Pfälzerwald

Regionen Pfälzerwald

Karta (större upplösning) med vänlig tillåtelse av www.pfalz-touristik.de

En stor del av regionen Pfälzerwald upptas av det tysk-franska biosfärreservatet Pfälzerwald-Nordvogeserna, som började 1958 med anläggandet av naturparken Pfälzerwald. Detta var på sin tid en av de första naturparkerna i Tyskland och är idag med sina 179 000 hektar en av de största i landet. Det viktiga, när naturparken skapades, var att tillhandahålla ett orört och naturnära landskap för innevånarna i de omkringliggande folktäta områdena. Området fick officiellt skydd 1967, vilket sedan utökades genom en förordning 1984. 1992 upptogs området av UNESCO i världslistan över biosfärreservat som Tysklands 12:e. Sedan 1998 ingår området i det gränsöverskridande tysk-franska biosfärreservatet.

Talrika borgar och borgruiner gör det klart för besökaren, att detta område under medeltiden var centrum för Det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen. Här kan nämnas riksfästningen Trifels och borgen Berwartstein.

Klimatmässigt ligger området i ett övergångsområde mellan land- och sjöklimat med en dragning till ett något svalare klimat. Vintrarna inom området är milda och snön faller oftast först i januari/februari och ligger heller inte kvar särskilt länge. Årsmedeltemperaturen i de höglänta delarna av Pfälzerwald ligger runt 7-8° och i de lägre liggande delarna 1° högre.

I regionens norra del ligger staden Otterberg (ca 5 200 inv.), känd för sitt praktfulla gamla stadscentrum med mängder av korsvirkesbyggnader från 1600- och 1700-talen. Den äldsta dateras till 1589. Äldre är dock Klosterkyrkan, som invigdes 1254. Kyrkan är stadens symbol och byggd i en romansk-gotisk övergångsstil, som i sin saklighet och ornamentala stränghet motsvarar cistercienserordens regler. Den har förblivit tämligen oskadad under århundradenas oroligheter. Kyrkan är med sina 74 m inre längd den näst största i Pfalz efter domkyrkan i Speyer. Av klostret i övrigt finns endast rester kvar (bl.a. kapitelsalen). Under det bayerska tronföljdskriget 1504 brandskattades klostret och plundrades, varefter resterna av det överfölls av upproriska bönder under bondekriget 1525. Stenarna efter det rivna klostret kom till användning 1579, då trosflyktingar från spanska Nederländerna fick en fristad i Otterberg. Ett stort antal valloner invandrade till staden och använde sig av material från det rivna klostret för att bygga sina bostadshus.

www.otterberg.de

Kaiserslautern (ca 97 700 inv.) kan uppvisa fynd från bosättningar under den bandkeramiska tiden (yngre stenåldern) ca 5 000 år f.Kr. Omkring 250 hade romarna byggt i närheten av den nuvarande Stiftskyrkan. Det första officiella omnämnandet av platsen dateras till omkring 830, då den förekom i en skrift från klostret Lorsch. 985 skänkte kejsaren kungsgården Lautern, som då redan hade marknad och tull, till en släkting. Under Fredrik Barbarossas regeringstid (efter 1152) uppfördes en borg, där han sedan befann sig vid flera tillfällen. 1276 förlänades Lautern samma fri- och rättigheter, som riksstaden Speyer hade och efter 1300 kunde man börja bygga stadsmuren. Dålig ekonomi gjorde att staden pantsattes vid två tillfällen, 1322 och 1375. 1577 grundades furstendömet Lautern. Under trettioåriga kriget besattes staden först av spanska styrkor 1621, av svenska 1632 och av kejserliga (den s.k. kroatstormen) 1635. När det pfalziska tronföljdskriget utbröt 1688, besattes staden av franska styrkor, som sedan återkom 1703 under det spanska tronföljdskriget. Vid detta tillfälle sprängdes slottet och borgen i staden. Efter fredsslutet i Lunéville 1801 blev Kaiserslautern juridiskt sett en fransk stad fram till Wienkongressen, då det beslutades att Pfalz skulle tillfalla Bayern. Under tiden efter 1850 påbörjades industrialiseringen och Kaiserslautern utvecklades till att bli Pfalz mest betydande industriort. 1918 utsattes staden för bombangrepp och ett arbetar- och soldatråd övertog makten under en kort tid. Efter kriget ockuperades staden av franska styrkor, som drog sig tillbaka 1930. Det första flygangreppet under andra världskriget skedde 1940, men de mest omfattande kom under krigets slutskede 1944/45, då staden till stora delar förstördes. Staden intogs sedan av amerikanska styrkor 1945. Staden befäste sin roll som industristad 1966, då Opelkoncernen öppnade sin fabrik. Genom kommunaliseringen 1969, då omkringliggande kommuner inkorporerades, steg stadens innevånarantal, så att man nu kunde kalla sig storstad. (Gränsen för att kallas storstad ligger vid 100 000 inv. Kaiserslautern underskred denna gräns år 2000.)

