Norra Harz

Langelsheims (ca 14 000 inv.) historia går tillbaka till den germanska tiden, även om man har hittat fynd från den yngre stenåldern. Skriftligt belagd är orten från 1016 fast under olika namn. Det nuvarande skrivsättet kommer inte förrän 1792. Tack vare den ekonomiska betydelsen utsågs Langelsheim till säte för ett furstligt ämbetsverk. Utvecklingen till en stad, som präglas av industri, småindustri och hantverk, har fortsatt, varvid också lant- och skogsbruk har haft en viss betydelse. Skog, vatten och mineralfyndigheter i förening med goda trafikförbindelser ledde till ett uppsving för malmbrytningen i Harz.

Den som intresserar sig för modelljärnvägar, kan här få sitt lystmäte stillat, om man besöker Harzer Modellbahnzentrum, som är Europas största utställning.

Största stad i området är Goslar, som behandlas på annan plats.

Oker är en stadsdel till Goslar, belägen mitt i naturen. Här finner man på en liten yta skogsområden, flodlandskap, dinosauriefossiler, men också industriområden, jordbruk och klipplandskap. Mera känd än orten är floden med den uppdämda sjö, som levererar vatten till stora delar av slättlandet. (Se mera under Schulenberg.)

www.harzpoint.de 

Vienenburg vid nordranden av Harz är en av de många inkörsportarna till bergsområdet. Från att tidigare ha varit en typisk lantbruksstad har den under senare tid utvecklats till en omtyckt rekreationsplats. Härtill bidrar inte minst rekreationsområdet Vienenburger See och det skogrika området alldeles i närheten.

Till stadens sevärdheter hör klostergodset Wöltingerode, där man också kan besöka bränneriet, där man tillverkar bl.a. olika likörer. I staden finns också Tysklands äldsta bevarade järnvägsstation med järnvägsmuseum.

Bad Harzburg (ca 25 000 inv.) har sitt ursprung i en hednisk offerplats, där man tillbad guden Krodo, som bl.a. var hälsans och fruktbarhetens gud. I mitten av 1000-talet uppfördes borgen Harzburg, som tjänade som skydd för kejsarborgen i Goslar och inte mindre viktigt, Rammelsberg, där man bröt guld och silver. Året 1569 var av stor betydelse för den framtida utvecklingen i staden. Vid foten av berget upptäcktes en källa med salthaltigt vatten, som kunde användas för att utvinna salt, den tidens guld. 1820 användes för första gången källan för salta bad. Sedan man lagt ned saltutvinningen 1851, byggdes badinrättningar och kurhotell i de gamla saltverksbyggnaderna. 1891 fick man så tillåtelse att kalla orten Bad Harzburg, som egentligen bestod av tre mindre orter, som växt samman. Idag hör Staden till de vackraste inlandsbadorterna i Nordtyskland med många anrika pensionat och kurparker.

Staden har ett klimatmässigt gynnsamt läge vid Harz nordkant och detta tillsammans med de sju hälsokällorna utgör förutsättningarna för stadens existens. Närheten till Harz gör att det finns ett stort antal vandringsleder att välja mellan och den som hellre tar linbanan upp till bergets topp får se ett fascinerande landskap under sig. Har man för mycket pengar med sig, kan man lätt göra av med dem i stadens kasino.

Staden Ilsenburg är belägen vid foten av berget Brocken och nationalparken Hochharz mellan Bad Harzburg och Wernigerode. Det skyddade läget och de omkringliggande skogarna med en mängd vackra naturscenerier gör den till en populär rekreationsort samtidigt som den också är en ort med kultur. Staden ingår i "Romanska vägen".

Den lilla orten Drübeck, inte långt från Ilsenburg, har som främsta sevärdhet det tidigare klostret St. Vitus. Drübecks historia är nära förbunden med klostrets och under medeltiden skyddades både ort och kloster mot angripare genom gemensamma befästningsanläggningar. Klostret var avsett för benediktinernunnor. Idag räknas klostret som ett av de mest betydande romanska byggnadsverken i området.

