Bonn

Att Bonn (ca 312 300 inv.) är en mycket gammal stad bevisas av de många fynd som gjorts från romartiden och denna tid var också en av de viktigaste perioderna i stadens utveckling. Den andra infaller efter andra världskriget, då Bonn utses till huvudstad i den nybildade Förbundsrepubliken.

Bosättningen Bonn anses vara anlagd omkring år 30 f. K. vid en flodövergång av ubierna, en germansk stam, som ursprungligen bodde på Rhens högra sida och som var en av de första stammarna, som drev handel med romarna. Detta samröre med ockupanterna gjorde att ubierna förföljdes av andra germanska stammar, varvid romarna fann för gott att låta dem bosätta sig på den vänstra stranden för att på så vis vara bättre skyddade. Men även långt före detta har man kunnat finna belägg för en befäst bosättning på Venusberg, ett höjdområde i Bonns södra delar. Namnet Bonn anses vara av keltiskt ursprung, däremot är betydelsen inte bekant. När romarna utsträckte sitt rike till Rhen, övertog de samtidigt det gamla namnet. Omkring år 11 f. K. lät den romerske fältherren Drusus bygga en bro över Rhen för att kunna fortsätta sitt fälttåg norrut. Offensiven i Teutoburger Wald slog fel och romarna drog sig tillbaka och förlades bl.a. i ett område i norra Bonn, vilket gjordes om till en fästning. Söder om denna utvecklades det "civila" Bonn och dessa båda områden utgjorde de första ansatserna till den nuvarande stadsbildningen.

Sedan romarna hade dragit sig tillbaka från området, ersattes de av frankerna, som också slog sig ned i den gamla romerska fästningen. Efter att omkring 1000-talet tyngdpunkten förflyttats från fästningen till området omkring den nuvarande Münsterkyrkan och ned mot Rhen, kom detta att dra till sig många bosättare.

Reformationen hade svårt att skaffa sig ett fotfäste i Bonn och omgivningar. Tre försök misslyckades, varvid det sista slutade i det s.k. "kölnska kriget". Under denna tid kunde kurfursten Ernst av Bayern, tillhörig ätten Wittelsbach, föra Bonn relativt oskadat genom det trettioåriga kriget. Efter ätten Wittelsbach följde ätten Habsburg på den kurfurstliga stolen i Köln. Nu börjar Bonns glanstid som residensstad och når sin höjdpunkt under barocken, då Clemens August regerade. Under hans tid färdigställdes flera av Bonns bekanta byggnader, som hade påbörjats under hans föregångares tid. Till dessa hör bl.a. Poppelsdorfer Schloss och det kurfurstliga residenset, som binds samman av en storslagen allé, Poppelsdorfer Allee. En av hans efterträdare, Max Franz, var sparsammare men också mera framstegsvänlig och ledde Bonn in i upplysningstiden, bl.a. grundar han universitetet i Bonn (1786). Under hans tid omnämns också namnet Beethoven (född 1770) för första gången i staden.

1794 besattes Bonn av franska trupper, som stannade kvar fram till 1814. Under denna tid, bl.a. genom bestämmelserna i freden 1797 att områden på Rhens vänstra sida skulle stå under fransk överhöghet, kom Bonn att berövas sina tre viktigaste ekonomiska faktorer: residenset, förvaltningsmyndigheterna och universitetet, vilket gjorde att staden kom att bli en fullständigt betydelselös småstad i provinsen. Som en följd av fransmännens hänsynslösa konfiskatoriska politik, både vad avser stadens och kyrkans tillgångar, lämnade ett stort antal innevånare staden, sedan det blivit omöjligt att bedriva ekonomisk verksamhet.

