Karta © Europeiska Kommissionen
Eifel är ett ganska vittomfattande område, som sträcker sig över både lands- och delstatsgränser. En mera omfattande beskrivning över området finns under den del av Eifel, som ligger inom Nordrhein-Westfalen. Den del av Eifel, som ligger inom Rheinland-Pfalz, brukar av Eifelkännare delas upp i mindre delar, som inte riktigt stämmer överens med övriga turistiska indelningar av delstaten. Dessa är i stort Sydeifel, Vulkaneifel och Östeifel, där delar av områdena ingår i andra turistiska områden med andra beteckningar.
Området karaktäriseras av vida landskap med en mängd sevärdheter, natur och kultur. De turister, som föredrar lugnet på landet framför stränder eller berg, kan få detta i de många byar och småorter, som finns på landet omkring Prüm. Här kan man koppla av, njuta av naturen och få kontakt med den inhemska befolkningen. Inom området finns bl.a. naturskyddsreservatet "Hohes Venn", där den typiska floran och faunan fortfarande är skyddad. För geologiskt intresserade är regionen en fyndgruva, då den är ovanligt rik på fossiler och försteningar av olika slag. Älskare av orkidéer kan säkert också göra sina fynd.
Alla Eifelkartor från www.eifeltour.de
Prüm (ca 5 300 inv.) är en godkänd luftkurort och ligger i ett bergsområde, ca 430 - 590
m högt inom det
tysk-belgiska naturparksområdet. Redan 721 grundades ett rikskloster i Prüm,
vilket sedan nygrundades 751. Klostret stod i nära förbindelse med den
karolingiska ätten och hade stor betydelse för orten. 1016 fick Prüm
marknadsrättigheter av kejsaren Heinrich II. Ortens och klostrets betydelse
bevisas av upphöjelsen till furstendöme 1222, då abboten fick säte och
stämma i riksdagen. 1576 införlivades sedan furstendömet Prüm med Kurstaten Trier. 1769 drabbades staden av en storbrand, som förstörde de flesta husen.
Franska trupper besatte staden 1794, som sedan vid Wienkongressen överfördes i
preussisk ägo. En ny större förstörelse drabbade staden vid slutet av andra
världskriget, eftersom den befann sig i de allierade styrkornas uppmarschområde.
Här kan också läsas mera om den explosion, som drabbade staden 1949.
Stadsbilden präglas av det tidigare benediktinerklostret Prüm från
1700-talet, vars föregångare grundades 721 genom en släkting till Karl den
Store. Klostrets ägor var av ofantliga mått och sträckte sig från Rhen till
Bretagne och in i Holland. Hundratals orter i Tyskland, Frankrike, Belgien och
Holland finns förtecknade i klostrets lista över ägodelar. Klostret var
berömt bl.a. för sin klosterskola, där många söner ur den karolingiska
adeln undervisades. 799 invigdes klosterkyrkan St. Salvator, som 1721 ersattes
av en ny klosterkyrka. Även klosterbyggnaderna byggdes nya 1748. 1794
upplöstes klostret av fransmännen och munkarna fördrevs. Byggnaderna har
därefter använts av olika myndigheter, nu av ett gymnasium.
Kyrkan St. Salvator nybyggdes 1721 men delar från den äldre kyrkan
användes. Så är t.ex. det norra tornet från 1500-talet. Under 1800-talet
skedde vissa reparationer, varvid man under högaltaret fann ben efter kejsaren
Lothar (850-talet) och kvarlevor efter två martyrer från romartiden. 752 hade
den dåvarande påven skänkt den frankiske kungen Pippin III en relik, 
som
räknades till medeltidens förnämsta, delar av det som påstods vara Kristi
sandaler. Dessa hade tidigare förvarats i klostret men flyttades till kyrkan,
där de 1896 placerades i ett dyrbart altarskrin. Kyrkans vackra barockaltare
överfördes 1927 från Karmeliterkyrkan i Bad Kreuznach, sedan det ratats där
vid en renovering av kyrkan. I andra världskrigets slutskede utsattes staden
för kraftiga bombningar, vilka ledde till att julen 1945 stora delar av taket
störtade in. Fem år senare stod kyrkan klar att återanvändas efter
omfattande reparationer.