Wernigerode återfinns på annan plats.

Blankenburg återfinns på annan plats.

Wienrode (ca 1000 inv.) ligger mellan städerna Blankenburg och Thale på ca. 230 meters höjd. Orten har många k-märkta korsvirkesbyggnader och ligger i ett förtjusande landskap. Stora blandskogar och frodiga ängar omger orten, som med sitt läge i en dalgång har ett påfallande milt klimat. Speciellt vackert är det i körsbärsblomningstider.

Halberstadt återfinns på annan plats.

Redan för mer än 5000 år sedan fanns bosättare i närheten av staden Thale. Det var den ännu sprudlande källan "Weiberborn", som gjorde platsen så attraktiv. 825 grundades klostret Wendhusen, vilket var det första i Sachsenland. Efter 936 fick klostret ekonomiska problem och 1525 förstördes det av upproriska bönder. Redan i mitten av 1000-talet fanns det vid sidan av klostret en bosättning, där hantverkare, bönder och klosterarbetande bodde. Detta var den första grunden för den nuvarande staden. Från 1400-talet och framåt tillkom ett flertal smedjor, som gjorde orten bekant.

Det vilt romantiska landskapet gav snart den lilla orten Thale ett rykte som omtyckt sommarnöje och snart byggdes hotell och villakolonier för att ta hand om den begynnande satsningen på turism. En sådan satsning utgör den 451 m höga klippan "Häxornas dansplats", Hexentanzplatz, där man har byggt bl.a. en rodelbana, ett museum och en djurpark. I museet kan man se mera om temat häxor. Platsen var troligen en germansk kultplats, där framför allt under natten till 1 maj hedniska ritualer och bruk genomfördes.

Stecklenberg är en vackert belägen ort i en dalkittel vid mynningen av Wurmbachdalen. Trots att trakten var bebodd långt tidigare, började ortens egentliga historia inte förrän under 1770-talet, då "utländska" kolonister fick slå sig ned här. Tillsammans med de redan bofasta utgjorde de grunden för den kommande befolkningen. Först under 1890-talet blev orten självständig. Som inkomstkälla tjänade fruktodling och ölbryggning. Under 1800-talet upptäcktes en klor-kalciumkälla, som blev basen för den kurverksamhet, som satte in framför allt efter 1950, då den socialistiska rekreationsvågen satte in och höll i sig till 1989.

Bland Stecklenbergs sevärdheter kan nämnas, förutom källan, den kurpark, som källan befinner sig i och ruinerna efter de två borgar, Lauenburg och Stecklenburg, som ligger på bergshanget ovanför staden.

Litet dolt, nästan skyddat ligger Bad Suderode inbäddat i en dalkittel just där förlandet tar vid efter Harz sluttningar. Stilfulla hus med balkonger med utsökta filigranarbeten ger orten sin speciella karaktär. I denna miljö kan man få vatten från en av Europas starkaste kalciumkällor. Denna källa utgjorde grunden till den utveckling, som orten genomgick - från 1179, då den först omnämndes, till 1827, då den fortfarande var en obekant by, och vidare till den kurort, som Bad Suderode är idag. Med byggandet av järnvägarna följde en enorm ökning av antalet sommargäster och för  att hysa alla dessa, började man bygga de typiska kurortshusen, som finns även i andra delar av Tyskland. Samtidigt erbjöds det helande vattnet som botemedel mot allehanda sjukdomar och sanatorier och kliniker med olika specialiteter inrättades. Återföreningen 1989 betydde också mycket för den fortsatta utvecklingen av klinikerna, som nu kunde få nya pengar till en välbehövlig upprustning.

Quedlinburg återfinns på annan plats.

