Landet mellan Elbe - Weser

Landet mellan Elbe och Weser sträcker sig ungefär som en triangel mellan städerna Cuxhaven - Hamburg - Bremen - Oldenburg. Det mest kända området, "Altes Land", finner man mellan städerna Stade och Hamburg och är speciellt bekant för sina stora fruktträdgårdar. De norra delarna präglas av det vidsträckta marsklandet och Oste, en av Elbes många bifloder. Här finns också områden, där vatten och myrar samsas med fält och skogar. På många ställen kan man från vandringsleder få insyn i djur- och växtlivet på de annars så skyddade myrarna.

Störst bland städerna i området är Stade (ca 46 800 inv.). Första gången platsen omnämndes skriftligt var 994, då en vikingastam på plundringståg kom dit i sin jakt efter en flyende gisslan. Stade utvecklades till att bli en viktig handels- och marknadsplats och 1189 betraktades orten som den viktigaste hamnen vid Elbes undre lopp. 1209 fick man stadsrättigheter och redan 40 år senare tillhörde man Hanseförbundet. 1200-talet innebar en första period av ekonomisk expansion och stadens areal utökades med ca 40 %. Tack vare sina begränsade handelsintressen (bl.a. jordbruksprodukter) intog staden en självständig roll, som gjorde att man ofta råkade i motsatsförhållande till Hansans officiella handelspolitik. Härvidlag var Hamburg den främste konkurrenten, som med våld (handelsblockad) övertog handeln på Elbe.

1645 besattes staden av svenskarna, något som kom att förändra dess struktur. Stade blev säte för förvaltningen i området, fick en stark garnison och man byggde en fästning. Detta medförde också stora kostnader och ledde till en ekonomisk nedgång. Dessutom förstörde 1659 en storbrand ca 2/3 av staden. Detta innebar, att man under svensktiden kom att återuppföra flera byggnader, som fortfarande sätter sin prägel på staden. Hit hör bl.a. officiella byggnader som rådhuset (1667/68) och tyghuset (1697/99) men också privata hus och kyrkor. De vallar och gravar som omgav den svenska fästningen, kan man fortfarande se i Gamla stan.

Sedan svenskarna förlorat området 1712 övergick det först i Danmarks, sedan i Hannovers maktsfär. Först i slutet av 1860-talet började den industriella utvecklingen i staden, dels genom en ny hamn och dels genom användningen av järnvägen. Den verkligt stora ekonomiska expansionen inträffade 1967, när man kunde ta i bruk nya industriområden i närheten av hamnen och dessutom fick billig energi. Följden blev att flera stora företag slog sig ned i området och genast skapade 5 000 nya arbetsplatser, som i sin tur genererade lika många arbetsplatser inom andra mindre företag. Genom de nya inkomsterna på skattesidan blev det möjligt att restaurera historiska byggnader i Gamla stan liksom också att förnya infrastrukturen.

I många av de gamla kulturbyggnaderna har man efter restaurationen inrättat museer, bibliotek etc. I det hus som svenskarna lagrade sin mat (Schwedenspeicher) på den tiden, finns nu ett regionalmuseum, biblioteket återfinner man i den gamla vattenkvarnen. Bland övriga sevärdheter kan nämnas borgmästare Hintzes hus med den ovanliga renässansfasaden från 1621. Man lägger här märke till gaveln med de sju tornspetsarna. I gamla stans norra delar finns ett flertal mycket vackra korsvirkeshus. I stadens teknik- och trafikmuseum kan man följa hur tekniken har påverkat livet och arbetsförhållandena sedan 1850 liksom också besöka den speciellt uppbyggda utställningen med transportmedel. 

Från Stade kan man också med en speciell båt göra upptäcktsresor längs kusten för att se hur Elbe präglas av ebb och flod och hur befolkningen påverkas av detta. 

www.stade.de 

Söder om Stade börjar det område, som kallas "Altes Land" och som är Europas största sammanhängande fruktodlingsområde. När körsbärsträden blommar i maj, kommer tusentals besökare för att njuta av de vackra träden, de praktfulla korsvirkeshusen och de gröna fördämningarna med betande får utefter Elbe. Körsbärsträden och äpplet är sedan tusentals år symboler för kärlek, fruktsamhet och ungdom och står i medelpunkten i "Altes Land". Äpplen står för den största delen av den skördade frukten (saluföres i Sverige ofta under beteckningen Elbefrukt) och är så viktig för innevånarna, att de har valt äpplet som symbol för sin hemtrakt. Frukten säljs ofta vid vägkanten till förbipasserande turister. 

Klimatet i området påverkas av Nordsjön med en tämligen mild årsmedeltemperatur av 8,5° C, en genomsnittlig nederbörd av 730 mm och ca 1500 soltimmar per år. Det milda, fuktiga havsklimatet ger äpplena ett tunt, aromrikt skal. Av odlingsområdet faller ca 90 % på äppleodlingen (ca 300 000 ton äpplen / år), 6 % på körsbär och resterande delas mellan päron, plommon, sviskon och div. bär.

Området är ca 170 km² stort och består av uppspolad sand etc. från Elbe. På så vis uppstod stränder, som tidigt användes för bosättningar. Enl. forskarna skall platsen ha varit bebodd redan för 4 000 år sedan. Byggnadernas utseende tyder på holländsk påverkan (långa hus med praktfullt snidade dörrar, väderkvarnar och små broar). 

