Romantiska Rhen (Braubach - Bacharach)    

Karta med vänlig tillåtelse av www.romantiska-tyskland.info

En samlande översikt över Romantiska Rhen kan läsas här.

Braubach (ca 3 100 inv.) kan genom arkeologiska fynd visa, att platsen var bebodd redan under bronsåldern. Officiellt omnämndes byn 691 i en gåvourkund till kyrkan. Denna urkund är dessutom intressant, eftersom den för första gången nämner, att vin odlades på Rhens högra sida. 1231 omnämns, att borgen Marksburg byggdes och det är då troligt, att samtidigt en bosättning byggdes nedanför borgen på den plats, där idag Gamla stan ligger. 1276 utfärdades stadsrättigheter för Braubach. I slutet av 1560-talet uppfördes i södra delen av staden slottet Philippsburg som grevligt residens. Gamla stan drar till sig många turister, som gärna ser på de vackra korsvirkeshusen från 1500-talet och framåt.

Borgen Marksburg har blivit ett kännemärke för staden och är den enda oförstörda borgen belägen på en höjd vid mellersta Rhen. Den ägs av Tyska Borgföreningen. En naturtrogen efterbildning av borgen finns i Japan, sedan föreningen vägrade att sälja borgen, som skulle monteras ned och sedan byggas upp igen.

Slottet Philippsburg byggdes ursprungligen som ett framtida änkesäte för Philipp II:s hustru. Efter 1651 stod slottet obebott under lång tid och vanvårdades. 1804 påbörjades ombyggnationer och slottet användes bl.a. som domstolslokal. Sedan 1997 ägs det av Tyska Borgföreningen och är säte för Europeiska Borginstitutet med ett omfattande bibliotek avseende borgar.

www.braubach.de 

Boppard (ca 16 400 inv.) har, liksom många städer på Rhens vänstra sida, sina rötter i den romerska bosättningen i dalgången. Men även långt dessförinnan har människor, för längre eller kortare tid, vistats och bott på platsen. Arkeologiska fynd visar på en 13 000 år gammal lägerplats från stenåldern. Romarna ansåg att platsen kunde nås gynnsamt både land- och sjövägen och byggde ut sin bosättning med ett kastell, som i slutet av 400-talet övertogs av frankerna. Även om romarna militärt förlorade området, stannade den civila romerska befolkningen kvar och blandades med den nytillkomna frankiska. 643 omnämns Boppard för första gången skriftligen i samband med vinodling. Genom utbyggnaden av nya byar från 900-talet och framåt stärks Boppards centrala roll och staden får sin största betydelse under 1100- och 1200-talen, då den bl.a. står i centrum för tronstriderna mellan de staufiska och welfiska ätterna. Under 1300-talet påbörjas också striderna om staden med ärkebiskopen av Trier. I samband med bondekriget 1525 misslyckades Boppard i ett sista försök att från ärkebiskopen vinna tillbaka en del av sin autonomi och de följande 250 åren var en tid av politisk och ekonomisk stagnation. Stadsbilden behöll i allt väsentligt sin medeltida prägel och utökades inte utanför stadsmurarna trots en ökning av befolkningen. 1794 marscherade de franska trupperna in i Boppard, som sedan stod under fransk överhöghet fram till 1814. Övergången till Preussen ändrade till en början föga det yttre av Boppard, så småningom gjorde sig emellertid förändringarna till en ort för turister märkbar. Bidragande till detta var revolutionsåret 1848, som möjliggjorde ett byte av borgmästare. Sitt rykte som exklusiv kurort förlorade staden i slutet av århundradet, då andra, attraktivare kurorter tog över. Under de ekonomiskt svåra tiderna efter första världskriget försökte man att återknyta till traditionerna som en turistisk ort, vilket inte lyckades. Inte heller under den nationalsocialistiska tiden märktes någon förbättring av det ekonomiska läget, även om staden användes som resemål av de statliga semesterorganisationerna. Efter andra världskrigets slut har staden på nytt satsat på turismen och också lyckats, mycket tack vare det goda ryktet som en utmärkt vinproducerande stad men också tack vare sina gamla, kulturella sevärdheter.

