Lüneburger Heide

Begreppet Lüneburger Heide betyder för många människor även utanför Nordtyskland "lugn och ro, ensamhet och oförstördhet". Detta stämmer bara delvis, eftersom området har blivit ett omtyckt utflyktsmål och rekreationsområde för många storstadsbor.

Det typiska hedområdet består av ljung och andra låga växter samt enstaka grupper med björkar, tallar och enbuskar. Under årens lopp har heden fått ge vika för människan och till slut har man måst inrätta ett naturskyddsområde. Detta ligger omkring Wilseder Berg (169 m) och är 200 km² stort. Det är helt fritt från bilar och bosättning. På heden träffar man på en speciell fårsort kallad Heidschnucken. För ett århundrade sedan uppgick antalet till en halv miljon under det att det idag finns ett par tusen. Minskningen av antalet får har också stor betydelse för heden. Där inga får betar, växer heden igen och bildar tjocka skogar.

Vackrast är heden i augusti och september, när den är full av de små violetta ljungklockorna. Under den tiden är det också som svårast att få hotellrum, speciellt över veckosluten. Hela hedområdet är fyllt av intressanta platser. Den som vill tillbringa sin semester eller ett veckoslut på heden förväntar sig inte ett rikt nattliv eller femstjärniga hotell. Här gäller framför allt vila och rekreation, frisk luft och ett vackert landskap. Här kan man med sin husvagn söka upp någon av de många campingplatserna och få sitt "rum" mitt ute i naturen. Alla som vill sysselsätta sig har ett rikt utbud av olika aktiviteter som vandring, fiske, ridsport samt många olika kurser, som lär ut hur man väver, spinner, färgar garn, drejar m.m.

www.buchholz.de 

www.winsen.de

Verden vid floden Aller (ca 28 800 inv.) är känd sedan 700-talet, då det var en viktig tingsplats. I namnet finns det gamla ordet "Furt", flodövergång. I långliga tider använde sig handelsmännen av denna övergång över Aller som en korsväg i förbindelserna från öst till väst och från nord till syd. Av denna anledning bestämde sig de frankiska kungarna för att just på denna plats grunda ett biskopssäte, som kom att bestå ända fram till 1500-talets reformation. Skilt från biskopssätet utvecklades också en köpmansbosättning, Norderstadt, omkring det nuvarande rådhuset. Efter trettioåriga krigets slut och fram till 1719 stod Verden under svensk överhöghet och den svenska drottningen Christina kom att bli viktig för stadens fortsatta framväxt. Bl. a. lät hon förena de båda stadsdelarna till en enhet och under hennes ledning inleddes slutet av häxförföljelserna. Under de följande århundradena var staden garnisonsstad för arméer från flera länder, vilket man numera anser har bidragit till innevånarnas öppenhet gentemot andra folk. Stadens utveckling under 1800-talet förde till att Verden blev en domstols- och tjänstemannastad. Sedan 1930-talet benämner man sig "ryttarstad", sedan man nått stora framgångar inom både avel och dressyr av hästar, framför allt gäller det hannoveranerhästar. Här hålls årligen både nationella och internationella tävlingar.

Stadens tre gamla kyrkor är från ungefär samma tid. Domkyrkan tillkom under åren 1290 - 1490 och byggdes som treskeppig gotisk hallkyrka. Den räknas som en av de mest lyckade gotiska kyrkobyggnaderna. Litet i skuggan av den mäktiga domkyrkan står St. Andreaskyrkan, byggd på 1200-talet i romansk stil. Den tredje, St. Johanniskyrkan, är Nordtysklands äldsta tegelstenskyrka, även den uppförd under 1200-talet. Den byggdes ursprungligen i romansk stil, men byggdes under gotiken om till en treskeppig hallkyrka. Speciellt sevärda är här de medeltida vägg- och takmålningarna. Se också Weserrenässansens väg.

Vackert är också det gamla rådhuset, påbörjat 1729, som sedan byggts om ett antal gånger. 

Staden har också ett eget hästmuseum med ett omfattande bibliotek och utställningsföremål runt om hästen. 

www.verden.de

Medeltidens sista ryttarslag stod 1519 strax utanför staden. En listig innevånare hade sett de anryckande trupperna och med hjälp av en avledningsmanöver lett dem från staden. Lika lindrigt kom man inte undan under trettioåriga kriget, när svenskarna besatte staden. Som minne av detta kan man fortfarande se gränsstenen, som markerar den svenska sydgränsen (till 1725).

