Eifel

Eifel, eller som det också kallas, "Europas gröna hjärta", är ett bergsområde i västra Tyskland mellan Aachen i norr och Trier i söder. Begränsning i nordost är en linje mellan Aachen - Düren - Bonn, därefter följer Rhen, Mosel och Sauer som begränsningar söderut. I väster sträcker sig Eifel över gränsen till Belgien och Luxemburg och övergår i de geologiskt besläktade Ardennerna och Ösling. Bergsområdet berör de båda tyska delstaterna Nordrhein-Westfalen och Rheinland-Pfalz. Geologiskt är Eifel en del av skifferbergsområdet på Rhens vänstra sida och därmed också den östligaste delen av Ardennerna. Eifels högsta punkt är Hohe Acht (747 m) öster om staden Adenau i området Östeifel.

Namnet Eifel härstammar från den karolingiska tiden och var beteckningen för ett geografiskt område, Eifelgau, vid källorna av floderna Ahr (->Rhen), Kyll (-> Mosel), Urft (-> Rur) och Erft (-> Rhen).

Som en del av skifferbergsområdet gäller Eifel för att vara ett mjukt och rundat höglandsområde, som har utvecklats genom erosion av urberg och senare förnyad höjning. Detta mjuka högland avbryts i de västra delarna av enstaka bergsryggar som Schneifel och Hohes Venn på upp till 700 m. I de östra delarna bildades slaggvulkaner och basalttoppar, som höjer sig över landskapet. Flera av floderna, som rinner ut i Mosel och Rhen, har skurit sig djupt in i Eifel och bildat stora dalgångar.

På grund av det fuktigt milda Atlantklimatet har i Eifelområdet bildats många bäckar och mindre floder och speciellt i Nordeifel har dessa gett upphov till stora uppdämda sjöar (t.ex. Rursee, som är Tysklands näst största uppdämda sjö). Speciella är i Eifel kratersjöarna (Maar), som ofta är cirkelrunda naturliga sjöar av vulkaniskt ursprung. Den största av dessa är Laacher See vid Maria Laach. Geologer hävdar, att Eifel fortfarande är vulkaniskt aktivt, eftersom koldioxid sipprar ut vid just Laacher See.

Det över 5 300 km² stora Eifelområdet delas geografiskt in i flera underområden alltefter områdets naturliga eller kulturlandskapliga beskaffenhet. Dessa stämmer inte helt överens med den indelning som brukar användas inom turistnäringen och som ses på kartan ovan: Nordeifel, Ahreifel, Moseleifel, Östeifel, Vulkaneifel och Sydeifel.

Redan för mer än 100 000 år sedan strövade neandertalare genom området och arkeologiska fynd visar, att människor var bofasta där för ca 30 000 år sedan. Då den senaste istiden slutade för ca 12 000 år sedan, förändrades klimatet radikalt.

Under romartiden var Eifel ett betydande ekonomiskt område tack vare de mineralfyndigheter som fanns och de stora handelsleder, som genomkorsade området. Under medeltiden var Eifel gränsområde mellan biskopsdömena Köln och Trier, grevskapet Luxemburg och hertigdömet Jülich, vilket kan förklara det stora antal borgar, som byggdes för att framför allt säkra gränserna.

Det stora behovet av trä för byggnads- och eldningsändamål under 1600- och 1700-talen ledde till en nästan komplett avverkning av skogarna, som omkring 1800 mest såg ut som ett hedlandskap, där får betade. Samtidigt blev befolkningen fattigare, eftersom de magra jordarna inte gav särskilt goda skördar. Vid denna tid utsattes befolkningen också för de franska trupperna, som på sina marscher till olika krigsscener passerade området och som då fordrade underhåll. Inte heller sedan man 1815 hade kommit under preussiskt herravälde ändrades situationen nämnvärt. Eifel var fortfarande ett fattigt randområde i rikets utkant och var intressant bara av militära orsaker. Landskapsbilden ändrade sig emellertid, då Preussen bedrev en planerad nyplantering av skog, även om det var med barrträd, som annars inte växte inom området.

Gränsläget mellan Tyskland, Belgien och Luxemburg ledde under början av 1900-talet till att många järnvägssträckor byggdes ut, oftast av strategiska skäl. Men de ledde också till en förbättring av de allmänna kommunikationerna, som bl.a. kom turismen till godo. Likaledes ledde tillkomsten av Nürburgring under 1920-talet till en ekonomisk uppgång för området.

