Rheinhessen    

Karta med vänlig tillåtelse av www.rheinhessen.de 

Rheinhessen är Tysklands största vinodlingsområde i en triangel mellan städerna Mainz, Worms och Bingen och begränsas i norr och öster av Rhen. Det romersk-germanska gränslandet, som under medeltiden blev kungsland, ryckte in i det politiska skeendets centrum och blev därigenom förutbestämt att bli ett stridsäpple mellan olika härskande ätter. Det delades om och om igen och blev senare också en tvistefråga mellan Tyskland och Frankrike. Det gynnsamma läget vid Rhen, som under århundraden tjänstgjorde som europeisk handelsväg mellan Schweiz och Holland, bidrog till en kulturell och religiös nykolonisation efter reformationen, då ofta det lokala blandades med främmande influenser. De genomförda arvslagarna, som innebar, att arv delades lika mellan arvtagare, medförde en känsla av likställdhet i familjen, men också att landet styckades i små lotter. Politiskt innebar detta också, att inget klart politiskt centrum bildades och att stad och land förblev obundna. En decentraliserad struktur, som förstärktes under revolutionstiden, gjorde sig gällande och den lokala makten försvarades gentemot den regionala.

Som politiskt område är Rheinhessen en relativt ung region och en skrivbordsprodukt från 1816. Under de ca 20 föregående åren tillhörde området Frankrike och präglades av den politiska och kulturella identiteten i den franska revolutionen. Man vägrade därför att ge upp de fördelar, som denna hade medfört, och blev därför ett centrum för den demokratiska revolutionen 1848. Efter nederlaget 1849 förlorade regionen delar av sin politiskt-kulturella identitet och anpassade sig allt mera till de nationella perspektiven. Under 1800-talets andra hälft växte det regionala medvetandet, samtidigt som området gynnades av en växande ekonomi. Sedan storhertigdömet Hessen hade upplösts 1918, överfördes Rheinhessen till folkstaten Hessen, som bestod fram till 1945. Att det då skildes från Hessen var en följd av uppdelningen mellan de amerikanska och franska ockupationszonerna. Som politisk enhet fanns området sedan kvar fram till 2000. Namnet Rheinhessen används däremot fortfarande inom turismen och som ekonomiskt begrepp av vissa organisationer. Ett irritationsmoment utgör dock namnet fortfarande, eftersom Hessen ligger på Rhens högra sida och Rheinland och Pfalz på den vänstra, vilket gör det svårt för utomstående att placera området geografiskt rätt.

Då beskrivningarna av Mainz och Worms är ganska omfattande, har dessa flyttats till egna sidor.

Ingelheim (ca 24 400 inv.) är en ung stad med ett långt förflutet. Fynd av olika sorters grovt tillverkade verktyg visar att trakten var bebodd redan ca 50 000 år f. Kr. Från den yngre stenåldern finns en mängd fynd, som tyder på att området var bebott av olika agrarkulturer. Från brons- och järnåldern finns rikliga fynd av keramik. Kelternas närvaro ca 400 till 100 f. Kr. kan bevisas bl.a. med fynd av mynt. Från romarnas tid finns flera spår efter villor och bosättningar. Under folkvandringstiden på 500- och 600-talen, då frankerna övertog landet och koloniserade det, grundades flera mindre orter i området. Större betydelse fick området under Karl den Stores tid, då han 788 höll en riksförsamling på kejsarborgen i Nieder-Ingelheim, och genom en urkund 807, då Ingelheim omnämndes som kejserligt palats. Omkring 900 byggdes det ännu existerande försvars- och kyrktornet i Gross-Winterheim. Under de kommande århundradena hölls ytterligare riksförsamlingar och Ingelheim fick ett rykte om sig som en plats gynnad av saxiska och saliska härskare. På grund av tilltagande ekonomiska svårigheter och Ingelheims minskade politiska betydelse pantsatte Karl IV området omkring Ingelheim 1356 till Kurpfalz. Omtalat blev Ingelheim också under 1300- och 1400-talen tack vare rättsväsendet, då den kejserliga appellationsdomstolen hade sitt säte där. Vid Wienkongressen bestämdes att det tidigare pantsatta Ingelheim skulle tillfalla storhertigdömet Hessen-Darmstadt. 1885 grundades en kemifabrik, som senare skulle bli stadens största arbetsgivare med över 6 000 medarbetare. 1939 bildas staden Ingelheim av flera mindre orter i närheten.

