Pfalziska Rhenlåglandet    

Karta (större upplösning) med vänlig tillåtelse av www.pfalz-touristik.de

Det turistiska området längs Rhen är sammansatt av två administrativa regioner samt några fristående städer, Frankenthal, Ludwigshafen och Speyer. Den norra delen erbjuder många olika saker på ett litet område: skogar, fält, ängar, vatten, små och stora städer och byar. Lantbruket är koncentrerat till odling av grönsaker, som ofta bjuds ut direkt vid vägarna. Till de viktigaste produkterna hör lök, spenat, rädisor och potatis. Den som söker rekreation väljer gärna områden närmare Rhen, vars strandängar nästan helt och hållet står under landskapsskydd och som tack vare det släta landskapet är utmärkta för cyklister och vandrare. Även i den södra regionen brukas jorden, men här mest för odling av sparris, tobak och vin. En stor artikel är också färsk fisk. Även i söder finns ett omfattande landskapsskydd, som också är utsträckt till ett strängare naturskydd. Här växer många sällsynta blommor och man har räknat över 600 olika sorters fjärilar. Genom området sträcker sig ett vitt förgrenat nät av cykelleder. Här är också väl sörjt för vandrare och intresserade av vattensporter.

Frankenthal (ca 47 000 inv.) hör till de traditionsrikaste städerna i området Rhen-Neckar och uppstod under inflytande från kulturcentren Worms och Speyer. Ortens ursprung går tillbaka till en frankisk kolonisation under sent 400-tal men spelar ingen större roll förrän under 1100-talet, då ett manligt och ett kvinnligt stift grundades. Speciellt det manliga stiftet utvecklades till ett kulturellt och ekonomiskt centrum. Av särskild betydelse blev klostrets skrivstuga, där många konsthistoriskt värdefulla handskrifter tillkom. Medan det kvinnliga stiftet upphörde redan under 1400-talet, fanns det manliga kvar till 1562, då det stängdes av kurfursten och ställdes till förfogande för flamländska flyktingar, som hade måst lämna sitt hemland på grund av sin reformerta tro. Den lilla församlingen med många framstående hantverkare växte snabbt ut och fick redan 1577 stadsrättigheter. Sedan fästningen runt 1700 hade byggts ut till Kurpfalz starkaste på den vänstra sidan av Rhen, drogs Frankenthal in i trettioåriga kriget och pfalziska tronföljdskriget och stacks i brand och nästan helt förstördes av franska trupper 1689. Snart följde emellertid en ny uppgång och Frankenthal blev experimentplats för statligt, ekonomiskt främjande, då över 20 industrier uppstod i staden, däribland en porslinsmanufaktur, vars produkter fortfarande handlas som värdefulla antikviteter med gott rykte över hela världen. För att underlätta transporterna till och från staden byggdes 1781 en kanal (nedlagd i mitten av 1950-talet) till den närliggande Rhen. Den ekonomiska uppgången avbröts genom den franska revolutionen och efterföljande ockupation och Frankenthal var under lång tid en obetydlig landsortsstad. Först med den industriella revolutionen kom ett nytt uppsving och flera nygrundade firmor gjorde staden till ett betydande centrum för metallindustrin. Stadsmuren från början av 1700-talet begränsade stadens utbyggnadsmöjligheter och revs i början av 1900-talet så när som på några få rester. Vid ett bombangrepp 1943 blev staden starkt förstörd och förlorade en stor del av sin gamla bebyggelse.

Stadens äldsta byggnadsminnesmärke är ruinerna efter stiftskyrkan St. Maria Magdalena, som var tempel för det manliga stiftet. Kvar finns den imponerande västfasaden efter den tidigare treskeppiga pelarbasilikan, den norra sidoskeppsväggen, det sengotiska korskranket och en del av tornet, som användes, då den intilliggande kyrkan byggdes.

Omedelbart framför västfasaden till den tidigare kyrkan St. Maria Magdalena ligger den katolska kyrkan St. Dreifaltigkeit. Den tillkom 1709 - 1732 och dominerar genom sitt utseende det oregelbundet utformade torget. Under andra världskriget förstördes kyrkan så när som på de yttre murarna men byggdes upp igen strax efter kriget. 1700-talsaltarna övertogs 1953 från en kyrka i Baden-Baden.

Värt ett besök är också Erkenbertmuseet, som i tre våningar visar stadens historia från 400-talet och framåt. Speciellt sevärda är de exempel på handskrifter, som tillverkades i klostret under slutet av 1100-talet. De flesta av dessa finns i Vatikanen och Berlin, men några blad har bevarats i Frankenthal. Här finns också exempel på den konst, som de flamländska flyktingarna företrädde omkring 1600, då många målare, mattillverkare, guld- och silversmeder bodde i staden. Sällsynta är tapisserier samt guld- och silverarbeten, men av de senare finns två originalföremål. Av 1700-talets porslinstillverkning finns ett stort antal vackra pjäser utställda. Speciellt bör man lägga märke till de vackra dekorerna. (Även i rådhuset finns en porslinsutställning.)

