Den historiska början till staden Recklinghausen (ca 125 100 inv.) ligger vid tiden för Karl den Store, även om talrika fynd visar, att platsen var bebodd långt tidigare. Vissa namn inom området tyder också på att platsen var bebodd av de gamla germanerna. Som på många andra platser började ortsbildningen med en kungsgård, där den nuvarande Petruskyrkan ligger. Gården omgavs av ett enkelt staket och en vattengrav. Under 1900-talet har man kunnat hitta rester av denna befästningsanläggning och därigenom bestämma det ungefärliga läget. I skydd av denna kungsgård utvecklades sedan en liten bosättning, till övervägande delen bebodd av köpmän och hantverkare. Av denna bosättning utvecklades sedan till slutet av 1100-talet en liten "stad", som var ett handelscentrum på den tiden. Anledningen till denna uppblomstring var de handels- och härvägar, som korsades här. 1236 hade utvecklingen gått så långt, att Recklinghausen kunde få stadsrättigheter.
1247 drabbades staden av en
brand, som förstörde de flesta äldre byggnaderna. Den tidigare Petruskyrkan
ersattes med en ny kyrka i senromansk stil, vilken efter en ny brand 1500
byggdes ut med gotiska element. Efter 1500 tillkom också det höga och spetsiga
tornet, varifrån stadens väktare kunde övervaka säkerheten. En vacker del av
kyrkan är den romanska sydportalen, som tillkom omkr. 1250. Den var
ursprungligen bemålad och hör till de vackraste romanska portalerna i
Westfalen.
Omkring 1316 anslöt sig Recklinghausen till Hansan. Staden var en medelpunkt för handeln mellan floderna Emscher och Lippe, men då produktionen i staden var liten, saknades förutsättningar för att den skulle bli en betydande handelsstad även om den låg gynnsamt till trafikmässigt sett. Följaktligen förblev Recklinghausen en hansestad av lägre rang. Trots detta hade man en livlig handel med städer både i Rhenlandet och utefter kusten och i Flandern, England och Baltikum. När Hansan i mitten av 1300-talet förvandlades från en sammanslutning av köpmän till en sammanslutning av städer, minskades Recklinghausens betydelse som hansestad.
Sedan den tidigare enkla
befästningsanläggningen raserats, byggdes en ny, som stod färdig 1365. Denna
bestod av vall, dubbla vattengravar och en stadsmur med 17 torn och fem
stadsportar. Av denna mur finns idag ca. 200 m kvar.
Recklinghausens ekonomiska blomstring mellan 1300 och 1500 bidrog också till grundandet av kloster i staden. De första klosterbyggnaderna uppfördes för från Holland invandrade kvinnor tillhörande en orden kallad Beginer. Denna skiljde sig helt från andra ordnar och fanns bara under drygt 200 år, för att sedan efterträdas av nunnor från Augustinerorden. Under medeltiden fanns inga kloster för män; först 1676 slog sig franciskanermunkar ned i staden, sedan de under trettioåriga kriget fördrivits från sitt kloster i Hessen.
Under 1300- och 1400-talen präglades stadens historia av talrika fejder, då framför allt adelsmännen von Strünkede (Herne) överföll staden och dess innevånare för att bl.a. tilltvinga sig rättigheterna till jakt och fiske i området. Detta pågick ända fram till slutet av 1500-talet, då rovriddarnas tid var förbi. Recklinghausen var fram till industrialiseringen i slutet av 1800-talet en typiskt lantlig stad, där de flesta innevånarna bedrev lantbruk och utövade något hantverk som bisyssla. Störst betydelse hade textilframställningen och då framför allt tillverkningen av kläde, som utgjorde en stor exportvara.