Av den tidigare kejsarborgen fins inte längre mycket kvar efter den franska sprängningen. Av den tidigare betydelsefulla byggnaden finns endast stenar från kejsarsalens fundament och några få rester efter borgkapellets mur. Uppsatta informationstavlor berättar om borgens bygghistoria.

Inte heller det renässansslott, som Pfalzgreven Johann Casimir lät bygga under 1570-talet finns kvar. Däremot finns de sevärda 1935 med ett tak försedda och till "Casimirsalen" döpta ruinerna kvar. I det som en gång förmodligen var bostadsrum hålls numera stadens officiella mottagningar.

År 2000 öppnades i Kaiserslautern portarna till den japanska trädgården, som sedan dess ständigt har utökats och fulländats. Anläggningen räknas till vackraste och största i sitt slag i Europa. Till de typiska inslagen hör dammar, vattenfall, stensättningar, tehus m.m., vars ursprungliga kulturella betydelse man inte absolut behöver känna till för att känna den meditativa inverkan, som anläggningen förmedlar. Trots sin ringa ålder verkar anläggningen vuxen och imponerande. Kanske beror detta på att delar av den är rester efter en tidigare parkanläggning, där man har kunnat utnyttja vissa kvarvarande träd och växter.

Stiftskyrkan i Kaiserslautern anses vara Sydvästtysklands mest betydande sengotiska hallkyrka, vars historiska rötter går tillbaka till Fredrik Barbarossas tid. På den här platsen hade han låtit uppföra ett kloster, som 1511 upplöstes och ersattes av en världslig institution, som verkade fram till 1565. Kyrkan byggdes på murarna av en tidigare föregångare och dess äldsta del är koret, som tillkom i slutet av 1200-talet medan långhuset - en höggotisk hallbyggnad med smala sidoskepp - byggdes till först i början av 1300-talet. En byggnadsteknisk besynnerlighet är fönstren, som sträcker sig över två våningar. 1818 ägde den betydelsefulla sammanslutningen mellan reformerta och lutheraner i Pfalz rum i kyrkan. Till minnet av denna finns ett verk i marmor i ingångshallen vid huvudportalen föreställande flera av den tidens kyrkliga ledare som Luther, Calvin m.fl.

