Karta (större upplösning) med vänlig tillåtelse av www.pfalz-touristik.de
Regionen Tyska vinvägen är sammansatt av två administrativa områden, i norr distriktet Bad Dürkheim och i söder av distriktet Südliche Weinstrasse. Området var tidigt befolkat och man har funnit verktyg ca 500 000 år gamla. Viktigast är spåren från den yngre järnåldern, då området var befolkat av kelter. Sådana spår är t.ex. ringvallar, befästa bosättningar och gravfynd, som visar på förbindelser med andra länder. Romartiden innebar en längre period av fred och från den tiden har åtskilliga fynd bevarats. Så har man t.ex. med hjälp av knivar använda vid beskäring av vinrankor kunnat belägga, att vin har odlats för 2000 år sedan i området. Under folkvandringstiden invaderade alemannerna, som under 500-talet trängdes undan av frankerna. När Karl den Stores rike föll sönder under 800-talet, sammanfördes området med det östfrankiska riket. Under 800- och 900-talen genomförde vikingarna plundringståg och befolkningen inrättade flyktborgar till sitt beskydd. Även under de saliska och de staufiska ätterna säkrades landet genom en mångfald borgar, som fortfarande finns kvar (t.ex. Kästenburg, Wachtenburg, Hardenburg, Trifels, Landeck m.fl.). Genom att kungadömet försvagades under 1000- och 1100-talen kunde adelsmän stärka sin makt och uppträda som landsherrar, vilket medförde, att området uppdelades i flera mindre enheter. Under trettioåriga krigets tid hemsöktes området av spanska, svenska, franska och kejserliga trupper, som härjade och plundrade landet. Den efterföljande tiden kännetecknas av fortsatta krig, pest och utvandring, vilket förde till en ytterligare nedgång av befolkningstalen. Med hjälp av skatteförmåner och genom att utlova religionsfrihet kunde man locka till sig invandrare från Frankrike och Schweiz till det folktomma området. Den napoleonska tiden medförde genom "Code Napoleon" en utökning av befolkningens fri- och rättigheter, en lagstiftning som gällde fram till 1900, då den ersattes med en tysk lagstiftning. Efter att Pfalz vid Wienkongressen 1815 hade tillfallit Bayern, hade de nya härskarna behållit alla den napoleonska tidens höga avgifter och inte hållit löften om ny författning och inrättande av folklig representation som man lovat. Detta förde 1832 till den första demokratiska masstillställningen i tysk historia. Nästan 30 000 människor från många av Tysklands stater, Frankrike och Polen samlades vid Hambacher slott för att fordra statlig enhet, medborgerliga rättigheter och handels- och näringsfrihet.
Största delen av området har idealiska förutsättningar för vinodling, då man här tack vare de många soltimmarna har Tysklands mildaste temperatur med en årsmedeltemperatur av 11°. De omkringliggande bergen skyddar också från kallras genom att den kalla luften inte stannar kvar över vinbergen utan sjunker ned mot slättlandskapet.
Tack vare de utomordentliga förutsättningarna med lämplig jord och lämpligt klimat är odlarna inte hänvisade till bestämda druvsorter utan kan välja mellan olika sorter allt efter de förutsättningar, som erbjuds på den speciella odlingsplatsen. Bland de vita sorterna dominerar Riesling (ca 20 %) men också Silvaner, Müller-Thurgau och Kerner är väl representerade. En liten renässans upplever idag Scheurebe, som med sin aromatiska smak har erövrat många vänner. Bland rödvinerna är Dornfelder den största (ca 14 %) och dricks gärna till kraftiga maträtter och aromatisk ost. Till de omtyckta rödvinerna hör också Spätburgunder, Sankt Laurent (uttalas på tyskt vis, inte franskt) och Portugieser. Speciell för Pfalz är Sankt Laurent, som gärna dricks till vilt, skinka och salami. Många vingårdar har också uthyrning av rum och ger möjlighet att prova gårdens viner. Den som vill bekanta sig med distriktets vinproduktion bör absolut försöka skaffa rum på lämplig vingård. På så vis har man de bästa förutsättningarna att träffa på vinsorter, som inte är så kända på hemmaplan.
Vad kan vara mera lämpligt än att börja beskrivningen av det turistiska området Tyska vinvägen i Bockenheim (ca 2 200 inv.), den norra inkörsporten till vinvägen. Bockenheim är i första hand inte en plats man reser till för att bese kulturminnesmärken, även om sådana också finns. Orten är förknippad med det pfalziska vinet sedan romarnas tid, då vaktsoldaterna lät sina familjer komma efter till det nya landet för att bosätta sig runt vakttornen. Det dröjde sedan inte länge, innan romarna började odla vin i regionen. Sedan frankerna på 500-talet hade erövrat området, övertog de vinodlandet och omkring deras gårdar växte de byar fram, som under senare tid har slutits samman till Bockenheim.
