Nordsjökusten och de ostfrisiska öarna    

Kusten och öarna präglas starkt av Nordsjön; ca 45% av fastlandets yta utgöres av geest- och marskland, där marsklandet är den senaste erövringen från Nordsjön. Längre in i landet, Ostfrisland, finns väl utbyggda cykel- och vandringsleder. Aktiviteterna här bygger mycket på en aktiv semester med "paddel och pedal", som man kallar det. Frisk luft är gratis och det finns gott om den varan utefter hela kusten och en bra bit in i landet.

Då Ostfriesland är ett tämligen flackt land, kan man fortfarande se ett flertal vackra väderkvarnar med deras typiska silhuetter mot horisonten.  

Den nordligaste av alla städerna utefter kusten vid Elbes utlopp är Cuxhaven (ca 50 400 inv.), som fick sina stadsrättigheter så sent som 1907, sedan man inkorporerat några omliggande områden och således uppnått den undre gränsen om 10 000 innevånare, som erfordrades för att uppfylla fordringarna att få stadsrättigheter. Däremot har platsen varit befolkad sedan 4000 f. Kr. enligt de fynd som man har gjort. Grunden för den nutida staden anses vara slottet Ritzebüttel, vilket fanns under slutet av 1300-talet. Under 1930-talet utökades staden med ytterligare områden i närheten, och staden hade på kort tid växt avsevärt. Efter andra världskriget minskades stadens område något, eftersom vissa delar skulle återlämnas till Hamburg. Som ersättning fick man det område, där den nuvarande fiskehamnen ligger, vilket var förutsättningen för att Cuxhaven skulle kunna utvecklas till Tysklands största fiskehamn. I början av 1970-talet kunde man så inlemma ytterligare kommuner, så att staden fick den utbredning, som den har idag.

Landskapet i och omkring Cuxhaven är mycket omväxlande. Sandig torrmark som motsats till det feta marsklandet, blommande hedlandskap som kontrasterar mot gungande myrar. Den mättade havsluften känns intensivt i hela området.

Av naturliga orsaker är Cuxhavens museer mest inriktade mot det maritima, men även andra områden belyses. Sevärda är Fiskerimuseet och Wrackmuseum, ett museum med utställning av vrakdelar efter sjunkna fartyg och skeppsbrutna sjömäns ägodelar. Efter en lång saneringsperiod har man återöppnat slottet Ritzebüttel, där man kan se salar med inredningar från olika tidsperioder. De flesta av stadens kyrkor är  byggda under 1900-talet, men S:t Jacobi i stadsdelen Lüdingworth är till sina äldsta delar från 1200-talet. I ett avseende avviker den från andra kyrkor, genom att man i kyrktornet har byggt in två fängelseceller, där man ända in på 1800-talet kunde få avtjäna straff, om man hade brutit mot kyrkans lagar. Kyrkan är rikt utrustad med konstföremål från olika epoker, men mest bekant är den renässansorgel, som installerades 1589 och som sedan byggdes på av Arp Schnitger 1682. 

www.cuxhaven.de 

En bit utanför kusten ligger den lilla ön Neuwerk, som inte är en del av Niedersachsen, utan tillhör Hamburg (liksom ytterligare några små öar). Den ung. 3,5 km² stora ön ingick i planerna att bygga en förhamn till Hamburg. Att promenera runt ön tar knappt en timme. Man kan också företa en wattvandring och har man då tur, finns möjligheter att hitta en bärnsten. Hittar man inga bärnstenar själv, kan man ändå besöka Haus Bernstein för att se dem i verkligheten. Till ön kan man ta sig på tre sätt: gå, åka med häst och vagn eller med båt. På ön finns en gammal fyr från början av 1300-talet. Där finns också bofast befolkning samt övernattningsmöjligheter.

Bland övriga av de större städerna kan nämnas Wilhelmshaven (ca 81 300 inv.), eller den gröna staden vid havet, som den också kallas, och som uppstod i slutet av 1300-talet, när sjörövare byggde sig en borg. Ännu idag kan man se rester av denna anläggning, som förstördes 50 år senare. 1848 önskade Preussen bygga upp en ny flotta, och några år senare slöt man ett avtal med storhertigdömet Oldenburg att få disponera ett område för att anlägga en marinbas. 1869 invigdes denna av den preussiske kungen Wilhelm I, som också gav den sitt namn. Fyra år senare fick man stadsrättigheter. Genom senare inkorporationer växte staden ut till sin nuvarande storlek. Under andra världskriget utsattes staden för kraftiga bombangrepp och förstördes till 2/3. Efter kriget försökte man komma bort från den ensidiga strukturella uppbyggnaden av staden och satsade hårt på industriföretag.

