Mainz

Karta med vänlig tillåtelse av www.rheinhessen.de

Mainz (ca 198 100 inv.) kan se tillbaka på en över 2 000 år gammal historia, ofta i mittpunkten för politiska skeenden. Ända fram till 1800-talet var staden centrum för kyrklig och världslig makt i det dåvarande riket. I sin egenskap av delstatshuvudstad är Mainz fortfarande ett politiskt centrum, även om det nu är på en lägre nivå.

De första människor, som bosatte sig här, var kelter, men först i och med romarnas ankomst år 13/12 f.Kr. inrättades ett läger för 12 000 soldater. Platsen kallades Mogontiacum efter en keltisk gud, Mogon, och hyste ibland upp till 50 000 människor. Bristen på efterlämnade byggnader från den tiden är påtaglig men vid utgrävningar kommer fortfarande rester i dagen. Man har t.ex. hittat rester efter en teater, som kunde ta emot ca 16 000 besökare och som då var en av de större teatrarna norr om Alperna. Likaså fann man 1985 resterna efter en senromersk stadsport, som nu kan ses på sin ursprungsplats.

Övergången till frankiskt styre under 400-talet blev inte abrupt, då frankerna mera koncentrerade sig på att bilda nya bosättningar på landsbygden och en romerskinfluerad befolkning bodde kvar i Mainz. På ett tidigt stadium blev Mainz också ett centrum för kristendomen och fick egen biskop. Med tiden kunde han befästa sin ställning som stadens dominerande härskare gentemot konkurrerande adelsmän. Förutom sin kyrkliga ställning hade han också stora landområden att förvalta och tillhörde dessutom de furstar, som valde den tyske kungen. Kyrkans roll i staden återspeglas också i stadsbilden. Framför allt under 1200- och 1300-talen kom flera klosterordnar till Mainz och många kyrkor byggdes.

Mainz drog stor nytta av ärkebiskopens tillika kurfurstens närvaro. Tack vare honom kände sig många adelsmän förpliktade att också bosätta sig i staden för att kunna komma i åtanke för de många viktiga ämbeten, som fanns vid kurfurstens hov. Som en följd härav byggdes på eftertraktade platser många representativa adelsgårdar. 1477 grundades på ärkebiskopens initiativ ett universitet, som har bidragit till stadens rykte som ett kulturellt centrum.

I motsats till förhållandena i många andra handelsstäder, där en välmående borgarklass lät bygga påkostade hus, präglas det borgerliga Mainz av trånga gränder och smala korsvirkeshus, eftersom varken rika handelssläkter eller skrån förmådde att motsätta sig ärkebiskopens vilja. Vad som numera inte syns, är att staden hade en stor fästning, som under kristider hade en negativ påverkan på innevånarna, eftersom staden därigenom utgjorde ett mål för fientliga trupper. Under trettioåriga kriget höll svenskar staden ockuperad under tre år. Samtidigt grasserade pesten och nästan hälften av befolkningen dog.

Händelserna efter franska revolutionen 1789 betydde slutet för det gamla riket och också slutet på den centrala politiska rollen för Mainz, som 1792 erövrades av fransmännen. Dessa hade förväntat sig, att befolkningen skulle överta deras idéer med begeistring, en förhoppning, som inte infriades. Därför beslutade man sig för i slutet av året att "tvångsrevolutionera" staden, varvid "Republiken Mainz" grundades. Den nya republiken varade inte länge, eftersom allierade trupper belägrade staden och tvingade fransmännen att kapitulera. Sedan områdena på Rhens vänstra sida officiellt hade överlämnats till Frankrike tillhörde Mainz 1797 - 1814 det franska statsområdet. Enligt franska planer skulle Mainz bli kejsarens andra residens och omgestaltas i enlighet härmed.

