Karta med vänlig tillåtelse av www.rheinhessen.de
Worms (ca 82 200 inv.) befolkades omkring 5 000 år f. Kr. av människor, som levde av att bruka jorden och hålla boskap. På en höjd i södra Worms har man funnit gravar från olika tider, varav några är från 2300 - 1800 f. Kr. Det äldsta belägget för stadens namn kommer från den keltiska tiden, men troligare är att det nuvarande namnet går tillbaka till en latiniserad form av namnet på den folkstam, som bodde här, vangioner. (Detta är också den beteckning, som innevånarna i Worms använde om sig själva ända in på 1500-talet.) Den latinska formen av stadsnamnet var Wormatia, vilket gav upphov till nuvarande Worms. Under den frankiska tiden intog stadens biskopar en framskjuten ställning, vilket gjorde, att Worms under den efterföljande karolingiska tiden blev ett av den tidens maktcentra med biskopar, som stod hovet nära. På 800-talet gjorde Karl den Store Worms till sitt vinterkvarter och här ägde också riksdagar rum. Genom den frankiska riksdelningen kom Worms att få ett randläge, som förbättrades först med salierna. Ett ekonomiskt uppsving började genom den erhållna tullfriheten 1074. Två år senare hölls här den riksdag, där kungen, Henrik IV, förklarade påven avsatt, vilket slutade med kungens botgörande vandring till Canossa. Under 1100-talet fick staden en egen författning med ett självständigt agerande stadsråd, som företrädde borgerskapet. Sedan den saliska ätten hade dött ut, förband sig den efterföljande staufiska nära med staden och förlänade den omfattande frihetsrättigheter, vilka kan gälla som ett grundande av riksstaden. 1100-talet karaktäriseras av den begynnande kampen mellan biskop och stadsråd om den faktiska makten över staden. Denna kamp pågick sedan till in på 1500-talet.
När 1500-talet började hade Worms redan passerat sin ekonomiska höjdpunkt och ett uppror bland innevånarna och stridigheter med en av kejsarens motståndare förstörde stadens finanser ytterligare. Visserligen var staden en fri riksstad, men biskop och prästerskap hade lyckats förhandla till sig så omfattande rättigheter, att stadsrådets spelrum var mycket begränsat. Samtidigt hade de kurpfalziska rhengrevarnas inflytande över staden stigit starkt, då biskopsstolen i Worms tidvis innehades av bröder till grevarna. Detta kan ha bidragit till, att reformationens tankegods fick snabbt fotfäste i staden. Bidragande orsak var också den berömda riksdagen i Worms 1521, då Martin Luther skulle försvara sina 95 teser inför kejsaren Karl V. Härefter blev Worms ett centrum för reformationen. I kölvattnet efter bondekriget 1525 försökte stadsrådet att bli kvitt biskopens förmyndarskap men misslyckades. Worms blev visserligen protestantiskt, men biskopen och prästerskapet behöll sina rättigheter.
Trettioåriga krigets tid medförde vid sidan av inkvarteringar också förstörelse i förstäderna. Under pfalziska tronföljdskriget förstördes staden av franska trupper, vilket ökade på den snabba marginaliseringen av riksstaden. Den viktigaste symbolen för en begynnande återuppbyggnad och en allmän konsolidering under 1700-talet blev uppförandet av den lutherska stadskyrkan (Trefaldighetskyrkan). I likhet med andra områden i närheten tillhörde Worms Frankrike under perioden 1792 - 1814, vilket blev av stor betydelse för stadens styressätt, då prästerskapet förlorade sin maktposition. Vid den efterföljande Wienkongressen bestämdes att storhertigdömet Hessen skulle tillerkännas staden. Under 1830-talet fick stadens ekonomiska utveckling nya impulser, då också grunden för den senare industrialiseringen lades. Av betydelse var de då grundade läderindustrierna, som senare följdes av en betydande textilindustri. Som en följd av den förbättrade ekonomin genomfördes under senare delen av 1800-talet stora offentliga byggnadsprojekt. Den lokala politiken i staden bestämdes under sent 1800-tal och fram till första världskrigets slut av de nationalliberala, som 1919 avlöstes av socialdemokraterna. Efter 1930 följde genomgripande förändringar av de politiska styrkeförhållandena, då nationalsocialisterna växte sig allt starkare och 1933 kunde ta makten.
I slutet av andra världskriget utsattes Worms för två större bombangrepp, som syftade till att förstöra järnvägen och de söder om staden liggande kemiska fabrikerna. Vid angreppet förstördes också delar av centrum, däribland domkyrkan. I och med den nya gränsdragningen mellan ockupationszonerna efter kriget förlorade Worms de delar av staden, som låg på Rhens högra sida. Efter kriget inträdde en nedgång inom läderindustrin, vilket staden endast med möda kunde kompensera. Dominerande industrigrenar blev i stället den kemiska industrin, plastindustrin, möbeltillverkning, maskinbyggnad och elektroteknik. Liksom tidigare var framställningen och försäljningen av vin viktig. Under senare år har dessutom turismen kommit till som en viktig inkomstkälla.