1938 påbörjades byggandet av Västvallen, som också involverade Eifel. Sin funktion som försvarsanläggning uppfyllde den aldrig, även om de anryckande allierade trupperna hade respekt för försvarslinjen. För att skära av tillförseln av förstärkningar bombades upplandet. För många städer och byar, speciellt utefter järnvägar och landsvägar, fick det svåra följder. (Västvallens historia är dokumenterad i Västvallsmuseet i Irrel.)

Eftersom Eifel fortsatt var gränsområde, kom det också att drabbas av andra världskrigets militära bataljer. Speciellt känd är den s.k. Ardenneroffensiven, vilken från tysk sida sattes igång under september 1944 med avsikt att göra en inbrytning genom de allierade linjerna. Den överraskande operationen hade först framgång, men sedan de allierade hade omorganiserat försvaret och vädret under juldagarna 1944 hade förbättrats, så att det allierade flyget kunde verka, kunde de tyska styrkorna kastas tillbaka. Officiellt avslutades Ardenneroffensiven 21 januari 1945, även om några orter befriades först i februari. Detta var den tyska arméns sista offensiv, då de tyska trupperna förgäves försökte att åter ta initiativ på västfronten.

De bunkerruiner, som fortfarande kan påträffas i landskapet, har till största delen sprängts av de allierade efter kriget. I samband med en av dessa bunkersprängningar hade amerikanska trupper lagrat 600 ton sprängmedel i en bunker i närheten av orten Prüm. Plötsligt inträffade en katastrofal explosion, vars orsaker aldrig kunde utrönas, och nästan hela orten förstördes med många dödade och skadade som följd. Explosionskratern, som fortfarande påminner om katastrofen, är 190 m lång, 90 m bred och 26 m djup.

Som en ödets ironi kan man se, att de tidigare pansarspärrarna kom till fredlig användning under 1980-talet, då delar av försvarslinjen ställdes under naturskydd, eftersom den blivit en skyddszon för utrotningshotade djur och växter.

Ett sätt att utforska historien är att undersöka ortnamn, som ofta kan hjälpa till att rekonstruera regional bosättningshistoria. Speciellt i Eifel förråder namnen på orter, vatten och marker mycket om den bakomliggande historien. Så visar t.ex. ändelsen -kyll i ortsnamnet Stadtkyll mot ett språk, som användes av människor under förkeltisk tid. På keltisk-romerska bosättningar visar sådana ortsnamn, som slutar med "-ich" eller "-ach" och som kan härledas från latinets "-iacum" med betydelsen "gods" eller "bosättning". Man antar, att i flertalet fall det rörde sig om ubiska eller keltiska veteraner, som hade tjänat i den romerska hären och sedan bosatt sig i Eifelområdet. Samma ändelse "iacum" finns också kvar i det frankiska "-ingen", vilket betyder "tillhörig". Dessa ortsnamn tillhör det äldsta skiktet av de frankiska bosättningarna. Mot tiden för folkvandringen visar namn på "-weiler", som uppstod från 500-talets början. Även denna ändelse betyder "gods" eller "gård" och står oftast i förbindelse med grundarens namn. Bosättningsnamn på "-heim" och "-em" tillkom framför allt under den karolingiska tiden och tyder på samma bosättningsperiod. Även i dessa fall har bosättningarna tillkommit ur ursprungligen enstaka gårdar, medan bosättningar med ändelsen "-dorf" tyder på samlingar av sådana gårdar. De första namnen på "-rath" eller "-roth" i betydelsen "röjning, nyodling" finns också belagda från den karolingiska tiden. Från 900-talet finns också ortsnamn på "-scheid", vilket förmodligen kommer ur ett keltiskt ord "keiton" med betydelsen "skog" eller "trä". Dessa namn uppstod under den tidiga röjningsfasen i Eifels skogar. Först under 1200-talet dyker namn på "-hausen" upp. Från samma tid finns också många namn på "-rath" eller "-roth", vilket skulle tyda på ett medeltida röjningsarbete. Från samma tid är också namn på marker eller vatten med ändelserna "-born", "-bach", "-au" eller "-feld".

Eifelkarta från www.eifeltour.de Foto: Bossmann, Nachrichtenagentur INPUT-Medien 

[Upp]