1800-talet medförde genomgripande förändringar för staden, som 1816 tillfördes Storhertigdömet Hessen. På grund av stadens fästning var tusentals soldater stationerade här och tidvis uppgick deras antal till en femtedel av befolkningen. Ekonomiska problem och de nära kontakterna mellan civila och militärer medförde en uppretad stämning. Denna kulminerade i 1848 års uppror, som dock snabbt slogs ned av militären. Fästningen stod också hindrande i vägen för industrialiseringen och inte förrän man i slutet av 1800-talet hade tagit bort delar av stadsmuren, kunde staden växa ut. När republiken utropades efter första världskriget, kom Mainz att höra till folkstaten Hessen. Även i Mainz kom nationalsocialisterna snabbt till makten 1933 trots den starka katolicismen och arbetarrörelsen. Av stadens stora judiska befolkning omkom över 1/3 i koncentrationsläger. Genom förödande bombangrepp förstördes 4/5 av innerstaden. Efter krigets slut kom staden att ligga i den franska ockupationszonen och då det nya landet Rheinland-Pfalz bildades, utsågs Mainz till dess huvudstad.

Uppbyggnaden efter kriget började långsamt under 50-talet men tog en rasande fart under 60-talet. Idag är Mainz den största staden i delstaten och universitetet med sina ca 30 000 studenter bidrar till stadens rykte som ett vetenskapligt centrum. Staden har också gjort sig känd som ett mediecentrum, där ZDF (Zweites Deutsches Fernsehen) med över 3 500 medarbetare är en av stadens stora arbetsgivare.

Staden har ett stort antal sevärdheter att erbjuda besökare. Till dem hör Gutenbergmuseet, som inrättats för att hedra stadens mest bekante medborgare, Johannes Gutenberg, som föddes i Mainz omkring 1400. Hans uppfinning att använda flyttbara bokstäver vid tryckningen av böcker ansågs i en amerikansk rankinglista över världens mest betydande personer förtjäna en förstaplats. Med massproduktionen hade han upptäckt en marknadslucka, som han förstod att utnyttja. Tyvärr var han inte lika duktig ekonom som tryckare och 1455 gick han i konkurs och förlorade sin verkstad. Gutenberg dog i Mainz 1468.

Romersk-germanska centralmuseet har ett utmärkt rykte, som sträcker sig långt utanför landets gränser. Här finns utställda föremål från förhistorisk tid till medeltiden.

I domkyrkomuseet kan man förutom en stor mängd mycket gamla konstverk, som har prytt domkyrkan eller kyrkorna i stiftet också se guldföremål och vävnader, som har varit i bruk i kyrkan. Speciellt känd är den unika samlingen av sengotiska bildmattor.

Tillverkningen av sekt (mousserande vin) har en lång tradition i Mainz och i Kupferberg-Museum, en av de kända tillverkarna, kan man få lära känna sekttillverkningens historia. Guidade turer genom museum och källare med provsmakning av produkterna.

Staden har ytterligare museer inom sektorerna konst, historia och naturhistoria.

Stadens roll som kyrkligt centrum återspeglas i stadsbilden. Framför allt under 1200- och 1300-talen grundades många kloster och kyrkor. Även om många kyrkor har förstörts, präglas stadsbilden fortfarande av talrika kyrkobyggnader från alla epoker. En speciell sevärdhet är St. Stephanskyrkan med anor från 900-talets slut. Den gotiska nybyggnaden uppfördes 1290 - 1335 på fundamenten efter den tidigare basilikan. Vid en explosion 1857 i det närbelägna kruttornet skadades också kyrkan. Vid restaureringen tog man bort den rika barocka utsmyckningen och idag är kyrkan en hallkyrka med tre skepp. St. Stephan är den enda tyska kyrka med glasfönster av konstnären Marc Chagall. De blått lysande fönstren kastar ett speciellt ljus över änglar och andra bibliska gestalter, som tycks röra sig tyngdlöst i rummet.

Fortfarande efter mer än 1000 år sätter Mainz väldiga domkyrka sin prägel på staden. Ärkebiskopen Willigis, som också var tillskyndaren till St. Stephanskyrkan, lade grundstenen till domen 975 med förebild från St. Peterskyrkan i Rom. Kyrkan skulle ha invigts 1009, men en brand förstörde byggnaden, som därför inte kunde tas i bruk förrän 1036. Från den tiden är också kyrkans äldsta bibehållna inventarium, en dörrhalva i brons i en portal. Kyrkan har tre skepp, två kor och talrika kapelltillbyggnader. Östra koret med de över två meter tjocka murarna är domens äldsta del. Dess torn blev delvis förstört under beskjutningen 1793 och återuppbyggdes i 1800-talets början. Under koret har man funnit en krypta byggd i 1000-talsstil. Det senromanska västra koret tillkom mellan 1200 och 1239. I anslutning till kyrkan finns också det ovan beskrivna domkyrkomuseet.