Av de oroligheter, som uppstod genom Martin Luthers läror, märktes till en början inte mycket i Recklinghausen. Först efter 1550 kom reformationen till staden, då framför allt de lägre klasserna sympatiserade med de nya lärorna på grund av bl.a. prästerskapets leverne. Antalet protestanter ökade också genom tillskott från Frankrike och Holland, varifrån många tvingades fly på grund av sin tro. Motsättningarna ledde så småningom fram till det s.k. Kölnkriget (1583/84), vars yttersta orsak egentligen var, att den unge ärkebiskopen av Köln förälskade sig och ville gifta sig. Härvid övergick han till den calvinistiska läran utan att lämna sitt ämbete som ärkebiskop. Detta var helt oacceptabelt för den katolska kyrkan, eftersom man då riskerade att förlora röstövervikten i det kollegium, som valde kejsaren. (Av sju representanter, som valde, var tre redan protestanter.) Ärkebiskopen och hans trupper tog sin tillflykt till Recklinghausen, varifrån de sedan förjagades av katolska trupper. Motreformationen hade därigenom vunnit en avgörande seger och stadens innevånare fick dyrt betala, att de tillåtit ärkebiskopen att vistas i staden. Under de följande åren förekom det vid ett flertal tillfällen, att trupper från de båda sidorna slog sig ned i Westfalen, varvid innevånarna var tvungna att härbärgera dem. Detta fortsatte även under trettioåriga kriget, då bl.a. svenska trupper 1633 tågade in i staden. Inte ens fredsslutet 1648 åstadkom den efterlängtade freden, eftersom man fortfarande var tvungen att hysa två kompanier svenskar och bidra till deras uppehälle.
Många tyska städer upplevde
under tiden efter trettioåriga kriget ett uppsving, som yttrade sig i
praktfulla barockbyggnader. På grund av ekonomiska svårigheter genom de många
krigen hade Recklinghausen inga möjligheter att ekonomiskt återhämta sig
eller blomma upp igen. Trots detta finns det några byggnadsverk, som uppvisar
den då härskande barocka byggnadsstilen. Petruskyrkan fick ett förändrat
torn, den lilla Franciskanerkyrkan byggdes liksom gården Engelsburg. Det finns
dessutom i gamla stan några borgerliga barockhus.
Under slutet av 1600-talet och 1700-talet följde ytterligare krig, där staden var involverad och där varje krig medförde nya svårigheter för staden och utgifter för de inkvarterade trupperna. Början av 1800-talet förde med sig en rad vittgående förändringar. Sedan de europeiska staterna misslyckats med att kväva den franska revolutionen, kände sig de tyska staterna längs utmed Rhen hotade av Frankrike. Man beslöt därför att överföra delar av regeringsapparaten i Köln till Recklinghausen. 1801 lyckades det franska militära genombrottet och områden väster om Rhen måste avträdas till Frankrike. I samband härmed infördes det franska lagverket, vilket innebar stora förändringar, eftersom det byggde på likhet inför lagen. För protestanter medförde det, att de åter kunde bosätta sig i Recklinghausen. Efter Frankrikes förlust i kriget mot först Ryssland och senare mot andra europeiska stater måste de dra sig tillbaka till de gamla gränserna och Recklinghausen kom efter beslut vid Wienkongressen att bli en del av det preussiska riket.
Recklinghausen hade hitintills
levat ett stilla lantliv och hade till en början svårt att anpassa sig till de
mera driftiga preussarna. Från mitten av 1800-talet börjar emellertid
samhället att förändras genom bättre transporter och förbättringar i
infrastrukturen. Det dröjde dock till 1869 innan den industriella tidsåldern
fick fotfäste i staden och som i många andra städer i området, var det
kolbrytningen, som utgjorde starten. Följden blev, att stadens befolkning
ökade kraftigt, framför allt genom invandring österifrån.
Tiden direkt efter första världskriget präglades i Tyskland av politiska oroligheter, som också innebar drabbningar mellan radikala vänsteranhängare och armé och polis. Detta var i Recklinghausen inte så utpräglat som i det övriga Ruhrområdet även om det också här kom till stridigheter.