Fortfarande är dock havet den viktigaste näringen. Wilhelmshaven är den enda djuphamnen och Tysklands största marinbas. Det är också den näst största omlastningsplatsen i Tyskland efter Hamburg. Staden är också en av sex godkända orter för havsforskning. Här finns vidare flera museer med anknytning till havet. Från hamnen kan man göra olika rundturer med båt, även till Helgoland. 

Stadens äldsta kyrka är den evangeliska S:t Jacobi, som tidigare var borgkapell för borgen Sibetsburg. Kyrkan tillkom under andra hälften av 1300-talet och hör till de äldsta i regionen. Bland inventarierna kan nämnas ett dopbäcken från 1200-talet samt predikstolen och altaret. Av borgen finns inget kvar, enbart de upphöjningar, där borgen stod samt de omgivande vallarna och gravarna. Däremot finns delar av borgmuren kvar på den östra sidan.

www.wilhelmshaven.de 

50 km västerut träffar man på den tidigare residensstaden Aurich (ca 40 500 inv.), som betecknar sig som Ostfrislands medelpunkt. Staden ligger 25 km från havet i ett typiskt ostfrisiskt landskap.

Staden har en tämligen växlingsrik historia och blev tidigt tack vare sina marknader ett obestritt centrum i Ostfrisland. På grund av ideliga strider mellan ostfrisiska hövdingar upplevde staden oroliga tider med många maktväxlingar och förstörelser av byggnader. Stadens blomstringsperiod inföll under 1400-talet, då bl.a. en vattenborg uppfördes på den plats, där idag  slottet står. Genom en förhärjande brand förstördes staden helt i början av 1500-talet.  Återuppbyggnaden skedde sedan efter ett mönster som fortfarande kan kännas igen i staden. Under de följande århundradena växlade makthavarna ofta, vilket satte sin prägel på de uppförda byggnaderna. Byggnaden t. h. är ett exempel på lågtysk renässansstil "Auricher Landschaftshaus", med slottet i bakgrunden.

I stadsdelen Tannenhausen kan man se rester efter en tidigare megalitgrav. Arkeologiska undersökningar under 1960-talet visade, att det här tidigare hade legat två gravkammare bredvid varandra. Med hjälp av kvarvarande stenar har man kunnat rekonstruera form och storlek. För att visa kullarnas ursprungliga ovala form har en av dem återskapats. I graven återfanns keramikföremål, vilka visar, att gravens ålder var omkring 5000 år.

www.aurich.de

Man antar att staden Norden (ca 25 100 inv.) grundades på 700-talet som en byliknande bosättning, även om man har hittat fynd från långt tidigare perioder. Under flera århundraden tjänade platsen som huvudort i västra delen av det område som kallas Norderland. Omkring 1235 byggde man stadens äldsta kyrka, Ludgerikirche. 20 år senare omnämns orten för första gången skriftligt i ett fördrag nedtecknat i Bremen. Större betydelse fick Norden under senare delen av 1300-talet, då hamnen kom att användas som omlastningsplats. Däremot träffar man inte på ordet stad i samband med Norden förrän 1491. I mitten av 1700-talet blev Ostfrisland preussiskt och man fick det ekonomiskt bättre genom att nya fabriker grundades och utvinningen av nytt land påskyndades. Under tiden för den franska ockupationen (1810) utvecklades området till att bli ett centrum för smugglare beroende på den franska kontinentalspärren gentemot England. I början av 1900-talet utvecklades industrin och en av de viktigaste arbetsgivarna var Dornkaat, som tillverkade genever (ett slags enbärsbrännvin). Under senare år har staden ökat befolkningsmässigt, mest beroende på den inkorporering av omkringliggande områden som skett.

Vad gäller sevärdheter har man inte så mycket att erbjuda som de östligare eller sydligare delarna av delstaten, eftersom detta var trakter med en betydligt fattigare befolkning. Dock finns några vackra byggnader som t.ex. det schönninghska huset från 1576 med en mycket vacker och väl bearbetad gavel. Musikintresserade besöker också gärna Ludgerikirche, vars äldsta delar är från 1200-talet, för att beundra den Arp-Schnitgerorgel från ca 1690, som finns där. (Med 46 register är detta den största av alla orglar i det orgeltäta Ostfrisland.) 

