Karta med vänlig tillåtelse av www.naheland.net
Naheland är egentligen en historisk beteckning på området på ömse sidor om floden Nahe från Selbach i Saarland, där den rinner upp, och fram till Bingen, där den rinner ut i Rhen, även om beteckningen allt mera har börjat användas inom turismen. Den västra delen av området präglas av skog och jordbruk under det att de östra delarna domineras av vinodling (odlingsområdet Nahe). Naheland är känt för att vara regnfattigt, eftersom det ligger i regnskugga av Hunsrück och Soonwald. Det skyddade läget i dalgångarna i Nahes nedre delar gör att man får ett Medelhavsklimat med många soltimmar och relativt hög årsmedeltemperatur. Den största delen av turismen återfinns vid Nahes vinodlingsområden samt i trakten av Idar-Oberstein, som lockar med sin ädelstens- och smyckeindustri.
Man har kunnat visa, att vissa bosättningar tillkom under stenåldern, men att bosättningen sedan tilltog under bronsåldern. Under de sista förkristna århundradena befolkades området av trevererna, en keltisk folkstam, efter vilka man bl.a. har funnit keltiska höjdborgar. Trevererna besegrades sedan av romarna, som stannade i landet i drygt 400 år, innan de i sin tur besegrades av de germanska frankerna. Nu inrättades förvaltningsområden med förvaltare, som företrädde kungen och som bodde på oftast för ändamålet byggda borgar, av vilka några kan ha tillkommit redan under 900-talet. Av de efterföljande krigen drabbade trettioåriga kriget och det pfalziska tronföljdskriget stora delar av Naheland. Likaså invaderades och erövrades området i slutet av 1700-talet av Napoleons trupper, som stannade kvar till 1814. Vid Wienkongressen 1815 tillföll större delen av Naheland Preussen. Undantag gjordes för området Birkenfeld, som fram till 1937 tillhörde Storhertigdömet Oldenburg för att sedan anslutas till Preussen.
Idar-Oberstein (ca 31 700 inv.) är en relativt ung stad,
som bildades 1933 genom sammanslutning av två fristående kommuner. Namnet
Stein förekom dock redan 1075, då den förste riddaren av (Ober-)Stein
omnämndes. 1197 omtalades också familjens borg Bosselstein. Under 1200-talet
uppstod genom ingifte ätten Daun-Oberstein, vars slott Oberstein byggdes
omkring 1320. 1375 lades grunden till ortens senare goda rykte som
ädelstensmetropol, då man första gången meddelade, att man hade brutit
agater och andra ädelstenar i regionen. Även senare urkunder intygade, att
fyndigheter av ädelstenar bröts i området. 1497 anges som födelseåret
för stadens ädelstens- och smyckeindustri, då en förordning utfärdades, som
förbjöd utförsel av råstenar. Dessutom skulle en tredjedel av alla
hittade stenar överlämnas till den härskande ätten. Genom kvinnlig arvföljd
övergick 1669 området Oberstein till grevarna av Leiningen-Heidesheim, som
härskade till 1766, då ätten dog ut. Efter stridigheter om arvet delades det
nuvarande stadsområdet mellan fyra länder. Efter Napoleons kapitulation
tilldelades Idar-Oberstein, som tillhörde området Birkenland, Storhertigdömet
Oldenburg. 1865 fick Oberstein och Idar var för sig stadsrättigheter.
De flesta turister besöker staden för dess rykte som
ädelstenscentrum. Här finns också mycket att se och lära inom området. I
Europas enda fritt tillgängliga ädelstensgruva i Steinkaulenberget kan man
göra en resa genom en fascinerande värld full av dyrbarheter. De många
gångarna i berget ligger mitt i ett naturskyddsområde och kan nås efter en
kort promenad på en geologisk lärostig från parkeringsplatsen. Sedan den
kommersiella brytningen upphörde 1870 kan gruvan 
användas av hobbymineraloger
och ädelstensfans från hela världen. Speciellt för unga skattsökare finns
särskilda fält, där de med spade och hacka kan gräva efter ädelstenar.
Sedan man sökt och funnit ädelstenarna skall dessa bearbetas. I det historiska
sliperiet från 1634, det sista sliperiet med vattenhjulsdrift vid Idarbach,
demonstreras, hur stenarna tidigare bearbetades.
