Paderborn

Paderborn (ca 139 400 inv.) ligger vid övergången mellan två stora naturområden, (nordtyska låglandet och Mittelgebirge), som skiljer sig från varandra inte bara genom sin geografiska beskaffenhet, utan också som kultur- och bosättningsområden. Vid närmare betraktande kan man se ett terrängveck mitt igenom staden, som på så sätt delas av de båda naturområdena. Man brukar därför tala om "Unterstadt" och "Oberstadt" (på Paderborns högplatå). Motsatserna är stora mellan nord och syd i stadsområdet. Typiskt i söder är torrlagda dalgångar, i norr många källor och artesiska (med självtryck) brunnar. Flera av de små bäckarna samlar ihop sina flöden och rinner ut i floderna Pader (Tysklands kortaste flod) och Lippe. I söder är det öppna fältlandskapet förhärskande, avbrutet av bokskogar och torra dalgångar; i norr finner man omväxlande åker, äng, vatten och skog med många olika trädslag. I söder består bosättningsområdet av slutna byar, i norr av spridda gårdar med lundar och fruktträdgårdar.

I området runt Paderborn har man hittat fynd, som dateras till äldre stenåldern. Genom den germanska folkvandringen på 600-talet har området fått en historisk betydelse. Under 800-talet och framåt spelade de tyska kejsarna en stor roll för orten, som omkring år 1000 fick stadsrättigheter. Efter flera stadsbränder och återuppbyggnadsfaser fick Paderborn under 1000- och 1100-talen sin största utbredning under medeltiden. Först under 1800-talet växte staden ut över sin inneslutande mur. Från 1295 kan man visa, att staden var medlem i Hansan. Under början av 1500-talet hemsöktes staden av pest och storbränder. När reformationen gjorde sitt intåg i Paderborn, bestämdes vardagen av uppror och stridigheter. Under resten av århundradet tillhörde större delen av stadens innevånare den evangeliska tron, vilket bl.a. kan märkas på utsmyckningen av husen. Som exempel kan nämnas gaveln på Adam och Eva-huset. 1580 kallades Jesuitorden till staden för att åstadkomma en motreformation, vilket också lyckades efter flera år, sedan magistraten underkuvats med våld och borgmästaren avrättats. För staden betydde detta förlusten av alla rättigheter som man tidigare åtnjutit.

Under trettioåriga kriget belägrades, besattes och plundrades staden omväxlande av de båda sidornas härar. Det hela slutade med att den katolska sidan vann och överlevande protestanter förjagades från staden. Först 1802 kunde en ny protestantisk församling bildas. Ytterligare en nedgångsperiod i stadens historia inträffade under sjuårskriget 1756 - 63. 

Under andra världskriget blev framför allt gamla stan illa åtgången genom bombangrepp och vid krigets slut hade ca. 85 % av den historiska stadskärnan utplånats. 

Alltsedan medeltiden har staden varit bekant för två produkter: bröd och öl. Sammanbindande länk mellan dem är den goda tillgången till vatten, resp. tillgången till gott vatten. Här fanns tidigare minst 20 vattendrivna kvarnar, som malde säden, som man skördade på landet runt Paderborn. Genom byggandet av järnvägarna fick staden en ny betydelsefull industri, reparation av lok och vagnar. Efter första världskriget kom som en betydande industri tillverkningen av cement. Genom att en stor del av den bestående industrin nästan helt förstördes under andra världskrigets bombningar, fick man tänka i nya banor vid uppbyggnaden av den nya industrin. Till de klassiska företagen inom maskin- verktygs- och stålindustrin kom nu stora tillverkare inom möbelbranschen och livsmedelsindustrin. Under 70-talet tillkom elektro- och datorindustrin, och sedan universitetet grundats 1972 tillkom en rad forsknings- och utbildningscentra.

Många av stadens sevärdheter finns beskrivna under avsnittet Weserrenässans, men följande kan nämnas dessutom: den karolingiska kejsarborgen med ursprung från 700-talet. Här höll Karl den Store den första frankiska riksförsamlingen på saxisk mark. Av denna borg finns endast grundmurarna kvar. Bakom denna borg byggdes under 1000- och 1100-talen en ny borg, som man under 1970-talet byggde upp på nytt på de gamla fundamenten. Denna hyser nu ett museum. Bartholomeuskapellet, som invigdes 1017, räknas som den äldsta hallkyrkan norr om Alperna och tillhörde den senare borgen som kungens kapell. Kyrkan har en imponerande akustik. Imponerande är också domkyrkan, huvudsakligen från 1200-talet. Det är en treskeppig hallkyrka med två tvärhus och ett mäktigt romanskt torn. Senare om- och tillbyggnader har inte nämnvärt förändrat helhetsintrycket.

Adam och Eva-huset är Paderborns äldsta och vackraste korsvirkeshus byggt på 1500-talet. Vad man framför allt lägger märke till är de snidade figurerna och färgglada målerierna på fasaden. Huset restaurerades 1975 och härbärgerar sedan dess ett museum samt utställningsrum för stadens konstförening. 

www.paderborn.de 

[Upp]