Hunsrück    

Karta med vänlig tillåtelse av © www.hunsrueck-nahereise.de

Det turistiska Hunsrück är betydligt mindre än det geografiska. I väster sträcker sig Hunsrück fram till Saardalen, i öster till Rhendalen. Den södra gränsen kan i stort dras vid naturparken Saar-Hunsrücks och Idarwalds norra begränsningar och vidare i riktning mot Bacharach. I likhet med Moseldalen var också Hunsrück utnyttjat av romarna, framför allt genom den romerska härvägen, den s.k. Ausoniusvägen, som förband Trier med Bingen. En sentida efterträdare är Hunsrückhöhenstrasse. Området Hunsrück är väl inte det tyska område, som skandinaver i första hand uppsöker under sin semester, men här finns dock en hel del att se närmare på.

Luftkurorten Thalfang (ca 1 700 inv.), som utgör centralort i en kommunförening, är känd sedan 928 men befolkades givetvis långt tidigare. Här fanns både romare och franker och omkring 950 löd området under grevarna av Luxemburg och från 1223 under rhengrevarna (härstammade från borgen Rheinberg vid Lorch). 1564 genomfördes reformationen, vilket 1592 ledde till att det katolska pastoratet upplöstes och att mellan åren 1697 och 1900 den evangeliska kyrkan användes som simultankyrka för båda trosriktningarna. Ett försök att nygrunda ett katolskt pastorat skedde 1802, men detta upplöstes igen efter tre år. Ytterligare ett nygrundande skedde 1853. Under åren 1794 - 1814 stod Thalfang under fransk förvaltning för att sedan efter Wienkongressen överföras till Preussen. Efter första världskriget besattes området först av amerikanska trupper under en kortare period, sedan av franska fram till 1930. Även efter andra världskriget besattes området av amerikanska styrkor för en kort tid. 

Den evangeliska kyrkan i Thalfang räknas till de viktigaste konsthistoriska byggnadsverken i Hunsrück. Kyrkan omnämns för första gången 1140, men på platsen skall ha funnits en kyrka redan vid 700-talets början. Kyrkan uppvisar olika byggnadsstilar mellan 1100- och 1500-talen. Bland kyrkans sevärdheter anges ett sakramentsskåp från 1400-talet, predikstolen i sandsten från 1716 och kyrkans orgel från 1878.

Borgen Dhronecken byggdes troligen före 1200, vilket rester av de äldsta murarna tyder på. Fram till 1794, med några få undantag på grund av krigshändelser, ägdes slottet av Rhengrevarna. Under trettioåriga kriget och senare under pfalziska tronföljdskriget förstördes borgen av olika trupper för att så småningom få sitt öde beseglat genom ett jordskalv. Av den ursprungliga borgen finns bara rester kvar. Övriga byggnader, förutom ett hörntorn, har tillkommit senare. 

1899 upptäcktes rester av ett antikt tempelområde i ortsdelen Bäsch, då man hittade stenskulpturer, lerfigurer och senromerska mynt. Sin största betydelse hade templet under 300-talet och förstördes sedan under 400-talet som en följd av områdets kristnande. De föremål som hittades vid utgrävningarna, kan man se i Landsmuseet i Trier. 

I Hermeskeil, en annan ortsdel, finns ett antal museer, oftast med teknisk anknytning som t.ex. flyg, brandväsen och ånglok, men också en utställning om levnads- och arbetsbetingelser i området Hochwald liksom upplevelsemuseet "Människa och landskap". 

www.thalfang.de/ 

Morbach (ca 11 000 inv.) är centralort i en kommunsammanslutning bestående av 20 större eller mindre orter eller byar. I centralorten finns ett telefonmuseum med en mycket omfångsrik samling apparater från skilda tider och i olika utföranden. Alla apparaterna är anslutna och kan provas. 

I ortsdelen Wederath kan man besöka arkeologiparken Belginum, en utgrävningsplats från tidig keltisk och romersk tid och ett museum med en ständig utställning över kelternas och romarnas liv i bosättningen Belginum.

