Bielefeld

Bielefeld (ca 330 000 inv.) grundades 1214 och kärnan utgjordes av en korsning mellan gamla handelsvägar i närheten av ett pass genom Teutoburger Wald. Som många andra städer grundade under medeltiden tillkom Bielefeld för att säkra furstarnas makt både strategiskt och ekonomiskt. Många köpmän från trakten runt omkring utnyttjade den nya friheten i staden och kom på så sätt att bestämma Bielefelds utveckling sedan 1200-talet.

Staden var i enlighet med medeltida fordringar omgiven av murar, vallar och vattengravar och blev på så sätt isolerad från omlandet. Som ett skydd för staden byggdes därför under 1240-talet borgen Sparrenburg, som dessutom tjänade som förvaltningscentrum. Den dåtida borgen skiljde sig markant från dagens, då den bestod av en 45 x 85 m kvadratisk anläggning. De idag synliga fästningsanläggningarna tillkom i mitten av 1500-talet, eftersom den gamla borgen inte längre kunde stå emot beskjutning med kanoner. Borgen klarade sig genom de följande krigen men under 1700-talet började den att förfalla. 1800-talets "ruinromantik" gjorde att staden Bielefeld köpte in borgen från den preussiska staten och lät restaurera den, så att den ser ut som idag.

I samband med att borgen byggdes på 1200-talet uppstod utanför murarna en ny stad, vars befolkning till största delen bestod av hantverkare. Ända in på 1500-talet var de båda städerna oberoende av varandra och först 1520 förenades de till en enda stad. Bielefeld tillhörde Hansan sedan 1400-talet, även om staden inte hade någon tongivande ställning inom förbundet. Under 1600-talet började den näringsgren breda ut sig, som skulle bli av stor betydelse för staden. Produktionen av garn och linneväv hade sin tyngdpunkt i trakterna runt Bielefeld och staden lade nu beslag på handeln med dessa varor på bekostnad av andra städer i närheten. I och med konkurrensen från billigare framställda bomullsprodukter råkade staden och dess hantverkare in i en ekonomisk kris efter 1830, något som förvärrades under 1840-talet för att sedan kulminera i 1848-års revolution.

Genom att staden fick anslutning till järnvägsnätet 1847 kunde man nu satsa mera på massproduktion inom den konkurrensutsatta textilindustrin, samtidigt som man enkelt kunde transportera de råvaror, som behövdes för produktionen. Stora fabriker byggdes och de tidigare vävarna anställdes. Inom kort hade man nått ställningen som Europas ledande inom branschen. Som en följd av framgångarna inom textilindustrin fick också de metallbearbetande fabrikerna ett uppsving genom att man beslöt att lokalt tillverka de maskiner, som textilfabrikerna behövde, i stället för att importera dem. Många av de fabriker som grundades vid denna tid, är fortfarande i bruk (t.ex. Dürkopp-Adler, som producerar industrisymaskiner).

Inom näringslivssektorn startades ett företag, som idag hör till ett av de mest bekanta i världen inom sin sektor. Apotekaren Dr. Oetker utvecklade det bakpulver han sålde i sitt apotek och tillhandahöll det i förbrukarvänliga förpackningar. Detta utgjorde grunden för den följande utvecklingen av företaget.

Genom inkorporering av omkringliggande kommuner växte staden snabbt 1930 och fick för första gången över 100 000 innevånare. Under andra världskriget ställdes produktionen om till att omfatta sådana produkter, som rustningsindustrin fordrade. Till att utföra arbetet i fabrikerna hämtades krigsfångar, framför allt från länder i öst. Under senare delen av kriget utsattes staden för kraftiga luftangrepp, som förstörde stora delar av gamla stan. I april 1945 intogs staden av amerikanska styrkor utan något motstånd. 

Under efterkrigsperioden byggdes industrin snabbt upp igen, däremot inte textilindustrin, som snabbt förlorade i betydelse. Som ny viktig sektor tillkom servicenäringen. 

Bland stadens sevärdheter finns flera kyrkor: Neustädter Marienkirche, som konsthistoriskt är Bielefelds mest betydande byggnad, en gotisk hallkyrka med ett värdefullt altare med 13 bilder daterade 1400. Denna kyrka var utgångspunkt för reformationen i Bielefeld 1553. Altstädter Nicolai-Kirche, äldsta stadskyrkan från 1340. St. Jodokus-Kirche, ursprungligen en kyrka från 1511 som tillhörde ett franciskanerkloster. Dess förnämsta dyrgrip är den "svarta madonnan" från 1220.

Vid gamla torget finns ett flertal patricierhus från 1500-talet med de typiska sengotiska trappgavlarna. 

Bilder: www.bielefeld-marketing.de 

[Upp]