Gelsenkirchen

Gelsenkirchen (ca 275 000 inv.) är historiskt känd sedan 1150, men spelade inte någon större roll förrän industrialiseringen påbörjades under 1800-talet. I början av århundradet var området tämligen glest befolkat och hade till största delen bondebefolkning. I och med att järnvägarna började byggas och man hittade kolfyndigheter, började också den tunga industrin att slå sig ned i området. Följden blev, att befolkningen ökade explosionsartat, från 6 000 omkr. 1800 till 138 000 år 1903. Till detta bidrog också flera inkorporeringar av närliggande orter. Stadsrättigheter fick man 1875. Många av de inflyttade kom under tiden fram till första världskriget från de östliga områdena av det tyska riket. En likartad arbetskraftsinvandring ägde rum under återuppbyggnadsperioden efter andra världskriget, då stora mängder arbetare från Sydeuropa och Turkiet fick anställning inom industrin. På så sätt växte fram en stad, som tidvis hade uppemot 400 000 innevånare.

Gelsenkirchens nuvarande geografiska utbredningsområde går tillbaka till 1928, då en sammanläggning med bl.a. staden Buer företogs. Under många årtionden var kol och stål stadens förnämsta inkomstkälla, men också anledningen till den kraftiga förstörelsen under kriget. Under 1920-talet hade arbetet inom kolindustrin rationaliserats kraftigt och många blev arbetslösa. Under 30-talet sattes den militära upprustningen igång och staden blev ett centrum för krigsindustrin, vilket gjorde den till ett av förstahandsmålen för de allierade bombningarna, som syftade till att störa produktionen av krigsmateriel. Vid krigsslutet 1945 hade ca. 3/4 av alla våningar och offentliga byggnader förstörts.

Även om kolbrytningen och den tunga industrin spelade en stor roll under efterkrigstiden, visade kolkrisen i slutet av 50-talet, att det var dags att satsa på nya teknologier. Till dessa hör bl.a. solenergin, som i en tidigare gruva har byggt upp Europas största fabrik för solceller.

Trots att Gelsenkirchen är en ung stad finns ändå byggnadsminnen från tidigare århundraden. Hit hör t.ex. slotten Horst och Berge samt borgen Lüttinghof. Slottet Horst gäller för att idag vara en enastående renässansbyggnad i Nordvästtyskland och byggdes under 1500-talets andra hälft med ytterst praktfull inredning. Trots kraftiga insatser kunde man inte hejda slott8örfall under århundradenas gång och sedan staden köpt slottet 1988 kunde man börja restaurera det för att det skulle kunna tas i bruk 1999.

Slottet Berge omtalas första gången 1264 som en betydligt enklare byggnad men sedan moderniserad omkring 1700, då senbarocken övergår i klassicism. Sitt nutida utseende fick slottet vid en tillbyggnad 1785. 1924 inköptes det av staden Buer och utvecklades sedan tillsammans med parken och den intilliggande sjön till ett omtyckt utflyktsmål i det omgivande industrilandskapet. För tillfället undergår slottet en omfattande restauration.

Lüttinghof (mellan Polsum och Hassel) är Gelsenkirchens äldsta byggnadsminnesmärke. Det påbörjades under tidigt 1300-tal på initiativ av Kölns ärkebiskop, som därigenom ville säkra sitt territorium runtomkring. Det gavs sedan som län till olika familjer för att slutligen köpas in av staden Gelsenkirchen 1976. Byggnadens konsthistoriska värde beror i stort på att anläggningen har bibehållit sin medeltida siluett. Inte heller de förändringar, som vidtogs i slutet av 1600-talet för att förbättra bostadskvaliteten och ge byggnaden ett mera representativt yttre, inverkade på den. En restauration omkr. 1990 visar upp borgen i sin gamla prakt.

Foton från Stadt Gelsenkirchen

[Upp]