Karta med vänlig tillåtelse av www.romantiska-tyskland.info
En samlande översikt över Romantiska Rhen kan läsas här.
Unkel (ca 5 000 inv.) är delstatens nordligaste stad
utmed Rhen och ligger på den högra sidan. Just där staden ligger, gör floden
en kraftig krök och detta tror man skall vara upphovet till stadsnamnet (lat.
uncus=båge, krök). Unkel finns skriftligen omnämnd 886, då i klostret Prüms
ägo. I mitten av 1500-talet anlades befästningar och 1578 erhöll man
stadsrättigheter. Under större delen av tiden fram till 1803 hade staden
kyrkliga ägare. Efter att under några år ha haft Nassau-Usingen som ägare
tillföll staden 1815 Preussen. Härvid förlorade man sina stadsrättigheter,
som man återfick först 1952. Bonns val till provisorisk huvudstad påverkade
också Unkel, som tack vare det korta pendlingsavståndet blev en populär
bostadsort för många som hade sin arbetsplats i Bonn och befolkningsmängden
ökade märkbart. Även efter förbundsdagens flytt till Berlin har Unkel kunnat
öka sin befolkningsmängd tack vare det gynnsamma ekonomiska läget i regionen.
En turist i Unkel lägger förmodligen mest märke till de
många gamla korsvirkeshusen från 1600- och 1700-talen, speciellt vid en
promenad utmed Pützgasse. Många av husen är byggda på ett för orten typiskt
sätt med en stensockel, en korsvirkeskonstruktion ovanpå och en täckning med
skiffer. Andra kan vara byggda i oregelbundna former. Stadens förmodligen äldsta hus kan man se i Lehngasse, en s.k. "Ständerbau"byggnad
från omkring 1600.
Till stadens äldre byggnader hör också den katolska kyrkan
St. Pantaleon, en treskeppig sengotisk hallkyrka, som tillkom omkring 1200 som
romansk basilika. Den byggdes senare om i gotisk stil och utvidgades i början
av 1500-talet till den nuvarande kyrkan, varvid man behöll den romanska
kärnan. I kyrkans inre finns en barock inredning med konstverk från olika
århundraden.

Remagens (ca 16 200 inv.) ursprung kan dateras till tiden
för Kristi födelse, eftersom man har funnit rester efter en palissad från
denna tid. Däremot kan man inte avgöra, om den omslöt en keltisk eller
germansk bosättning eller kanske ett romerskt härläger. Ursprunget till
stadsnamnet är keltiskt, men användes också av romarna i en berättelse om ett
fälttåg mot germanerna. I mitten av 300-talet hade romarnas kastell omgetts
med en mur, som man fortfarande kan se rester av bakom stadens rådhus. Inte
heller är det bekant, hur den romerska befästningen omkring år 400 upplöstes
eller vad som hände med trupperna. Utanför murarna slog sig frankiska
bosättare ned och anlade en kyrkogård och ett kapell. Från 1300-talet
utvecklades denna plats till en vallfärdsort, där också ett kloster byggdes.
Klostret upplöstes 1803 efter att munkarna hade fört bort alla reliker, innan
de franska revolutionsarméerna kom. Den romanska kyrkan revs 1838 och ersattes
med en ny. Officiellt är Remagen känt sedan 755 genom en gåvourkund. Under
flera århundraden var sådana urkunder de enda vittnesmålen om Remagen fram
till 1110 och senare, då innevånarna i Remagen framställdes som självmedvetet
uppträdande medborgare. Utvecklingen till en fri stad avbröts och 1198
brändes den ned. Fortfarande under mitten av 1300-talet betecknades Remagen som
by men fick trots detta tillstånd att bygga en mur som skydd. Utvecklingen gick
ganska långsamt och krig och sjukdomar påverkade negativt. Inte förrän under
1700-talet kunde man övervinna de ekonomiska följderna av krigen. 1800-talets
ekonomiska utveckling sprängde de gränser som den medeltida stadsmuren
utgjorde, efter att de nya kommunikationsmöjligheterna fört stora skaror
turister till området. Denna utveckling avstannade i och med första
världskriget och den därpå följande ockupationen. Nästan samtidigt
drabbades också traktens vinodlingar av skadedjur, vilket kraftigt påverkade
ekonomin. Historiskt mera känd blev Remagen under slutet av andra
världskriget, då amerikanska trupper lyckades erövra en bro över Rhen och
således kunde komma över till den högra sidan. Trots närheten till Bonn
utgjorde bildandet av Förbundsrepubliken i början inga fördelar för Remagen,
eftersom
flera stora hotell och andra byggnader togs i beslag av fransmännen.