I smyckefabriken Gottlieb kan man besöka en upplevelsevärld med ädelstenar, kristaller och mineraler, som presenteras i ett hemlighetsfullt grottlandskap med plaskande källor och en glödande vulkan. I en saltkristallgång finns miljoner år gamla fossiler.
Tyska ädelstensmuseet, inhyst i en k-skyddad villa från förra
sekelskiftet, kan uppvisa en av världens mest omfattande utställningar med
över 10 000 exponat från hela världen. Förutom råstenar och slipade
ädelstenar visas också konstnärligt bearbetade skulpturer och gravyrer.
Även stadens museum visar klart, vad den är bekant för. Här finns en av Tysklands mest betydande mineralsamlingar liksom hantverkarkonst av gravörer, guld- och silversmeder. I en utställning kan man se kopior av historiska diamanter och en unik motivsamling av mineraler och ädelstenar på frimärken.
I Idar-Oberstein kan man också besöka en av Tysklands
ovanligare kyrkor, Klippkyrkan. Inbyggd i en naturlig nisch i berget högt
ovanför husen i Oberstein och med den branta klippväggen ovanför, reser sig
den 1484 färdigbyggda kyrkan. Genom sitt exponerade läge har kyrkan blivit en
sinnebild för staden. Kyrkan kan nås genom flera branta trappor eller
asfalterade gångvägar. I kyrkans inre finns dess värdefullaste inventarium,
ett flygelaltare från 1400-talets början tillverkat av en okänd mästare.
Dessutom finns värdefulla målningar, ornamentsniderier och ett naturligt
agatkors.
På berget ovanför kyrkan tronar slottet Oberstein och ruinerna
efter borgen Bosselstein. Att rekommendera är en uppstigning från torget
förbi Klippkyrkan till de båda försvarsanläggningarna. Härifrån har man en
härlig utsikt över staden, Nahedalen och Hunsrück. Borgen Bosselstein är
känd sedan 1197 men har inte bebotts sedan 1600 och har därför förfallit.
Slottet Oberstein byggdes omkring 1320 och var fram till 1624 ständigt residens
för grevarna av Daun-Oberstein, därefter säte för förvaltningen. Under
krigen efter 1680 sprängdes de fyra hörntornen av fransmännen. Vid en
eldsvåda 1855 brann slottet upp. Sedan 1981 pågår en restaurering och vissa
rum kan användas liksom också beses efter anmälan.
Kirn (ca 8 600 inv.) ligger inbäddad i Nahes och
Hahnenbachs dalar och namnet kan möjligen vara en avledning av ett keltiskt ord
med betydelsen "vatten", vilket man då menar skulle avse de båda
vattendragen, som under den tiden var av stor betydelse för befolkningen. Orten
är känd sedan 841, men fynd från romersk och keltisk tid tyder på en
betydligt högre ålder. Under medeltiden verkar boskapsskötsel ha spelat en
viktig roll och många hantverksyrken, som förknippas därmed, uppstod. Talrika
gåvor till kyrkan tyder på att befolkningen hade det gott ställt och 1600
kunde befolkningen friköpa sig från livegenskapen. Kirns gynnsamma ekonomiska
utveckling avstannade under trettioåriga kriget, som reducerade antalet
familjer med 2/3. Under andra hälften av 1600-talet kunde dessa förluster
kompenseras genom invandring från andra områden. Denna tidsperiod innebar också
ockupation av franska styrkor med 
åtföljande ekonomiska umbäranden för
befolkningen. Från 1335 kallades Kirn stad, men inte förrän 1857 fick man
verkliga stadsrättigheter. Under lång tid hade Kirn tillhört Rhengrevarna men
överfördes 1815 till Preussen. Den härefter införda regionala indelningen
medförde att Kirn med omliggande land kom att få ett randläge och den
ekonomiska nedgången stod inte att hejda. Inte förrän de tyska tullgränserna
avskaffades kunde en ekonomisk uppgång påbörjas. Av stor betydelse blev
läderindustrin, som genom nya metoder blev ledande inte bara inom Tyskland och
som behöll denna ställning till in på 1960-talet. Fortfarande finns dock
tillverkning i staden och flera fabriker erbjuder fabriksförsäljning.
Under 1980-talet påbörjades en genomgripande sanering, som
först avsåg att förbättra för trafiken, men som sedan utvecklades till att
göra en färgglad stad av en tidigare grå industristad. Av den bevarade
historiska byggnadssubstansen finner man fortfarande många spår i form av
korsvirkeshus, den evangeliska kyrkan, rådhuset och Kyrburg mm. Omkring torget
finns byggnader från fem århundraden. Speciellt sevärda är de under
1700-talets andra hälft uppförda byggnaderna för den furstliga familjen.