Om man besöker Te-museet (i gamla rådhuset ovan) kanske man också får förklaringen till att i Ostfrisland förbrukas 3,5 kg te / person, medan förbrukningen i övriga Tyskland ligger på ca 200 gram. I staden finns dessutom flera museer med varierande tyngdpunkter som bilar, modelljärnvägar, snäckor, konst mm.

www.norden.de 

Emden (ca 51 600 inv.) ligger vid yttre delen av floden Ems och är den västligaste staden vid tyska Nordsjökusten. De äldsta fynd man gjort tyder på, att staden skulle ha sitt ursprung i början av 800-talet. Orten expanderade, framför allt under 1200-talet, då man knöt närmare förbindelser med Münster. Förbindelser med sjörövare gjorde dock, att man fick Hansan till fiende och inte förrän 1400 kunde man nå en uppgörelse med Hamburg. I mitten av 1400-talet kunde områdena på Ostfrisland enas till ett riksgrevskap, där Emden utsågs till huvudstad. Reformationstiden under andra hälften av 1500-talet betydde ett ekonomiskt, kulturellt och politiskt uppsving för staden, som blev en centralpunkt för den lågtyska reformationsrörelsen. Avgörande för stadens utveckling blev de många holländska utvandrarna, som sökte skydd mot religionsförtryck. Efter 1550 kom också många köpmän och hantverkare och med dem ökades stadens ekonomiska kraft. Härtill bidrog också att Westfalen inte kunde använda Rhen för sina transporter utan måste låta sin import och export gå via Emden. Det holländska inflytandet blev till slut så stort, att till och med det tyska språket fick vika undan till förmån för nederländska. I slutet av århundradet återvandrade emellertid många till sina tidigare hemtrakter, vilket innebar en stor ekonomisk nedgång för staden. Även under kommande århundraden skulle sjöfarten och den därmed förbundna handeln inverka på Emdens ekonomiska upp- och nedgång. Mot 1800-talets slut fick staden nya industrier, men även dessa hade i stor utsträckning samband med sjöfarten som t.ex. fiskbearbetning, varv etc. Det har under 1900-talet ändrat sig så att numera är störste arbetsgivaren Volkswagen, som har en fabrik i staden (tillverkning av Passat).

Av Emdens ursprungliga bebyggelse finns inte mycket kvar. I ett 20 minuter långt flygangrepp 6 september 1944 förstördes 78 % av staden, däribland den historiska gamla stan fullständigt. Vissa hus, som t.ex. rådhuset, har i efterhand byggts upp i ursprungligt skick. Bland byggnader som klarade av bombningen var en av luftskyddsbunkrarna, som nu tjänar som museum för nutida historia på det lokala planet. Sevärt är också det Ostfrisiska landsmuseet, som finns inhyst i rådhuset. Museet har en ansenlig samling av vapen, målningar och mynt. 

www.emden.de 

De frisiska öarna brukar delas in i de väst-, ost- och nordfrisiska öarna, där de ostfrisiska är en del av Niedersachsen. Dessa är Borkum, Juist, Norderney, Baltrum, Langeoog, Spiekeroog och Wangerooge. Förutom dessa sju finns också fyra obebodda: Lütje Hörn (öster om Borkum), Memmert, Kachelotplate (båda sydväst om Juist) och Minsener Oog (sydöst om Wangerooge).

Störst av öarna är Borkum (ca 5200 inv.) med sina 36 km². Ön var tidigare en del av en större ö vid namn Bant. Denna omfattade de nuvarande öarna Borkum, Juist och nordvästra delen av Norderney tills väldiga stormfloder, som också förorsakade stora förändringar på kusten, slog sönder ön. Borkum och de andra ostfrisiska öarna är officiellt omnämnda 1398. Under Hansetiden tjänade Borkum som gömställe för sjörövare och senare under 1500-talet också för holländska frihetskämpar, som stred mot spanjorerna. Valfångsten under 1600-talet förde med sig ett ökat välstånd, men mot 1700-talets slut minskade fångstmängderna och det holländsk-engelska sjökriget medförde ett komplett upphörande av valfångsten, vilket förorsakade stor fattigdom på ön och många öbor flyttade ut. 1834 kom de första rekreationssökandena till ön, vilket var av stor betydelse för öns framtida ekonomiska utveckling. Tack vare golfströmmen har ön ett klimat, som är välgörande för de mänskliga luftvägarna. Luften är jodhaltig och särskilt pollenfattig.

