
Emsland sträcker sig mellan Rheine vid gränsen mot Nordrhein-Westfalen och Papenburg vid gränsen mot Ostfrisland. I väster gränsar området mot Nederländerna, med vilka man har en ca. 60 km lång gemensam statsgräns.
Det industriella livet präglades till långt in på 1970-talet av lantbruk, numera dominerar industri och hantverk näringslivet. Här finns stora företag med inriktning mot bearbetning av trä och plast, maskin-, fordons- och skeppsbyggnadsbranschen är företrädd.
Emsland kan visa upp en mångfald av landskapstyper, vilket utnyttjas i en turistiskt utbyggd verksamhet. Området har utmärkta möjligheter för en cykel- eller båtsemester.
Regionens nordligaste stad är Papenburg (ca
36 800 inv.), som förfogar över en effektiv hamn med förbindelse genom
Ems till Nordsjön. Staden grundades 1631 efter holländsk
förebild och
har blivit bekant som Tysklands längsta koloni bland myrarna. Detta kan
fortfarande ses i staden, som präglas av det över 40 km långa
kanalsystemet. Långt före grundarårtalet fanns bosättningar i närheten,
framför allt i Aschendorf, med byggnader från 800-talet och som också
omnämndes i skrifterna omkr. 850. Senare byggdes också borgar, som
emellertid förstördes vid olika belägringar. 1431 nämns Papenburg för
första gången.
Under de senaste århundradena har stadens näringsliv
till en början dominerats av industrier med anknytning till sjöfarten. Så
tidigt som 1806 hade man 17 skeppsvarv. Dessa har allteftersom minskat
till antal och det enda kvarvarande av klass är Meyer Werft, som man kan
besöka för att få en uppfattning om, hur de bygger sina jättefartyg
(t.ex. Silja Europa).
Papenburg är också bekant för sina blommor och utgör Nordvästtysklands trädgårdscentrum med återkommande utställningar under sommarmånaderna.
Sedan
mitten av 80-talet testas snabbtåget Transrapid på en bana mellan Lathen
och Dörpen. Detta är den enda banan i sitt slag och tågen
kan utan problem komma upp i en hastighet av över 400 km/tim. De båda orternas
informationscentra berättar om tågets utveckling och
man kan få se tåget på nära håll. Det kan också finnas möjlighet
att få åka med på provturer. Efter en olycka 22 september 2006 med 23
omkomna, då ett provtåg i 170 km/tim körde in i en verkstadsvagn, ser
många framtida problem för denna typ av järnväg.
I
Sögel kan man bese jaktslottet Clemenswerth, som byggdes
åt kurfursten Clemens August av Köln under 1700-talets mitt. Det tjänar
nu som regionalt museum för konst.
Ursprunget
till Haren (ca 22 400 inv.) finner man i 800-talets önskan
att grunda kloster i erövrade områden. Klostret Corvey
ägde stora landområden i Emsland, däribland bondgårdar i
Haren. Detta förklarar, att den lilla orten finns omnämnd så
tidigt som 890. Under 1000-talet utökades dessa ägor med
ytterligare gårdar och borgen Haren. Vid sidan av den
befintliga bosättningen grundades i mitten av 1100-talet en ny,
där många främmande bosättare slog sig ned. Under hela århundradet
utvecklades den tidigare bosättningen till att bli ett
betydande centrum för regionens näringsliv mycket tack vare möjligheten
att segla fram till Haren. Det relativa välståndet uppkommet
under 1500-talet lider avbräck i slutet av trettioåriga
kriget, då Haren till största delen förstörs. Efter
krigets slut kom Haren att växla mellan olika landsherrar ända
fram till 1866, då det tillfördes Preussen.
Efter de första svåra
åren efter första världskriget upplevde sjöfarten
i Haren ett
betydande uppsving. Från Holland kunde
man få låna pengar till inköp av moderna fartyg och
pråmar och redan efter några år hade man 50 av
vardera sorten. Fram till 1935 hade detta antal
femdubblats. Vid början av andra världskriget
konfiskerades så gott som alla fartygen av den tyska
krigsmarinen och de som inte gick förlorade i kriget,
sänktes vid krigets slut eller överlämnades till främmande
makt som delbetalning efter kapitulationen. Ett hårt
slag för innevånarna i Haren var den proklamation
som den brittiska militärregeringen kungjorde 1945: hela staden
skulle utrymmas av
civilbefolkningen för att lämna
plats åt 5.000 utländska personer. Man fick ta med
sig värdesaker, kläder, livsmedel och viss sängutrustning.
Allt annat skulle lämnas kvar till de polacker som
flyttade in. Haren kom nu att utvecklas till att bli
en polsk stad. I september 1948 flyttade de sista
polska familjerna ut från Haren och de tidigare
medborgarna kunde komma tillbaka till sina gamla bostäder.
Sedan de båda församlingarna Haren och Altharen
lagts samman, fick Haren stadsrättigheter 1965.
I motsats till många andra städer i
regionen har inte Haren särskilt många verkligt
gamla byggnader. De flesta är från 1700- och
1800-talen som t.ex. godset Düneberg (1729),
kvarnmuseet (1825), tornen på St. Martinuskyrkan
(1854).
www.gut-dueneburg.de www.haren.de
Mycket populärt bland barn är
det 1971 invigda feriecentret Schloss Dankern. På ett 200 ha
stort område har man byggt upp ca. 700 feriehus för familjer
med barn. Här finns över 120 lek-, fritids- och sportmöjligheter
att tillgå.
