Kretsen Gütersloh

Karta med vänlig tillåtelse av Kreis Gütersloh

Kretsen Gütersloh, bestående av 10 städer och 3 kommuner, ligger till större delen i den s.k. westfaliska bukten längs med floden Ems och i upplandet till Teutoburgerskogen, som också är kretsens högsta område. Just tack vare variationen i naturen har det här området mycket att erbjuda såväl vandrare som cyklister. För kulturintresserade finns både gammalt i form av borgar, kloster och kyrkor och nytt som t.ex. den moderna teatern i Gütersloh.

Borgholzhausen (ca 8 600 inv.) ligger med sin kärna i ett av Teutoburgerskogens pass, som väsentligt bidrog till att staden grundades på just den platsen. Arkeologiska fynd visar, att platsen var bebodd redan ca 1500 f. K. Närheten till borgen Ravensberg gjorde att platsen 1317 kom att kallas "Borgholthusen" samtidigt som den också betecknades som landsstad. Det rörde sig då om en stadsliknande bosättning med rätt att välja en föreståndare och bedriva vissa yrken, vilket var förbjudet på landet. 1719 upphöjdes Borgholzhausen - tillsammans med andra platser i regionen - till stad. Detta ledde till en ökad etablering av olika hantverks- och handelsföretag. Så blev under 1600- och 1700-talen spinnerier och väverier en viktig utkomstmöjlighet. På grund av konkurrens från maskinvävstolar efter 1820 gick verksamheten tillbaka i hela området. Under 1800-talet grundades flera fabriker, som tillverkade de speciella pepparkakor med honung (Lebkuchen), som har blivit typiska för staden. Även inom livsmedelsindustrin startades flera fabriker. Ända till slutet av andra världskriget var stadens ekonomiska utveckling koncentrerad till lantbruket. Även sådana som hade ett annat yrke, bedrev jordbruk och kreatursskötsel vid sidan av för att överleva. Idag finns förutom de äldre företagen också representanter för industrier inom metall-, förpacknings-, kemi- och maskinbranschen.

Borgen Ravensberg omtalas redan 1141, då den bevakade passet vid Holthusen, som Borgholzhausen då kallades. I dess centrum fanns det mäktiga försvarstornet, som dels erbjöd den bästa utsikten över landet, dels gällde för att vara fästningens centrum och dels fungerade som fängelse för grevens fångar. Borgens ingång låg högt och kunde endast nås med hjälp av stege. Borgen delades sedan in i förborg och huvudborg, där förborgen var platsen för några ekonomibyggnader. I huvudborgen fanns grevens bostad, kapellet, ytterligare ekonomibyggnader samt den 100 m djupa borgbrunnen. Fram till 1346 spelade borgen en stor roll i området. Sedan den förstördes efter ett angrepp 1673, förföll den allt mera. Först under 1830-talet lyckades det att förhindra ytterligare förfall, ett arbete som alltjämt pågår.  

I stadens hembygdsmuseum visas uteslutande fynd från orten. Museet har en av världens största samlingar av jätteammoniter, som förekom för ca 240 miljoner år sedan. Från senare tid är bronsåldern representerad med urnfynd. 