Med tiden ökades dock befolkningsmängden, speciellt som genom kommunalreformen
1969 åtskilliga självständiga kommuner införlivades med staden. Flytten av
regering och parlament från Bonn till Berlin påverkade Remagen starkt, men som
en ersättningsåtgärd upprättades en ny gren av fackhögskolan i Koblenz,
vilket har lockat många yngre människor till staden.
Under 1800-talet gjordes i Remagen många fynd från romartiden. Dessa
sparades först i rådhuset och visades i rådssalen. Vid en utgrävning 1900
kom ytterligare fynd i dagen och man beslöt sig för att bygga om ett gotiskt
kapell från 1400-talet till museum. Under ombyggnadsperioden hittade man under
kapellets golv rester av vad som visade sig vara ingångsområdet till det
romerska kastellets stabsbyggnad. Dessa kunde nu bevaras på plats direkt i
museet och gjordes tillgängliga genom en källare. I det lilla museet kan man
snabbt få en överblick över hur en romersk trupp levde. Under andra
världskriget skadades museet svårt och ungefär 80 % av samlingarna gick
förlorade.
I tornen efter den bekanta bron vid Remagen har inrättats ett fredsmuseum,
som beskriver brons historia och det i Remagen befintliga krigsfångelägrets. I
slutet av andra världskriget stod den under första världskriget byggda bron i
centrum för ett världshistoriskt intresse. Den tyska ledningen hade tidigare
inte tillmätt bron någon strategisk betydelse och det fanns därför få
stationerade trupper inom området. På grund av de snabba allierade
framstötarna förbereddes bron för att sprängas, vilket dock misslyckades. Den
7 mars 1945 kunde allierade trupper inta bron och därefter använda den till
att slussa över sina trupper till Rhens högra sida. Inom 24 timmar kunde de
allierade förstärka brohuvudet med 18 infanteribataljoner och vid sidan av den
gamla bron bygga tre nya pontonbroar. Företaget försatte Hitler i raseri, då
han misstänkte sabotage och lät arkebusera fem av sina officerare, sedan de
dömts till döden av en ståndrätt. Tio dagar efter det lyckade allierade
företaget, störtade bron ned i floden tillsammans med ett antal amerikanska
soldater, som befann sig på bron.
I kyrkan St. Peter und Paul är de äldsta delarna enligt en inskrift i koret
från 1248. Redan under 400- eller 500-talen skall det ha funnits en kristen
kyrka inom kastellets murar och en del av kyrkogårdsmuren utgjorde kärnan i
den senromerska fästningsmuren. I den gamla kyrkan (numera dopkapell) är
freskerna och de övre delarna av figurerna från 1200-talet. I den nya delen av
kyrkan återställdes altaret från 1200-talet.
På
en höjd ovanför staden kan man se Apollinariskyrkan. Platsen användes redan
under romartiden för religiösa ändamål, vilket bevisas av de fynd man har
gjort där. Det anses, att det under den frankiska tiden här stod ett kapell
till den helige Martins ära, frankernas skyddspatron. Efter honom uppkallades
också berget. Under 800-talet byttes kapellet ut mot en romansk kyrka. I slutet
av 1300-talet började man hedra den helige Apollinaris och berget bytte namn
till det som idag används, Apollinarisberget. Sedan den tiden har platsen
också varit vallfartsort. I och med de franska truppernas inmarsch 1794
började alla kloster och ordnar att upplösas och för benediktinerna på
Apollinarisberget kom den slutliga upplösningen 1802. Klosterbyggnaderna kom
att användas för helt andra ändamål och började allt mera att förfalla.
Då kyrkan befanns vara i ett bedrövligt tillstånd, beslöts 1839 att den
skulle rivas och ersättas av en ny, som kom att utföras i nygotisk stil.
Kyrkans inre pryddes med målningar av konstnärer tillhörande gruppen
Nazarenerna och anses fortfarande vara unika.

Linz (ca 5 900 inv.) är en av småstäderna utmed Rhen och ligger på
den högra sidan mittemot Ahrs utflöde. Staden är känd sedan 874 men är
betydligt äldre. 1320 fick man stadsrättigheter och samtidigt också en
bastant försvarsmur med stadsportar, som delvis finns kvar än. Typiskt för
Linz är de trånga gränderna och alla vinklar och vrår med rikt dekorerade
hus från fem århundraden i Gamla Stan. Dessa färgglada korsvirkesbyggnader
har gett staden namnet "Den färgglada staden vid Rhen".