Redan på långt håll syns Kyrburg, stadens symbol. Borgen
byggdes omkring 960 och förstördes av fransmännen 1734. Efter förstörelsen
tillkom vaktstugan, som idag härbärgerar en restaurang. Borganläggningen har
restaurerats och erbjuder en imponerande utsikt över Kirn och Nahedalen. De
gamla murarna utgör också en ovanlig kuliss för de operafestspel, som äger
rum här under bar himmel.
I ett av borgens källarvalv finns ett whiskymuseum med en av Tysklands största samlingar omfattande ca 2 500 olika whiskyflaskor. Förutom bekanta märken finns också mera okända från länder som Israel, Indien och Turkiet. Samlingens tyngdpunkt ligger på skotsk maltwhisky med några flaskor från 1800-talet, däribland en, som bärgats från ett skeppsvrak.
Meisenheim (ca 2 900 inv.) grundades troligen som en frankisk bosättning under 600-talet och har sedan dess förskonats från större katastrofer. Grevarna av Veldenz byggde under 1100-talet en borg på den nuvarande Slottsplatsen och lät Meisenheim bli deras huvudsakliga bostadsort. Sedan man fått stadsrättigheter 1315 byggdes befästningsanläggningarna ut med mäktiga murar, torn och portar, som till en del fortfarande finns kvar. 1444 efterträddes ätten Veldenz av ätten Wittelsbach, som upphöjde staden till andra residens i hertigdömet Pfals-Zweibrücken. Under 1400-talets slut byggdes Meisenheims mest imponerande byggnad, den sengotiska slottskyrkan, som tjänade hertigarna som hov- och begravningskyrka och kan uppvisa en mängd konsthistoriska dyrbarheter. I mitten av 1500-talet upplevde staden sin första blomstringsperiod.
Det är mycket troligt, att det på den nuvarande kyrkans plats fanns en äldre kyrka redan under 900-talet och vid dess sida en borg, resp. grevarnas slottsbyggnad. Sedan den äldre kyrkan lagts ned, påbörjades 1479 den nya, som stod färdig 1504. Den relativt korta byggnadstiden påverkade på ett välgörande sätt kyrkans enhetliga stil. Reformationen infördes 1523 och härefter försvann också de speciella, katolska tillbyggnaderna. En större ombyggnad ägde rum på 1760-talet, då till den sengotiska stilen också infogades element i barock- och rokokostil. Här nämns framför allt predikstolen, orgeln och orgelbalustraden. En senare restauration ägde rum under 1960-talet, då den ursprungliga karaktären av gotisk hallkyrka återställdes.
Gamla stan i Meisenheim kan uppvisa en mängd byggnader från 1500-talet och framåt. Till de mera kända hör Torghallen (Markthalle), en lång tvåvåningsbyggnad med öppen pelarhall i bottenvåningen; Mohrenapoteket, en tre våningar hög renässansbyggnad; Thaynsches Haus, det kanske vackraste korsvirkeshuset i Meisenheim; gamla rådhuset från tidigt 1500-tal.
Bad Kreuznach (ca 43 800 inv.) har tack vare sitt läge i Nahedalen ett mycket milt klimat med årsmedeltemperaturer över genomsnittet och relativt få regndagar. Dessa klimatbetingade fördelar har uppskattats av folk sedan 100 000 år. Så gammal är den handkil, som har hittats inom stadens område. Den första byn tillkom under keltisk tid och man anser, att stadens namn kan härledas från namnet på den förste grundaren av byn. Då romarna kom ca 50 f.Kr. byggde de hus, vägar, broar och tempel samt införde vinodlingen. Från romarnas tid i staden är de båda bibehållna mosaikgolven, som nu kan ses i stadens museum. Under det romerska imperiets nedgångsperiod blev Kreuznach gränsstad och försågs med ett kastell och kraftiga murar. När sedan romarna fördrevs, övertogs kastellet och bosättningen runt omkring av först burgunderna och sedan frankerna. Under den frankiske kungen Karl den Store och hans efterföljare utvecklades bosättningen till att omfatta båda sidor av floden. Senare växte dessa ortsdelar samman till en, som förenades genom en stenbro. I början av 1200-talet byggdes också en borg och Kreuznach erhöll 1270 de fri- och rättigheter, som tillkom en stad (rätten att beskatta, uppta tull, hålla marknad och tingsförhandlingar). En stor förändring i stadens historia utgjorde 1600-talet, då Kreuznach flera gånger under trettioåriga kriget erövrades och Kauzenburg förstördes. Den värsta katastrofen kom emellertid 1689, då de franska trupperna förödde den medeltida staden. Efter detta kunde staden inte återhämta sig under lång tid. Handel och hantverk spelade en underordnad roll och människorna levde framför allt av lantbruk. Stadens utveckling förändrades först under 1800-talet och 1905 hade befolkningsmängden ökats till över 22 000. För första gången utvecklades staden utanför stadsmurarna. Två faktorer var avgörande för det ekonomiska uppsvinget: kurverksamheten och industrialiseringen.