För att markera att Tyska vinvägen börjar (eller slutar) här, har man som ett komplement till "vinporten" i Schweigen byggt "Tyska vinvägens hus". Byggnaden har uppförts i form av ett romerskt kastell och sträcker sig över vägen. På det angränsande området har man anlagt en sjö, för att påminna om, att det tidigare fanns en sjö i kommunen. Från husets övre plattform har man en fin utsikt över de närmaste omgivningarna. I huset är också turistinformationen belägen.
Mellan Bockenheim och Asselheim finns en av de längsta med mandelträd planterade sträckorna efter Tyska vinvägen. Varje år i mars kan man se de blommande träden som ett rosa pärlband längs vägen. De exotiska frukterna är mogna på hösten, när vindruvorna skall skördas och utgör omtyckta ingredienser vid julbaket. Det milda klimatet gör det möjligt för detta Medelhavsträd att trivas så långt norrut.
Den bygghistoriskt intresserade kan göra intressanta upptäckter, framför allt bland kommunens kyrkor och deras inredning. Martinskyrkan omnämns redan 1196 men grundades troligen betydligt tidigare. Kyrkan byggdes ut och fick sitt nuvarande utseende under 1500-talet och dess inredning (takmålningar) ger ett intryck av sengotiska byggmästares behov av att utsmycka sina byggnader.
Tornet till den medeltida numera protestantiska Lambertskyrkan är ursprungligen från 1000-talet. 1561 återbesatte kurfursten av Pfalz prästtjänsten i den ditintills katolska kyrkan med en reformert präst. Därmed avtog det katolska inflytandet i fråga om ägoförhållandet i kyrkan. Från 1700 till 1921användes kyrkan som simultankyrka, d.v.s. av både katoliker och protestanter. 1922 köpte den protestantiska församlingen ut den katolska och står sedan dess som ensam ägare.
Som ersättning för den förlorade kyrkan lät katolska församlingen 1936 bygga en ny under namnet St. Lambert. Till kyrkans mest värdefulla ägodelar hör en madonnabild från 1400-talet tillverkad i lind. Madonnan går i folkmun under namnet "Druvmadonnan", eftersom barnet på hennes arm håller en blå druva i ena handen.
Staden Bad Dürkheim (ca 18 800 inv.) är officiellt känd sedan 778, men gravfynd visar på bosättningar från omkring 1200 och 500 f.Kr. 1025 skänktes ett antal byar, däribland Dürkheim, till klostret Limburg, som från 1206 hade grevarna av Leiningen som skyddsfogdar, varvid de fick Dürkheim som län. 1360 utfärdades stadsrättigheter, som emellertid drogs tillbaka 1471, då staden hade förstörts i krig. 1554 införlivades Dürkheim med ätten Leiningens egendomar. Under pfalziska tronföljdskriget 1689 förstördes orten igen men byggdes snabbt upp och erhöll nya stadsrättigheter 1700. 25 år senare förlade greven sitt residens till stadsdelen Hardenburg och Dürkheim var således residensstad. Staden förblev i ätten Leiningen-Hardenburgs ägo till 1794, då fransmännen intog landet för att sedan överföras till kungariket Bayern.
Dürkheim har alltid förknippats med sina källor, som redan 1387 användes
för saltutvinning. Under 1700-talet byggdes saltverk och ett graderverk, som
med sina 333 m var ett av Tysklands längsta. Det brändes tyvärr ned 2007 och
det lär dröja några år, innan det är på plats igen. 1826 byggdes på grunden efter det
leiningska slottet, som brändes ned 1794, ett nytt rådhus, som sedan 1936
fungerar som societetshus. I detta finns också ett kasino, en filial till
kasinot i Bad Neuenahr.
Eftersom Bad Bürkheim omges av världsberömda vinodlingar lät 1934 en av
ägarna till en odling tillverka världens största vinfat, som finns uppställt
i centrum. Det gigantiska fatet har en diameter av 13,5 m och rymmer 1,7
miljoner liter men har aldrig varit fyllt med vin. I stället finns där en
restaurant med sittplats för ca 150 personer.
En av de mäktigaste borgarna i Pfalz var Hardenburg, som också har gett
namn till den nuvarande stadsdelen. Borgen tillkom 1205 och mäter 180 x 90 m.