Foto: Bossmann, Nachrichtenagentur INPUT-Medien
Söder om Prüm vid den lilla orten Schönecken kan man på en klippa ovanför se ruinerna efter borgen Schönecken. Borgen torde ha tillkommit under slutet av 1100-talet eller byggts ut under denna tid, så att den kom att få större betydelse. Måtten på borggården tyder på, att det gällde en borg med visst anseende. Borgen låg så placerad, att den var skyddad från alla sidor och endast kunde nås österifrån via en vindbrygga. Under 1600-talets mitt erövrades borgen av legosoldater och 1802 brann den ned, varefter den användes som stenbrott. 1906 påbörjade den preussiska staten en första restaurering av borgen. Under 1970-talet sanerades försvarstorn och murar och tio år senare själva berget.
Områdena omkring Arzfeld och Neuerburg är glest befolkade och den vackra naturen gör dem till gärna besökta semesterregioner. Samma gäller också för den SSV om Bitburg belägna regionen Irrel, som är känd som ett utmärkt område för vandrare.
Bitburg (ca 12 900 inv.) uppstod utefter en väg, som ledde mellan
franska Lyon och Köln. Under romartiden byggdes platsen ut till ett vägkastell
med 13 rundtorn och två stadsportar placerade utefter vägen. Detta kastell kom
sedan att utgöra kärnan i den nuvarande staden. I och med romarnas avtåg och
folkvandringen omkring 400 övertogs orten av frankerna. Under 700-talet fanns
här en kunglig bostad och Bitburg var huvudort i ett ganska vidsträckt
område. Bosättningen byggdes ut under medeltiden med en utvidgning söderut
och fick stadsrättigheter 
1262. Sedan andra hälften av 900-talet hörde
Bitburg till grevskapet Luxemburg för att 1443 överföras till hertigdömet
Burgund. Sedan 1506 tillhörde staden spanska och efter 1714 österrikiska
Nederländerna för att 1792 komma under fransk förvaltning och 1815 under
preussisk. I slutet av andra världskriget blev staden nästan helt utplånad
och förklarad som en "död stad". Efter kriget upprättade de
amerikanska trupperna en militärflygplats i stadens utkanter och hade som mest
12 500 stationerade där. Flygplatsen stängdes 1994 och överlämnades till
tyska staten för att förvaltas på bästa sätt. Området har nu gjorts om
till ett fritids- och industriområde med landningsplats för trafikplan.
Idag
är Bitburg en modern stad, som internationellt är mest känd för sitt
ölbryggeri. Till berömmelsen har också bidragit den folklorefestival, som
äger rum under andra veckan i juli varje år. Detta är en av Tysklands
största festivaler inom sitt område och förvandlar sedan 1965 varje år
Bitburg till en stor folkloristisk fest.
Trots förstörelsen under kriget finns fortfarande delar av den romerska och den medeltida fästningen kvar, som man har restaurerat vid det nybyggda rådhuset, som byggdes samman med ett gammalt stadstorn.
Liebfrauenkirche uppvisar i sin byggsubstans rester av flera tidigare
byggnader på platsen och man antar, att det från första början rörde sig om
en romersk kultplats, där det senare byggdes en romansk kyrkobyggnad, som
efterföljdes av en gotisk enskeppig salskyrka. Under 1400- och 1500-talen
skedde olika utvidgningar och så sent som 1923 fick kyrkan en nybarock
tillbyggnad på sydsidan. Sambandet med Luxemburg manifesteras genom den
Mariastaty, som står uppställd på högaltaret och som är en replik av den
luxemburgska madonnan.
Vulkaneifel är det turistiska hjärtat av Eifel med vulkankäglor, djupa sjöar och mineralvattenkällor, som tyder på ett oroligt geologiskt förflutet. Inom området kan man se två olika typer av tidigare vulkanisk aktivitet, eruptioner med de markanta vulkankäglorna och de trattliknande fördjupningarna, de typiska kratersjöarna, Maare, som det finns en mångfald av. Området är fortfarande vulkaniskt aktivt, vilket kan märkas på de utströmmande vulkaniska gaserna. De flesta efterlämningarna efter vulkanerna är enskilda toppar eller toppar i rader. Dessa är till sin form runda eller elliptiska och några av dem har sedan fyllts med vatten. Området är inte bara känt för sina vulkaniska fenomen och geoturistiska erbjudanden, det är också en klassisk fritids- och vandringsregion med mängder av markerade gång- och cykelleder. Några av kratersjöarna erbjuder dessutom goda möjligheter till vattensporter. Området är relativt glest befolkat.