Redan under 1800-talets början hade man upptäckt den läkande
kraften i det salthaltiga vattnet och 1817 uppfördes det första badhuset.
Under de följande årtiondena byggdes kvarteret runt omkring upp med villor och
andra byggnader, som satte sin prägel på stadsbilden. Fram till första
världskriget var Kreuznach en internationellt välkänd kurort med
aristokratiska och högborgerliga gäster. Till den vanliga kurverksamheten kom
1906 också en radonterapi, som utnyttjade den naturliga radioaktiviteten i
gasen radon. Denna terapi erbjuds fortfarande i en radongruva (den enda i
Tyskland). 1924 fick man rätt att kalla sig Bad Kreuznach. Under de båda
världskrigen avbröts kurverksamheten. Efter andra världskriget ändrades
också verksamheten radikalt, då även helt vanliga medborgare kunde utnyttja
de erbjudna kurerna. Som en följd härav byggdes verksamheten ut och består
numera av ett flertal högt specialiserade kliniker. En specialgren utgör
behandling av reumatiska sjukdomar. Förutom de klassiska terapierbjudandena har
staden nu också profilerat sig genom att erbjuda en omfattande spaverksamhet
för wellnessturister.
Under 1800-talet utvecklades den lilla landsortsstaden till en industristad.
Avgörande för utvecklingen blev byggandet av järnvägen Rhein-Nahe 1858-1860.
Redan 1803 hade man med en tobaksfabrik grundat det första företaget, som
sedan följdes av gödningsmedelsfabriker, en glashytta och kemiska fabriker.
Senare tillkom en över hela världen känd firma för tillverkning av filter
samt optiska industrier. Vid sidan av de många små och medelstora företagen
finns också större arbetsgivare som t.ex. Michelin.
Under lång tid har staden präglats av närvaron av militära enheter. Under 1930-talet byggdes som en förberedelse för kriget stora kasernanläggningar och ett av sjukhusen gjordes om till militärsjukhus. Efter krigets slut kom 1951 den amerikanska armén till staden, som under fem decennier kom att utgöra huvudkvarter för tre divisioner. I och med att de amerikanska styrkorna lämnade staden 2001 stod staden inför problemet att skaffa en civil ersättning för de arbeten som de amerikanska styrkorna hade genererat, lika väl som en civil användning av de numera disponibla ytorna efter den avtågade pansardivisionen.
Bland stadens alla sevärda byggnader intar s.k. "Brückenhäuser" en särställning. Husen tillkom från och med 1480 och byggdes på pelare efter den gamla bron över Nahe (omkr. 1300). Dessa korsvirkeshus utgör sedan århundraden en markant siluett som förbindelse mellan stadsdelarna Altstadt och Neustadt. Speciellt imponerande ter sig husen, om man tittar på dem från Geissenbrücke vid Pauluskyrkan. Härifrån syns det karaktäristiska byggnadssättet bäst. Genom att de från bron utskjutande delarna av husen vilar på pålar, kan inte husen angripas av högvattnet. På framsidan av ett av husen finns en kanonkula, som skall ha hamnat där vid en beskjutning av svenska trupper under trettioåriga kriget.
Borgen Kauzenburg uppfördes i början av 1200-talet. Omkring denna växte den historiska stadsdelen Neustadt med en mängd hus för borgens anställda. Borgen förstördes av de franska styrkorna 1689. Efter olika ombyggnader fick borgen sitt nuvarande utseende 1972.