Bakom en röd sandstensportal kan man genom en modern glasingång se Augustinerkyrkans praktfulla rokokoutsmyckningar. Kyrkan i gamla stan klarade sig nästan oskadd under andra världskriget och kan i originalutförande visa upp en för regionen ovanlig prakt. Den ovanligt rikt utsmyckade kyrkan tillkom 1768 - 1772 med understöd bl.a. av kurfursten, som inte villa ha någon "bondkyrka" i sin residensstad. Förutom stora takmålningar är kyrkan också bekant för sin orgel, som är en av de viktigaste barockorglarna i Tyskland och en av de få bibehållna efter orgelbyggaren J. H. Stumm.

Förutom de tre nämnda kyrkorna finns ytterligare ett stort antal från olika epoker och i skilda byggnadsstilar.

Det tidigare kurfurstliga slottet är en imponerande byggnad från den tidiga barockperioden. Dess läge vid Rhen, bredvid den tidigare tyska ordens hus (nuvarande lantdagen) och nya tyghuset, gör att slottet framhävs genom sin vackra fasad. Den föregående byggnaden, Martinsburg, hade 1478 byggts som en borg med murar, vattengrav och torn. Under 1500-talet tillfredsställde inte denna borg kurfurstarnas representationsbehov utan 1627 påbörjades ett slottsbygge, som i sin helhet stod färdigt först 1752. Endast fram till 1792 tjänstgjorde slottet i sin tänkta funktion. Efter kurfurstendömets undergång användes det som kasern, lasarett, tullmagasin och av tullmyndigheterna. Efter 1842 tillkom stadsbiblioteket och olika museer, av vilka numera endast det romersk-germanska centralmuseet finns kvar i östra flygeln. 1942 brändes slottet ut men återställdes 1948. Det används nu som kongresscentrum.

Redan romarna visste att uppskatta det utmärkta läget av höjden i stadens södra utkant och upprättade där ett äreminne åt sin fältherre, Drusus. Kärnan av detta är idag känt under namnet Drususstenen. Namnet Jakobsberg fick höjden sedan man 1055 grundat ett benediktinerkloster tillägnat den helige Jacobus. Eftersom klostret var beläget utanför stadsmuren och omgivet endast av vallar, uppstod en strategisk lucka i stadens skyddsring. Utbyggnaden av Jakobsberg till en försvarsduglig fästning började 1620, då man lät bygga en anläggning försedd med vallar och gravar. Men redan 1631 ockuperades Mainz av svenska trupper under trettioåriga kriget. Den egentliga utbyggnaden av det nuvarande citadellet med dess regelbundna planlösning och de fyra bastionerna började 1655. Anläggningen kunde dock inte komma till sin rätt under så lång tid, då staden saknade pengar till en slagkraftig garnison. Franska trupper intog sedan staden under det pfalziska tronföljdskriget. Under 1700-talet byggdes klosterområdet ut med nya byggnader och en barockträdgård. Då den tyska armén återerövrade staden 1793 förstördes klosterkyrkan och ekonomibyggnaderna. 1816 fick Mainz rollen som riksfästning och trupper stationerades på citadellet. Både efter första och andra världskriget besattes området av franska trupper. 1950 påbörjades återuppbyggnaden av förstörda byggnader, som senare kunde tas i besittning av en handelsskola och byggnadsmyndigheter. Idag finns på området förutom stadens myndigheter och privata företag också det stadshistoriska museet. Speciellt attraktivt för turister har blivit de underjordiska gångarna, som innevånarna i staden använde sig av under andra världskriget för att skydda sig mot bombangreppen. De tidigare skyddsrummen kan beses efter förfrågan.

Den rikliga förekomsten av sevärda, historiska byggnader i Mainz gör det omöjligt att gå in i detalj, varför det bästa en besökare i staden kan göra, är att uppsöka turistinformationen och där hämta beskrivningar och kartmateriel.

[Upp]