Runt 1500-talets början utvidgades borgen och fick en bättre beväpning. Med
sina mäktiga torn erbjöd borgen en tillflykt för befolkningen i Dürkheim och
omkringliggande byar under trettioåriga kriget. Från 1560 till 1725 var borgen
residens för ätten Leininger. 1794 stacks borgen i brand av fransmännen och
förvandlades till ruiner. Det som fortfarande finns att se är från 1400- och
1500-talen. På sensommaren öppnar en medeltida marknad sina portar i ruinen
och emellanåt hålls också konserter bland de gamla murarna.
Efter folkvandringstiden uppförde de saliska hertigarna från Worms
en borg på "Lintberg" för att försvara sig mot normander, slaver
och ungrare. 1025 lät kejsaren Konrad II bygga om borgen till ett kloster och
en basilika, den största vid den tiden. Från 1034 och 30 år framåt
förvarades här riksregalierna. Klostret hade rätt att prägla mynt och ge
bort län. Munkarna var hantverkare, djuruppfödare och duktiga
trädgårdsmästare, som Pfalz har att tacka för de många exotiska frukter,
som växer runt om i regionen. Under 1300-, 1400- och 1500-talen utsattes
klostret Limburg för plundringar och skadegörelse men efter 1530 skedde en viss
återuppbyggnad. 1574 upplöstes klostret. Under den napoleonska tiden såldes
klostret som stenbrott. För att förhindra ytterligare skadegörelse köptes
området av staden 1843. De kvarvarande resterna efter klostret är ett
imponerande vittnesbörd om den romanska och gotiska byggnadskonsten. Kryptan
gäller för att vara en av de vackraste från denna byggnadsepok.
I stadsdelen Ungstein finns en nästan 2000-årig vinpressanläggning från
den romerska vingården "Weilberg". Vid utgrävningar 1894 hittades
gravfynd, som sammankopplade romarna med vinet - vinflaska och vinglas. Dessa
dateras till det tidiga 300-talet. 1897 kunde man frilägga en 12 m lång mur
och därmed hade man lokaliserat bosättningen. 1981 påbörjades en utgrävning
av området, varvid man påträffade en stor del av gårdens sidobyggnader.
Murarna var väl bevarade och delvis upp till 1,5 m höga. Huvudbyggnaden har
uppmätts till 150 m (med gott och väl 30 000 m² bostadsyta fördelat på
flera våningar). Grunden till ytterligare 11 byggnader kunde påvisas. Delar av
pelare och kapitäl visar på hög hantverkskvalitet. Bostadsrummen var för
dåtida förhållanden enkla, inga mosaikgolv hittades. I förhållande till
anläggningens storlek var badet av beskedlig storlek men uppvisade dock kall-
och varmbad, avklädningsrum och ett bastubad. Senare har i närheten av badet
också ett stall hittats. Anläggningen förstördes i mitten av 300-talet,
troligen av alemannerna omkring 352. De yngsta upphittade mynten är präglade
348. Den mest betydelsefulla sidobyggnaden är ett vinpressningshus med flera
fyrkantiga bäcken för pressning och uppsamling av druvsaften. Ytterligare
bevis för förekomsten av druvor i området har getts i form av fynd av
kärnor, som vid undersökning har visat sig vara tidiga former av Riesling-,
Traminer- eller Burgunderdruvor. Till skydd för vinpressanläggningen har
byggts en romerskinspirerad villa, där närmare information ges om
anläggningen.
Foto: Stadt Bad Dürkheim
Neustadt an der Weinstrasse (ca 53 600 inv.) grundades troligen under
1000-talet på en tidigare obebodd plats vid Speyerbachdalen av pfalzgrevarna
vid Rhen, för att de skulle kunna säkra sina territorialpolitiska anspråk.
Dock fanns det i det omliggande området flera bosättningar, vars ursprung har
kunnat visas med arkeologiska fynd. 1275 förlänades Neustadt stadsrättigheter
och var en förvaltningsmedelpunkt i det kurfurstliga området och tidvis också
sidoresidens till Heidelberg. Under pfalzgreven Ruprecht I påbörjades bl.a.