Vid Wienkongressen 1815 beslutades att Rhenlandet skulle överföras till Preussen, vilket var något som framför allt gynnade England, som ville att Frankrike skulle ha en stark granne, som kunde hålla dem i schack. Rhenländarna själva var dock inte så begeistrade över arrangemanget. Även om man inte tyckte om den preussiska strängheten och sparsamheten, var man tacksam över att universitetet med ett flertal bekanta professorer som föreläsare kunde öppnas igen. Under 1800-talets andra hälft upplevde staden Bonn en lugn tid med handeln som ekonomisk bas. I Bad Godesberg, söder om staden, bosatte sig ett stort antal miljonärer och de byggnader, som dessa lät uppföra, präglar fortfarande stadsbilden. Även universitetet utvidgades genom nybyggnation av flera institut i närheten av Poppelsdorfer Schloss. 1898 byggdes den första fasta broförbindelsen över Rhen mellan Bonn och det mittemot liggande Beuel. Den tidiga industrialiseringen lämnade Bonn tämligen oberörd, då de flesta industrierna byggdes upp på Rhens högra sida, vilket medförde att ett stort antal välbärgade personer slog sig ned i staden för att kunna njuta av det lugna livet i universitetsstaden och dess närhet till naturen.

Tiden efter första världskriget blev svår för Bonns innevånare på grund av demonteringen av den tunga industrin i Rhenlandet och den höga inflationstakten. Först i slutet av 1920-talet i och med att de ockuperande trupperna drogs tillbaka, blev livet åter något så när normalt. Mellankrigsperioden förlöpte i Bonn som i de flesta andra städer, kanske med det undantaget att den tyska krigsmaktens inmarsch i Rhenlandet inverkade mera positivt på befolkningens inställning till den nya regimen. Inte förrän under krigets sista år fick man på allvar känna av de allierades bombningar, som framför allt i centrum förstörde staden till stora delar.

Fortfarande var Bonn 1948 en stad i ruiner, då man fick förfrågan, om staden kunde ta emot ett förberedande författningskonvent. Svaret blev snabbt ett ja och man började göra i ordning den pedagogiska akademin åt det parlamentariska rådet, som efter den första öppningssessionen i Museum Alexander Koenig, upptog sitt arbete i den byggnad som sedan kom att bli känd under namnet Bundeshaus. Rådet röstade sedan för att Bonn skulle bli tillfällig huvudstad, vilket 1949 bekräftades av Förbundsdagen. Med detta beslut hade den lilla staden vunnit över det rivaliserande Frankfurt. Anledningarna till detta kan vara flera, men det framhålls alltid, att det skulle bero på närheten till Konrad Adenauers bostadsort, Rhöndorf.

Sedan Bonn blivit säte för parlamentet, delstatsrådet, regeringen och alla ministerierna fick staden en utveckling, som till stora delar påverkades av den nya tjänstemannastrukturen. Ett mycket stort antal byggnader tillkom för att kunna hysa både myndigheterna och deras anställda efter att man under de första åren hade fått tillgripa nödlösningar. Dessutom krävdes plats för alla ambassader och beskickningar, som representerade de länder man hade diplomatiska förbindelser med. De flesta av dessa fann platser utefter Rhen mellan Förbundsdagshuset och Bad Godesberg, vilket blev ett riktigt diplomatområde.

Efter drygt 40 år beslöts att Förbundsdagen skulle flytta till Berlin, som i och med sammanslagningen av de båda tyska staterna 1990 hade blivit officiell huvudstad. Förbundsrådet beslöt däremot att tills vidare stanna kvar i Bonn liksom också flera ministerier, som helt eller delvis skulle stanna kvar. Sedan augusti 2000 har Förbundsrådet dock förlagt sina sammankomster till Berlin. Likaledes beslöts att presidenten och kanslern skulle behålla sina ämbetslokaler (Villa Hammerschmidt resp. Palais Schaumburg) i staden. Trots flyttningen till Berlin har Bonn fortfarande kvar viktiga statsfunktioner. Dessutom har staden fått ny betydelse som en plats för internationellt samarbete, för vetenskap och forskning och för framtidsinriktad ekonomi. Dessa nya inrättningar har i stort övertagit de byggnader, som tidigare disponerades av Förbundsdagen och kan nu liksom tidigare besökas av intresserade. Speciellt gäller detta den tidigare plenarsalen, förutsatt att inga konferenser äger rum där.