Till de äldsta sevärdheterna räknas det romerska kastellet, en av de bäst bibehållna senantika försvarsanläggningarna norr om Alperna. Kastellet byggdes omkring år 360 och var både en romersk handelsplats och en militär stödjepunkt vid mellersta Rhen. Inom den nuvarande anläggningen har man kunnat frilägga mer än 30 gravar från 600-talet, av vilka tre är mycket väl bibehållna. Fynden från gravarna kan till en del ses i stadens museum.

Museet finns i en gammal borg, Alte Burg, också kallad Balduinsburg efter ärkebiskopen av Trier, Balduin von Luxemburg, som efter en belägring av staden 1327 lät bygga ut borgen för att säkra sina besittningar. Även under hans efterträdare skedde utbyggnader, bl.a. inrättades ett kapell i tornet. Efter en brand 1499 byggdes borgen om och även senare tillkom flera delar av den nuvarande byggnaden. Den tidigare vallgraven runt borgen fylldes igen under 1800-talet.

St. Severuskyrkan med sina två torn sätter sin prägel på stadsbilden genom sin centrala belägenhet vid torget. Den senromanska basilikan från 1200-talets början byggdes på ett tidigare romerskt bad. Under kyrkans stengolv upptäcktes en väl bibehållen dopfunt från 400-talet och predikstolen från den första kristna kyrkan i Boppard. Inne i kyrkan lägger man särskilt märke till det höga huvudskeppet och de vackra väggmålningarna från 1200-talet, som skildrar den helige Severus liv. Av kyrkans ursprungliga inventarier finns kvar ett senromanskt triumfkrucifix liksom en skulptur av en leende Maria med barnet.

Bad Salzig är en del av Boppard och har ca 2 600 innevånare. Namnet Salzig är av keltiskt ursprung och fynd har visat, att orten var bebodd under 100-talet och att den låg utmed den romerska härvägen mellan Köln och Mainz. Orten är mest känd genom sina mineralvattenkällor, som från 446 m djup sprutar upp kolsyrehaltigt alkaliskt vatten från en glaubersaltkälla. Den första källan borrades redan 1902 och bidrog till att orten snabbt blev så populär, att den från 1925 fick status av officiellt godkänd kurort. Vattnet används också vid behandling av besvär i mage, tarm, lever och galla.

I motsats till många andra orter längs Rhen spelar inte vinodlingen i Bad Salzig någon roll längre sedan odlingarna under 1800-talet drabbats av vinlus. De då tämligen stora vinodlingarna byttes ut mot andra fruktslag, framför allt körsbär. Körsbärsblomningen på våren utgör sedan lång tid en turistisk attraktion.

Bland sevärdheter kan nämnas de på andra sidan Rhen liggande borgarna Sterrenberg och Liebenstein, som i vardagligt tal ofta kallas "de fientliga bröderna". Uttrycket bygger på en gammal berättelse om två bröder, som av fadern skulle ha fått varsin borg och sedan blivit oense. Att berättelsen skulle ha en verklig bakgrund är tvivelaktigt. Båda borgarna ingår i UNESCO:s världskulturarv vid mellersta Rhen. 

Sterrenberg är känd som riksborg sedan 1034 och tjänstgjorde både som försvarsborg och tullborg. Ärkebiskopen av Trier gjorde anspråk på borgen och intog den 1313 efter strider. Härefter skulle man ha uppfört en kraftig skyddsmur, som skulle kunna anses vara en förstärkning av det befintliga skyddet, men som ligger så, att den bildar en gräns mot den närliggande borgen Liebenstein, som aldrig intogs av ärkebiskopens trupper. Denna händelse skulle vara den historiska bakgrunden till den relaterade berättelsen om de två bröderna. Borgen förlorade under 1300-talets mitt sin betydelse sedan man byggt en ny borg vid St. Goarshausen. Borgen förföll och återuppbyggdes inte förrän under 1970-talet.