Handel, hantverk och jordbruk har präglat staden. Detta märks bl.a. i gatornas namngivning, som ofta har uppkallats efter företeelser inom dessa områden. Även industrialismen satte sina spår i Soltau. Under denna tid uppstod bl.a. den fabrik, som nu är Nordtysklands största tenngjuteri.

Soltau av idag koncentrerar sig på att utveckla sitt kurcentrum för att därigenom förbereda staden på sin roll som en framtida kurort i Lüneburger Heide. Saltet, medeltidens vita guld, spelade då knappast någon ekonomisk roll för Soltau. Först nu använder man sig av det saltvatten, som sprutar upp från 201 meters djup.

Sevärt i staden är också det leksaksmuseum, som har rykte om sig att vara ett av världens förnämsta.

I stadens omgivningar finns omkring 100 mil markerade cykel- och vandringsleder, som för genom både skog och hedlandskap. Här finns också ett flertal olika parker, som var och en på sitt sätt bjuder på underhållning.

www.soltau.de 

Ytterligare österut ligger Uelzen (ca 37 000 inv.), en stad, som turismen betyder mer och mer för. Framför allt uppskattas den som utflyktsmål av innevånare i de större städerna i närheten. Här finns goda möjligheter till avkoppling både inom den kulturella och den fritidsinriktade sektorn. 

Stadens historia går tillbaka till 973, då klostret Oldenstadt grundades. Detta var början till den senare staden Uelzen. I anslutning till klostret skapades under 1200-talet en bosättning, som kom att tjänstgöra som marknadsplats. I mitten av århundradet flyttade innevånarna till floden Ilmenaus västra sida och bosatte sig där. Den nya bosättningen blomstrade och 1270 fick man stadsrättigheter. Under 1300-talet blev Uelzen medlem av Hansan. Som många andra städer drabbades man i slutet av 1500-talet svårt av pesten, då 1/3 av befolkningen dog. 1646 utbröt en storbrand, som förintade ca 60 % av stadens husbestånd. Efter branden byggdes staden åter upp i den korsvirkesstil, som man ännu kan se så många exempel på. Tyvärr förstördes mycket under andra världskrigets sista månader, då dels området omkring järnvägsstationen bombades och dels den brittiska armén vid inmarschen raserade delar av den gamla bebyggelsen.

Till stadens speciella sevärdheter hör slottet Holdenstedt, som nu härbärgerar ett museum med utställningsföremål från olika tidsepoker samt en enastående glassamling. Sevärd är också stadens järnvägsstation, som utsmyckats av konstnären Hundertwasser.

www.uelzen.de 

På väg söderut kommer man i utkanten av heden till staden Bergen (ca 15 000 inv.), som är känd sedan slutet av 1200-talet. Orten utvecklades tidigt till en kyrklig medelpunkt samt centrum för förvaltning och rättsväsende. Dels genom kyrkan, dels genom fogdarna blev Bergen medelpunkt för ett stort område med tendenser, som visade mot en stadsstruktur. Flera stora bränder betydde kraftiga avbrott i utvecklingen, men efter jordbruksreformen under 1800-talet påbörjades en ny utvecklingsfas. Härtill bidrog också anslutningen till järnvägen i början av 1900-talet. Genom den 1935 inrättade truppövningsplatsen, som efter världskrigets slut övertogs av NATO, påverkades Bergens ekonomi avsevärt. Handel och industri övertog jordbrukets roll som förnämsta inkomstkälla. 1957 fick Bergen stadsrättigheter.

Mera ökänd är Bergens stadsdel Belsen, som under andra världskriget kom att tjänstgöra som plats för ett av de många läger, som uppfördes runt om i Tyskland. Av själva byggnaderna i lägret finns numera ingenting kvar. Allt brändes av de brittiska trupperna, som befriade lägret i april 1945, eftersom man befarade att epidemiska sjukdomar skulle spridas. På platsen finns numera byggnader, som hyser de utställningar, som kontinuerligt visas. Förutom den permanenta utställningen kan man också se filmer, som visar hur lägret såg ut, när britterna kom. Utställningen är mycket informativ och en rundvandring inom det stora området ger ytterligare insikter i de förhållanden, som rådde. Grupper, som vill ha en guidad tur och/eller en föreläsning i ämnet, bör ta kontakt i förväg. Nivån på föreläsningen avpassas efter ålder och språkkunskaper. Broschyrer på svenska finns.

Foto: Reinhard Bein 

Campingplats med svensk hemsida: Örtzewinkel:

Genom detta område passerar turistleden: Nedersaxiska sparrisvägen                                                                            Weserrenässansens väg

  [Upp]