Nordeifel 

Eifel, också bekant som "Europas gröna
hjärta", är ett vidsträckt område, som ligger inom såväl Tyskland som
Belgien och Luxemburg. Till stor del är Eifel en naturpark, som förvaltas
genom ett tysk-belgiskt samarbete. Den del av Eifel, som ligger inom Nordrhein-Westfalen och
kallas Nordeifel, återfinner man i stort inom ett område mellan Aachen - Bad
Godesberg - gränsen Rheinland-Pfalz. Nordeifel, som består omväxlande av
hedlandskap och skogar, genomskärs av djupa dalar, som ger landskapet en romantisk prägel. Geografiskt indelas området i mindre enheter,
som sinsemellan kan vara mycket olika. Typiskt för det s.k. Vennvorland i
nordöstra delen av Nordeifel är skogarna och den stora
satsningen på
mjölkkor. Däremot är det intilliggande Hohe Venn (till större delen i
Belgien) ett för europeiska förhållanden säreget högmosseområde. Området
har en förhållandevis stor nederbördsmängd, vilket kommer folk runt omkring
högplatån tillgodo. Naturparken har 15 dalgångsfördämningar, vilket gör
den till en kraftig vattenreservoar med ett vatteninnehåll av sammanlagt 350
milj. m³. Tack vare den rikliga nederbörden har området ett ekologiskt stort
värde, vilket har föranlett UNESCO att förklara det som världskulturarv.
Översiktskarta från www.nrw-tourism.com Detaljkartor över Eifel från www.eifeltour.de
Inom området finns flera intressanta städer, däribland Düren
(ca 92 800 inv.). Staden är känd sedan 747, då man på en gård höll en
riksförsamling och synod. I slutet av 1100-talet påbörjades byggandet av en
stadsbefästning även om man inte har något direkt årtal, som anger, när
staden fick sina stadsrättigheter. 1212 påbörjades stadsmuren, något
som inte blev klart förrän under 1500-talet. 1543 erövrades staden av
kejsaren Karl V:s trupper. Under de fortsatta striderna förstördes staden till
stora delar genom brand, däribland rådhuset med hela stadsarkivet. Bara 100
hus förblev oförstörda. 1600-talet präglades av stor ekonomisk nöd bland
befolkningen på grund av de återkommande krigen. Här drabbades Rhenlandet
speciellt av de franska krigen. Under 1800-talet minskades betydelsen markant av
de vanligaste skråna och den fabriksmässiga tillverkningen ersatte den
hantverksmässiga. Speciellt märktes detta inom textil- och metallindustrin.
Genom att franska trupper 1794 besatte områdena på Rhens vänstra sida, kom
Düren och landet däromkring att hamna under fransk förvaltning. Detta innebar
svåra tider för befolkningen, som på olika sätt fick bidra till
ockupationsmaktens underhåll. Det franska herraväldet avslutades 1814 genom de
allierades militära framgångar och från 1815 tillhörde landet Preussen.
Järnvägarnas utbyggnad under 1800-talet medförde att Düren utvecklades till
industriort, där framför allt pappersindustrin spelade en stor roll. Under
tiden från 1900 fram till första världskriget gällde Düren för att vara
den tyska stad, som hade största antalet miljonärer. Detta kan också märkas
på den mångfald av representativa villor, som tillkom under denna tid. 1944
förstördes den gamla stadskärnan genom luftangrepp och ersattes under 1950-
och 60-talen genom en komplett ny.
Bland stadens sevärdheter intar det s.k.
S:t-Annahuvudet
en särställning. Denna relik förvaras i Annakyrkan sedan 1501, då den
medfördes från S:t Stephanskyrkan i Mainz av en stenhuggare, som arbetade
där. Det rör sig här om en del av ett mänskligt kranium i ett silverskrin
från 1300-talet. Stölden medförde förbittrade strider inom kyrkan intill
dess, att påven Julius II bestämde, att reliken skulle få kvarstanna i
Düren. Detta innebar också, att staden blev en betydande vallfartsort, som har
behållit sin dragningskraft ända in i modern tid.
Slottet Burgau har en växlingsrik historia bakom sig. Det
byggdes ursprungligen i början av 1300-talet som ett vattenslott. Sedan det
förstörts 1944 fanns det kvar som ruiner till 1975, då det började
återuppbyggas för att stå färdigt 1998. Slottet är numera plats för en
hembygdsförening, har konsert-, fest- och utställningslokaler samtidigt som
det utgör ett omtyckt utflyktsmål för den lokala befolkningen.
Stolberg
(ca 57 400 inv.) är en stad med en över
800-årig historia. Staden omnämndes först 1188, men fynd visar, att romarna
fanns här redan under sina erövringståg norrut. Under 1100-talet grundades
borgen i Stolberg. Under århundradenas lopp har den fått sitt yttre ändrat
ett flertal gånger.
