Nationalpark
Harz
Nationalparken Harz är med sina 24 700 ha en av Tysklands största skogsnationalparker. Den är belägen omkring Brocken med ca 15 800 ha i Niedersachsen och 8 900 ha i Sachsen-Anhalt, vilket sammantaget utgör omkring 10 % av Harz yta. Den allra största delen av nationalparkens yta är täckt av skog, framför allt gran och bok. De övriga ca 5 % upptas av mossar, bergsbäckar och klippor. Inom området rinner flera mindre floder upp, t.ex. Bode, Ilse och Oder (en biflod till Rhume).
 |
| Foto: F Steingass |
Den nuvarande nationalparken tillkom 1 januari 2006 i en sammanläggning av Nationalparken Harz i Niedersachsen med Nationalparken Hochharz i Sachsen-Anhalt. Den senare upphöjdes till nationalpark av myndigheterna i DDR kort före återföreningen av de båda tyska staterna. Regionen präglades av en tämligen orörd växt- och djurvärld beroende på två omständigheter: under århundraden hade skogen lämnats i fred i den s.k. Brockenurskogen och under tiden efter andra världskriget fram till 1961 kunde Brocken nås endast med passersedel. Efter 1961 var området klassat som spärrområde och således förbjudet för turism. Den nedersachsiska delen av parken skapades 1994. Parkens centralförvaltning sitter i Wernigerode. På flera olika platser inom parkens område finns informationscentra, där man kan få upplysningar och tips, innan man beger sig ut på en vandring. (Alla sådana informationer finns markerade på den klickbara kartan ovan.)
 |
|
Foto: S Richter |
Naturen i nationalparken är liktydigt med en mängd växter och djur på ett litet utrymme. På grund av höjden påminner vädret om det, som härskar på mera nordliga breddgrader. I detta område reser sig det 1 142 m höga Brocken, ett bergsområde, som består av granit och som i Harz vittrar sönder med underliga former som följd. Landskapet kommer därför att präglas av branta bergsryggar, högslätter, klippor, dalar och raviner. I detta varierade landskap finns på alla nivåer möjligheter för en rik djur- och växtvärld att utvecklas.
I de lägre delarna av Harz överväger
bokskogen och under våren, då ljuset kan tränga genom kronorna, kan man
träffa på ramslök på marken. Ett hang leder ned till en skog i en ravin. Här
är det för fuktigt för rödboken, men däremot trivs al, ask och bergsalm och
i deras skugga torta och Judaspenningar och i sluttningarna stora ormbunkar. Vid
ca 750 m höjd blir det ljusare men också kyligare. Skogen består här av en
blandning av gran och bok med inslag av bergslönn. Mellan 800 och 1 000 m
härskar granen, bara rönn, björk och några pilar kan dessutom växa här.
På marken växer gräs, mossor och lavar, dessutom talrika svampar. På enstaka
ställen hittar man dessutom en sällsynt trädart: karpatbjörken (släkt
med glasbjörken). Ovanför 1 000 m ljusnar skogen och man når
trädgränsen vid 1 100 m. Där ovanför ligger Brockens trädlösa bergshedar.
Skogar är alltid i rörelse. Om inte människan ingriper, följer skogarna sina egna lagar. Eftersom människan utnyttjade skogarna alltför kraftigt under gångna århundraden, måste man nu hjälpa kulturskogen att åter bli en naturskog. I nationalparken överlåter man åt skogen i de redan naturnära områdena att klara sig själv och förlitar sig på naturens egen kraft. Här sker inte längre några mänskliga ingrepp med undantag för barkborrsbekämpning i en 500 m bred zon vid nationalparkens yttre gräns, liksom att man trafiksäkrar viktiga vägar i området. Inom andra områden ger man en lätt hjälp, håller efter barkborrar eller främjar kretsloppet, så att man därigenom kan förbättra den ekologiska stabiliteten och främja tillväxten av lövträd.