Liebenstein byggdes troligen under 1200-talet som en förborg till Sterrenberg. Båda borgarna hade från början samma ägare, men kom senare att tillhöra olika familjer. Borgen byggdes ut i olika etapper och eftersom flera familjegrenar bodde i borgen, lät de uppföra sina egna bostadsbyggnader och försvarstorn, vilket fortfarande kan ses på borgens struktur. 1529 hade borgen förfallit så mycket, att den inte längre kunde bebos. 1977 påbörjades omfattande restaureringsarbeten.

www.boppard.de 

St. Goar (ca 2 900 inv.) på den vänstra Rhenstranden var bebott under romartiden, vilket gravfynd visar. Troligt är, att romarna använde sig av den lokala befolkningen för att navigera förbi den svåra passagen vid Loreleyklippan, eftersom man utgår från, att det fanns en färja över Rhen på denna plats. På så vis kunde man förbinda de romerska vägarna med varandra. Sitt namn fick den lilla bosättningen genom den helige Goar, som verkade här i mitten av 500-talet. Han lät uppföra ett kapell, över vilket man sedan byggde en kyrka, som i slutet av 1000-talet ersattes av en ny. Dagens utseende fick den i mitten av 1500-talet.

St. Goar är mest känt genom borgen Rheinfels, som ligger på en höjd ovanför staden och byggdes 1245 som tullborg för trafiken på Rhen. Efter en misslyckad belägring 1255 fick borgen rykte om sig att vara ointaglig. I mitten av 1300-talet skedde en större utbyggnad och borgen fick det högsta kända vakttornet bland tyska borgar. Borgen växlade ägare flera gånger, eftersom olika ätter dog ut. Omkring 1570 byggdes borgen om till ett renässansslott. Efter en restauration under 1600-talet erövrades borgen ånyo och byggdes nu om till en omfångsrik fästning, som var riktad mot Frankrike. I slutet av 1600-talet angreps fästningen flera gånger av franska trupper, som dock inte kunde inta den. Annorlunda gick det i sjuårskriget (1756-1763), då fästningen inte kunde motstå den moderna krigstekniken. Då franska trupper intog Rhenlandet 1794 förstördes stora delar av fästningen och ruinen såldes för att senare tjäna som stenbrott vid uppbyggnaden av fästningen Ehrenbreitstein vid Koblenz. 1843 köptes resterna av den preussiske prinsen Wilhelm, som därmed bevarade anläggningen från vidare förstörelse. 1925 övertogs resterna av staden St. Goar, som lät restaurera borgen, där det nu finns ett hotell.

 Foto: Stadt St. Goar 

St. Goarshausen (ca 1 400 inv.) på Rhens högra sida ligger mittemot St. Goar och var ursprungligen en fiskarby, som på 1200-talet fick samma ägare som St. Goar. Orten är numera en av de små idylliska vinstäderna utmed Rhen.

Den lever också högt på närheten till den kända klippan Loreley strax söder om staden, som sedan 1800-talet har varit en medelpunkt för de rhenromantiska strömningarna och ett av Tysklands mest omtyckta resmål. Rhen är här endast 90 m bred med starka strömningar som följd. En stor fara utgjorde tidigare undervattensrev, som många fartyg körde på och förliste. Så uppkom sagan om den blonda jungfrun, som skulle ha suttit uppe på den 125 m höga klippan och sjungit så vackert, att skepparna tittat upp på henne i stället för att navigera sina skepp.

Norr om staden finns två borgar, Burg Katz och Burg Maus, vilka båda tillkom på 1300-talet. Burg Maus är den mindre av de båda men anses vara en av de vackraste Rhenborgarna. Båda är i privat ägo.

Oberwesel (ca 3 100 inv.) på Rhens vänstra sida anses ha varit en keltisk bosättning redan före Kristi födelse och även romarna använde platsen, eftersom den låg utmed deras härväg. Sedan de utrymt området övertogs det av frankerna under 400-talet. Oberwesel har under långa tider varit knutna till kyrkliga ägare, då både ärkebiskopen av Magdeburg och ärkebiskopen av Trier har varit stadens härskare. Så var fallet 1216, då man fick stadsrättigheter. 1237 blev Oberwesel fri riksstad och 1254 anslöt man sig till det Rhenska stadsförbundet. Kort härefter omtalas för första gången den stadsmur, som nu är en av stadens sevärdheter. Denna frihet förlorade man 1309, då kejsaren Heinrich VII pantsatte staden till sin bror, som var ärkebiskop av Trier. Staden torde under medeltiden ha varit tämligen välmående och betydelsefull att döma av det stora antal kyrkor och kloster, som anlades. Framför allt under 1600-talets krig besattes staden flera gånger, bl.a. av svenska trupper 1632. Sedan Rhenlandet invaderats av franska trupper 1794 blev också Oberwesel franskt 1804 för att sedan vid Wienkongressen överföras till Preussen.

