Minden - Lübbecke
Regionen Minden - Lübbecke kan erbjuda ett
tilltalande landskap med idylliska orter och ett brett kulturellt utbud.
Landskapsbilden präglas av Weser- och Wiehengebirge (en
idealisk terräng för vandrare), skogar, myrar, åkrar, ängar och
parker och inte minst floden Weser
och Mittellandkanalen.
Här slutar Weserbergland och nordtyska låglandet tar vid. Speciellt
bekant är området för sina kvarnar (sammanlagt 43 st.),
som kan drivas med vatten, vind eller häst. Här finns också något så
originellt som Tysklands enda funktionsdugliga skeppskvarn.
En ytterligare naturens tillgång är jordens
krafter. Salthaltigt vatten och svavel, läkande källor och naturmyrar
tillsammans med ren luft har gett ett gott rykte åt denna "Westfalens
läkande trädgård". Mitt i detta harmoniska landskap ligger den
gamla staden Minden med sin mäktiga domkyrka och byggnader från både
preussisk klassicism och Weserrenässans.
I Minden korsas också Weser och Mittellandkanalen. Över hela området
ligger slott och herresäten rikligt fördelade.
Karta med vänligt tillstånd
av www.minden-luebbecke.de/
Till de mindre städerna i regionen hör den
över 1200 år gamla staden Lübbecke
(ca 25 700 inv.) belägen på
nordsidan av Wiehengebirge. Stadens läge gör, att det är nära till naturen,
där ett stort antal vandringsleder för genom skogar och myrar. Stadscentrum
präglas av gamla färgsprakande husfasader. Här finns också en mängd historiska byggnader som t.ex. gamla rådhuset, omnämnt redan 1460, men ombyggt efter en brand
1709. Tyvärr förstördes många gamla byggnader under 1900-talets mitt,
då en nybyggnadsvåg drog fram över staden.
Andreaskyrkan, vars ursprung går tillbaka till
1100-talet, uppfördes i romansk stil men genom ombyggnad 1350 förvandlades den
till en gotisk hallkyrka. Denna stilbrytning kan man se väl i kyrkans inre. Vid
en i början av 1960-talet genomförd restauration kunde rester av vägg- och
takmålningar (till en del från 1200-talet) friläggas.
Till kyrkans inredning hör en gotisk dopfunt, ett krucifix från omkring 1200,
orgelhusets framsida från 1628, som sedan utvidgades 1642.
På en utställningsyta av 1000 m² kan
man i en över 160 år gammal jäsnings- och lagerkällare uppleva, hur
öl bryggdes i mitten av 1800-talet och vilka tekniska förnyelser, som
har ägt rum sedan dess för att underlätta bryggarens arbete. Likaså
kan man få se ett komplett inrättat laboratorium, det historiska
tunnbinderiet, flaskpåfyllningsanläggningen mm.
 |
| Foto:
H. Nagel |
 |
| Foto: H. Nagel |
Naturskyddsområdet "Stora
torvmossen" har med sin djur- och växtvärld typisk för en högt
belägen myr och sin utbredning på över 550 ha en stor betydelse för
naturskyddet. Området är beläget mellan Wiehengebirge och
Mittellandkanalen och är ett skyddat livsrum för många utrotningshotade
arter. Vid de flesta tider på året är naturskyddsområdet värt ett
besök. Fyra väl skyltade vandringsleder med utsiktstorn och väderskydd
gör det fascinerande landskapet tillgängligt för besökarna.