 |
|
Foto: F Mueller |
 |
| Foto: S Richter |
Mossarna i Harz har i stort behållit sin ursprunglighet och kan erbjuda livsrum för djur och växter. Deras djup kan gå ned till 7 m, eftersom de har visat sig olämpliga för torvutvinning. I det råa klimatet torkade inte den upptagna torven. Just klimatet har emellertid haft en stor betydelse för både naturskyddet och vetenskapen. Mossarnas uppkomst var beroende av klimatet i Harz: efter istiden härskade fuktigt och kallt klimat och marken under de våta områdena släppte inte genom vattnet, varefter mossarna växte ut i storlek. Så småningom bildades stora torvkroppar av den döda mossan. Litet annorlunda förhåller det sig med högmossarna, som har bildligt talat "växt upp" ur marken. Deras fuktighet går helt tillbaka på regnvatten. De är mycket näringsfattiga, vilket har gjort en av växterna - rundsileshår -, som växer där, till insektsätare. Andra typiska växter för dessa högmossar är bl.a. blåbär, kråkbär, tranbär och lingon.
Bergbäckarna med sitt kalla och syrerika vatten utgör livsådrorna i Harz. Många av dem rinner upp i högplatåernas mossar och leder med sig små växtrester, som gör att vattnet ser brunt ut, bildar skumkronor och dessutom är sura. Vissa växter och djur har ställt in sig på dessa speciella betingelser. Vid och i bäckarna växer alger, mossor och lavar. Mera iögonenfallande växter är ranunkel och torta.
 |
| Foto: G Karste |
Nationalparken Harz kännetecknas av en växtrikedom, som omfattar ungefär 1000 olika arter. De flesta av dem härstammar ursprungligen inte från Harz utan har kommit från olika delar av Europa. Många av dem har sitt ursprung i norra Europa och kom förmodligen till Harz vid slutet av istiden. Till dessa hör skogsstjärna, lopplummer och flaskstarr. Helt och hållet till de arktiska regionerna hör sådana arter som fjällummer eller styvstarr. Speciellt gott om arter, som annars huvudsakligen är utbredda i Nordeuropa, är det på berghedarna på Brocken och i granskogarna ovanför 800 m. Den växt, som ger sin karaktär åt Brocken, är alpsippan, som ursprungligen härstammar från Asiens berg och efter en lång vandring har kommit till Brocken, den enda fyndorten i Tyskland. Men inte bara de högre stående växterna är av intresse, utan också mossor och lavar. Ungefär hälften av de i Tyskland förekommande mossorna växer i nationalparken i Harz. På våren och försommaren kan man glädja sig åt de brokigt blommande bergsängarna. Det är genomgående rödsvingel- eller gullhavreängar men med intressanta örter. Till dem hör björnrot, en växt, som huvudsakligen förekommer på höjder mellan 700 och 1200 m, fjäderklint, gökärt eller olika slags måror. På vandringar genom nationalparken kan man se många av dessa arter utan att behöva lämna vägen, för särskilt artrika är de ljusa vägkanterna. I Brockenträdgården kan man dessutom se en mängd fjällväxter från alla delar av världen.
 |
|
Foto: S Richter |
Med litet lugn och tålamod kan man upptäcka mycket i nationalparken. Man kan höra pilgrimsfalkens rop, se spåren efter kronhjort eller lo eller se en vildkatt. Kanske träffar man också på fågelarter som ringtrast och nötkråka, om man har tur. Fladdermusen är företrädd med 13 arter. Bland parkens ornitologiska dyrbarheter finns pilgrimsfalken, sparvugglan, pärlugglan, tjädern och den svarta storken men också klassiska skogsfåglar som bofink, gärdsmyg m.fl. Den sällsynta spillkråkan bor här i skogen som en av sex sorters hackspettar. Speciella fåglar som strömstarar och ringtrastar har anpassat sig till det extrema livsrummet. De yttre betingelserna med surt vatten, få stillastående vatten etc. är inte just något paradis för grodor och ormar mm. Trots detta finns det på alla höjder flexibla arter som vanlig groda, bergvattensalamander och skogsödla. Överraskande nog hittades också en barnmorskegroda på 800 m höjd. Fiskar som bäcköring och stensimpa har möjligheter att leva i bergbäckarna. Insekter och spindlar är av grundläggande betydelse för nationalparken. På grund av sitt stora antal arter har de ännu inte helt utforskats. Intressanta företrädare för extrema livsrum är bl.a. nordlig glanstrollslända och brokig pärlemorfjäril.
Karta och foton med vänlig tillåtelse av Nationalpark Harz
[Upp]