Daun (ca 8 400
inv.) var ganska tidigt befolkat av kelter och sedermera romare, som använde
sig av den högt belägna platsen i försvarssyfte. Omkring år 1000 uppstod
här av samma anledning en borganläggning. 1340 omnämndes Daun som stad och 1346
fick man stads- och marknadsrättigheter samtidigt som en domstol lokaliserades
till staden. 1353 förstördes borgen delvis, eftersom den hade utvecklats till
en rovriddarborg. Borgen förstördes sedan helt och hållet av franska trupper
1689 och nu finns bara en ringmur och ett torn med skottgluggar kvar.
Den
som vill veta mera om det geologiskt intressanta området bör inte försumma
ett besök i Vulkanmuseet i det tidigare kungliga landstingskansliet. Här kan
man på nära håll uppleva den geologiska utvecklingen av området. Museet är
ett komplement till de läro- och vandringsleder, som finns i området.
Några
kilometer från staden ligger tre kratersjöar, av vilka två är anpassade för
fritidsaktiviteter i form av bad, surfning, rodd och fiske. Den tredje,
Weinfelder Maar, ligger inom ett naturskyddsområde.
Luftkurorten Gerolstein (ca 7 500 inv.) är känd sedan 1115 i
förbindelse med uppbyggnaden av Löwenburg. Redan under stenåldern fanns här
bosättningar och från romartiden har man funnit rester efter tempel och
bostadshus. Gerolstein tilldelades stadsrättigheter 1337. Under krigen mot
Frankrike förstördes staden nästan helt 1691 men återuppbyggdes för att på
nytt förstöras genom två omfattande eldsvådor. Tillsammans med övriga
områden på Rhens vänstra sida tillhörde Gerolstein Frankrike från 1801 för
att vid Wienkongressen 1815 tilldelas Preussen. Vid slutet av andra
världskriget bombades staden häftigt på grund av sin järnvägsknutpunkt och
förstördes till ca 80 %. Gerolstein är känd för sina mineralvattenkällor,
som utnyttjades redan av kelter och romare. Bevisligen har man sedan 1724 tappat
och sålt vatten från dessa källor, som fortfarande utgör en bas för
mineralvattenindustrin i Gerolstein.
Den ovan omtalade Löwenburg byggdes ut till en försvarsborg under
1200-talet och fick senare också två kapell och en två meter tjock mur. 1670
skadades borgen vid ett blixtnedslag i kruttornet. 1691 intogs den av
fransmännen, som emellertid förlorade den redan efter två månader. Vid
återerövrandet användes dock så grovt artilleri, att borgen förvandlades
till en ruinhög. Delar av de kvarvarande murresterna transporterades bort under
1700-talet eller förstördes ytterligare under andra världskriget. Idag finns
bara få rester kvar som dock har restaurerats.
Ett minne efter romarna finns i Villa Sarabodis, som av anläggningarna att döma var en lantlig herrgård. Dessa ofta luxuöst utrustade lantgods var vanliga i Eifelområdet, där de ofta tjänade som sommarbostäder för de förnäma under kejsartiden. Under förarbeten för byggandet av den intilliggande kyrkan stötte man 1907 på murar efter en romersk villa, vars grund frilades och restaurerades. De övervägande romerska fynden gör att villan kan dateras till tiden strax efter Kristi födelse. Vid sidan av ingångsporten återställdes en golvuppvärmningsanläggning av originalmaterial och skyddades genom en liten överbyggnad.
Området bredvid Villa Sarabodis behärskas av den mäktiga Frälsarens kyrka
(Erlöserkirche), ett verk av samma byggmästare, som också byggde Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche
i Berlin. Kyrkan har med sin längd av 30 m
och bredd av 18 m formen av ett kors med förkortade sidoarmar. Kyrkans
interiör består av stora ytor med guldmosaik, rundbågar och en dominerande
kupol. Fram till 1945 tillhörde kyrkan huset Hohenzollern för att sedan
övertas av den evangeliska församlingen.