I detta område är Buxtehude (ca 39 700 inv.) största stad och räknas bland Nordtysklands mest kända städer tack vare några berättelser på plattyska. Buxtehude ligger vid Este, en biflod till Elbe, ungefär 30 km sydväst om Hamburg. Stadens historia kan följas tillbaka till mitten av 900-talet till en ort, som anses vara föregångaren till det nuvarande Buxtehude. Ändelsen "hude" betecknar en liten hamn och förutom Stade var under medeltiden Buxtehude enda platsen, där man kunde ta sig över nedre delen av Elbe. Under 1200-talet byggdes en ny stad i anslutning till hamnen. Denna kan man fortfarande känna igen i Gamla stan, där man också finner St. Petrikyrkan, stadens kännetecken. Det är en gotisk tegelstenskyrka, som förmodligen byggdes runt 1300. Kyrkobyggnader likt denna var typiska för nordtyska handelsstäder.

Den nya staden blomstrade och fick 1328 stadsrättigheter. Sedan 1363 var staden medlem i Hansan. Efter Hansans nedgång hade man fortfarande livlig färjetrafik, som underlättade transporterna mellan Danmark och Holland. Ända in på 1600-talet var staden välmående, men trettioåriga kriget drabbade svårt genom olika ockupationer och de därmed förbundna inkvarteringarna. Under denna tid gick också handeln och sjöfarten tillbaka för att sedan under 1700-talet ytterligare minska till följd av att förbindelserna över Elbe förlades närmare Hamburg. Först i och med industrialismens framväxt, vilket för Buxtehudes del betydde första hälften av 1800-talet, följde ett nytt uppsving i ekonomin. De första industrierna i hamnens omedelbara närhet utgjordes av bl.a. en cementfabrik, en stengodsfabrik och ett varv. På andra ställen i staden byggdes en lädervarufabrik, bryggeri, brännvinsbränneri, maskinfabriker m.m.

Det andra världskriget betydde inga större förstörelser för staden utan man kunde ganska  snabbt återuppta tillverkningen och dessutom bygga ut med nya industrier. Genom den lyckade blandningen av stora och mellanstora företag har man lyckats hålla arbetslöshetskvoten på en mycket låg nivå.

Bland stadens sevärda byggnader finns ett mycket stort antal vackra korsvirkeshus.

www.buxtehude.de

Väster om Buxtehude ligger staden Bremervörde (ca 18 700 inv.), en stad med rötter i stenåldern. I stadens närmaste omgivning finns gravar, som dateras till stenåldern och bronsåldern. Redan under medeltiden gick viktiga vägar förbi Bremervörde, vilket skapade en grogrund för stadens utveckling. Även stadsnamnet tyder på att det var en viktig plats. Ändelsen -vörde är den äldre lågtyskans "övergång" och användes om den enda betydelsefulla övergången över Elbes biflod Oste. Redan 1035 skapades här som skydd för handelsvägarna en vattenborg omedelbart intill floden. Omkring 75 år senare skapades ytterligare en borg, denna gång på det s.k. Borgberget. Detta var en stor och kraftig borg, som helt dominerade området och ofta blev föremål för olika härskares maktkamp. Under de närmaste seklerna utvecklades orten och fick 1580 det namn den bär idag. Under trettioåriga kriget kom Bremervörde och borgen att bli en av alla stridande parter åtrådd plats, som både de danska, svenska och kejserliga arméerna slogs om och som delvis förstördes 1645. Vid fredsslutet 1648 kom Bremervörde att tillhöra Sverige, som då valde Stade som säte för sin ockupationsmakt. För Sverige saknade borgen sedan strategisk betydelse och 1682 förstördes den till största delen. Kvar blev den delen som kallades ärkebiskopens kansli. 1719 kom Bremervörde att tillhöra Hannover och fick ett väldigt ekonomiskt uppsving genom den s.k. sumpmarkskolonisationen. Genom den positiva ekonomiska utvecklingen förlänades man 1852 stadsrättigheter. De följande åren kom att betyda en ytterligare utbyggnad av industrin och då man under 1900-talet inte hade större katastrofer för näringslivet fick man efter andra världskriget en bra start med tyngdpunkten numera förlagd till mellanstora företag inom branscherna möbelproduktion, plastbearbetning, multimedia och tryckeriverksamhet. 

Många av stadens sevärdheter finns i naturen i stadens omgivningar som t.ex. de gamla stenåldersgravarna eller naturen i sig. Men också i staden finns sevärdheter. Bland de äldre är resterna av borgen, som nu är hemvist för Bachmann-museet, som visar upp bygdens äldre historia. S:t Liboriuskyrkan, som ursprungligen stod i närheten av borgen, förstördes under trettioåriga kriget, och byggdes upp igen 1651, fast nu på en ny plats. Den betraktas som symbol för staden. Dess utrustning stammar till en del från den gamla kyrkan, något som man kan tacka den svenske fältmarskalken Wrangel för. Föremål från den gamla kyrkan är t.ex. klockorna, en ljuskrona och en nattvardskalk.

Under senare år har turismen blivit en allt viktigare ekonomisk faktor för staden. Genom att fortsätta och vidareutveckla den 1991 skapade natur- och upplevelseparken har en tidigare inte utnyttjad potential inom turismen skapats och genom att framhålla parkens unika ställning inom det nordtyska området har staden fått en ny turistisk betydelse, vilket inte minst bevisas av det faktum, att den numera är "statligt erkänd rekreationsort".

www.bremervoerde.de 

[Upp]