Till stadens sevärdheter räknas den gamla stadsmuren, som hör till de mest omfångsrika resterna efter en stadsmur i mellersta Rhendalen. Av de ursprungligen 21 försvarstornen längs muren finns fortfarande 16 kvar och stora delar av muren har gjorts möjlig att gå på. Från sidan mot Rhen har man en utmärkt utsikt över floden.

Bland stadens många kyrkliga byggnader kan framhållas Liebfrauenkirche, som började byggas 1308 och som nu anses vara en av Tysklands betydande kyrkobyggnader från den höggotiska perioden. I kyrkan har bevarats en stor del av den ursprungliga inredningen. Dit hör bl.a. det 2,45 m höga huvudaltaret (ett snidat guldbelagt altare), korskranket (som skiljer koret från den övriga kyrkan), korstolarna och klockorna. Talrika väggmålningar, de flesta från tidigt 1500-tal, föreställande heliga personer och kyrkor som vigts åt dem vid mellersta Rhen. Kyrkans mäktiga orgel byggdes under 1740-talet och har senare byggts ut flera gånger.

En andra mera markant kyrka är St. Martin i stadens norra delar. Det kraftiga västliga fyrkantiga tornet ingick som en del av stadens försvarssystem och är därför utrustat med en försvarsgång och små torn i hörnen av det stora tornet. Kyrkan baseras på en romansk föregångare men byggdes om under 1300-talets mitt. Som förebild hade man den treskeppiga Liebfrauenkirche, men av ekonomiska orsaker kunde planerna inte fullföljas. Det södra sidoskeppet saknas fortfarande, det norra förstördes 1689 och har sedan återställts i förändrad form. Även om mycket av den gotiska inredningen har förstörts, finns fortfarande rikligt med inventarier av hög kvalitet.

Söder om staden ligger på en höjd borgen Schönburg, troligen byggd under 1100-talets första hälft. Borgen är typisk för sådana borgar, där flera familjer inom samma ätt samsades om utrymmet. Härav förklaras de många olika torn och bostadsanläggningar, som finns inom borgen. Borgen består av tre områden på olika höjder. Det äldsta området är den mellersta borggården med det fyrkantiga tornet. Under 1200-talet uppstod den södra borggården med två rundtorn nära varandra, en salbyggnad, ett gotiskt kapell och flera bostadsbyggnader. En ytterligare utbyggnad skedde under 1300-talets första hälft, då den befästa vägen på västra sidan tillkom. Samtidigt byggdes också en kraftig skyddsmur, som var unik för borgarna vid Rhen. Under trettioåriga kriget besattes borgen vid skilda tillfällen och i kriget 1689 förstördes den. Den kom senare i amerikansk ägo och en upprustning påbörjades 1885. Efter ägarens död såldes borgen 1950 till staden, som måste förbinda sig att i borgen inrätta en mötesplats för ungdomar från hela världen. Denna verksamhet leds sedan 1951 av Kolpingstiftelsen.

www.oberwesel.de 

Kaub (ca 1 000 inv.) tillhör kategorin gamla småstäder med anor från tiden före Kristi födelse. Den territoriella tillhörigheten före 1250 är oklar och därefter har den växlat flera gånger mellan olika ätter. Anledningen antas vara den borg, som byggdes under tidigt 1200-tal och som hade tullrättigheter för Rhen. Stadsrättigheter erhöll man 1324. Kaub var från 1500-talet vid flera tillfällen involverat i krigiska händelser men klarade sig ofta rätt väl tack vare borgen Gutenfels. Trettioåriga kriget innebar dock stora svårigheter med hungersnöd, sjukdomar och umbäranden och de ekonomiska följderna för staden var märkbara under de närmaste 100 åren.  