Stadens industriella utveckling började redan på 1200-talet och gynnades av tillgången till mineralfyndigheter och vattenkraft. Sedan 1500-talet är produktionen av koppar garanterad. Staden kallas ofta "världens äldsta kopparstad", vilket beror på ett misstag. Däremot är det världens äldsta mässingstad, sedan man kommit på, att koppar kunde blandas med zink, varvid man fick en dittills obekant guldglänsande legering. 1800-talets begynnande industrialism gjorde, att denna industrigren gick tillbaka och ersattes av bl.a. bly- och zinkindustri. Efter andra världskriget utvecklades Stolberg till en modern industristad, som vid sidan av de äldre metallindustrierna också har nya industrier inom områdena kemi, medicin och plast. Under senare tid har en omställning till servicesektorn skett.
Redan på långt håll kan man se stadens medeltida borg
med dess kraftiga torn, murar och försvarsgångar på en mäktig
kalkstensklippa ovanför den lilla floden Vichtbachs dalgång. Murarna är så
konstfullt förenade med klippan,
att hela borganläggningen verkar vara
sprungen direkt ur klippan. I valvet och de närmaste byggnaderna finns stadens
hembygdsmuseum, vars tyngdpunkt är avdelningen för mässing och koppar. Redan
under 1300-talet omnämndes borgens Trefaldighetskapell. Med tiden utvecklades
ur detta kapell den nuvarande Luciakyrkan. Trots att det var en katolsk kyrka,
lånades den under 1500-talets slut av borgherren ut till protestanterna för
deras gudstjänster. Kyrktornet började byggas 1759 och de båda understa
våningarna i detta torn är bibehållna i original. Under 1800-talet utvidgades
kyrkan med kor och sidoskepp.
Euskirchen (ca 55 600 inv.) uppstod ur en frankisk bosättning och omtalas första gången 870. Sedan befolkningsmängden ökat säkrades byn med vallar och gravar mot yttre fiender och 1302 utfärdades stadsrättigheter. Innevånarna lyckades härefter uppnå rätten till självförvaltning och kunde skapa eget sigill och vapen. Under 1400-talet uppnådde Euskirchen rang av "bihuvudstad" i hertigdömet Jülich. Ett flertal bränder ödelade många av de gamla byggnaderna, bl.a. sjukhuset, rådhuset och flera bostadshus. Under 1700-talet minskades stadens självförvaltning för att helt upphöra i och med fransmännens erövring av området 1794. Sedan staden 1815 kommit att tillhöra Preussen utvecklades den inte minst genom det gynnsamma läget från en liten lantbruksstad till en expanderande industristad, där framför allt flera textilfabriker växte upp i och utanför staden. Den nya självmedvetenheten demonstrerades genom grundandet och uppförandet av flera stora skol- och förvaltningsbyggnader. Det skulle emellertid dröja till 1856, innan man genom förordningen för Rhenprovinsen fick en modern rättsordning. Denna var i kraft till 1935, då den avskaffades av nazisterna. 1906 hade staden blivit trångbodd och man beslöt att riva stadsmuren för att skapa bättre möjligheter att bygga. Kvar av den gamla stadsmuren finns fortfarande några torn och en liten rest av muren.
I trakten av Euskirchen kan man verkligen få sitt lystmäte på borgar. Runt om staden på en sträcka av ca 45 km finns inte mindre än 17 borgar att bese, dock bara från utsidan med undantag av Hardtburg, som är den mest betydande av de bibehållna medeltida vattenborgarna. Bland sevärdheterna inne i staden kan nämnas församlingskyrkan S:t Martin, som är ett av de äldsta och mest betydande byggnadsverken i staden. Här finns många intressanta och värdefulla konstverk som t.ex. ett snidat altare från 1520-30 och en madonna av Tilmann Riemenschneider. En raritet är också den barocka orgeln från 1717. I närheten av kyrkan finns några rester efter den 1 450 m långa stadsmuren. Av de ursprungliga sju försvarstornen finns tre kvar, vilka restaurerades för inte så länge sedan.
Mechernich
(ca 27 100 inv.) är en ort med mycket
gamla anor från tiden för kelternas och romarnas vistelse i området. Den
förknippas också starkt med brytningen av blymalm i och omkring Mechernich.
