Romantiska Rhen (Koblenz)    

Karta © Europeiska Kommissionen

En samlande översikt över Romantiska Rhen kan läsas här.

Koblenz (ca 105 800 inv.), vid sammanflödet mellan Rhen och Mosel (Deutsches Eck) är en av Tysklands vackraste och äldsta städer. (Namnet går tillbaka till latinets "confluentes", som betyder "de sammanflytande".) Att det här rör sig om en trakt, som tidigt hyste människor, bevisas av fynd, som är över 800 000 år gamla. Från den yngre stenåldern finns fynd från bandkeramikskulturen och från bronsåldern svärd och yxor liksom smycken och klädesprydnader. Från 700-talet f. K. och framåt finns ett otal bevis på keltisk kultur som bosättningar, rikt utrustade gravar och keltiska befästningar. Från den romerska tiden finns många fynd från bosättningar och gravfält, tempelanläggning och militära anläggningar. År 49 byggdes från Koblenz också en bro över Rhen och före 200 en över Mosel. Omkring 260 föll den romerska gränsen och frankerna trängde in i landet. Stadskärnan säkrades genom kraftiga befästningar och byggdes ut till ett kastell samtidigt som också en befäst bro över Mosel uppfördes. Den romerska förvaltningen bröt samman i början av 400-talet och staden intogs sedan av frankerna. Som en följd av uppdelningen av landet efter Karl den Store kom Koblenz att så småningom tillhöra Lothringen och sedermera det östfrankiska riket. Under 1000-talet överfördes flera viktiga delar av Koblenz till katolska kyrkan i stiftet Trier. 1632 kapitulerade staden för de franska styrkor, som redan intagit fästningen Ehrenbreitstein och som nu också ockuperade Koblenz. Fyra år senare intogs staden av de kejserliga trupperna och året efter intog de också Ehrenbreitstein efter en ettårig belägring. Nya strider utbröt 1688 under det pfalziska tronföljdskriget, då franska styrkor besköt staden och förstörde stora delar av den. 1794 intogs staden ånyo av franska trupper och vid freden i Lunéville tillföll Koblenz Frankrike också statsrättsligt. Under slutet av 1813 utrymde fransmännen staden och på nyårsnatten ryckte ryska trupper in. Vid fredskongressen 1815 tillfördes Koblenz Preussen, som genast bestämde, att staden skulle befästas och den förstörda fästningen Ehrenbreitstein återuppbyggas. 1890 utfärdades en kunglig order, att stadens befästning skulle avlägsnas, vilket innebar, att staden nu kunde växa i sydlig riktning och ge plats åt en ökande befolkning. Efter första världskrigets slut marscherade amerikanska trupper in i Koblenz och stannade där till 1923, då fransmännen övertog fram till 1929. Efter återupprustningen av Rhenlandet stationerades åter tyska trupper i Koblenz 1936. Efter andra världskrigets slut ockuperades staden av amerikanska trupper, som dock efter bara någon månad överlämnade den till fransmännen enligt beslut på Potsdamkonferensen. 1946 togs i Koblenz de första stegen mot den nya delstaten Rheinland-Pfalz och i juni 1947 hölls det konstituerande sammanträdet med den första lantdagen. 1950 beslöts att delstatsregeringen skulle flyttas till Mainz. Efter kriget hade staden växt avsevärt och 1962 hade den uppnått 100 000 innevånare och kunde nu kalla sig storstad. 

I Koblenz finns en mängd sevärdheter. Bland kända byggnader kan nämnas slottet Stolzenfels, fästningen Ehrenbreitstein, olika fort, Alte Burg, kurfurstliga slottet, basilikan St. Kastor, Florinskirche, Liebfrauenkirche och många flera.