Tillsammans med domkyrkorna i Mainz och Speyer hör domen i Worms till mest storartade romanska kyrkobyggnaderna. Domen ligger på den högsta punkten i innerstaden och är nära förknippad med blomstringsperioden i Worms stadshistoria under 1100- och 1200-talen. Den byggdes under tiden 1130 - 1181, varvid man samtidigt som man byggde den nya kyrkan, rev en föregående basilika från 1000-talets början. Kyrkans västra delar var de första som byggdes, sedan följde långhuset. 1181 hade man kommit så långt med västra koret, att kyrkan kunde invigas. Omkring 1300 ersattes det romanska Nikolauskapellet med ett gotiskt. Efter att staden hade förstörts 1689 tillkom det barocka högaltaret av Balthasar Neumann. I domen ligger begravda medlemmar ur det saliska kungahuset, som hade en borg i Worms till in på 1000-talet. Under medeltiden ägde flera kejsarbesök och andra stora händelser rum i domkyrkan och dess närmaste omgivningar.
Dominikanerstiftet St. Paulus byggdes från och med 1002 på resterna av den tidigare saliska borgen, vilket har kunnat konstateras vid utgrävningar på 1990-talet. Den tillhörande kyrkan byggdes ursprungligen som en treskeppig pelarbasilika och till dennas speciella kännemärke hör tornens kupolhjälmar av sten, som tillkom på 1200-talet i bysantinsk stil efter modell av gravkyrkan i Jerusalem. I kriget 1689 förstördes den romanska kyrkan nästan helt och hållet, men redan 1717 var kyrkan återuppbyggd, men nu som barock hallkyrka med takmålningar. I och med sekulariseringen 1797 upplöstes stiftet och profanerades. Under de följande årtiondena tjänstgjorde det som lagerlokal, lada och från 1880 till 1928 som stadsmuseum. Som en följd av sekulariseringen förlorade orden sitt 1226 uppbyggda kloster, men efter att man visat nytt intresse under 1920-talet nygrundades det 1929. Under andra världskriget förstördes kyrkan, men byggdes åter upp och kunde användas redan 1947.
I norra delen av Worms byggdes 1298 mitt i ett vinberg i stället för ett Mariakapell ett s.k. kollegiatstift med namnet "Liebfrauenstift". Under 1300-talet och framför allt under 1400-talet uppfördes här en sengotisk kyrka, som under medeltiden fick betydelse som vallfärdskyrka. Inredningen är delvis från sen medeltid. Under 1800-talet omdisponerades kyrkan till församlingskyrka, sedan stiftet hade upphävts 1801.
Vinodlingen runt kyrkan var i dennas ägo och härifrån härstammar den berömda "Liebfrauenmilch", som idag kan
köpas under beteckningen "Wormser
Liebfrauenstift-Kirchenstück". Vinodlingen omfattar nu ca 17 ha
(ursprungligen 9) omkring Liebfrauenkirche mitt i Worms. Tyvärr utsträcktes
sedan beteckningen Liebfrauenmilch på vin från detta geografiskt starkt
begränsade område att omfatta alla möjliga söta rhenviner. Det ursprungliga
vinet är känt sedan 1744 och fick då endast användas om sådant vin som hade
växt inom ett område så stort som tornet från kyrkan kastade sin skugga
över. För Liebfrauenmilch får endast vissa bestämda druvsorter användas,
som emellertid inte nämns på etiketterna: minst 70% Riesling, dessutom
Müller-Thurgau, Bacchus, Silvaner och/eller Kerner.
Slottet Herrnsheim ligger i norra Worms, i en av 13 inkorporerade stadsdelar, och har sitt ursprung i en borg från 1460. 1711 skedde en ombyggnad till ett barockslott, som skadades svårt 1792. Av ruinerna byggdes det nuvarande slottet i empirestil. Detta ändrades ytterligare en gång 1840. Slottet ägdes av ätten von Dalberg, som intog höga positioner vid det kurpfalziska hovet i Mannheim och hade stort politiskt inflytande även utanför regionen. Slottsparken anlades 1790 i stil efter den engelska trädgården. Slottet såldes 1883 till en privatperson, som i sin tur sålde det till staden 1958. Slottet används numera för representativa ändamål. Speciellt bör slottets inredning framhävas. I bottenvåningen har den i stor utsträckning bibehållits, inklusive vägg- och takmålningar. Unika är också de sällsynta franska papperstapeterna från första hälften av 1800-talet med ett panorama från Paris och en scen från Bosporen. Ytterligare en höjdpunkt utgör bibliotekstornet.
Worms har flera museer att erbjuda, bl.a. stadsmuseet i det tidigare St. Andreasstiftet, en senromansk byggnadsanläggning med pittoresk innergård. Museet erbjuder en imponerande samling romerska fynd, speciellt sevärd är samlingen av romerskt glas, vilken är en av Tysklands största. Vidare visas fynd från folkvandringstiden och fram till idag. Här finns också stadens konstsamling. Judiska museet är det enda i delstaten och visar stadens judiska församlings historia och ger en inblick i liv och kultur. Niebelungenmuseet är en helt ny typ av museum, som till sin uppbyggnad avviker från gängse museer. Här kan besökaren söka efter Nibelungens sagolika skatt. Det rör sig inte om guld eller ädla stenar utan om en skatt av berättelser och minnen, bilder och ljud, som det gäller att upptäcka. Här förmedlas Niebelungenlegenden och den historiska bakgrunden på ett nytt sätt.
Wormser Backfischfest är enligt innevånarna i Worms den största vin- och folkfesten vid Rhen och utspelar sig runt omkring Tysklands äldsta skrå, grundat 1106 av Worms fiskare. Varje år, från sista lördagen i augusti och nio dagar framåt firas en hela tiden pågående fest med procession, nöjesfält, tävlingar och fyrverkeri.
[Upp]