Redan före Kristi födelse utrotades den germanska stam, eburoner, som levde
här, av romarna, till skillnad från närbelägna Köln,
där ubierna bodde. I området bodde fortfarande kelter och efter romarnas
intåg blandades med tiden deras respektive kulturer. Detta märks bl.a. på
ortnamnen. Sådana som slutar på -drum och -magus är av keltiskt ursprung,
medan ortnamn på -ach eller -ich är romerska. Den romerska vägen mellan Trier
och Köln gick via Mechernich och utefter denna led har man kunnat visa på
flera bosättningar inom området. Vidare har man också kunnat belägga
förekomsten av en romersk kanal och akvedukt i en av stadsdelarna. Under
1500-talet
hade staden en särställning bland städerna i området genom att
den löd omedelbart under kejsaren utan andra bestämmande herrar. Under
århundraden var Mechernich en tämligen obetydlig by, som inte förrän under
1800-talet fick ett uppsving, då bergshanteringen fortskred och staden anslöts
till det tyska järnvägsnätet.
Den närbelägna stadsdelen Kommern, som förskonats från alla
bränder och krigshändelser, kan uppvisa ett utseende och en topografisk
struktur, som delvis går 400 år tillbaka i tiden. Här finns ett flertal
vackra korsvirkeshus, av vilka ett från 1548 gäller som det äldsta i
regionen.
![]()
Bad Münstereifel
(ca 18 400 inv.) är en av de
små städerna i Eifel, där man kan uppleva en nästan oskadd medeltida stad
med stadsmur, fyra mäktiga portar, borganläggning, imponerande borgarhus och
restaurerade korsvirkeshus. Över floden Erft, som delar staden, leder tio
broar. Innanför stadsmurarna är staden i sin helhet k-märkt. Münstereifel
grundades omkr. 830 genom att ett benediktinerkloster anlades. Senare
överfördes kvarlevorna efter martyrerna Chrysanthus och Daria, vilket gjorde
orten till en välbesökt vallfartsort. I samband härmed flyttade också
hantverkare och köpmän in.

Ortens betydelse
återspeglas i stiftskyrkan, som
byggdes under 1100-talet. Från 1167 är det "Romanska huset", ett av
de äldsta stenhusen i Rhenlandet. Här befinner sig idag hembygdsmuseet. 1298
blev Münstereifel stad och under den följande blomstringstiden tillkom flera
mycket vackra byggnader, bl.a. det historiska rådhuset (1470), Windeckhaus
(1644) och det nuvarande gymnasiet, som grundades som jesuitkollegium under
1600-talet.
1929 byggdes i Münstereifel det första kurhuset, som använde sig av läkemetoder enligt Kneipp, vilket förde till att staden blev ett centrum i Rhenlandet för denna metod. Sedan 1967 har staden rätt att kalla sig Bad Münstereifel.

Staden Monschau
(ca 12 400 inv.) i sin nuvarande
utformning tillkom vid kommunsammanslagningen 1972, då ett antal
självständiga kommuner slogs samman. Namnet Monschau förekommer först 1198,
men vissa av de andra stadsdelarna är kända sedan längre tillbaka. Det anses,
att borgen utgör stadens ursprung även om Hallertornet på den mittemot
liggande höjden är äldre. Borgen växlade ägare ett flertal gånger och blev
också regelrätt intagen. Under 1500-talet blomstrade staden tack vare
textilindustrin. Om denna tid påminner fortfarande de vackra husen och
kyrkorna. 
Till Monschaus sevärdheter räknas "Det röda huset", byggt 1752 som bostads- och affärshus av en av stadens köpmän. Huset är byggt och inrett i rokoko-, Ludvig XVI- och empirstil och visar den bostadskultur, som rådde bland 1700-talets välbesuttna borgare. Här kan man se rum med dyrbara linnetapeter och gobelänger, vackra matserviser och möbler.
Borgen tillkom förmodligen i början av 1200-talet och
byggdes ut i mitten av 1300-talet, då man inkluderade ringmur och
försvarsgångar. Trots dessa kraftiga förstärkningar kunde borgen intas 1543
av kejsaren Karl V:s trupper. Då fransmännen intog landet passade man
samtidigt på att dra in borgen till staten för att sedan sälja den. De
privata ägarna kunde emellertid inte klara av kostnaderna för att hålla
borgen i stånd utan lät ta bort borgens tak för att på så sätt slippa
undan fastighetsskatten. Detta innebar att borgen snabbt förföll och först
vid sekelskiftet 1900 kunde den räddas genom regionala insatser. Efter första
världskriget användes en del av borgen som vandrarhem, vilket den fortfarande
är. Sommartid används innergården för konserter med kända orkestrar och
solister.
Den som intresserar sig för korsvirkesbyggnader kommer ganska snart underfund med, att dessa byggs litet annorlunda i Eifelområdet än i de nordligare belägna områdena. Anledningen är att de tidigare oftast byggdes för flera ändamål: lada, stall och bostadsdel. De byggdes ofta med kortändan mot vindriktningen för att bostadsdelen skulle få det minst utsatta läget och dessutom drogs taket ned på den vindutsatta sidan. För att ge ytterligare skydd planterade man häckar lika breda och höga som huset självt. Många av dessa korsvirkesbyggnader kan man se i trakterna omkring Monschau.
