Detta har gjort staden till ett omtyckt turistmål med intressanta byggnader och
museer.
Ett av stadens äldsta hus (Hesse Haus) vid Slottsplatsen byggdes omkring 1590 som bostad åt den ledande tjänstemannen vid den grevliga förvaltningen. Klassisk renässansfasad med talrika obelisker och andra utsmyckningar. I huset finns turistinformationen inrymd.
1758 och 1760 uppfördes två slottslika
mindre byggnader, ett jaktslott åt greven och ett barockt stadspalats åt
änkan efter den förutvarande greven. Jaktslottet omges av en barock
rosenträdgård, som dock har anlagts under senare år. Stadspalatset är uppfört i
röd sandsten och kallas på grund av sitt användningsområde för
Änkepalatset. Båda byggnaderna har uppförts av Stengel.
Rådhusplatsen är en pittoresk plats med en
samling av korsvirkes- och renässansbyggnader i skuggan av det tidigare
försvarstornet. Vid ena sidan finns gamla rådhuset, byggt 1717, med dess
markanta takryttare, som tidigare var platsen för en klocka, som ringde samman
rådsmedlemmarna till sammanträde. Försvarstornet ingick som en beståndsdel i
den medeltida försvarsanläggningen och står som en symbol för staden. Idag
tjänstgör det som den evangeliska kyrkans klocktorn med Sydvästtysklands
största klockspel. Den intilliggande kyrkan byggdes om 1756 efter planer av
Stengel.
Bland stadens museer kan nämnas Insektsmuseet, som visar en samling av över 50 000 insekter från hela världen. De utställda insekterna kommer från talrika exkursioner runt ekvatorn med kuriositeter från t.ex. Thailand, Sumatra, Mexico m.fl. länder.
[Upp]