I stadsdelen Lissingen byggdes en borg med samma namn som skydd för det där
befintliga klostergodset mot greven av Blankenheim på borgen Löwenburg. De
äldsta bevarade delarna av borgen, det fyrkantiga resp. det runda tornet, torde
vara från 1200-talets början, medan västflygeln i anslutning därtill
färdigställdes omkring 1280. Genom arv kom borgen att tillhöra två olika
ätter och från 1559 följde en delning av borgen i den övre och den nedre
borgen. Denna uppdelning kom att bestå i över 300 år, innan de båda delarna
kunde köpas av samma person. Borgen är numera åter delad på två ägare.
Borgen är kulturskyddad och återger stilelement från sex århundraden. Så
kan man t.ex. i försvarstornen se den tidiga gotiska stilen medan den
tillbyggda östra flygeln uppvisar renässansdrag. Borgen är i gott tillstånd
tack vare omfattande restaurationer.
Området omkring Hillesheim ( ca 3 200 inv.) strax norr om Gerolstein
befolkades tidigt, vilket bevisas av arkeologiska fynd från tiden före Kristi
födelse. Under tiden därefter kom sedan romare och franker och med dem också
kristendomen, som gav upphov till flera kristna kultplatser. De flesta orter i
området finns också omnämnda i olika urkunder från tiden före Karl den
Store.
Hillesheim var under medeltiden bland de viktigaste orterna i Eifel och fick
tidigt stadsrättigheter. 1600-talets krig, hungersnöd och sjukdomar medförde
en kraftig decimering av befolkning och bostadsbestånd. Speciellt bekymmersamt
blev 1600-talets slut, då de franska trupperna inte bara rövade bort
innevånarnas ägodelar utan också satte bosättningarna i brand. Även
1700-talet inleddes på likartat sätt genom det spanska tronföljdskriget.
Efter franska revolutionen kom ånyo franska trupper och ockuperade området,
som nu anpassades till de franska rätts-, förvaltnings- och socialsystemen,
då de adligas privilegier och de fattigas livegenskap upphörde. Från 1814
skedde en återgång till ett mera autoritärt levnadssätt, sedan Preussen
besegrat de franska styrkorna och intagit Rhenlandet. På det ekonomiska
området innebar detta dock ett framsteg, eftersom den preussiska staten gav
kraftigt understöd till en uppbyggnad av regionen. 1800-talets industriella
utbyggnad kom inte till Eifel i någon större utsträckning, varför området
under 1800-talets mitt drabbades av stora utvandringsvågor framför allt till
USA. Under andra världskriget blev särskilt Hillesheim utsatt för bombningar
från de allierade men också genom de egna stridskrafternas V1-bomber, som
störtade inom området långt innan de hade nått avsett mål. (Dessa gick
under beteckningen Eifelskräck.)
Från medeltiden finns ett stort antal byggnader av stort
kulturhistoriskt värde. Till dessa hör bl.a. klostret i Niederehe, borgen
Kerpen, stadsmuren och klostret i Hillesheim och försvarskyrkan i Berndorf.
Stadsmuren i Hillesheim kom till under 1200-talet och från dess försvarsgång
har man en vidsträckt utsikt över staden och Kylldalen. Av klostret, som
omnämndes först 1372, finns två flyglar bevarade och är nu integrerade i ett
modernt hotellbygge.
Det tidigare Augustinerinklostret i Niederehe byggdes efter mitten av 1100-talet och upplöstes 1803. Speciellt sevärd är den gamla klosterkyrkan, vars äldsta delar är från 1100-talet. I kyrkan finns också korstolar från 1530 och värdefulla bilder från 1600-talet. Kyrkan har också en välkänd orgel från 1715.
I stadsdelen Kerpen är borgen (omtalad redan 1136) och borgkapellet de mest
sevärda byggnaderna. Borgens historia kännetecknas av långa strider mellan
olika ätter, som vid föregående ägares död gjorde anspråk på borgen.
Förstörelsen av borgen började i och med 1600-talets krig och fortsatte sedan
under den franska ockupationen. I slutet av 1800-talet köptes resterna av en
privatperson, som lät bygga det nuvarande bostadshuset och renoverade
vakttornet. Vid den västra porten ligger det tidigare borgkapellet från
1500-talet med ett högaltare från 1791, målningar och sniderier från
1665.