Staden
Haselünne (ca 13 200 inv.) har sitt ursprung i den
yngre stenåldern och har fått sitt namn efter sin funktion under
500-talet. "Lunni" betyder ungefär "övergångsställe",
alltså "övergångsstället över det svarta vattnet (Hassa)".
Under 800-talet fick man stadsrättigheter, som sedan förnyades 1272. Vid
ungefär samma tid anslöt man sig till det tyska stadsförbund, som
senare blev Hansan.
Trots sin ålder ger staden inget gammalt intryck,
även om man har kvar flera gamla byggnader. Till dessa hör sex
restaurerade borgmannagårdar, som alla används i det
dagliga livet. En av dem hyser ett brännerimuseum, som visar upp den långa
tradition, som staden har i att bränna Korn (sädesbrännvin). I Tyskland
är detta en produkt, som åtminstone de flesta män känner till. Staden
har tre stora brännerier, som tillverkar bl.a. detta tyska brännvin. Vid
besök i dessa brännerier får man informationer om tillverkningen och
kan också övertyga sig om produkternas förträfflighet.
Den
speciella museijärnvägen med lok och vagnar från 1900-talets början
trafikerar sträckan Meppen - Quakenbrück och passerar härvid Haselünne.
Här finns alltså inom ett mycket begränsat område möjlighet att
uppleva tågets utveckling genom tiderna, från smalspårsjärnväg till
magnetbanans Transrapid.
Just där floden Hase rinner ut i
Ems ligger staden Meppen
(ca 35 000 inv.), en av de äldsta i Niedersachsen. Fynd tyder på att de
första bosättningarna fanns här redan för några tusen år sedan. Den
första urkund, som omnämner platsen, är från 834, då en son till Karl
den Store skänkte platsen till klostret Corvey
vid Weser.
Detta i sin tur tyder på att platsen måste vara betydligt äldre. Ett
synligt bevis för stadens ålder är den tusenåriga kyrkan i stadsdelen
Bokeloh. 1360 fick man stadsrättigheter och således rätt att befästa
staden med vallar och
vattengravar. Denna vall omsluter fortfarande Gamla
stan. Torget, stadens medelpunkt, finns fortfarande i sitt gamla utförande.
Efter att man fått stadsrättigheterna uppfördes många betydande
byggnadsverk, som ännu visar på stadens historiska förflutna. Slutet av
1700-talet har kommit att framstå som en gyllene tid för Meppen, när
handel
och hantverk blommade upp tack vare nya initiativ. Under 1800-talet
skapades nya förbindelsevägar mellan Ruhrområdet och
utskeppningshamnen Emden
både genom järnvägar och kanaler, något som var av stor betydelse för
Meppen. Den nutida industrin har sina tyngdpunkter inom elektro- och
maskinbyggnad, träindustri, textilindustri och plastbearbetning.
Till stadens sevärdheter hör den gamla kyrkan i
Bokeloh. Kyrkans murar härstammar från den kyrka som invigdes 948. Den
ursprungligen romanska kyrkan försågs 1462 med en gotisk kortillbyggnad
och tornet är daterat till 1512. Kyrkan renoverades under 1990-talet.
Stadens kännetecken är det historiska rådhuset,
vars nedersta våning består av flyttblock från 1408. 1605 utökades
byggnaden med ytterligare två våningar. För att få större yta för
andra våningen byggdes denna ut framför huset och vilar på fyra pelare,
som är förbundna med varandra genom rundbågar. Diverse reliefer och
utsmyckningar på byggnaden syftar på stadens historia.
Eftersom staden genom inkorporering av flera omkringliggande byar har berikats med ett antal subcentra, kan det löna sig att inte tillbringa hela tiden inne i stadens mitt utan också resa ut i de tidigare byarna.
Regionens sydligaste stad är Lingen (ca 56
300 inv.), också den vid floden Ems. Staden omtalas skriftligen 975 i
samband med en gåva till biskopen av Osnabrück. Redan 1227 liknade
Lingen en stad och hade tull-, mynt- och domsrätt. Stadsrättigheter fick
man i mitten av 1300-talet, men dessa omnämns inte förrän 1366 och bekräftas
1401. En storbrand ödelade stora delar av staden under mitten av
1500-talet och den intogs av olika arméer under det följande århundradet.
Av betydelse för utbildningen inom regionen
blev det 1697 grundade
universitetet, som inte längre existerar. Den högre utbildningen sköts
numera av utlokaliserade filialer från fackhögskolan i Osnabrück. 1829
kunde man ta i bruk den nybyggda Ems-Hase-kanalen mellan Lingen och Meppen,
vilket avsevärt underlättade transporten av framför allt tunga frakter.
Bland Lingens sevärdheter intar det historiska rådhuset en dominerande plats. Det byggdes 1555 och byggdes om 1663. På gaveln kan ses stadens vapen med de tre tornen. Från 1653 är den gamla poststationen, ett korsvirkeshus i två våningar, som tjänstgjorde fram till 1851. Kruttornet är den sista resten av Lingens fästning, som raserades under 1600-talet. Fästningen byggdes under senmedeltiden.
Genom detta
område passerar turistleden: Tyska
myrvägen ![]() |
[Upp]