Mellan byarna Hundheim och Hinzerath ligger ruinen efter borgen Baldenau, en av  Hunsrücks få vattenborgar, som ligger i en högt belägen dalgång på ca 450 m höjd vid norra utkanten av Idarwald. Vattnet till vallgraven kommer från floden Dhron. Borgen uppfördes från 1315 av ärkebiskopen av Trier som skydd för hans territorium. Enligt planerna skulle här också i skydd av borgen ha grundats en stad, som dock aldrig kom till stånd. Efter att ha skadats av svenskarna under trettioåriga kriget reparerades den 1649 för att sedan förstöras permanent 1689 av franska styrkor. 1982 säkrades ruinen och kan nu besökas. Borganläggningen är ca 52 m lång och upp till 20 m bred med det 24 m höga vakttornet som markantaste beståndsdel.

Två av kommunens kyrkor bör omnämnas: St.Paulin i Bischofsdhron och Walholzkirche i närheten av Weiperath. St. Paulin byggdes under 1700-talets andra hälft på grunden efter en romansk kyrka. Kyrkans speciella utsmyckning är de tre barocka altarna. Den ca 850 år gamla Walholzkirche står ensam mellan Weiperath och Hunolstein efter att under många århundraden ha betjänat befolkningen i de omgivande orterna. 1907 övergavs den efter att en ny kyrka hade byggts i Hunolstein. Den nuvarande byggnaden tillkom under 1760-talet men innehåller element från den förra kyrkan. Det romanska tornets understa del brukar tidsbestämmas till 1100-talet och en av klockorna bär årtalet 1392. Sedan 1990 har kyrkan renoverats och står nu till förfogande för bröllop och konserter.

www.morbach.de/ 

Kirchberg (ca 3 700 inv.), "staden på berget", har stadsrättigheter sedan 1259 och är därmed den äldsta staden i Hunsrück. I staden fanns under romartiden en vägstation, som finns omtalad i Ausonius "Mosella" år 368. Fynd från romartiden finns utställda i Hunsrückmuseet i Simmern. Stadens romerska ursprung kan tydligt ses, om man betraktar den uppifrån. Den nordöstra delen har sitt ursprung i en romersk bosättning, den östra delen var en militärstation belägen utmed den romerska Ausoniusvägen. Det medeltida stadscentrumet omgavs av en torn- och portförsedd stadsmur, vars förlopp man fortfarande kan se ur fågelperspektiv. Runt om den tidigare stadsmuren uppstod senare nya bostadsområden, industriområden m.m. På det område, där militärstationen låg, uppstod en ny bosättning med en första kyrka senast under 600-talet. Denna stod troligen på samma plats, där dagens Michaelskyrka står. Den nya bosättningen uppkallades efter kyrkan på ortens högsta plats, alltså "Kyrkberget". 1248 tillföll detta område grevarna av Sponheim, vilket sedan kom att påverka stadens historiska utveckling. Under kriget 1689 förstörde franska trupper staden och befästningsanläggningarna.

Stadens äldsta byggnadsverk är den katolska St. Michaelskyrkan. Grävningar under 1960-talet visar på mindre föregångare från 700-, 800- och 1000-talen. Vidare hittades murrester och mynt från romartiden. En del av en gravplatta gäller som det äldsta beviset för kristendom i området. Det västra tornet härstammar från 1200-talet och kyrkans skepp från 1400-talet. Efter en brand 1689 tillkom den nuvarande kupolen. Kyrkan var simultankyrka fram till 1965, då den evangeliska församlingen sålde sin del och lät bygga en egen kyrka.