Bonn är inte bara en stad för politik och politiker. Det kulturella utbudet är enormt för en stad av denna storlek. Bland de mera kända museerna kan nämnas Stadsmuseet, Beethovenmuseet, Deutsches Museum Bonn, Haus der Geschichte, Konstmuseet, Museum Alexander Koenig. Flera av dessa ligger i närheten av Förbundsdagshuset och utefter vägen till Bad Godesberg. Många intressanta museer ligger dessutom utanför centrala staden i de många orterna i omgivningen. Den som vill ägna sig åt Bonns museer gör bäst i att besöka stadens turistinformation och begära en förteckning över alla.

www.beethovenfest.de

Bonn är framför allt även Ludwig van Beethovens (1770-1827) födelsestad och skådeplats för Beethovenfest Bonn. Dess tradition sträcker sig tillbaka till år 1845, när en tre dagar lång musikfest, initierad av ingen mindre än Franz Liszt, firades vid invigningen av Beethovenstatyn i stadens centrum med anledning av kompositörens 75-årsdag. Omkring 50 konserter med internationella topporkestrar, betydande ensembler och kända solister samt ett omfattande kringprogram erbjuds varje år på hösten under en tid av tre till fyra veckor. (Notabelt är att flera av dessa högklassiga program är gratis. Speciellt gäller detta föredrag och utställningar.) Programmet genomförs inte bara i Bonn (t.ex. Beethovenhallen och Beethovens födelsehus) utan också vid romantiska platser som gästhuset Petersberg samt i gamla slott och borgar längs med Rhen.  

Sedan 1200-talet finns Bonns Münsterbasilika, som är stadens speciella kännetecken, avbildad i stadens sigill. Även om stadens utseende har förändrats under dessa år, behärskar kyrkan ännu stadsbilden. Den nuvarande kyrkan är uppförd på de båda martyrerna Cassius och Florentius gravar. Utvecklingen från en liten kultplats under senromersk tid till den första stora kyrkobyggnaden i Rhenlandet är ett betydande exempel på medeltida rhenländsk kyrkobyggnadskonst. Huvudsakligen går den nuvarande byggnaden tillbaka till den flitiga byggnadsverksamhet, som ägde rum under 1000 - 1200-talen, då romanska och gotiska stilelement smälte samman till en harmonisk enhet. Även inredningen, som är från barocken och fram till våra dagar, förlänar basilikan en egen atmosfär, som ger besökaren en känsla av trygghet. Andra sevärda kyrkobyggnader är Remigiuskyrkan och Namen-Jesu-kyrkan. Dessutom finns ett flertal gamla kyrkor utanför centrala staden.

En byggnad, som drar blickarna till sig, är stadens rådhus, som uppfördes 1737-38 i stället för en tidigare gotisk byggnad. Grundstenen till rådhuset lades av kurfursten Clemens August. Byggnaden ligger i spetsen av det trekantiga torget, som sträcker sig ut nedanför rådhusets trappa. Byggnaderna runt torget gör att blickarna automatiskt riktas mot rådhuset med dess förgyllda trappräcken. Trappavsatsen har alltid varit skådeplats för händelser av historiskt intresse. Här tas alla stadens prominenta gäster emot av överborgmästaren, innan de förs in i rådhuset.

En vacker kastanjeallé förbinder det tidigare kurfurstliga residensslottet (numera universitetet) med lustslottet Clemensruhe i Poppelsdorf, vilket också är i universitetets ägo och hyser bl.a. naturvetenskapliga samlingar. Clemensruhe påbörjades 1715 men färdigställdes först 1753. Den fyrkantiga byggnaden omsluter en rund innergård, där man på somrarna brukar ge mycket omtyckta klassiska konserter

Bakom Poppelsdorfer Schloss ligger universitetets botaniska trädgård, som anlades under tidigt 1800-tal i stället för den kurfurstliga trädgården. Här kan man beundra mer än 8.000 sorters plantor från hela världen.

I det område som kallas Bonner Südstadt kan den arkitekturintresserade se väl bibehållna bostadshus från tiden för den siste kejsaren, den s.k. grundartiden. Dessa ligger i närheten av Poppelsdorfer Allee och är i stort sett orörda av krig och saneringsraseri. Här bodde den tidens rika människor och husfasaderna återspeglar det borgerliga självmedvetandet.

 Bilder (om inte annat angivet) M. Sondermann, Stadt Bonn, Tourismus & Congress GmbH Region Bonn

[Upp]