Nikolauskyrkan byggdes 1266 och tjänstgjorde först som klosterkyrka för karmeliterorden. Speciellt sevärt i kyrkan är de många sniderierna och träplastikerna från 1400-talet. Pauluskyrkan byggdes som en treskeppig basilika och invigdes 1332. Det 61 m höga barocktornet tillkom omkring 1780. Det lilla kapellet uppstod ur det förfallna västra koret, som engelska kurgäster byggde om till gudstjänstlokal i mitten av 1800-talet. Byggnaden är det största kyrkorummet mellan Mainz och Trier.
Stadens museer ligger i det k-märkta tidigare riddargodset Bangert mitt i en historisk park. Byggnaden, ett lustslott, uppfördes under 1770-talet. Efter att under lång tid ha ägts av privatpersoner kom det i stadens ägo och sedan 1985 finns här flera museer, av vilka kanske "Römerhalle" är det intressantaste. På ca 1 000 m² utställningsyta ges en överblick över den romerska epoken i staden och dess omgivningar. Huvudattraktionen är de båda mosaikgolv från mitten av 200-talet, som fanns i en intilliggande romersk villa.
Bingen (ca 24 500 inv.) är känt som porten till
mellersta Rhen med en historia, som
sträcker sig tillbaka till förromersk tid, vilket keltiska fynd tyder på. Det
trafiktekniskt gynnsamma läget vid sammanflödet mellan Rhen och Nahe gjorde
att romarna lät uppföra ett kastell. I Bingen delades också Romarvägen från
Mainz, så att en gren fortsatte mot Koblenz och en
över Hunsrück till Trier.
983 skänkte kejsaren Otto II Bingen till ärkebiskopen av Mainz, en gåva, som
senare följdes av ett stycke skog i Hunsrück, Binger Wald. En av Bingens mera
bemärkta personer, Hildegard av Bingen, som redan under sin levnadstid hade
högt anseende som mystiker, naturforskare, läkare och lärd, grundade 1147
klostret Rupertsberg. Under den kejsarlösa tiden deltog Bingen i det rhenska
stadsförbundet och stred med sina trupper mot rövare till sjöss och lands
för att säkra fred för landet. Under tullkriget 1301 belägrades och
erövrades staden, varvid borgen Klopp förstördes. Enligt avtal erhöll
domkapitlet i Mainz Bingen 1424 och stod under dess förvaltning till slutet av
1700-talet. Under 1400-talet utsattes staden för omfattande bränder, som
hotade att helt förinta den. Stark förstörelse åstadkoms också under
trettioåriga kriget, liksom senare, då franska trupper överföll och brände
staden. Sedan Mainz förlorat sin världsliga makt, tillfördes Bingen först storhertigdömet Hessen och sedan folkstaten Hessen. Efter andra världskrigets
slut överfördes Bingen och området söder därom till den nya statsbildningen
Rheinland-Pfalz.
Kloppberg är som skapat för en borg eller fästning. Hela
berget var en gång i tiden en del av ett muromslutet försvarsområde, som
också hade plats för staden Bingen. 355 föll anläggningen offer för
alemannerna. Under de följande århundradena uppstod nya borgar, som
förstördes. 1282 nämndes borgen Klopp för första gången. Vidare
förstörelser skedde 1301, under trettioåriga kriget och 1689 genom de franska
styrkorna. Först under mitten av 1800-talet påbörjade
en förmögen köpman en återuppbyggnad av borgen. 1897 övergick den i stadens ägo och sedan dess
utgör den residens för stadens överborgmästare och stadsförvaltningen.
Borgen skadades svårt under andra världskriget, men framstår nu åter som en
av stadens vackraste byggnader.
Broar har en lång tradition i Nahes mynningsområde. Den första tillkom redan före Kristi födelse, då härföraren Drusus befäste den romerska gränsen på Rhens vänstra sida genom befästningsanläggningar och samtidigt lät göra en bro över Nahe. Efter dennas förstöring år 70 följde en stenbro, som föll offer för normannernas härjningar 891. Drygt 100 år senare byggdes en ny stenbro över floden. I denna byggdes ett litet romanskt kapell in i den östra bropelaren för att bron härigenom skulle få kyrkans skydd. Efter att ha förstörts av fransmännen 1689 byggdes den åter upp 1772. 1945 sprängdes den av ett tyskt specialkommando för att förhindra de allierade truppernas framryckning men har nu åter byggts upp och sätter sin prägel på stadsbilden.