Den lilla orten Rieder,  inte långt från Gernrode, är känd sedan 936. Bland gamla sevärda byggnader kan nämnas kyrkan, byggd omkr. 1000 och den näst äldsta i Sachsen-Anhalt, och "Gamla rådhuset", som båda är k-märkta.  Här kan man också se Tysklands näst äldsta kyrkklocka. Tack vare gynnsamma geobiologiska förutsättningar kom redan under renässansen trädgårdsanläggningar att spela en stor roll och före andra världskriget var Rieder Tysklands största blomsterby.

Staden Ballenstedt fick sitt namn efter en adelsman från Thüringen, Ballo, som troligen anlade bosättningen 531. Ortnamnet används skriftligt första gången 1030 i samband med en greve av Ballenstedt. Vid sidan av sin borg på det nuvarande Schlossberg grundade han en egen kyrka, som 1123 omvandlades till ett benediktinerkloster. Under bondekriget  plundrades klostret, men förstördes inte. 1525 sekulariserades klostret av furstarna av Anhalt för att under de följande 200 åren tjäna som jakt- och sommarresidens. 1543 fick Ballenstedt stadsprivilegier. Då staden låg långt från handelsvägarna, var lantbruket den ekonomiska basen. 

I början av 1700-talet föranledde fursten av Anhalt-Bernburg att det tidigare klostret skulle byggas om till en slottsanläggning för att möta hans behov av representation. I och med denna upphöjelse till residensstad slutade också Ballenstedts era som lantbruksstad och det följde en period av politisk uppvärdering och ekonomisk blomstring. Furstehuset främjade konst och kultur och staden utvecklades till ett kulturellt centrum i Anhalt. Som ett minne från denna period finns slottsteatern kvar. Den byggdes 1788 och är en av de få kvarvarande teatrarna från 1700-talet.

Under 1800-talet utvecklades staden till att bli en plats, där välbärgade pensionärer föredrog att bosätta sig. Detta märks fortfarande på villabeståndet inom vissa områden, där man mot slutet av 1800-talet uppförde ståtliga hus i den då rådande byggnadsstilen. Genom anslutningen till järnvägsnätet gynnades turismen, vilket förde till ett ekonomiskt uppsving, då man, i avsaknad av "smutsiga industrier", kunde framställa sig som luftkurort. Den första stora industrin kom 1936, då man lät bygga en gummifabrik vid sidan av alla små familjeföretag. Efter 1950 fick Ballenstedt också ett gott rykte om sig som skolstad, däremot spelade turismen inte längre någon roll. Efter återföreningen 1989 har man åter försökt arbeta upp stadens rykte som en kulturstad.

Bland stadens sevärdheter kan, förutom det ovannämnda klostret/slottet och slottsteatern, också nämnas "Grosser Gasthof" och hembygdsmuseet samt ett antal hus längs med den allé, som leder från slottet till staden. De flesta av dessa är tillkomna under barocken och klassicismen.

Meisdorf ligger vid floden Selkes stränder, just där den har skapat en vidsträckt mad vid kanten av Harz. Platsen omnämns först 1184, men fynd visar att platsen var bebodd under yngre stenåldern och att en större germansk bosättning fanns här. I skogarna runt omkring finns bevis för tidig mineralbrytning. Idag utgörs den ekonomiska basen av medelstora företag och lantbruk. I slutet av 1700-talet byggdes ett slott i Meisdorf, vilket förändrade ortens karaktär. En allé binder samman byn med slottet, som numera är hotell. Vid ett besök i byn bör man inte försumma att bese Patronatskyrkan. Efter att ha blivit hårt åtgången under trettioåriga kriget, reparerades den och stod färdig 1686. Till det yttre ser den enkel ut, men inuti är den praktfullt utrustad.

Önskar Du få ytterligare upplysningar om orterna ovan eller om andra orter inom området, vill jag gärna hänvisa till den svenska sidan hos www.harz-urlaub.de, som också har bidragit med karta och bilder på denna sida. 

Genom detta område passerar turistleden: Romanska vägen

[Upp]