www.luebbecke.de
I korsningen mellan floden Weser
och Mittellandkanalen
ligger staden Minden (ca
82 100 inv.). Stadens ursprung går
tillbaka till 798, då Karl den Store höll riksförsamling här, men man
har funnit rester efter långt äldre bebyggelse. En viktig händelse för
uppkomsten av staden var de rättigheter av olika slag, som man erhöll
977. Rättigheterna att uppbära tull, hålla marknad och prägla mynt
gjorde att staden fick betydande inkomster och kunde utvecklas till en
viktig handelsplats. Stadens geografiska läge liksom dess inträde i
Hansan var ytterligare viktiga ekonomiska utvecklingsfaktorer. Genom
Westfaliska freden 1648 kom området att överföras till kurfurstendömet
Brandenburg (sedan svenskarna, som erhållit staden, gjort en bytesaffär
mot Vorpommern), vilket innebar förutom en tidigare ekonomisk
också en politisk nedgång. Samhället kom nu att mera präglas av preussiska
militärer och tjänstemän. En påbörjad uppbyggnad av stadens
ekonomiska liv kom att avslutas genom sjuårskriget (1756-63). Även under
kriget mot Frankrike fick staden lida. Efter freden 1815 befästes Minden
återigen, vilket innebar att man under industrialiseringen inte kunde få
plats för nya industrier inom de trånga stadsgränserna. Städer i närheten
kunde på så sätt ta över många av de industrier, som annars skulle ha
hamnat här. Inte förrän 1873 upphävdes bestämmelsen om Minden som fästning
och i och med det kunde också stadens ekonomiska och industriella liv förändras.
1915/16 anslöts Minden till det europeiska nätet
av vattenleder och de moderna hamnarna anlades. Som den sydligaste av
weserhamnarna kan Minden ta emot större kustfartyg och utgör en direktförbindelse
med Skandinavien.
Bland sevärdheterna utgör Gamla stan ett måste. Här
finns ett stort antal vackra korsvirkeshus från 1500-talets andra hälft.
Nära förknippad med stadens historia är också dess domkyrka. Den
byggdes under flera hundra år och stod färdig på 1200-talet i den form
som man kan se den idag. Till det yttre verkar den stor och majestätisk
och detta intryck avtar inte, när man kommer in. Av stort värde är kyrkans
konstskatter: kors, relikskrin osv.
Minnen från den preussiska tiden
efter 1648, då Minden byggdes ut till en förvaltnings-, fästnings- och
garnisonsstad, kan man se i Preussenmuseet. Museet är beläget i en
tidigare kasern, en av de tidigaste representativa militära byggnaderna,
som fortfarande präglar Mindens stadsbild. Andra byggnader från den
preussiska epoken är bl.a. garnisonslasarettet, proviantmagasinet och
armébageriet. Byggnader i preussisk klassicistisk stil visar inflytande
av den kände byggmästaren Schinkel, som framför allt var verksam i
Berlin.
Sevärdheter med anknytning till
Weserrenässansen beskrivs där.
www.minden.de
Bad Oeynhausen (ca
48 300 inv.) ligger vid floden
Werres stränder, just där den rinner in i Weser.
Staden omges av Wiehengebirge och Ravensberger Hügelland, ett biologiskt
intressant område i söder. Att staden grundades just här berodde på
upptäckten av saltförekomster i marken omkring 1745. 100 år senare stötte
man vid borrningar efter nya saltförekomster på en källa med varmt vatten,
vilken man snabbt utnyttjade som hälsokälla. Denna döptes då av den
preussiske kungen till Bad Oeynhausen, ett namn som senare antogs av hela
staden.
1945 innebar ett avbräck för staden som kurort, då den
blev huvudkvarter för den brittiska Rhenarmén. En mängd byggnader togs i
beslag och innevånare evakuerades. Sedan staden frigetts 1954 kunde
kurverksamheten tas upp i full utsträckning igen. Här finns ett antal kända
kliniker, som specialiserat sig på olika sjukdomar. 
Genom kommunreformen 1973 utökades staden med ytterligare
sju kommuner, som tillförde den nya stadsbildningen ett flertal äldre
korsvirkesbyggnader, ett vattenslott (i Eidinghausen), fält och ängar, som
spelar en stor roll för erbjudandena om stadsnära rekreation. Förutom museigården finns också ett sagomuseum i
kurparken.
www.badoeynhausen.de
[Upp]