Foton med vänlig tillåtelse av Fotostudio Varias

Harsewinkel (ca 24 000 inv.) finns omnämnt 1090, men arkeologiska fynd visar, att platsen var bebodd under bronsåldern. Den viktigaste händelsen under medeltiden i området runt Harsewinkel var grundandet av klostret Marienfeld. Klostret lyckades snabbt att till sina från början erhållna egendomar också lägga andra, så att vid slutet av den sena medeltiden nästan alla gårdar inom den nuvarande staden tillhörde klostret. Också det andliga livet i området bestämdes av klostret och dess munkar, som tjänstgjorde som själasörjare. Inte förrän 1770 kunde innevånarna frigöra sig från klostrets överhöghet, men då mot en årligen betalad lösesumma. Året 1803 medförde två omvälvande händelser för Harsewinkel: områdesförändringar medförde att den evangeliske kungen i Preussen blev ny styresman över den katolska orten och klostrets verksamhet upphörde genom sekulariseringen samtidigt som staten övertog klostrets egendomar. Mellan 1806 och 1814 hörde orten till det av Napoleon grundade Storhertigdömet Berg för att sedan åter införlivas med Preussen. 1800-talets brist på kommunikationer liksom nedgången i handeln med garn och beredningen av lin och hampa under seklets första hälft ledde till en lång ekonomisk stagnation, vilket i sin tur medförde en ökad utflyttning till närbelägna industriorter eller emigration. En förbättring skedde, sedan man fått bättre vägförbindelser med Warendorf och Gütersloh samt 1900 en anslutning till järnvägsnätet. Någon egentlig industriell utveckling skedde inte under 1800-talet. Denna började först 1919 med en firma, som tillverkade lantbruksmaskiner. Utvecklingen fortsatte efter andra världskriget, då befolkningen ökade kraftigt genom invandring av flyktingar. En ny flyktingström kom under 1980-talets slut, då många invandrade från de nya staterna inom tidigare Sovjetunionen. 

Under århundraden präglade cistercienserklostret Marienfeld det världsliga och andliga livet för innevånarna i Harsewinkel. Genom sekularisationen 1803 upphörde denna bindning till klostret och för befolkningen innebar det ett uppbrott in i modern tid. Det 1185 grundade klostret var fram till dess upplösning 1803 ett av de mest betydande klostren i Westfalen med ett inflytande, som var märkbart på stora områden. Ett tecken på munkarnas byggnadskonst är den senromanska klosterkyrkan, vars arkitektur har påverkat andra betydande kyrkobyggnader i Westfalen och Östersjöområdet. Kyrkans inre präglas av den barocka inredningen med högaltare, predikstol och orgelfront, som täcker hela västra väggen. Klostret används sedan 2004 av medlemmar av benediktinerorden. 

Harsewinkel är en av de många städer i Tyskland, som har ett motorcykelmuseum. Här kan man se ca 180 exponat från tiden 1900 - 1960. Förutom motorcyklarna finns också gamla skotrar och nyttomaskiner utställda. Den tekniska samlingen, som är i privat ägo, kompletteras med en utställning av ca 700 historiska dockor. Under veckan före pingst äger de traditionella veteranfärderna rum med ungefär 120 motorcyklar, varav de flesta har restaurerats av sina ägare.

Stadens industri domineras av maskin- och verktygstillverkning liksom annan metallproduktion i mindre och mellanstora företag. Flera av företagen är underleverantörer till biltillverkare och företag inom rymdfartstekniken. Ytterligare en stor del av näringslivet intar firmor med produktion av olika köttvaror, speciellt korv. 

Inom musiken har staden ett gott rykte både vad gäller kyrkomusik och jazz. Den härliga akustiken i klosterkyrkan gör att den gamla orgelns vackra klang framträder helt och fullt. (Ofta återfinner man i kyrkor i mindre städer och orter yngre, mycket välutbildade organister, som sätter en ära i att få presentera sitt instrument så, att orgelns alla variationsmöjligheter tas till vara.) Stadens jazzklubb genomför alltsomoftast konserter med både tyska och internationella storheter inom jazzmusiken.

 www.harsewinkel.de 

Staden Gütersloh (ca 96 400 inv.) är en relativt ung stad (1825), även om den är känd sedan 1184 genom en biskoplig urkund. Det var under lång tid ganska tyst om den lilla byn, som låg på den plats, som nu kallas gamla kyrkplatsen. Härifrån utvecklades Gütersloh sedan mitten av 1800-talet till en blomstrande stad, som präglades av företagaranda. Redan 1835 grundades en av de firmor, som skulle bli känd över hela världen, Bertelsmann - verksam inom radio, TV, böcker, tidskrifter - , 1907 flyttade Miele till Gütersloh - tillverkare av allehanda elektrisk utrustning för hemmet som t.ex. tvätt- och diskmaskiner, spisar, kylskåp etc.