Foto: Gauls – Die Fotografen

Slottet Stolzenfels har sitt ursprung i en borg, som byggdes på samma plats i mitten av 1200-talet med uppgiften att inkassera tull åt Trier stift. Denna uppgift överfördes 1412 till borgen Kunostein, som då låg på den plats, där slottet Engers nu ligger. I stället användes Stolzenfels som bostad. Under trettioåriga kriget ockuperades borgen 1632 av svenskarna och sedan av fransmännen. Sedan borgen hade förstörts under pfalziska tronföljdskriget 1689 förföll ruinerna under de närmaste 150 åren. 1815 skänktes resterna till kronprinsen, sedermera kung Friedrich Wilhelm IV, som först under 1830-talet lät bygga upp det nuvarande slottet. Som en kvarleva från den gamla borgen finns det femkantiga vakttornet från 1248. Det nya slottet uppvisar tydliga drag av engelsk nygotik och den romantiska stil, som företräddes av arkitekten K. F. Schinkel. 1842 kunde kungen ta sitt nya slott i besittning. Sedan 2002 är slottet en del av det världskulturarv, som UNESCO har utsett i mellersta Rhendalen och är öppet för besökare. 

Foto: Gauls – Die Fotografen

På Rhens högra sida mitt emot Mosels mynning ligger fästningen Ehrenbreitstein, en befästningsanläggning, som tillkom under 1500-talet. Den tidigare fästningen sprängdes 1801 av franska revolutionstrupper men återuppbyggdes i sin nuvarande gestalt 1817 - 1828. Denna anläggning användes sedan av den preussiska armén fram till 1918 för att säkra mellersta Rhendalen och flodövergångarna vid Koblenz. Idag ägs fästningen av delstaten, som använder den bl.a. till landsmuseet, ett vandrarhem och olika förvaltningar. Dessutom ingår fästningen i världskulturarvet. Under 1800-talet gällde fästningen tack vare sitt läge på bergsplatån som ointaglig, då man bara hade tillgång till den från den norra sidan. Platsen har använts för försvarsändamål sedan lång tid tillbaka och en utgrävning har visat på rester av en försvarsanläggning från bronsåldern. Även från romartiden har man gjort fynd med militär anknytning. Den första borgen på platsen fanns redan omkring år 1000 och övergick i ärkebiskopens av Trier ägo 1020. Borgen gällde som den säkraste av stiftets alla borgar och hit fördes speciellt värdefulla föremål i tider av ofred. Borgen byggdes ut vid flera tillfällen, speciellt från 1500-talet, då man på grund av den framåtskridande krigstekniken byggde ut borgen till en fästning. Under trettioåriga kriget växlade fästningen ägare två gånger med fransmännen inblandade. 1729 påbörjades en utbyggnad av anläggningen till en barock fästning med förstärkta vallar och flera batterier. 1794 erövrade fransmännen Koblenz och belägrade fästningen vid flera tillfällen. Först 1799 efter nästan ett års blockad gav försvararna upp. Vid freden i Lunéville 1801 tvingades fransmännen att ge upp land på den högra sidan av Rhen och således också fästningen. För att inte vara tvungna att överlämna fästningen till fienden, sprängde man planmässigt hela fästningen. Ruinerna tillföll sedan det senare hertigdömet Nassau. Vid kongressen i Wien 1815 överfördes området till Preussen, där kungen omedelbart beslöt att Koblenz och fästningen på nytt skulle befästas. Här uppstod nu ett av Europas mest omfångsrika och moderna fästningssystem, som fortfarande behärskar stadsbilden. På grund av utrikespolitiska händelser och revolutioner sattes fästningen i försvarsberedskap åtta gånger, men inte vid något tillfälle angreps den. Fästningen var i aktiv tjänst till 1890 men var insatsberedd ända till slutet av första världskriget. Efter krigets slut skulle fästningen enligt bestämmelserna i Versaillesfördraget förstöras, men efter ingripande av den amerikanske generalen Allen, som betonade fästningens kulturella värde, sparades den och amerikanska soldater besatte den. De efterföljdes sedan 1923 av franska soldater. Under andra världskriget användes fästningen för att säkert förvara konstföremål och arkiv, men några tillfälliga bombträffar visade, att kasematterna inte erbjöd ett fullgott skydd. Trots att staden Koblenz blev mycket svårt skadad under kriget, klarade sig fästningen så gott som utan allvarliga skador. Under en tid efter kriget användes fästningen som läger för deporterade och tvångsarbetare från andra länder och efter upplösningen av lägret 1950 flyttade hemlösa familjer in, som tidigare hade evakuerats från staden.

