Region Hildesheim

30 km söder om Hannover begränsat av Harz, Lüneburger Heide och Weser, ligger regionen Hildesheim. Den utgör en förbindelse mellan det nordtyska låglandet och Mittelgebirge och erbjuder med sin landskapliga mångfald ett mångfacetterat utflyktsmål. Vänner av konst och kultur finner i området en historisk skattkista med slott, borgar, kyrkor, kloster, museer och gallerier.

Förutom att erbjuda olika sorters kultur har regionen också ett stort utbud av fritids- och rekreationsmöjligheter. Det omväxlingsrika landskapet har många attraktiva vandringsleder och ett omfattande nät av cykelleder. Området är också ett känt centrum för kurverksamhet med Bad Salzdetfurth som den mest kända kurorten.

Regionens största stad är Hildesheim (ca 103 000 inv.), vackert belägen tre mil söder om Hannover. I mer än 1100 år har staden utgjort ett kulturellt centrum i området med tre krafter, som har styrt stadens utveckling: prästerskapet, som påverkade den tidiga staden, borgerskapet, som skapade den unika medeltida korsvirkesstaden och 1800- och 1900-talets människor, som skapade utvecklingen till den moderna staden. 

I korsningen av urgamla handelsvägar lät Ludwig den Fromme 815 bygga Mariakyrkan på en kulle. Först sedan biskopen tagit säte på orten, kunde en stadsförsamling uppstå, där sedan ridderskapet, hantverkare och köpmän slog sig ned. Redan 872 stod den första domkyrkan i sten färdig. Biskoparna under 1000-talets början betydde mycket för konsten, då speciellt byggnadskonst, skulptur och guldsmide nådde högt anseende. Under denna tid frodades också skrivkonsten. Snart väcktes också borgerskapets självmedvetenhet. Källor från 1217 nämner ett rådhus och 1300 skapade borgarna själva stadsrättigheter, som underställde den biskopliga fogden den borgerliga domsrätten. Under en dryg hundraårsperiod från mitten av 1300-talet skapade innevånarna framstegsvänliga, demokratiska författningsförhållanden. Den ekonomiska framgången understryks av inträdet i Hansan 1367.

I slutet av andra världskriget utsattes staden för ett kraftigt bombangrepp, som förstörde stora delar av det gamla Hildesheim. Under de kommande åren genomfördes en försiktig restaurering av de överblivna resterna av stadens gamla delar. Först under slutet av 1980-talet var det möjligt att återställa det historiska torget med alla de omgivande korsvirkeshusen från olika århundraden. 1985 upptogs domkyrkan och Michaeliskyrkan på UNESCO:s lista över världskulturarv som utmärkta exempel på romansk byggnadskonst. De tillkom under biskop Bernwards tid, som runt 1000 starkt präglade staden. Efter honom har också en tidsperiod inom konsten uppkallats, den bernwardinska tiden.

Till stadens sevärdheter hör den ovan nämnda domkyrkan, som påbörjades under den karolingiska tiden. Av särskild betydelse är den tvådelade bronsdörr, som tillverkades för den västra delen av kyrkan. Dörren är utsmyckad med scener ur bibeln. Den berömda Kristuspelaren i domkyrkan berättar om Jesu liv i 24 bilder, som spiralformigt vrider sig runt pelaren. Pelaren fanns ursprungligen bakom korsaltaret i St. Michaels kyrka, men överflyttades till domkyrkan 1893. Efter en brand 1046 byggdes kyrkan som en treskeppig basilika och från denna tid är också kryptan. Till kyrkan hör också den magnifika ljusstaken i form av ett 6 m brett hjul, tillverkat av förgyllt kopparbleck. Av denna typ av ljusstake finns bara 4 kvar, varav den i Hildesheim är den äldsta. Under de följande århundradena utvidgades domkyrkan genom tillbyggnad av flera kapell. Sedan kyrkan skadats svårt under andra världskriget, byggde man under 1950-talet upp den igen i den tidens smak. På så vis utgör domkyrkan också en representant för efterkrigstidens kyrkliga arkitektur.

Domkyrkomuseet har en av Europas mest omfångsrika samlingar av medeltida konstskatter. Dessutom finns här konstverk tillkomna under biskop Bernwards tid (993 - 1022), som utgör en del av världskulturarvet (UNESCO). Museet är forskningscentrum för kyrklig konst från medeltiden inom det nordtyska området med speciell uppgift att samla , utforska och bevara konst och historia från Hildesheims stift. Resultaten av forskningen görs bekanta för befolkningen genom specialutställningar .