Bilder Stadt Gütersloh

Rietberg (ca 28 800 inv.) var från början ingen ort utan en borg, som redan på 1000-talet kan ha varit en gränsborg mot Paderborn. Denna borg utgjorde början till en fortsatt bosättning, då köpmän och hantverkare sökte skydd här. Senare följde en planerad anläggning av en befäst stad, som gjorde sig självständig och 1237 förklarade sig som eget territorium. Rietberg blev alltså landshuvudstad i ett mycket litet, fritt område med samma namn. Som sådant bestod det fram till 1807. Stadens läge gjorde en stadsmur överflödig, då den skyddades av floden Ems samt en vattengrav och en jordvall med palissader. Fortfarande finns den k-märkta slutna grundritningen av den historiska stadskärnan kvar och delar in staden i fyra ungefär lika stora delar.

Den historiska stadskärnan präglas av stadens historiska förflutna med kärleksfullt restaurerade korsvirkeshus. Medelpunkt och symbol för staden är rådhuset, byggt 1805. I sin pittoreska stil räknas det som ett av Westfalens vackraste rådhus. 

Unik för Tyskland är den bibelby, som den evangeliska församlingen har byggt upp. I form av ett friluftsmuseum vill man visa, hur vardagslivet gestaltade sig vid tiden för bibelns tillkommelse. 

www.rietberg.de/ 

Dubbelstaden Rheda-Wiedenbrück (ca 47 300 inv.) ligger i den westfaliska bukten ungefär 3 mil söder om Teutoburgerskogen. De tidigare självständiga städerna delas från varandra av motorvägen, som ligger nästan exakt på den tidigare gränsen. Genom staden flyter också floden Ems. Av städerna är Wiedenbrück äldre och en första kyrka förmodas ha stått där redan 785. Utgrävningar belägger en basilika senast 900. Rheda omtalas först 1085. De båda orterna hade olika herrar, nämligen stiftet Osnabrück resp. furstarna av Rheda. Tidigt gav kejsaren biskopen av Osnabrück olika rättigheter för Wiedenbrück, vilket bidrog till att stiftet kunde utvecklas till en territorialstat. 1462 fick Wiedenbrück sin första stadsförfattning. Genom en förlikning mellan de båda städerna 1565 kunde för första gången en gräns mellan dem fastläggas. Under trettioåriga kriget besattes staden både av danskar och svenskar, varvid de senare 1647 raserade fästningen. 1807 tillföll staden kungariket Westfalen och 1815 Preussen. 1970 skedde en sammanslutning mellan de båda städerna och andra kommuner. 

Sevärdheter i Rheda:

Gamla stan i Rheda är en intakt och utomordentligt väl bibehållen samling små hantverkarhus, där bebyggelsen präglas av de svart-vita korsvirkeshusen. Husen dokumenterar stadens växlingsrika historia från residensstad och fram till nu och charmen utgörs av de många byggnadsstilarna. Några av husen faller mera i ögonen än andra. Till dessa hör gästgiveriet Neuhaus, uppfört 1716. Den uppseendeväckande fasadutsmyckningen av det sedan 1588 calvinistiskt präglade Rheda motsvarar mera byggsättet i det katolska Wiedenbrück. På "Grosser Wall" kan man på ett av hörnen se ett av stadens äldsta korsvirkeshus byggt 1550. De flesta husen med gavlarna mot gatan uppvisar beskedligt gestaltade fasader utan bildutsmyckningar, som inskrifter övervägande bibelord, mycket litet på latin eller dialekt, oftast bara årtal och uppgift om byggherre. Till de beskedliga husen hör utan tvekan det enrumshus från 1600-talet, vilket man finner i närheten av den gamla stadsgraven. 