Sevärd i staden är kyrkan St. Martin, som byggdes i början av 1200-talet i
stället för en frankisk kyrka. I den treskeppiga pelarbasilikan förenas
senromanska, tidigt gotiska och sengotiska byggnadsinfluenser. Framför allt är
kyrkans väggmålningar från omkring 1230 sevärda och en del av dem unika för
Tyskland. Även i övrigt finns inventarier från 1400-talet och framåt.
www.linz.de Foto: © CREATIVE PICTURE Heinz-Werner Lamberz

Bad Hönningen (ca 5 700 inv.) är känd sedan 1019 men området var
bebott långt tidigare. 1258 påbörjades byggandet av slottet Arenfels, som vid
den tiden var en borg. Sedan borgen byggts växlade den ofta ägare och därvid
också utseende. Först under 1600-talet byggdes den om till ett renässansslott
och är fortfarande en symbol för staden. 1894 borrades den första av många
källor med kolsyrehaltigt vatten, vilket ledde till att den kemiska industrin
fick ett starkt fäste i staden. I samband med dessa källor utvecklades också
kurverksamheten med ett första badhus 1907. I samband med kommunens
950-årsjubileum 1969 fick man stadsrättigheter.
Stadsdelen Rheinbrohl har en historisk betydelse. Här började den romerska
gränsen, limes, på Rhens högra sida. Detta var en militärt säkrad
gränsanläggning och tjänade som kontrollinrättning mellan det romerska
imperiet och germanerna. Gränsen sträckte sig över 50 mil i riktning mot
Donau och utgör nu ett av Europas förnämsta arkeologiska minnesmärken.
Karaktäristiskt för denna gräns var att det vid sidan av vallar och gravar
också fanns träpalissader samt med regelbundna mellanrum vakttorn, kastell och
badanläggningar. Ännu idag kan man följa gränsens förlopp i landskapet,
där platserna för de tidigare vakttornen har utmärkts genom skyltar. Enligt
den romerske historikern Tacitus befann sig i Rheinbrohl det första vakttornet,
som nu har rekonstruerats.
Andernach (ca 29 600 inv.) har en tidigt dokumenterad historia, då man i stadsdelen Miesenheim har hittat fynd från äldre stenåldern. Från tiden strax före Kristi födelse har man hittat bosättningsrester i Gamla stan och strax efter finns belägg för att den romerska bosättningen byggdes ut i samband med en militär storoffensiv mot germanerna på Rhens högra sida. Efter uppbyggnaden av den romerska gränsen på Rhens högra sida övergavs kastellet och bosättningen blev i stället en viktig handels- och hamnplats. De romerska trupperna drogs tillbaka i slutet av 300-talet och området överlämnades till frankerna. 876 stod det första slaget vid Andernach, efter vars avslut Rhenlandet fortfarande skulle tillhöra Östriket. 1147 omtalades Andernach för första gången som en plats där tull uppbars vid Rhen. 1167 skänkte kejsaren Fredrik Barbarossa Andernach och den inkomstbringande tullen vid Rhen till ärkebiskopen av Köln. Inte långt efter detta påbörjades bygget av flera av stadens äldsta byggnader som Mariadomen, St. Michaeliskapellet och borgen. Under 1200-talet tillkom den medeltida stadsbefästningen. 1689 intogs staden av franska trupper och förstördes. 1794 intogs staden åter av franska trupper. Under 1800-talets andra hälft växte staden ut över de medeltida murarna och många industrier lokaliserades till Andernach.
Staden har många historiska sevärdheter från de senaste två årtusendena.
Till dessa hör Runda tornet, som är stadens egen symbol. Tornet är 56 m högt
och hör till Tysklands mäktigaste medeltida försvarstorn. Det byggdes 1440
- 53 och det ytterst solida utförandet med fyra meter tjocka murar blev en
bitter besvikelse för de franska trupper, som 1689 försökte spränga
tornet.
När 1198 den romanska kyrkan så när som på det fristående tornet
förstördes vid en krigisk sammanstötning, tog ärkebiskopen av Trier chansen
att låta bygga en imponerande ny kyrka på det territorium, som tillhörde
ärkebiskopen av Köln. Med sina fyra torn behärskar den treskeppiga Mariadomen
tillsammans med det intilliggande Runda tornet stadsbilden. Den rika
utsmyckningen och den rytmiska vägguppbyggnaden av både absid och västfasad
gör den till en av de vackraste romanska kyrkorna vid mellersta Rhen. Intryck
gör också den rika inre bemålningen liksom inredningsdetaljer
från olika århundraden.
Efter att staden överlämnats till ärkebiskopen av Köln 1167 ansåg man sig
ha anledning att bygga en borg i staden, dels för att skydda sig mot upproriska
stadsbor och dels för att kunna skydda den närliggande tullbyggnaden. Borgen,
som var integrerad i stadens försvarssystem, angreps, förstördes till en del
och återuppbyggdes flera gånger under 1300-talet. Först under krigen under
1600-talet förstördes delar av borgen. Vakttornet och ytterligare ett torn
förblev oskadat.