Ingelheim är känt för både sina vita och röda viner men också för sina stora fruktodlingar. Speciellt förekommer här en sorts surkörsbär, som vanligen används till sylt och saft. Marknaden för denna frukt är en av Europas största. Tack vare det milda klimatet odlas också sparris på en relativt stor yta.

Stadens största turistiska sevärdhet är den gamla kejsarborgen, som under lång tid har varit under utgrävning. På borgens plats finns nu framgrävda rester efter borgen och ett besökarcentrum med möjligheter att informera sig om borgens historia. I anslutning finns också ett museum med fynd från utgrävningarna. Under 1100-talet byggdes kejsarborgen ut till en befäst borg av stauferätten. Från denna ombyggnad finns porten Heidesheimer Tor kvar.

Den protestantiska Borgkyrkan hör till de största och mest imponerande försvarskyrkorna i västra Tyskland. Kyrkan uppfördes på en gammal hednisk kultplats och utgjorde kärnan i det dåtida försvaret av orten. En tidigare byggnad på platsen tillkom ca 700. Kyrkan ligger mitt på en kyrkogård, som är omgiven av murar försedda med tinnar och försvarsgångar. Det romanska tornet från 1103 med en krans av gotiska tinnar och hörntorn är kyrkans äldsta del. Sevärd är också den bibehållna inredningen från byggnadstiden på 1400-talet. I sydvästra hörnet av ringmuren omkring kyrkan står det s.k. Malakofftornet. Med sina 19 m är detta anläggningens högsta torn. Tidigare hette tornet "Alte Wache", vilket tyder på, att det var fråga om ett vakttorn. Tornets olika våningar kunde nås med stegar, som i fall av fara kunde dras upp.

Ingelheim har ytterligare två kyrkor med anor från 900-talet eller tidigare. Besökstiderna i dessa är något begränsade av olika anledningar.

Oppenheim (ca 6 800 inv.) är en småstad vid Rhen, belägen mellan Mainz och Worms och tillhör de kända vinorterna. Här fanns tidigt en romersk bosättning till in på 300-talet. Omkring 510 lades grunden till en adelsgård av en frankisk adelsman, som troligen bar namnet Obbo. Härifrån utvecklades sedan den frankiska by, som blev Oppenheim. 765 omnämndes orten för första gången i samband med en gåva till klostret Lorsch. 774 skänkte den senare kejsaren Karl den Store stora delar av Oppenheim till klostret. Under 1100- och 1200-talen hade orten stor betydelse tack vare sin riksborg. 1225 upphöjdes Oppenheim av kejsaren Friedrich II till fri riksstad och stadsbefästningen började byggas. 1291 försökte ärkebiskopen av Mainz att lägga staden under sig men misslyckades. Under 1300-talet pantsattes staden tillfälligt till Pfalz men från 1398 står Kurpfalz som ägare. Under trettioåriga kriget ockuperades staden först av spanjorer 1620 och sedan av svenskar 1631. Som en följd av pfalziska tronföljdskriget erövrades staden 1688 av franska trupper, men året efter förstördes den och borgen Landskrone totalt av fransmännen. Oppenheim förblev i Kurpfalz ägo till 1797, då detta övertogs av fransmännen, som det tillhörde fram till 1814. Efter Wienkongressen överfördes staden till storhertigdömet Hessen-Darmstadt och förblev hessiskt till 1945. I mars 1945 lyckades amerikanska trupper att åstadkomma och hålla en övergång över Rhen vid Oppenheim.