En känsla för Bingens gamla historia kan man få i basilikan
St. Martin. Precis på denna plats hade romarna byggt ett tempel redan före
Kristi födelse. St. Martin omnämndes i en gåvoförteckning för klostret
Lorsch redan 793. 883 förstördes den romanska byggnaden och invigdes på nytt
1220. Vid en häftig brand 1403 förstördes kyrkan nästan helt och hållet.
Tretton år senare stod en ny St. Martinskyrka i gotisk stil färdig. Under den
kommande tiden genomgick kyrkan många förändringar, varvid altaren och
konstskatter antingen gick förlorade eller såldes. 1930 förlänades kyrkan
titeln påvlig basilika av påven Pius XI. Under andra världskriget utsattes
kyrkan för bombanfall 1944, då huvudskeppets valv och en del av högaltaret
störtade in. Kyrkan reparerades och möter nu besökarna i all sin skönhet.
1666 drabbades Bingen av pesten och många dog av sjukdomen.
Magistraten i Bingen lovade då att bygga ett kapell till den helige Rochus
ära. Kapellet fullbordades samma år men invigdes först 1677. Knappt hade det
tagits i bruk förrän det plundrades av franska trupper 1689, 1698 utvidgades
det och 1795 brann det upp i kampen mellan tyska soldater och franska
revolutionstrupper. 1814 stod kapellet åter klart att invigas. 1889 slog
blixten ned i det nyrestaurerade kapellet, som brann upp till grunden. På
grunden av den en gång barocka byggnaden uppstod nu en treskeppig sengotisk
kyrka med ett yttre kor. Den nya kyrkan invigdes 1895.
På en liten ö i Rhen utanför Bingen står ett torn, vars
existens omges av olika sägner. Ett faktum är snarast, att romarna anlade en
liten befästning, som sedan under frankernas tid förföll allt mera. Först
sedan Hatto II 968 övertog ärkebiskopsdömet Mainz, upprustades anläggningen.
Hitintills hade Bingen varit en oberoende stad, men tvingades nu att underordna
sig den nye regenten. Enligt legenden rustade han upp tornet för att kunna bo i
säkerhet där, då han besökte Bingen. En dag skulle han på grund av sjukdom
ha tvingats att stanna kvar på ön och skulle då ha anfallits av tusentals
möss, som förorsakade hans död 970. Alltsedan dess kallas tornet "Mäuseturm"
(mustornet). 1298 inlemmades tornet i borgen Ehrenfels
(i bakgrunden på bilden) tullsystem. 1689 förstördes det av franska trupper. Först 1855 kom man åter
att tänka på dess betydelse och Preussen lät uppföra ett signaltorn för
sjöfarten. Detta torn är det, som man numera kan se på ön.
Sedan århundraden bedrivs vinodling och vinhandel i Bingen.
Kända vinodlingsområden som t.ex. Rheinhessen, Nahe, Rheingau och Mittelrhein
träffar här samman och vinodlingar som Scharlachberg och St. Rochuskapelle har
skapat ett kvalitetsbegrepp för vin både inom och utom landet. Över 40
vinodlare bearbetar odlingar i Bingen, som därmed med sina ca 685 ha kan
uppvisa större odlingsytor än de mindre tyska vinodlingsområdena. I Bingen
marknadsförs inte bara det lokala vinet. Stora vinkällare levererar härifrån
miljontals flaskor till kunder över hela världen. Ytterligare en sak i fråga
om vin är Bingen bekant för. I stadsdelen Dromersheim stod isvinets (Eiswein)
vagga. (Isvin är vin, som tillverkats av övermogna druvor, som skördats vid
en temperatur under - 7°.) 1829 inträffade det, att många odlare inte kunde
skörda sina vindruvor, eftersom de inte hade mognat. Vintern blev svår och
många gav sina druvor, som fortfarande hängde kvar på stockarna, till djuren.
Härvid upptäckte man, att druvor, som hade klarat av en kyla av -22°
fortfarande innehöll vätska. Man pressade ur denna och lagrade den på
sedvanligt sätt. Av denna druvsaft uppstod ett mycket gott, sött vin.
Alltsedan dess har man varje år lämnat kvar en viss mängd druvor i
förhoppningen, att man därav skulle kunna tillverka det eftertraktade isvinet.
En mycket liten del av årets vinskörd kan användas för denna tillverkning,
varför priserna som regel också blir betydligt högre än för ett vanligt,
gott vin.
Bilder från "Tourist-Information Bingen am Rhein"
[Upp]