Ludwigshafen (ca 163 700 inv.) är efter Mainz den näst största staden i Rheinland-Pfalz och en modern industristad. Den intar även en framskjuten plats i metropolregionen Rhein-Neckar. Området runt omkring staden var bebott under tidig tid och i vissa av stadens stadsdelar (inkorporerade orter) har hittats fynd från romartiden som t.ex. kastellet Rufiniana. 1607 grundades på Rhens västra strand en skans som brohuvud för fästningen Mannheim. Denna byggdes ytterligare ut efter nygrundandet av staden Mannheim 1720, men förstördes av franska trupper 1799 - 1804. I stället uppfördes 1811 en privat tilläggsplats för fartyg. Från 1820 uppfördes på platsen ett privat handelshus, som 1843 inköptes av bayerska staten och döptes till Ludwigshafen efter den bayerske kungen Ludwig I. Platsen understöddes för att kunna utgöra en motpol till badiska Mannheim på flodens motsatta sida och växte snabbt till en självständig kommun. 1859 fick Ludwigshafen stadsrättigheter. Sex år senare började BASF sin verksamhet i staden, sedan man inte kunnat få lämpligt område för sin fabrik i Mannheim. Allt sedan dess har företaget intimt förknippats med staden Ludwigshafen. Sedan 1891 har ett antal orter i närheten inkorporerats. Eftersom Ludwigshafen, liksom Mannheim, hade många krigsviktiga industrier, hörde de båda städerna under andra världskriget till Sydtysklands mest bombarderade områden med över 80% förstörelse av innerstadsbebyggelsen. På grund av ockupationsmakternas olikartade politik i fråga om återuppbyggnad, kom det att dröja länge i förhållande till andra städer, innan bebyggelsen kom igång. Först satsades på att även i stadscentrum möta den akuta bostadsbristen, vilket ledde till att det nästan överallt saknas representativ bebyggelse liksom stora varuhus. Man beräknas ha avhjälpt detta till 2010 genom att uppföra ett nytt kvarter med inköpscentrum och evenemangslokal.

Att ange några historiska sevärdheter är med tanke på stadens historia tämligen omöjligt. Dock kan nämnas den katolska vallfärdskyrkan "Mariä Himmelfahrt", som 1774-77 byggdes runt det tidigare Loretokapellet, byggt 1729-33. Kyrkan byggdes av Verschaffelt, en av de mera betydande bildhuggarna under den tidiga klassicismen. Detta är hans enda kyrkobygge, som anses vara ett historiskt och konsthistoriskt framträdande byggnadsminnesmärke.

Den konstintresserade bör kanske inte försumma att besöka stadens museum, Wilhelm-Hack-Museum, som mest är känt för sin konstsamling. (Museet håller stängt för reparation fram till nov. 2008.)

Speyer (ca 50 600 inv.) hör till Tysklands historiskt intressanta städer med över 5 000 år gamla fynd från en bondebefolkning i trakten av det nutida Speyer. Ytterligare fynd från både sten-, brons- och järnåldern visar på en bofast befolkning. I och med Caesars fälttåg inrättades här år 10 f.Kr. ett läger inför följande erövringar på Rhens högra sida. Detta gav sedan impulsen till att grunda bosättningen, som redan år 150 finns med på en världskarta. Folkvandringstiden påverkade också det romerska Speyer, som 275 nästan var helt förstört efter alemanniska anfall. Ganska snart hämtade sig bosättningen, som försågs med en ny garnison soldater. Som skydd byggdes en fästning, dit befolkningen kunde dra sig tillbaka vid fara. Under 400-talets början kollapsade sedan hela den romerska nordgränsen och germanerna övertog landet. Redan 346 var Speyer omtalat som biskopssäte och under 500- och 600-talen byggdes de första kyrkorna och klostren. Den ekonomiska grunden för biskoparna i Speyer utgjordes av gods och omfattande landområden, tullinkomster och Rhenfärjorna. Under 900-talet fick de dessutom rätt att prägla mynt och utöva kontroll över staden. Valet av Konrad II till tysk kung 1024 förde staden i blickpunkten för tysk rikspolitik och Speyer blev till ett andligt centrum under det saliska kungadömet. Bygget av den nya domkyrkan, som stod färdig 1111, gav också en impuls till en vidareutveckling av staden. 1294 tog den biskopliga makten över Speyer slut, som med egen regering och förvaltning blev fri riksstad. Under 1500-talets första hälft stod Speyer åter i den politiska medelpunkten, sedan tro och reformation hade blivit teman för inrikespolitiken. Vid den viktiga riksdagen 1526 fattades beslut om att förlägga två myndigheter, som representerade kejsaren, till Speyer. Däremot kunde man inte enas i trosfrågan utan fattade ett beslut, som i stort gynnade Luther och hans följeslagare. 1529 sammanträdde en ny riksdag, som upphävde det förra beslutet och fastställde giltigheten av ediktet i Worms från 1521, vilket förhängde en riksakt över de avfälliga. Mot denna resolution protesterade de evangeliska furstarna den 19 april 1529, vilket de facto betydde delningen av den kristna kyrkan i Europa.