Slottet i Rheda är ett idylliskt beläget vattenslott, som fortfarande bebos av den furstliga familjen. Slottet är känt sedan 1170 och förenar i sig flera olika byggnadsstilar: ett kapelltorn från 1200-talet, en renässansflygel med svalgång och en barockflygel. I det furstliga stallet finns ett vagnmuseum och en samling leksaker och dräkter.

Sevärdheter i Wiedenbrück:

Wiedenbrücks innerstad behärskas till stor del av korsvirkesbyggnader, som även nu ger en aning om, vem som lät bygga huset. Ofta bodde här sådana bönder, som byggde huset, för att kunna härbärgera såväl folk som fä och skördar. Dessa hus kallas för "Ackerbürgerhäuser" och utgör en stor del av stadens korsvirkesbyggnader. Ett typiskt kännetecken på dessa hus är den rundbågade ingångsporten, som tillåter infart med en lastad vagn. Utsmyckningen av denna port var viktig för byggherren och på talrika hus är därför porten ett praktfullt gestaltat blickfång. I närheten av porten finns också många värdefulla uppgifter om huset, som t.ex. byggår, ägare, kännetecken för byggherren etc. Därför är det lätt att konstatera, att flera av de fortfarande existerande husen är över 400 år gamla och således stammar från renässanstiden. Det äldsta bostadshuset finns på Lange Strasse och är från 1468. Ofta är husen försedda med utsmyckningar i form av rankor, band, rosetter och figurer. Ofta förekommer också bibelspråk, önskan om välsignelse mm. Dessa texter kan vara skrivna på lågtysk dialekt men också på latin. 

I Wiedenbrück finns två kyrkor av äldre datum: de katolska S:t Aegidiuskyrkan och S:t Marien. 

Ursprunget till S:t Aegidiuskyrkan anses vara en liten missionskyrka från tiden omkring 785. Denna låg vid en övergång av Ems och härifrån missionerades över hela övre Emslandet. Då kyrkan renoverades 1970 kunde man visa på flera tidigare föregångare till dagens kyrka. Från 800-talet fanns rester efter en treskeppig basilika med ett tvärhus i öster. En likartad ersättning till den tidigare konstaterades från 1000- / 1100-talet. Under 1200-talet förekom två byggfaser, varvid under den senare tvärhuset och koret ersattes. Långhuset byggdes nytt 1502. Under trettioåriga kriget besköts och skadades kyrkan men reparerades 1651. Tornet revs 1848 och ersattes med det nuvarande försett med en barockkupol. 2006 skedde en omfattande inre renovering, som har fått både ris och ros på grund av den moderna gestaltningen. Bland kyrkans sevärdheter finns bl.a. ett sakramentsskrin (tidigt 1500-tal), altaret (1642), predikstolen (1617), Madonnabild (sengotisk).

S:t Marienkyrkan hör till församlingen S:t Aegidius men handhas av franciskanermunkarna i det anslutna klostret. På grund härav kallas kyrkan också Franciskanerkyrkan. Den nuvarande kyrkan byggdes 1470 på resterna av en tidigare romansk kyrka från 1100-talet. I början av 1600-talet användes den av jesuiterna men överlämnades 1644 till franciskanerna. 1740 skedde en tillbyggnad av biktkapellet och sakristian. Kyrkan renoverades både in- och utvändigt 2008-10. Kyrkan byggdes i sengotisk stil som liten treskeppig hallkyrka. Med måtten 19 x 13 m är den relativt liten och bredare än den är lång. Till kyrkans dyrbarheter räknas en Mariabild snidad i trä från ca 1500, ett Mariaaltare uppfört av jesuiterna 1628 och ett Annaaltare från 1645 efter franciskanermunkarna.

Det historiska rådhuset byggdes 1619 och byggdes i stor utsträckning om 1790. Vid denna tid tillkom framför allt fasaden mot torget och en tidigare pergola byggdes in i huset. Fasaden mot kyrkan försågs med ett s.k. "Neidkopf", ett grimaserande huvud, som skulle skydda mot olycka. Över ingångsdörren ses både furstebiskopens vapen och stadsvapnet.

[Upp]