Foto: Nickolay

Alte Burg är en tidigare kurfurstlig vattenborg från 1200-talet. Av den ursprungliga borgen finns bara själva huvudbyggnaden kvar, som idag utgör hemvist för stadsarkivet. Omkring 1185 uppfördes en bostadsbyggnad av resterna av ett romerskt rundtorn. Av detta hus gjordes från 1277 den byggnad som nu kallas Alte Burg och som då uppfördes för att kunna kontrollera stadens innevånare, som kämpade för oavhängighet gentemot de kyrkliga maktsträvandena. Senare ägde också utvidgningar och ombyggnationer rum. Under andra världskriget fick huset ytterst få skador och genomgick 1960-62 en fullständig renovering. Det ingår nu också som en del i UNESCO:s världskulturarv. På grund av de ständiga ombyggnationerna uppvisar huset flera stilelement från sengotik, renässans och barock. Byggnaden har valmat sadeltak med två höga torn på sidan mot Mosel. Den undre delen av denna sida vilar på romerska fundament. Huset är den enda medeltida byggnaden i Koblenz, som har överlevt alla krigiska händelser.

Foto: Gauls – Die Fotografen

Det kurfurstliga slottet var residens för den siste ärkebiskopen och kurfursten av Trier, som lät bygga slottet i slutet av 1700-talet. Senare bodde här under några år den preussiske kronprinsen (senare kejsaren Wilhelm I). Slottet är ett av de mest betydande från den franska tidiga renässansen i Sydvästtyskland och ett av Tysklands sista residensslott, byggt före den franska revolutionen. Slottet består av en långsträckt huvudbyggnad utmed Rhen och två halvcirkelformade flyglar, som återuppbyggdes under 1950-talet, i riktning mot staden. Flyglarnas byggnadssätt gör att slottsplatsen verkar rymligare. Genom att man använde franska arkitekter vid byggandet av slottet, kom detta att avvika från all annan arkitektur i staden, som orienterades mot tysk och frankisk barock. På grund av krigen mot Frankrike upphörde kurstaten Trier och slottets inredning kunde inte fullbordas. Allt värdefullt lösöre skeppades med båt till olika platser i Bayern, där det nu kan ses i olika slott och museer. Efter kurfurstens flykt från Koblenz användes slottet tidvis som militärlasarett och sedan Preussen tagit området i besittning, som kasern. Under åren 1823 - 42 var slottet säte för olika preussiska myndigheter och domstolar och från 1845 officiellt residens för det preussiska kungahuset. Vid bombangrepp1944 förstördes slottet så när som på murarna. 1946 övertog delstaten Rheinland-Pfalz slottet och lät under åren 1950-51 bygga upp det igen, till det yttre efter gamla planer, till det inre med modern gestaltning efter 50-talsstil. Vissa delar av mellanbyggnaden rekonstruerades i klassicistisk stil. 1960 såldes det till tyska staten, som sedan dess står som slottets ägare. Det används numera som lokaler för olika statliga myndigheter och är inte allmänt tillgängligt. Slottet ingår som en beståndsdel av världskulturarvet. 2011 skall blomsterutställningen Bundesgartenschau hållas i Koblenz och en del av utställningen skall då enligt planerna finnas på platsen framför slottet.