Om man befinner sig i Andernach eller dess närhet, bör man inte försumma att besöka det 14 km väster om Andernach befintliga klostret Maria Laach vid kratersjön Laacher See.
Foton: www.andernach.net
Neuwied (ca 65 700 inv.) ligger på Rhens högra sida, där
bifloden Wied mynnar ut. Staden är i förhållande till andra städer utefter
Rhen relativt ung, då den bildades under barocktiden. Man har däremot kunnat
påvisa, att trakten var bebodd på ett tidigt stadium, eftersom man funnit
rester efter ett läger från istiden. Permanent bebott var området sedan
keltisk och romersk tid, då här under lång tid fanns ett kastell, som skulle
säkra den romerska gränsen. Efter romarnas avtåg inlemmades området i den
frankiska maktsfären för att senare övergå till den grevliga ätten Wied.
Under trettioåriga kriget hade grevskapet kraftigt utarmats men genom att delta
i handeln på Rhen såg greven ekonomiska möjligheter. Han lät därför bygga
en liten befästning vid Rhen på en plats, som egentligen var ganska olämplig,
eftersom den ofta översvämmades, då Rhen hade högvatten. 1653 fick denna nya
bosättning stadsrättigheter och greven förlade sitt residens till den nya
staden. Detta förstördes av franska trupper under det pfalziska
tronföljdskriget 1694 men började återuppbyggas 1706. För att få flera
innevånare i den långsamt växande staden, infördes 1662 flera privilegier
för alla, som ville bosätta sig där. Bland de mera anmärkningsvärda var en
för den tiden långtgående religionsfrihet, vilket medförde, att många
religiöst förföljda flyttade till den nya staden. De nya innevånarna förde
ofta med sig nya yrken och färdigheter, som berikade staden och hjälpte den
till en tidig industrialisering. Slutet för den grevliga residensstaden kom
1797, då franska trupper i slaget vid Neuwied slog den österrikiska armén.
Staden kom sedan att införlivas med hertigdömet Nassau och 1815 med Preussen.
1800-talet innebar att en stor mängd industriföretag grundades och fick en
genomgripande betydelse under lång tid för staden. Framför allt gällde detta
företag inom stål- och plåtindustrin, maskinindustrin och byggnadsbranschen.
I början av 1900-talet utökades staden genom en inkorporering av grannkommunen
Heddesdorf. Den traditionellt stora religiösa toleransen i staden innebar under
den nationalsocialistiska perioden att i förhållande till andra städer många
innevånare i Neuwied förföljdes och beträffande den judiska församlingen,
deporterades och dödades. Under själva kriget kom staden relativt lindrigt
undan med ca 18 % bombskador.
I Neuwied finns flera slott, varav det mest kända är Schloss Neuwied. Detta
började byggas 1706 och skulle fungera som residens för greven av Wied.
Anläggningen planerades i enlighet med den i Tyskland under barocken omtyckta
hästskoformen med Versailles som förebild. Planerna blev emellertid inte
genomförda, då förbindelsebyggnader mellan huvudbyggnaden och de två
flyglarna runt slottets innergård inte kom att genomföras. Huvudbyggnaden stod
helt klar 1713, medan de båda flyglarna blev klara 40 år senare.
Huvudbyggnaden förnyades under 1870-talet. Slottet är fortfarande i familjens
ägo och är inte öppet för allmänheten. Däremot kan delar av slottsparken
besökas.
Borgen Altwied var den grevliga ättens tidigare stamborg och började byggas
på 1100-talet. Från 1200-talet och framåt försågs hela borgområdet med en
försvarsmur med flera torn. Borgens läge gjorde dock att den inte fick så
stor betydelse och i början av 1600-talet började den förfalla. Under
borgens bestående tid var den aldrig invecklad i strider eller utsatt för
förstörelse. Borgen var bebodd fram till 1690, då den lämnades av den
grevliga familjen. Borgen förföll allt mera och skall omkring 1760 ha tjänat
som stenbrott för slottet Monrepos. Omkring 1880 iordningställdes några rum
och ett av de mindre tornen. Ruinen ägs av den furstliga familjen men
underhållet sköts av hembygdsföreningen. Ruinerna är öppna för besök.
Ett likartat öde gick också borgen Braunsberg till mötes. Borgen byggdes omkring 1200 på ett klipputsprång över floden Aubach. Även denna borg tillhör familjen Wied och de delar av den som fortfarande är användbara, utnyttjas av den grevliga skogsförvaltningen.
Bland stadens museer finns också ett något ovanligare, ett flippermuseum, där man kan bese flipperautomater från 1930 och framåt. Många av automaterna är spelbara för att man skall få uppleva känslan med spelet.
Foton: www.neuwied.de
[Upp]