byggandet av stiftskyrkan (1368), som blev en symbol för staden. En andlig och
ekonomisk uppgång för staden medförde de konfessionella motsättningarna
mellan två bröder, kurfursten Ludwig VI i Heidelberg och hans yngre bror
pfalzgreven Johann Casimir. Ludwig var lutheran medan Johann behöll den
calvinistiska läran, som hans far hade infört under reformationstiden. Efter
faderns död införde Ludwig den lutheranska tron i sitt arvland och fördrev
calvinistiska professorer och studenter från universitetet i Heidelberg. Dessa
fick nu asyl i Neustadt av Johann och ett nytt universitet grundades 1578. Denna
blomstringsperiod tog emellertid snabbt slut, då Ludwig avled sex år senare
och Johann flyttade över till Heidelberg för att överta regentskapet för 
Ludwigs omyndige son. I samband härmed förlades universitetet tillbaka till
Heidelberg. Trots erövringar av spanska, svenska, franska och kejserliga
trupper under trettioåriga kriget klarade sig staden undan i stort sett
oskadad. Också under pfalziska tronföljdskriget, då Ludvig XIV:s trupper lade
landet i aska, blev staden förskonad från mera omfattande förstörelse. Under
revolutionskrigen involverades Neustadt åter i krigen och övergick i fransk
ägo genom freden i Lunéville 1801, varvid lantgods och kyrkliga ägor till
stor del sekulariserades. Det korta franska herraväldet fick till följd att
innevånarna utvecklades till fria och likaberättigade medborgare, som efter
Wienkongressens beslut att överföra Pfalz till kungariket Bayern, intog en
oppositionell hållning gentemot den bayerska regeringen och fordrade flera
politiska friheter. I och med sammankomsten i Hambach 1832 manifesterades för
första gången i Tyskland en fordran efter mera frihet och en nationell enhet.
För första gången hissades också i Hambach den tyska nationalflaggan
med färgerna svart - rött - guld. Ett nytt ekonomiskt uppsving medförde
öppnandet av järnvägslinjen från Ludwigshafen. Det första världskriget
slutade för Neustadts del med fransk ockupation, som varade fram till juni
1930. Det andra världskriget avslutades för stadens del utan alltför stora
skador. Den nuvarande storleken har staden uppnått genom
kommunaliseringsreformer, då ett stort antal byar i närheten slöts samman med
Neustadt.
På det nuvarande Slottsberget uppstod omkring år 350 en senromersk
bosättning, som ca 1000 under namnet Kästenburg byggdes ut till borg av de
saliska kejsarna. 100 år senare övergick denna i furstebiskopens av Speyer
ägo och förblev så till slutet av 1700-talet. För kyrkan var borgen av stor
betydelse och en utbyggnad ägde rum speciellt under 1200-talet. Borgens
betydelse minskade under 1300-talet på grund av andra nybyggda borgar. Under
bondekriget 1525 besattes och plundrades borgen och 1552 brändes den ned, sedan
man vägrat att betala en begärd summa för att den ej skulle brandskattas. Den
tidigare försvarsanläggningen klarade trettioåriga kriget utan ytterligare
skador men förstördes av franska soldater 1688. 1832 blev slottsruinen
mötesplats för den tidiga demokratirörelsen i Tyskland och är sedan dess
mest känt för sin "Hambacher Fest". Borgen fanns kvar som ruin fram
till 1952, då man påbörjade en restauration. Denna har sedan pågått i
etapper, då olika delar har sanerats. Byggnaden sköts av en stiftelse,
som bl.a. har som mål att tydliggöra betydelsen av "Hambacher Fest"
och Tysklands utveckling till en demokrati.
Stiftskyrkan, som är stadens symbol, är den största och konstnärligt mest
värdefulla gotiska kyrkan i Pfalz. I kyrkans yttre lägger man märke till de
två olika tornen, där det södra innehåller en tornväktarvåning, varifrån
en väktare kunde övervaka staden. Våningen var till för inte så länge
sedan bebodd, vilket av brandskyddstekniska orsaker inte längre är tillåtet.
Däremot kan man stiga uppför de 187 trappstegen och beundra utsikten över
staden. I kyrkans inre lägger man framför allt märke till den mur,
som skiljer långhuset från koret. Denna upprättades 1708 för att skilja
katoliker (koret) från de reformerta (långhuset), då kyrkan delades av de
båda församlingarna. I den katolska delen finns speciellt vackra
takmålningar.
Foto: www.neustadt.eu
Staden Landau (ca 43 000 inv.) har sitt ursprung i en fästning, som
sedan utvecklades till en befäst mindre ort, som fick stadsrättigheter 1274.
Sju år senare upphöjdes staden till rang av riksstad. 1324 pantsattes staden,
som hade röstat mot den nye kejsaren vid kejsarvalet, till biskopen av Speyer.