Försvarskyrkan St. Peter i Berndorf byggdes 1513-15. Fortfarande kan man se att den romanska byggnaden var en försvarskyrka belägen på en höjd. Rester av vallgrav, vallar och murar finns bibehållna.
Östeifels vulkanområde runt Laacher See hör till jordens mest intressanta vulkanlandskap och utgör en verklig fyndplats för geologer och naturforskare. Men den vulkaniska verksamheten har också bidragit till att utveckla regionens sedan urminnes tider viktigaste näringsgren, brytningen av och handeln med lava och basalt. För en besökare i Eifel är detta intressant, därför att de öppna stenbrotten ger intressanta inblickar i regionens geologi. Basalt var en efterfrågad produkt i hela Europa och bröts inte bara i dagbrott utan också under jord. Dessa därigenom uppkomna grottor har senare kunnat användas som kyl- och lagringslokaler.
Adenau (ca 2 900 inv.) är känt sedan 992 men förknippas oftast med motorbanan Nürburgring, som med sin nordslinga passerar utkanten av staden. På ett tidigt stadium kom Johanniterorden till Adenau, efter att orden hade fått en herrgård som gåva. I och med det blev staden ordens tredje äldsta ordensplats i Tyskland.
 |
| Foto: W. Basche |
Vid torget i stadens centrum finns ett antal gamla korsvirkeshus, av vilka ett byggdes 1630 och åtnjuter skydd enligt Haagkonventionen om skydd av kulturföremål vid väpnade konflikter. Huset är känt tack vare sitt byggnadssätt, där varje våning skjuter ut en bit jämfört med den närmast underliggande. På taket kan ses en vindflöjel av smidesjärn med årtalet för byggnadens tillkomst. Denna kallas sedan gammalt för svenskflöjeln, förmodligen eftersom huset byggdes under trettioåriga krigets tid, då trakten runt omkring ofta hölls besatt av svenska trupper.
Strax söder om Adenau träffar man på den kända motorbanan Nürburgring.
Sedan man i början av 1900-talet hade börjat med långlopp för bilar i flera
länder började man även i Tyskland att undersöka möjligheterna att
genomföra ett liknande lopp. Ganska snart hade man fått klart för sig, att
ett genomförande av sådana tävlingar på de vanliga vägarna inte var
tänkbart. Ett lämpligt område hittade man i Eifel med lämplig
markbeskaffenhet och låg befolkningsmängd. Efter första världskrigets slut
ökade bilintresset i Tyskland och de tidigare planerna togs upp igen. Ett
första försökslopp genomfördes 1922 vid Nideggen och blev en succé. Vid
planerandet av sträckningen togs också hänsyn till att banan skulle kunna
användas av fordonstillverkare vid deras tester och att den därför också
skulle innehålla avsnitt, som var förekommande på vanliga vägar. 1925 hade
alla tillstånd erhållits, finansieringen var säkrad genom den preussiska
staten och arbetena kunde påbörjas. Enligt planerna skulle banan bestå av en nordlig slinga om 22,8 km och
en sydlig om 7,7 km. Till detta kom en start- och målraka om 2,2 km. Banans
genomsnittliga bredd avsågs bli 8 m. Redan två år efter byggstarten
kunde Nürburgring invigas med en tävling för motorcyklar 18/6 1927 och en
tävling för bilar dagen efter. Banans norra slinga gällde under lång tid
för att vara den svåraste grand prix-sträckan i världen. Under kriget
skadades både banor och byggnader och en återuppbyggnad var nödvändig och
redan 1947 kunde en ny era påbörjas med en tävling om Eifelpokalen. 1951
hölls åter 
internationella tävlingar, då man genomförde VM för Formel-1.
På grund av ett stort antal dödsolyckor inom motorsporten beslutades, att
den norra slingan skulle byggas om, så att den blev säkrare. Efter en olycka
1976 förlorade Nürburgring sin licens för tävlingar i klassen Formel-1 och
banan måste ånyo byggas om. Denna ombyggnad skedde under åren 1981-84 och den
nu kortare banan kunde tas i bruk 1985 för en ny Formel-1-tävling. Under
90-talet genomfördes ytterligare förbättringar och banan fick flera priser
för sina genomförda byggnationer. Under senare år har dessutom byggts till
attraktioner, som vänder sig till andra grupper än motorintresserade. För
privatpersoner finns också möjligheten att med den egna bilen köra på delar
av "ringen".