Den andra av de båda berömda kyrkorna, Michaeliskyrkan, började byggas omkring 1010 som klosterkyrka och stod färdig 1033. Kyrkans teologiska medelpunkt var det i öster byggda korsaltaret, som inte längre finns, och det därpå befintliga berömda Bernwardkorset, vilket numera tillsammans med Kristuspelaren finns i domkyrkan. En motsvarighet till detta östra centrum fanns i väster, där man ursprungligen hade tänkt sig gravanläggningar i kryptan. 1192 helgonförklarades den tidigare biskopen Bernward och kyrkan, där han hade sin gravplats, blev en av många besökt böneplats. Sedan kyrkan hade härjats av brand var omfattande restaurationer nödvändiga, varvid man också passade på att utvidga den. 1542 infördes reformationen i Hildesheim och kyrkan blev protestantisk församlingskyrka. Detta var början till en alltmer fortskridande förstörelse av den vackra byggnaden, sedan bildstormare hade börjat förstöra många av kyrkans konstverk. 1650 revs den östra absiden, varvid det östra tornet rasade, vilket också förde till att man rev det västra tornet. 1679 hade det östra tornet återuppbyggts och fått den barocka kupol, som ända fram till andra världskriget utgjorde en sinnebild för kyrkan. 1809 stängdes kyrkan och användes till att lagra hö och halm. Endast en mindre del förblev sakralt och fördes över till den katolska Magdalenaförsamlingen. I samband med detta flyttades den ovan nämnda Kristuspelaren till domkyrkan. 1827 revs den norra muren på sidoskeppet och man byggde en kägelbana i kyrkan. I mitten av 1850-talet återlämnades kyrkan till den protestantiska församlingen och efter en omfattande renovering kunde den åter tas i bruk. Under nazitiden försökte man att göra om kyrkan till en av sina kultplatser men misslyckades med förehavandet. (Man hade tidigare gjort om klosterbyggnaderna till en "vårdanstalt", där man "vårdade" bl.a. mentalt sjuka, som i enlighet med det nationalsocialistiska eutanasiprogrammet likviderades. Hemmet stängdes 1943 och ersattes med en utbildningsplats tillhörig SS.) Hela anläggningen förstördes vid flygbombningen av Hildesheim 1945, men återuppbyggnaden kunde snabbt igångsättas och kyrkan invigdes 1960.

Till kyrkans absoluta sevärdheter hör takmålningarna, som tillkom under början av 1200-talet. Det rör sig här om det stamträd, som visar Jesu släktlinje samt förbindelser till de stamträd som omnämns i evangelierna. Av de åtta huvudfälten, som i sin tur består av flera olika bilder, är det sista inte original utan tillkom 1960 efter en gammal förlaga.

Även övriga kyrkor i staden är gamla och av stort kulturellt värde och värda att besökas.

Staden är rik på sevärda byggnader. Hit hör ett antal korsvirkeshus från olika tidsåldrar, t.ex. Knochenhaueramtshaus (stadsmuseet i "världens vackraste korsvirkeshus"), Bäckeramtshaus, Wollenwebergildehaus och Stadtschänke. Många av stadens korsvirkeshus förstördes i samband med kriget men har senare restaurerats eller återuppbyggts.

Ett av de sista bibehållna tornen från den tidigare stadsbefästningen är Kehrwiederturm, som höjer sig över taken mitt i gamla stan. Tornet är numera hemvist för konstföreningen, som tidvis visar utställningar här. Bland övriga sevärda byggnader kan nämnas rådhuset, som efter att delvis ha förstörts under kriget har byggts upp igen, Lüntzellhaus med dess barockfasad, den rekonstruerade rokokofasaden av hotell Méridien, Rolandhaus med den gotiska trappstegsgaveln och Tempelhaus, ett patricierhus med ett burspråk från renässansen. I huset återfinns bl.a. stadens informationsbyrå.

I en modern byggnad från 2000 återfinner man  "Roemer- und Pelizaeus-Museum", bekant för sina gammalegyptiska och gammalperuanska samlingar, som räknas till de mest betydande i Europa. Utomordentlig är också utställningen om kinesiska härskares porslin med objekt från en av Europas viktigaste samlingar av kinesiskt porslin. Förutom de fasta utställningarna förekommer också fortlöpande specialutställningar inom områdena konst, kulturhistoria och naturkunskap.

Karta och fotos Stadt Hildesheim

Av övriga städer inom regionen är Alfeld vid Leine (ca 21 200 inv.) den största. Orten är känd sedan 1200-talet, men arkeologiska fynd visar att platsen var bebodd redan 500 f. K. Först 1989 fick man stadsrättigheter. Från 1400-talet byggdes ett visst välstånd upp, vilket fortsatte fram till trettioåriga kriget, då staden plundrades. Efter detta hade staden svårt att återhämta sig. Under industrialiseringen uppstod några industrier, dock ej av större betydelse. Under världskriget förblev staden oskadd, vilket innebar att man efter kriget fick ta emot stora mängder flyktingar med bl.a. bostadsbrist som följd. Först under 50-talet kunde denna hävas genom nya bostadsområden. Alldeles speciell bland stadens kyrkliga byggnader är det lila St. Elisabethkapellet. Ursprungligen uppfördes denna lilla korsvirkesbyggnad vid ingången till Fagusverken men flyttades under mitten av 1980-talet till den nuvarande platsen i centrum.