Foto: Stadt Kaiserslautern

Landstuhl (ca 8 700 inv.) ligger strax väster om Kaiserslautern och är en stad med gamla anor. Den första bosättningen var en följd av det geografiska läget i korsningen mellan två gamla handelsvägar. De första fynden, som tyder på en bosättning, är gravar från ca 500 f.Kr. Under romartiden användes de gamla handelsvägarna av den romerska armén och Landstuhl kom att utgöra en knutpunkt i det vägnät, som romarna byggde upp. Inom det nuvarande stadsområdet uppstod en bosättning, som bestod fram till slutet av 300-talet, då romarna lämnade platsen som en av de sista under sitt återtåg. Då många av de germanska stammarna tog vägen över Landstuhl på väg mot det rika Gallien, verkar stadigvarande bosättningar i området ha förintats. Efter ett avgörande slag mellan franker och alemanner kom området att tillhöra frankerna, som emellertid på grund av sitt ringa antal endast kunde ta i anspråk sådana områden som lätt kunde odlas upp. På grund av sin geologiska struktur kom området att stå utan ägare och allt sådant land tillföll enligt forngermansk rätt regenten. Området kom därför under flera hundra år att bli riksland. Inte förrän under 700-talet anses en nykolonisation ha ägt rum. Av avgörande betydelse för orten blev den borg, som Fredrik Barbarossa omkring 1150 lät bygga på en närbelägen sandstensklippa. Byns innevånare flyttade nu närmare klippan för att få skydd från borgen, varvid man troligen övergav den ditintills bebodda byn. Bara kyrkan fanns kvar på det område, som sedan efter 1323 befann sig utanför stadsmuren. Efter en ekonomisk nedgång började i mitten av 1500-talet en ny blomstringstid, som bl.a. markerades av ett stort renässansslott, som byggdes på lämningarna efter den gamla borgen. Den utbyggda staden skyddades av en ny försvarsanläggning, vars vakttorn numera utgör Andreaskyrkans torn. 1600-talets krig utgjorde ett kraftigt ingrepp i ortens liv och då fred inträdde i början av 1700-talet bodde bara 4-5 familjer kvar, medan byarna runtomkring var så gott som folktomma. Trots stora svårigheter lyckades man under 1700-talet bygga upp Landstuhl igen och imponerande byggnadsverk uppstod under kort tid. Eftersom slottet på berget hade förstörts, byggdes två slott i staden för de två ätterna Sickingen, som ägde staden. Ett av slotten revs redan 1828, det andra, Palais Sickingen, finns fortfarande kvar, om än i modifierad form. Under samma tid kunde också en kyrka invigas inom stadsmurarna. Under andra hälften av 1700-talet revs stadens försvarsanläggning och på båda sidor av huvudgatan byggdes borgarhus, som ännu finns kvar. Stadens utveckling hindrades i slutet av 1700-talet, då följdkrigen efter franska revolutionen drabbade Landstuhl. Den franska tiden fram till 1816, då staden tillfördes Bayern, utgjorde grogrunden för ett självmedvetet borgerskap, som till en del byggde upp sina ägor på den kvarlåtenskap, som grevarna av Sickingen lämnade efter sig. Under 1870-talets ekonomiska uppsvingsperiod uppstod flera stora industrier och vid sekelskiftet byggdes staden ut som kurort.

Det andra världskriget satte inga större spår på staden i form av förstörelse. Däremot kom den efterföljande perioden att innebära stora koncentrationer av amerikanska stridskrafter till regionen med för Landstuhls del ett stort militärsjukhus och en stor militärflygplats alldeles i närheten. Efter kalla krigets slut har regionen omkring Landstuhl blivit en stödjepunkt för Nato och USA och huvudkvarter och centralpunkt för Amerika och den amerikanska närvaron i Europa och Asien.

Till stadens sevärdheter hör förutom borgruinen Nanstein också byggnader i innerstaden, t.ex. det gamla kapellet, Villa Benzino, de romerska gravstenarna, Hauptstrasse med 1700-talsbyggnader, Palais Sickingen bestående av flera olika hus med skilda ägare, St. Andreaskyrkan m.fl.

Rosenstaden Zweibrücken (ca 34 700 inv.) vid gränsen mot Saarland återfick sina stadsrättigheter 1352 men är givetvis betydligt äldre. Här fanns romerska bosättningar, som gick under på grund av de framsvepande folkvandringarna. Omkring 1150 byggde grevarna av Saarbrücken en borg, som kunde nås enbart med hjälp av två bryggor. Borgen och bosättningen, som snabbt uppstod under dess skydd, omnämndes sedan under Fredrik Barbarossas tid, omkring 1170. Den siste av grevarna av Zweibrücken pantsatte och sålde både borgen och staden till Kurpfalz. 1410 ärvdes det tidigare grevskapet av kurfurstens son, som slog det samman med sin hustrus ärvda land och bildade hertigdömet Pfalz-Zweibrücken, där Zweibrücken blev residensstad. Detta ledde till en förhållandevis snabb utveckling av staden med bl.a. flera markanta byggnader som följd. Till dessa hörde den efter hertig Alexander uppkallade Alexanderkyrkan, som byggdes omkring 1500. Hertigdömet var också ett av de första tyska områdena, där reformationen fick ett ordentligt fotfäste. Under trettioåriga kriget erövrades och förstördes staden av de kejserliga trupperna. Även under de efterföljande franska krigen under Ludvig XIV förstördes staden, som stod under fransk ockupation fram till 1697, då hertigdömet ärvdes av Sverige. De svenska kungarna Karl XI och Karl XII var kungar av Sverige samtidigt som de också var hertigar av Zweibrücken. De besökte dock aldrig sitt hertigdöme, som i stället förvaltades av ståthållare, som bidrog till stadens återuppbyggnad. Från denna tid härstammar Karlskyrkan (1711), uppkallad efter Karl XII. Under samma tid tillkom också Fasaneriet, byggt av den polske kungen Stanislaus, som av Karl XII beviljats asyl i staden. Under den svenska tiden kom också arkitekten Jonas Erikson Sundahl, som efter Karl XII:s död uppförde ett nytt slott åt den nye hertigen. Detta förstördes vid ett bombangrepp 1945 men byggdes till det yttre upp efter originalplanerna och är nu hemvist för hovrätten i Pfalz. Detta är den största pfalziska profana byggnaden i barock stil med nordisk prägling. 1700-talet blev stadens största kulturella och ekonomiska blomstringsperiod och den konstintresserade hertigen Christian IV bidrog till att ge staden det utseende, som den ännu har. Under 1760-talet byggdes en ny förstad upp, Herzogvorstadt, vars barockbyggnader praktiskt taget är de enda som överlevde andra världskriget. Idag finns i dessa hus övervägande myndigheter, stadsarkivet och stadsmuseet. Stadens äldsta hus, som ligger utefter gågatan, är annars ett värdshus omnämnt redan 1583.