På en klippö i Rhen ligger borgen Pfalzgrafenstein, som uppstod ur ett torn byggt under 1320-talet. Inte bara borgens läge är unikt, den tillhör också det fåtal borgar, som inte förstörts i den övre delen av mellersta Rhendalen. Borgen byggdes ursprungligen som en tullborg för att förhindra, att båtar åkte förbi den egentliga tullstationen på Rhens högra strand utan att betala. Tullstationen inställde sin verksamhet 1867, sedan Rhens båda sidor hade blivit preussiska. Borgen är idag tillgänglig för allmänheten och man kan nå den med en färja från Kaub.

www.kaubamrhein.de/ 

Bacharach ( ca 2 000 inv.) torde, vilket ortsnamnet tyder på, vara en ursprungligen keltisk bosättning, innan romarna kom. Alltsedan den frankiska tiden anses orten genomgående ha varit bebodd. Under 1000-talet byggdes borgen Stahleck, som till en början var säte för de fogdar, som ärkebiskopen av Köln hade insatt. Under 1100-talet var den residens för pfalzgrevarna och centrum för grevskapet Pfalz vid Rhen. Efter att ha tillhört flera ätter övergick grevskapet 1214 till ätten Wittelsbach, som Bacharach sedan tillhörde fram till franska revolutionen. Den ekonomiska blomstringsperioden upplevde Bacharach under medeltiden med början på 1200-talet. Genom sitt gynnsamma läge vid Rhen var orten en viktig handelsplats för vin och trä. På grund av besvärliga strömningsförhållanden i Rhen kunde inte större fartyg passera det närbelägna Bingen utan tvingades använda Bacharach som omlastningsplats. Lasterna överfördes till mindre fartyg, transporterades förbi Bingen för att sedan åter lastas på större fartyg. Bacharach var således en utmärkt tullplats och utgjorde den viktigaste inkomstkällan för landsherrarna. Till ortens rykte bidrog också det goda vinet, som framställdes här. I och med Bacharachs uppgång som handelsmetropol ökade också den politiska betydelsen och 1254 invaldes orten i det Rhenska stadsförbundet men inte förrän 1356 erhöll man stadsrättigheter. Den ekonomiska nedgången började med det trettioåriga kriget och staden förlorade sin ställning som största lagringsplats för vin, inte minst beroende på de oekonomiska tullarna utefter Rhen. Den eftersträvade ekonomiska upphämtningen började sedan först under 1800-talet. Vid Wienkongressen 1815 överfördes Bacharach till Preussen.

Borgen Stahleck från 1000-talet var hemvist för flera ätter i Rhenlandet. Under trettioåriga kriget erövrades och skövlades den flera gånger men reparerades. Under pfalziska tronföljdskriget 1689 blev den förstörd i likhet med de flesta borgar i övre delen av mellersta Rhendalen. Först 1909 började arbeten med att säkra murarna och från och med 1925 påbörjades en återuppbyggnad av borgen, som sedan fungerade som vandrarhem. Denna verksamhet avbröts under Tredje Riket, då den i stället tjänade som ett uppfostringsläger för ungdomar, framför allt från Luxemburg, vilka motsatte sig att bli förtyskade. Efter krigets slut återgick man till den tidigare funktionen som vandrarhem. På grund härav är borgen inte fritt tillgänglig för allmänheten, vilket däremot borggården är. Från Rhensidan har man en utmärkt utsikt över Rhendalen.

Till stadens sevärdheter räknas också ruinerna efter det s.k. Wernerkapellet, som upprättades strax efter 1287. Detta var tidigare ett mycket besökt vallfärdskapell. Vid sprängningen av borgen 1689 skadades kapellet, då sprängmassor föll över det. 1752 måste man därför riva den norra armen och 1787 avlägsnades tak och valv. En restaurering av kapellet påbörjades 1981.

Överallt i staden kan man se gamla korsvirkesbyggnader från 1300-talet och framåt. Till de mest bekanta hör 'Altes Haus', 'Alte Münze' (där kurfursten 1356 lät prägla de första gulddukaterna) och den historiska kyrkoherde- och postgården.

Foton: Rhein-Nahe Touristik Bacharach

Mellan Bacharach och Bingen ligger ytterligare ett antal borgar: Fürstenberg, Heimburg, Sooneck, Reichenstein och Rheinstein, av vilka de flesta kan besökas.

[Upp]