Den lilla byn Hahn (ca 200 inv.), som ingår i storkommunen Kirchberg, användes redan under romartiden, vilket ett hundratal gravar i området bevisar. Redan då genomkorsades området av ett flertal vägar, som till en del fanns redan före romartiden. Även under modern tid har resandet spelat en stor roll för Hahn, där efter andra världskrigets slut en militärflygplats anlades, som 1993 omstrukturerades till civil flygplats efter att de amerikanska flygstridskrafterna hade lämnat området. Den civila flygplatsen är numera känd under namnet Frankfurt-Hahn (även om den ligger 12 mil från Frankfurt) och kan nås genom direktflyg även från de nordiska länderna. Flygets betydelse för orten kan utläsas också av kommunvapnet, där ett jetjaktplan ingår som en del av vapnet. Från flygplatsen finns busslinjer till närliggande orter, men också till längre bort belägna städer som Köln och Frankfurt.

Hahn har förmodligen den minsta men mest idylliskt belägna simultankyrkan (införd 1689) i Rhenlandet. Kyrkan ligger litet avsides från byn och redan 1741 framgår av en karta, att det var en stor lucka mellan byn och kyrkan. Kyrkans först uppbyggda del anses vara tornet, som tillkom omkring 1370 och tjänade som skydds- och tillflyktstorn för de i närheten boende. På detta tyder de smala springorna, som kunde användas till att skjuta igenom, i den upp till 1 m tjocka muren. Ingången till tornet låg på ca 5 m höjd och är idag igenmurad. Övriga delar av kyrkan verkar ha tillkommit ca 100 år senare. Kyrkan var tidigare större än idag och det nuvarande utseendet fick den vid en ombyggnad omkring 1720. De senaste renoveringarna ägde rum 1985.

Simmern (ca 7 700 inv.) består inte bara av staden Simmern, utan i storkommunen med samma namn ingår också 31 orter i omgivningarna. Namnet är troligen av keltiskt ursprung och i staden finns spår efter en romersk bosättning. 1330 fick man stadsrättigheter av kejsaren och därmed hade förutsättningarna för en framgångsrik utveckling skapats. Staden tillföll sedan den pfalziska ätten och byggdes 1410 ut till residensstad. När den siste pfalziske kurfursten från huset Simmern, Karl II, avled, gjorde den franska staten anspråk på det pfalziska arvet, eftersom Karls syster var gift med en bror till den franske kungen Ludvig XIV. Fransmännen ville tilltvinga sig arvet genom vapenmakt och detta gav upphov till det s.k. pfalziska tronföljdskriget. I samband med kriget 1689 förstördes staden och endast få rester av den tidigare bebyggelsen finns kvar. Hit hör bl.a. delar av stadsmuren, ett hörntorn vid Stefanskyrkan och ett krut- och fängelsetorn. Återuppbyggnaden av staden började i slutet av 1600-talet efter de gamla stadsritningarna. Svåra bränder under slutet av 1800-talet gjorde, att staden efteråt kan uppvisa en intressant stadsbild med tegelstenshus. Sedan början av 1900-talet har staden sedan växt utanför den ursprungliga stadsmuren.

Den medeltida borgen i Simmern byggdes under andra hälften av 1400-talet ut till residens för hertigarna men förstördes helt under kriget 1689. Det nuvarande slottet uppfördes 1708-13 och består av en huvudbyggnad med två flyglar i klassicistisk stil. 1802 skänkte Napoleon slottet till staden, som sedan använde det som domstolslokal, skola, militärförläggning, arrest och tjänstevåning. Idag används det bl.a. av Hunsrückmuseet, stadsbiblioteket och turistinformationen. 

I östra hörnet av den tidigare stadsbefästningen reser sig ett torn, som ursprungligen tjänstgjorde som krutmagasin och fängelse. Som en av få byggnader klarade den förstörelsen 1689 och den stora branden. Tornet går nu under beteckningen Schinderhannestornet efter en av Tysklands mest beryktade rövare, känd under namnet Schinderhannes. 1799 tillfångatogs han och spärrades in i tornet, som gällde för att vara en säker förvaringsplats. Han lyckades i alla fall fly och fortsatte sin brottsliga bana med röverier och utpressning. Till slut fångades han och överlämnades 1803 till fransmännen, som dömde honom och 19 medbrottslingar att avrättas med giljotin. 

[Upp]