Alfeld sätts ofta i samband bröderna Grimms saga om Snövit. Bröderna bodde i närbelägna Göttingen och gjorde ofta utflykter till Leinedalen och bergen, där de skulle ha fått sina uppslag till olika sagor. Många av de rekvisita som förekommer i Snövit återfinns i trakten av Alfeld.

Bland Tysklands många udda museer finns i staden ett snarkningsmuseum, som bl.a. visar, hur man under århundradenas lopp har försökt komma tillrätta med snarkningen.

www.alfeld.de 

Strax söder om Hildesheim ligger den lilla staden Bad Salzdetfurth (ca 14 400 inv.) känd för sin kurverksamhet. Enligt sägnerna skall en gång i tiden en riddare av Steinberg under en hjortjakt drabbats av törst och sökt en källa, som han till slut fann vid foten av Sothenberg. Tyvärr visade sig denna innehålla salt vatten, som han dock vid närmare eftertanke insåg, att det kunde vara till nytta. Han lät bygga ut platsen, som till en början ingick som en del av byn Detfurth och som sedan kom att kallas Salzdetfurth. Orten är känd sedan 1194 men måste ha existerat tidigare, eftersom viss försäljning av tillverkade föremål anges vid denna tidpunkt. Den första bosättningen utgjordes av saltkokarnas bostäder, men den utvecklades snart till ett handelscentrum och omlastningsplats vid den gamla här- och handelsvägen till Frankfurt. Från början av 1400-talet utvecklades ortens och innevånarnas välstånd, men de lokala stridigheterna mellan olika furstar påverkade handeln och yrkesutövningen negativt. Sedan 700 år tillbaka har Salzdetfurth varit beroende av saltet och avkastningen av den lönande försäljningen av koksalt. När salthandeln i slutet av 1800-talet hotade att lamslås, hjälpte inrättandet av en badanstalt för salta bad samt en kuranstalt för barn orten över den kritiska tiden. Tack vare den tilltagande betydelsen som kur- och turistort fick man från 1921 tillåtelse att kalla sig Bad Salzdetfurth. Först i och med att kaliverken grundades, skapades förutsättningar för ortens utveckling. Utvinningen av salt upphörde 1992.

Till stadens sevärdheter hör kurparken med de över 250 år gamla graderverken (för saltutvinningen). Samtidigt som man promenerar genom den vackra parken kan man inandas den saltmättade luften, som är speciellt bra för de övre luftvägarna.

På båda sidor av floden Lamme ligger den historiska stadskärnan med talrika korsvirkeshus från 1600-talet och framåt.

www.bad-salzdetfurth.de 

Bockenem (ca 11 500 inv.) omtalas första gången 1154 och får stadsrättigheter 1300. Under det fortsatta 1300-talet förses staden med stadsmur och torn. Staden blomstrar ekonomiskt under 1500- och 1600-talen för att sedan gå tillbaka i och med trettioåriga krigets början. Denna nedgång höll i sig fram till 1600-talets slut. Flera stora bränder härjade i staden och den största av dem inträffade 1847, då ca. 90% av bebyggelsen förstördes. Efter återuppbyggnaden inträdde en ekonomisk uppgång, som efter 1850 resulterade i flera fabriker, däribland "Weule", den världsbekanta fabriken för tornur.

På grund av den stora branden är stadens karaktäristiska korsvirkesbebyggelse uppförd efter 1847, däremot kan man i gatunätet känna igen stilen från 1600-talet. Av de äldre husen skonades det s.k. Tillyhuset från 1523 och den gotiska hallkyrkan St. Pankratius.

Staden har två tekniska museer av vilka tornursmuseet vid torget har fått en helt ny gestalt. I den nya utställningen kan man se en ny indelning av tornur tillverkade av stadens urfirma. Genom gåvor från stadens innevånare har museets gavel kunnat förses med ett klockspel. Ett tornur ovanför museets ingång visar dessutom vägen.

I förorten Störy finns ett specialmuseum för småbilar som t.ex. BMW Isetta 250 och Kleinschnittger F 125. Som museum är det världsledande i sin nisch och har mycket intressanta utställningsföremål. Tyvärr har en schism mellan myndigheterna och ägaren gjort, att museet tills vidare har måst stängas. (En detaljerad behandling av situationen finns dokumenterad i en tidningsartikel på hemsidan.)

www.bockenem.de 

[Upp]