Foto: Fotoagentur Urner www.nuerburgring.de
Vid en av Rhens mindre kända bifloder, Brohlbach, ligger en av Tysklands
mera kända sevärdheter, klostret Maria Laach, som började uppföras 1093. Den sextorniga
klosterkyrkan, Laacher Münster, är en välvd pelarbasilika med en praktfull
ingång på västra sidan. Korsgången från 1200-talets början restaurerades
1859 och räknas som ett av de vackraste minnesmärkena från den tidens
romanska 
byggnadskonst. Kyrkans inre är förhållandevis enkelt utan arkader
och förskönande bågkonstruktioner. Den är dessutom känd för sin goda akustik.
Klostret tillhör benediktinerorden och är ett av Tysklands rikaste med stora
landområden i närheten, hotell, turistiska anläggningar, olika
hantverksföretag m.m. Klostret ligger vid Laacher See, en dubbel
kratersjö, som är den största sjön i Rheinland-Pfalz. Uppstigande gaser i
strandkanterna tyder på fortsatt vulkanisk aktivitet.
Mayen (ca 19 100 inv.) var en viktig handelsplats redan under
romartiden och senare känd för sina krukmakerier, vars produkter såldes över
hela Mellaneuropa. Namnet anses vara av keltiskt ursprung med betydelsen orten
på slätten resp. på fältet. Mayen är känt sedan 1041 och fick
stadsrättigheter 1291. Det medeltida Mayen kunde trots sina
befästningsanläggningar intas 1689 av de franska trupperna och nästan helt
förstöras och brännas ned. En 8 till 12 m hög mur med flera runda och
halvrunda torn omslöt staden. Av stadsmuren finns stora delar bevarade liksom
också ett torn och den restaurerade försvarsgången, som sträcker sig upp
till borgen Genoveva. Under andra världskriget blev staden så kraftigt bombad,
att man först efter omröstning beslutade sig för att bygga upp den igen.
Stadsbilden präglas av Genovevaborgen med det 34 m höga Golotornet i
närheten av torget. Borgen byggdes 1280 och stod oskadd till 1689, då de
franska trupperna plundrade och brände i staden. Återuppbyggnaden påbörjades
1700, då borgen byggdes i den nya barocka stilen. Sedan staden besatts av de
franska revolutionstrupperna såldes borgen och delar av den användes som
stenbrott. 1830 påbörjades dock en återuppbyggnad av borganläggningen. 1902
utsattes den undre borggårdens ekonomibyggnader och vakttornet för en kraftig
brand. 1918 inköptes borgen av en privatperson, som lät bygga om den till den
nuvarande formen. 1938 övertogs hela borgen av staden. I borgen har numera
också Eifelmuseet sin hemvist.
Nordväst om staden står slottet Bürresheim, som tillsammans med borgen
Eltz är de enda anläggningarna i Eifel, som aldrig har erövrats eller
förstörts under 1600- och 1700-talens krig och som också överlevde den
franska revolutionens inverkan. Slottet byggdes under 1100-talet men såldes
till hälften till ärkebiskopen av Köln. Även ärkebiskopen av Trier insåg
att anläggningen var viktig och lyckades köpa den andra halvan. Under långa
tider rådde osämja mellan de familjer, som hade borgens delar som län. Först
1659 kunde man enas och endast en familj stod som ägare till borgen. Efter att
genom arv ha bytt ägare flera gånger kom slottet 1938 att övergå till den
preussiska Rhenprovinsen, som 1948 avlöstes av den statliga
slottsförvaltningen i Rheinland-Pfalz som ägare. 50 år senare övertogs det
av slottsförvaltningens efterföljarorganisation. Från början bestod
anläggningen av två från varandra skilda delar, som endast hade vakttornet
gemensamt. Först under 1400-talet fick slottet sin nuvarande gestaltning som en
sluten anläggning. Av de tidigare två delarna ligger Kölns del i ruiner,
medan Triers del har hållits i beboeligt tillstånd och kan besökas.
[Upp]