Schleiden
(ca 13 200 inv.) hör inte till de allra
äldsta städerna i Eifel, eftersom platsen låg i ett skogsområde och inte på
de bördiga jordarna, som först togs i anspråk. Däremot låg den utefter den
ovan omtalade romarvägen till Köln, varför man har hittat diverse lämningar
från den tiden. Platsen omnämns första gången 1198 i samband med borgen, som
sedan gav namnet till den bosättning, som uppstod runt omkring borgen.
Efterlämnade skrifter gör gällande att Schleiden redan 1309 var en
handelsplats. Däremot finns under medeltiden inga uppgifter om
stadsprivilegier, även om orten behandlades som stad. Inte förrän 1575
utfärdade kejsaren sådana rättigheter. Den viktigaste näringsgrenen under
denna tid var behandlingen av järn, vilket skedde i ett stort antal hyttor i
och strax utanför stadsområdet. Till detta kom senare
textilindustrin. Stadsbilden i övrigt dominerades av tätt intill
varandra byggda halmtäckta korsvirkeshus, vilket blev förödande när en brand
utbröt 1603 och hela bebyggelsen nedanför borgen gick till spillo. Schleiden
kunde emellertid snabbt byggas upp igen och två hus från 1605 påminner om
detta. Under 1500-talet hade förvånansvärt många anslutit sig till den
protestantiska tron och hade sin religiösa samlingspunkt i Slottskyrkan. 1619
inleddes motreformationen och man förbjöd evangeliska gudstjänster trots att
hälften av befolkningen i omgivningarna var protestantisk.
För Schleiden var fransmännens ockupation på både gott och ont. Anslutningen till det franska näringslivsområdet innebar ett främjande av industrin. Efter krigsslutet sammanslöts flera orter i omgivningen, varvid Schleiden så småningom utsågs till huvudort i området. Detta innebar tillfälligt en kraftig ökning av industriverksamheten i området, speciellt tillverkningen av rör, som under en tid var utan konkurrens i Tyskland. Övergången från användning av stenkol i stället för träkol påverkade stålverken, vars verksamhet nu flyttades till Düsseldorf samtidigt som befolkningen minskade. Visserligen kom nya industrier i stället, men sedan man anslutits till det tyska järnvägsnätet blev turismen en viktig utkomstkälla och har så förblivit.
Den tidigare borgen skadades under olika krig och
förstördes så gott som helt. Vid återuppbyggnaden antog den
allt eftersom
mer slottsliknande former. Under andra världskriget förstördes slottet ånyo
men återuppbyggdes 1952. Det tjänade först som internatskola för att så
småningom byggas om till seniorlägenheter.
Slottskyrkan uppfördes 1516 - 1525 som treskeppig sengotisk hallkyrka och försågs då med dyrbara glasmålningar. Särskilt värdefull är också orgeln från ca 1770. Vidare finns annan värdefull inredning från 1500-talet.
Foto: Alfred P. Knips www.schleiden.de
Blankenheim
(ca 8 200 inv.) ligger mitt i hjärtat
av Eifel och den belgisk-tyska naturparken. I likhet med andra städer i
närheten har Blankenheim slagits samman med tidigare fristående församlingar
för att bilda en större administrativ enhet. Sedan 1983 är staden statligt
erkänd rekreationsort, vars huvudattraktioner är floden Ahrs källa och den
gamla borgen.
Bosättningen efter romartiden utgick från grannbyn, där
det tidigt fanns en frankisk bosättning. I slutet av 1000-talet flyttade en av
adelssläkterna några kilometer längre österut och byggde där en borg,
omkring vilken det senare Blankenheim uppstod. Denna ätt hade högt anseende
och beklädde flera viktiga poster inom kyrkan. På grund av att ättens olika
grenar dog ut och komplicerade arvsförhållanden kom så småningom slottet att
övergå i privat ägo, sedan det under franska ockupationen hade förstörts
och tjänat som stenbrott. Sedan slottet byggts upp igen tjänar det som
vandrarhem.
Sedan lång tid tillbaka utgör turismen tyngdpunkten i de
utkomstmöjligheter innevånarna i Blankenheim har. För många människor från
alla delar av Tyskland och grannländerna är namnet Blankenheim ett särskilt
begrepp. Mitt i orten under ett gammalt korsvirkeshus (bilden längst upp till
vänster) finns källan till floden
Ahr (biflod till Rhen), känd för sina goda röda och vita viner. Orten
präglas av dess historiska stadskärna med stadsportar, romantiska smågator,
talrika korsvirkesbyggnader och en sengotisk kyrka. Orgelvänner bör lägga
märke till att denna kyrka har en av Tysklands äldsta orglar från 1660.
Fotos: www.blankenheim.de
[Upp]