Foto: Gauls – Die Fotografen

Koblenz äldsta kyrka är basilikan St. Kastor, som befinner sig vid Deutsches Eck. Kyrkan är sevärd tack vare det omfattande romanska inslaget i byggnaden samt den bevarade inredningen. Den första kyrkan byggdes 817-36 och låg då utanför stadens gränser. Den tillhörde stiftet St. Kastor, där prästerna bodde som i ett kloster. Stiftet kom att spela en stor roll i rikshistorien, då vid flera tillfällen både kejsare och kungar liksom deras företrädare sammanträffade här för att avhandla viktiga problem eller bilägga stridigheter. Under de närmaste århundradena utvidgades basilikan med olika delar som sidoskepp och torn. Ombyggnaden till dagens utseende påbörjades omkring 1160 med östbyggnaden flankerad av torn. I slutet av århundradet skadades kyrkan vid en strid och det blev nödvändigt att reparera den. Vid sidan av kyrkan hade 1110 ett av de första sjukhusen norr om Alperna grundats. 1216 kallades riddarna av Tyska Orden till Koblenz för att motta en del av kyrkans område med det därpå befintliga sjukhuset. Anledningen var, att orden var verksam inom sjukvården. Just i hörnet, där Mosel flyter ut i Rhen, byggde orden ett hus, varifrån man förvaltade sitt område. Denna plats kom sedan att kallas Deutsches Eck. Under 1800-talet restaurerades kyrkan ingående i flera etapper och fick sitt slutgiltiga utseende under 1890-talet. Skador fick kyrkan också under andra världskriget genom bombangrepp och artilleriträffar. En för svenskar intressant detalj kan man se i det södra skeppet, där en madonnabild finns placerad. Bakom tavlan finns ett papper, där det hävdas, att den heliga Birgitta skulle ha förärat just denna tavla under sin tid i Alvastra. En undersökning av tavlan visar dock, att den kan ha tillkommit först under andra hälften av 1300-talet och då i Böhmen eller av någon konstnär som präglats av den böhmiska skolan.

Foto: Koblenz-Touristik

Florinskyrkan är idag en evangelisk kyrka i Koblenz centrum och sätter sin prägel på siluetten i Gamla stan. Ursprungligen var detta en Mariakyrka, som uppstått ur ett kapell tillhörigt en frankisk kungsgård. Omkring 1100 skedde en nybyggnad och man fick en treskeppig, romansk kyrka, som på den östra sidan använde sig av den gamla romersk-frankiska stadsmuren. Under de följande århundradena sker flera ombyggnationer. 1794 besattes staden av franska trupper och 1803 sekulariserades den. Därefter användes kyrkobyggnaden som magasin och inventarierna såldes. 1807 bestämde Napoleon, att kyrkan skulle göras om till ett slakthus, en plan, som dock aldrig fullföljdes, eftersom Koblenz övertogs av Preussen 1815. Tre år senare överlämnades kyrkan till den evangeliska militära och civila församlingen, som 1820 invigde den som den första evangeliska kyrkobyggnaden i Koblenz. Vid utgrävningar under kyrkan 1929 fann man rester efter ett romerskt torn ingående i stadsmuren. Vid ett bombangrepp 1944 förstördes kyrkans tak, som dock byggdes upp igen 1951.

Foto: Gauls – Die Fotografen

Liebfrauenkirche är den tredje av de romanska kyrkorna i Koblenz. Dess ursprung går tillbaka till 400-talet, då några franker, som kom till Koblenz, i en romersk byggnad inrättade en gudstjänstlokal. Fundamenten från denna användes senare för flera om- och tillbyggnader. Omkring 1180 påbörjades byggandet av den senromanska kyrkan, som under 1400-talet genomgick stora förändringar, då mycket av det romanska ersattes med gotiska inslag. Ytterligare en genomgripande restauration ägde rum under 1800-talet, då kyrkan renoverades i nyromantisk stil. Genom bombangreppet på Koblenz i november 1944 brann kyrkans tak och tornhjälmar upp, medan valv och murar förblev intakta. Pålagda nödtak räddade kyrkans inre till 1955, då kyrkan åter hade ställts i ordning.

I Koblenz finns ett stort antal museer, varav flera med ovanligare inriktningar. Så kan man t.ex. besöka ett med historiska lok och vagnar, ett som visar tillverkningen av sekt och allt däromkring, ett fastlagsmuseum och ett militärmuseum. Därutöver finns de vanliga med anknytning till staden, regionen och konsten.

www.koblenz-touristik.de 

[Upp]