Gamla stan i Oppenheim lönar sig att undersöka både ovan och under jord. Till stadens sevärdheter hör Katarinakyrkan, som började byggas omkring 1220 och avslutades 1439. De olika byggnadsstilarna kan tydligt märkas på de båda romanska tornen (påbörjade omkring 1220), det östra koret och tvärskeppet i tidig gotisk stil (påbörjade 1262), det höggotiska långhuset med sidoskeppen (1327-70) och det sengotiska västra koret (1415-39). Under kriget 1689 skadades stora delar av kyrkan i samband med sprängningen av borgen Landskron och 1703 brann samtliga tak upp, varvid också västra korets valv störtade in. En omfattande restaurering av kyrkan vidtogs under 1880-talet. En andra stor restaurering skedde under 1930-talet, då bl.a. västra korets valv åtgärdades. Till kyrkans speciella sevärdheter hör fönstren, som till en del är från tiden för kyrkans uppbyggnad.

Oppenheim har ett unikt kulturminnesmärke under jord i de källare med otaliga gångar som i ett oöversiktligt system i flera nivåer löper under hela området och förbinder källarna med varandra. Det finns få tillförlitliga uppgifter om hur detta underjordiska system skulle ha uppstått eller vad syftet med det var. Man antar dock, att utbyggnaden skulle bero på stadens inträngda läge mellan Rhen och vinbergen och att köpmännen behövde lagerutrymmen för sina varor, varför de lät gräva källare under sina hus. Som tidsperiod anges mellan 1200-talet och 1689. I tider av belägring tjänstgjorde det underjordiska systemet som tillflyktsort för befolkningen, som kunde gömma sig här under en längre tid. Även så sent som under andra världskriget kom källarna att utnyttjas. Först under 1980-talets saneringskampanj uppmärksammades källarlabyrinten. För att kunna sanera husen, måste man veta att grunden var säker, vilket den i många fall inte var. Hitintills har man upptäckt över 600 anläggningar. Problemen med källaranläggningarna är inte bara av byggnadsteknisk natur utan också av juridisk. Genom de vitt förgrenade gångarna kan det inträffa, att man för att komma till sin egen källare, måste passera i en gång under någon annans hus och eftersom marken under huset tillhör ägaren av huset, kan problem uppstå. Sedan 2003 ingår delar av systemet i stadens kulturella liv och man kan delta i guidade turer under jord. Det samlade systemet består av ca 25 000 m² källaryta, av vilka ca 1 450 m² ägs av staden. Många privata anläggningar är speciellt sevärda och har därför också öppnats för allmänheten.

Borgen Landskron, som från början var riksborgen Oppenheim, uppfördes under 900-talet av saliska och staufiska kejsare. Den förstördes flera gånger, en gång också av stadens egna innevånare, men byggdes upp igen. 1375 pantsattes den till kurfursten av Pfalz för att han skulle kunna demonstrera kejsarens makt gentemot ärkebiskopen i Mainz. Sedan borgen brunnit 1621 och vakttornet sprängts av fransmännen 1689 övergick den under 1800-talet i stadens ägo, som 1978 överlämnade den till delstaten. På privat initiativ sätts vissa delar av ruinerna i stånd för att besökare riskfritt skall kunna vistas på området.

Det tyska vinodlingsmuseet i Oppenheim är det enda "tekniska vinodlingsmuseet", som berättar om vinodling ur vinodlarens perspektiv. På 5 000 m² utställningsyta levandegörs 2000 års vinodlingskultur men också hantverk i nära anslutning till vinodling. I museet presenteras Tysklands 13 vinodlingsområden och 1-2 specialutställningar per år, som kan ge en djupare inblick i en speciell region eller behandla ett historiskt tema inom t.ex. vinkulturen.

Foton: Stadt Oppenheim  

[Upp]