www.borkum.de 

www.juist.de 

Juist (ca 1700 inv.) kallas i reklamen för världens vackraste sandbank (17 km lång, 500 m bred). Trots allt lyckades man på 1920-talet anlägga en liten skog, som t.o.m. har några rådjur. Öns långsträckta och smala utformning gör annars att vinden ödelägger det mesta i växtväg. Att ta sig till Juist sker oftast med båt, men ön har också daglig flygförbindelse, vilket är av stor betydelse, eftersom denna vid vissa väderförhållanden utgör den enda förbindelsen med fastlandet.

I likhet med de andra ostfrisiska öarna är Norderney (ca 5900 inv.) uppbyggd av sand, som stabiliserades av vissa plantor och typisk dynvegetation. Man kan säkert hävda, att den inte är mer än 2000 år gammal. Det goda klimatet och den hälsosamma luften gör att kurverksamheten är väl utbyggd och man tar årligen emot tiotusentals gäster, som kommer för hälsans skull.

www.norderney.de 

Baltrum (ca 500 inv.) kallas för "Ön utan bilar", och vad skulle man egentligen använda bilen till? Ön är 6,5 km² stor och man når allting snabbt till fots. På ön kan man ta emot 3000 gäster, en siffra som har stigit under senare år. Detta trots att det mesta på ön är småskaligt, här finns inga höghus, även de största hotellen är anpassade till öns storlek. Nära är det också till grannön Langeoog.

www.baltrum-online.de

Lika billöst är det också på den något större ön Langeoog (ca 2000 inv.) (19,6 km²). 14 km sandstrand står till förfogande på en ö, där solen lyser mer än 1500 timmar/år. Statligt erkänd kurort. För botaniskt intresserade personer är öns saltängar en verklig fyndgruva med många ovanliga växter, som växer trots eller tack vare det salta vattnet. Även ornitologer finner här en hel del inom sitt intresseområde. 

www.langeoog.de

Ungefär lika stor är också Spiekeroog (ca 800 inv.) (18,3 km²), som i egenskap av godkänt nordsjökurbad likaledes satsar på kurverksamhet. Öns natur - med en mångfald olika djur och växtarter - och fina sandstränder är lika intressanta för den vanlige semesterfiraren som för den specifikt naturintresserade. Öns medelpunkt utgörs av byn Spiekeroog med dess många k-märkta hus och den för ön typiska idylliska och avspända atmosfären, en ö utan bilar och stress.

Naturälskare rekommenderas att besöka det informativa miljöcentret Wittbülten och uppleva det unika wattlandskapet vid en guidad vandring.

På Spiekeroog finns den äldsta av alla kyrkorna (1696) på de ostfrisiska öarna. Man har vidare två museer, ett som belyser öns historia och ett om musslor från hela världen.

www.spiekeroog.de

Wangerooge (ca 900 inv.) (4,7 km²), havsbad sedan 1804, omfattande kurverksamhet. I likhet med de övriga öarna har också Waangerooge uppstått ur havet genom uppspolad sand och slam, som sedan invandrade växter band fast med sina rötter. Om öns äldre historia vet man ganska litet, men romerska mynt har återfunnits. Man antar, att dessa har kommit från romerska skepp, som antingen har angjort eller strandat här. Officiellt omnämnd blev ön först 1217. På grund av de tilltagande stormarna från nordväst flyttade befolkningen till öns östra spets. Vid de stora stormfloderna under 1700-talet gick stora landområden förlorade och befolkningen var hänvisad till att lägga beslag på strandade fartyg för att överleva. Svårigheterna att kunna livnära sig på ön gjorde, att befolkningen stadigt minskade. Under 1800-talets början skedde en vändning, sedan man börjat ta emot badgäster. Alltsedan dess har öns utveckling gått framåt med undantag för tiden för de båda världskrigen, då ön låg inom militärt skyddsområde och 1945 utsattes för återkommande bombanfall. Sedan 1950- och 1960-talen har ön på nytt upptäckts som ett omtyckt semestermål.

Även på Wangerooge finns ett informationscentrum för Nationalparken "Niedersächsisches Wattenmeer".

Foto: Kurverwaltung Wangerooge

[Upp]