Den siste regerande hertigen av Zweibrücken var tvungen att fly för den anryckande franska revolutionsarmén, som tände eld på många av de präktiga byggnaderna. Sedan staden hade förlorat sin status som residensstad, påbörjade man en ny väg för framtiden. Zweibrücken blev säte för Pfalz översta domstol, man fortsatte sin traditionella tryckeriverksamhet och nystartade fabriker inom järnvarubranschen, som senare utvecklades till betydande industrier. Speciellt juristerna och tryckarna, som kom i kontakt med den franska rättsordningen liksom med idéer från Amerika kom att utgöra grunden till den första demokratiska rörelsen i Tyskland. Järnindustrin, skofabriker, väverier och bryggerier kom att bilda stadens ekonomiska ryggrad ända in på 1900-talet. I andra världskrigets slutskede bombades staden och förstördes till mer än 80 %. Relativt få människor omkom, då de flesta hade lämnat staden och sökt skydd i en underjordisk källare i det närliggande Himmelsberg. Källaren hade något år tidigare upptäckts av en händelse och fungerade nu som ett utmärkt skyddsrum. Efter kriget byggdes staden upp igen, men ganska få byggnader påminner om det förgångna. De som finns är ändå symboliska för stadens historia: Alexanderkyrkan, Karlskyrkan, residensslottet och hertigens förstad.

www.zweibruecken.de/

Pirmasens (ca 41 800 inv.) är beläget i sydvästra Pfalz, inte långt från gränsen mot Frankrike. Orten är känd från 820, men var under flera hundra år en by utan särskild betydelse. Inte förrän under 1700-talet ändrades detta, då lantgreven Ludwig IX av Hessen-Darmstadt beslöt sig för att förlägga sitt residens till orten. 1763 förlänade han Pirmasens stadsrättigheter. Vid hans död 1790 upplöstes hans grenadjärgarnison och de nu arbetslösa soldaterna fick på egen hand ordna sin försörjning. Många av dem började då att tillverka enkla skor av sina överblivna uniformer, vilket utgjorde början till den omfattande skoindustrin i staden. Även efter andra världskriget fortsatte man på den inslagna vägen: skoindustrin byggdes upp igen, ett forskningsinstitut för skoindustrin öppnades, det största mässområdet i Rheinland-Pfalz ställdes i ordning m.m.

Flera av stadens museer är samlade i gamla rådhuset vid Exerzierplatz, där man bl.a. kan besöka skomuseet, en utställning med siluettklipp, en konstutställning och hembygdsmuseet.

Ett museum av något annat slag är det Västvallmuseum, som byggts upp i Niedersimten, strax utanför staden. Här kan man bese den största ännu bevarade anläggningen i Västvallen.

Barn kanske hellre går på upptäcktsfärd i en chokladfabrik i Sommerwald, där man inte bara kan titta utan också får smaka.

[Upp]