Speyers politiska läge under 1600-talet kännetecknas av medlemskapet i protestantiska unionens förbund och den katolska ligans inflytande genom biskopen. Under trettioåriga kriget kunde staden knappt försvara sig och dess läge mellan fästningarna Frankenthal, Friedrichsburg, Phillipsburg och Landau gjorde, att den användes som tillflyktsort, lasarett, lager och lägerplats för trupperna. Ockupationer av spanska, franska, svenska och kejserliga trupper avlöste varandra med korta mellanrum. Först 1650 lämnade de sista arméerna staden. 1688 kom nya trupper från Frankrike och året efter skedde den största och framgångsrikaste förstörelsen i stadens historia, då det mesta brändes eller sprängdes. Politiskt lugn inträdde inte förrän efter 1815, då Pfalz tillföll Bayern. Speyer utnämndes nu till administrativt centrum i Pfalz, vilket medförde många myndigheter och därmed också människor, som bosatte sig i den sedan länge avfolkade staden, som därigenom fick ett ekonomiskt uppsving. I samband med och efter sekelskiftet 1900 uppfördes flera representativa byggnader som t.ex. Gedächtniskirche och Historiska Museet. Efter det förlorade kriget 1918 drog på nytt en fransk armé in i staden. Ett försök av separatister att utropa en autonom regering 1923 strandade tämligen omgående, då det inte fanns tillräckligt stöd från befolkningen för en sådan åtgärd. 1930 stod Speyer åter under bayerskt styre. Efter andra världskrigets slut kom fransmännen tillbaka som ockupanter. Under 1950- och 60-talens ekonomiska uppgång utökades staden med nya bostads- och industriområden och byggnadsbranschen blomstrade.

Foto: K. Landry

Domkyrkan i Speyer upptogs 1981 som Europas största och mest betydande romanska byggnadsverk i UNESCO:s lista över världskulturarv. Grundstenen till denna väldiga katedral lades 1030 under Konrad II och invigdes 1061. Grunden till den romanska kyrkan är utformad som ett latinskt kors, på vilken man sedan har byggt Tysklands största romanska kyrka. Den byggdes av kejsare och tjänar också som deras sista viloplats. Här ligger i kyrkans krypta, som har bibehållits oförändrad, åtta kejsare och kungar, fyra drottningar och en rad biskopar begravna. Stadsbranden 1689 förstörde stora delar av långhuset, som byggdes upp igen i ursprunglig form 1758-78. På uppdrag av den bayerske kungen Ludwig I målades i mitten av 1800-talet kyrkans inre på sennasarenskt manér. Under restauration under 1950-talet togs 1800-talsmålningen till stor del bort och den imponerande arkitekturen frilades. För att ge en uppfattning om kyrkans dimensioner kan nämnas att dess yttre längd är 134 m och bredd 37,62 m.

Foto: K. Hoffmann

Betydligt yngre är den evangeliska nygotiska Gedächtniskirche som byggdes runt sekelskiftet 1900 till minne av riksdagen 1529 och den där genomförda protestaktionen. Eventuellt kan man se också kyrkobyggnaden som en protestaktion, eftersom den byggdes för att överträffa alla andra byggnader i staden, även domkyrkan. Med sitt torn på 100 m är den nästan 30 m högre än domkyrkan. Kyrkan byggdes i gotisk katedralstil med hjälp av insamlade medel, men också med kraftigt understöd av kejsaren Wilhelm II under häftig kritik från den katolskt präglade staden. Tack vare en stringent stilistiskt genomförd arkitektur hör den till de framstående konstnärliga prestationerna från den tiden. Kyrkan är särskilt bekant för sina orgelkonserter på sin Kleukerorgel, världens näst största mekaniska orgel. 

Foto: T. Krüger

Till stadens sevärdheter hör också Altpörtel, den västliga huvudporten till den medeltida fästningen. Porten är en av Tysklands högsta (55 m) och mest betydande stadsportar. De undre delarna byggdes under 1200-talets första hälft under det att den översta tornvåningen lades till 1512. Det branta taket med lanterninen tillkom 1708. Porten är en av de få resterna efter den medeltida stadsbefästningen.

Foto: Technik Museum

Foto: Sealife Speyer

I staden finns ett stort antal museer som täcker de flesta områden. Speciellt välutrustat är det historiska museet (över 900 000 exponat), som hör till Tysklands mest välbesökta kulturhistoriska museer. Tekniska museet visar mängder av föremål inom områdena bilar, båtar, flyg, vapen, mekaniska instrument mm. Även Speyer har ett karnevalsmuseum, som dokumenterar karnevalens historia i regionen. Konsten är företrädd på flera museer och gallerier. Speciell popularitet har Sea Life fått genom sina akvarier, där man kan följa Rhen från källan till utloppet. Vidare går resan via Atlanten till andra hav med mängder av företrädare för vattenlevande djur.

www.speyer.de 

[Upp]