Nästa kris inträffade i januari 1923, då franska trupper marscherade in för att ta Ruhrområdet som pant, eftersom Tyskland hade släpat efter med sina i freden ålagda reparationsleveranser till Frankrike. Den franska inmarschen möttes av befolkningen med passivt motstånd och stadens tjänstemän fick fullmakt att utföra de franska order, som ålades dem. Staden utsågs till medelpunkt i det norra Ruhrområdet och blev den väsentliga inkvarteringsplatsen för franska trupper, militära myndigheter och staben. Genom diverse mindre väl genomtänkta franska dekret försämrades förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning, vilket så småningom också resulterade i direkta aktioner riktade mot de franska trupperna. Stadens ekonomiska läge var mycket utsatt, inte minst sedan fransmännen överfallit och rånat banker och penninginstitut. Den allmänna inflationen gjorde sedan, att det i staden uppstod kravaller och plundringar, då många hade blivit så fattiga, att de inte kunde köpa sig mat för dagen för de pengar man tjänade. Mest utsatta var framför allt pensionärer med sina små månatliga ersättningar. Centralregeringens försök att bemästra situationen genom att trycka mera sedlar i större valörer, förvärrade bara inflationen. Snart nog såg sig olika städer tvungna att trycka sitt eget betalningsmedel, s.k. nödpengar. På regeringsnivå tog man initiativ till förhandlingar med Frankrike, vilket ledde till att fransmännen kunde dra tillbaka sina trupper, vilket för Recklinghausens del skedde i juli 1925.
De följande åren förlöpte tämligen lugnt och ekonomin kunde återhämta sig fram till 1929, då den ekonomiska världskrisen satte in. Recklinghausen var i början av 30-talet en betydande medelstor stad med ca 88 000 innevånare, där kolbrytningen var den förnämsta inkomstkällan för befolkningen. När antalet arbetslösa ökade, förändrades också samhällets politiska sammansättning genom att de båda ytterlighetspartierna, nationalsocialisterna och kommunisterna, fick flera väljare. Som ett block mitt emellan dessa båda stod centrumpartiet fram till 1933. Själva maktövertagandet 1933 fick inte något speciellt genomslag bland befolkningen och inte förrän vid riksdagsvalen 1934 uppnådde nationalsocialisterna ett resultat, som var bättre än centrumpartiets. Vid kommunalvalen en vecka senare gick partiet mot en jordskredsseger, då man från att ha haft en representant, nu blev starkaste parti. De härefter över hela landet inträdande aktionerna mot judar, ägde också rum i Recklinghausen. Under natten till den 10 november 1938, då synagogor över hela Tyskland stacks i brand, försökte man också här att följa givna order. Dock lyckades man dåligt, även om brandchefen själv skall ha hjälp till med träull och bensin. Inte heller lyckades man med traktorer dra ned tornet. Först påföljande morgon kunde man med hjälp av en sprängtrupp från en kolgruva tillfoga synagogan omfattande skador.
Under de första månaderna år 1945 utfördes bombangrepp mot staden för att förbereda den förestående allierade frammarschen. Under de sista dagarna i mars passerade retirerande tyska soldater staden på sin väg österut och redan 1 april kunde amerikanska styrkor inta staden utan kamp. Vid den tiden hade stadens ledande nazister redan flytt, sedan de uppmanat befolkningen att kämpa vidare för en slutseger, som inte någon sedan lång tid tillbaka hade trott på.
I oktober 1946 hålls de första kommunala valen efter kriget, varvid CDU erhåller flest röster. Efter en uppbyggnadsfas av ekonomin under 40- och 50-talen kommer liksom i Ruhrområdet i övrigt en period under 60-talet, då kolgruvorna läggs ned och man tvingas ändra industristrukturen. Som i området i övrigt satsas på ny teknik i mindre och mellanstora företag.
Trots att många äldre byggnader
förstördes under kriget och dessförinnan genom bränder, finns fortfarande
några sevärda kvar. Till dessa hör Gastkirche, stadens minsta katolska kyrka
från 1366, vars ursprung är ett fattighus. I anslutning till kyrkan finns ett
gästhem för ortens hemlösa. Den lilla kyrkan har tre vackra altare.
Stadens vackraste och mest
betydande profana byggnad är Engelsburg, som byggdes 1701 med förebild från
adelsgårdarna i Münster. Byggnaden hyser nu ett hotell. Senare användes en
del av den omgivande parken till att komplettera med ett seniorboende.
Till sevärdheterna hör också
Ikonmuseet med kyrklig konst från den ortodoxa kyrkan. Det öppnades 1956 och
är det mest betydande museet utanför de ortodoxa länderna. I museet finns
över 600 utställningsföremål i form av ikoner, miniatyrer, trä- och
metallarbeten från Ryssland, Grekland och andra balkanländer. Man får här en
omfattande överblick över ikonmåleriets stilistiska utveckling. Den koptiska
avdelningen dokumenterar övergången från den hedniska senantiken till tidig
kristendom i Egypten.
[Upp]