Inte förrän 1511 inlöstes panten och staden underställdes det kejserliga
fögderiet Hagenau. Under trettioåriga kriget var staden ständigt utsatt för
överfall och växlade ockupanter sju gånger under krigets lopp. Efter 1680
hölls staden ockuperad av fransmännen under lång tid. Under slutet av
1680-talet byggdes staden ut till en fästning, varvid stadens topografiska bild
ändrades, så att man fick räta gator och rätvinkliga kvarter. Under spanska
tronföljdskriget bytte fästningen ägare flera gånger. Från 1867 började
fästningens yttre synbart att förfalla och 1871 upphävdes Landaus ställning
som fästning. Staden köpte året därpå fästningsterrängen och påbörjade
rivningen av fästningen. 1936 blev Landau åter garnisonsstad, som sedan
utsattes för svåra bombanfall under andra världskriget.
Den protestantiska
stiftskyrkan är en treskeppig basilikaanläggning, som började byggas 1281.
1490 utökades den med ett andra sidoskepp med sengotiskt nätmönster i valvet.
Under reformationen delades kyrkan med ett järngaller - koret för katolikerna
och huvud- och sidoskepp för protestanterna. 1893 övergick kyrkan helt i
protestanternas ägo. Kyrkans fresker från uppbyggnadsperioden utgör betydande
vittnesbörd om gotiskt måleri.
Den katolska kyrkan Heliga Korset tillkom i början av 1400-talet i stället för en tidigare ordenskyrka tillhörig Augustinereremiterna. Sedan munkarna hade fördrivits, profanerades den och användes som magasin, konsert- och utställningshall. 1893 övertogs den av den katolska församlingen, sedan protestanterna hade övertagit stiftskyrkan. Kyrkan restaurerades 1964 och koret omgestaltades i enlighet med nya liturgiska önskemål.
Bilder från "Büro für Tourismus Landau"
Bad Bergzabern (ca 7 700 inv.) har präglats av grevarna och
hertigarna av Zweibrücken, vilka var de första
som utnyttjade vattnet på platsen och under 1100-talet uppförde en vattenborg.
1286 förlänades Bergzabern stadsrättigheter. Både borgen och 
staden
övergick 1394 i Kurpfalz ägo. Förutseende stadsbor arbetade för en
anslutning till det tyska järnvägsnätet för att därigenom främja turismen.
1870 öppnades den nya järnvägen, sedan militärstrategiska planer för
Bergzabern som uppmarschområde inför kriget med Frankrike 1870/71 hade gjorts
upp, vilket påskyndade byggandet. 1886 öppnades det första societetshuset,
som kom att specialisera sig på Kneippbad. Kurverksamheten utvidgades senare
och 1953 blev Bergzabern officiell Kneippkurort. Tack vare sin luftkvalitet och
sin kurortskaraktär utnämndes staden 1958 till "Heilklimatischer Kurort"
och fick 5 år senare rätt att kalla sig Bad Bergzabern.
Till stadens sevärdheter räknas hertigarnas slott, som uppfördes 1527-32 i
stället för den i bondekriget 1525 förstörda vattenborgen. Hertig Ludwig
lät först bygga södra flygeln, vars två mäktiga torn bestämmer slottets
utseende. Anläggningen är representativ för typen befästa slott. De övriga
flyglarna tillkom under åren 1571-79 och utgör exempel på
renässansarkitektur i Pfalz. 1676 brändes slottet ned men återuppbyggdes
efter 1720 för att under franska revolutionen övergå i privata händer.
Härvid skottades vallgraven igen. Sitt nuvarande utseende fick slottet efter
slottsbranden 1909 och en grundläggande renovering under 1970-talet. Slottet
hyser idag storkommunens förvaltning.
Inte
långt från slottet ligger värdshuset "Zum Engel", "Pfalz
vackraste renässanshus", som byggdes under mitten av 1500-talet av
hertigarna av Pfalz-Zweibrücken. Det var först avsett för förvaltningen men
är sedan 1802 värdshus. 1980 inköptes det av staden, som lät renovera det
för att också kunna ge plats åt stadsmuseet.
Kyrkan vid torget, den s.k. "Marktkirche", har sitt ursprung på 1100-talet, då det dåtida Mariakapellet på 1300-talet byggdes om till en treskeppig hallkyrka. Från denna period är bl.a. delar av koret och fragment av målningen i koret. 1550 förminskades kyrkan genom att det norra sidoskeppet revs. Härigenom kunde torget utökas till den nuvarande storleken, men kyrkan förlorade sin symmetriska form. Det nuvarande utseendet fick kyrkan genom ombyggnaden under 1890-talet, då skeppets norra vägg fick en nygotisk fasad. Kyrkan är protestantisk sedan 1532, men under perioden 1686 - 1879 delades den med den katolska församlingen, som då höll till i koret, medan protestanterna använde sig av skeppet. Från kyrkans torn kan man hela timmar höra den klangfulla, medeltida klockan slå.
[Upp]
