Grevskapet Bentheim

Karta med licens Wikipedia (Bruno Brückner)

Grevskapets historia kan följas bakåt till 1050, då för första gången ortnamn inom området nämndes officiellt. Den äldsta staden inom regionen är Schüttorf, som fick stadsrättigheter 1295. Under 1300-talet följde sedan städer som Nordhorn och Neuenhaus. Bad Bentheim däremot fick sina rättigheter först under 1800-talet. 

Redan omkring 1000 utgjorde sandsten från regionen en viktig exportvara och handlare, köpmän och hantverkare fick särskilda privilegier, som befriade dem från avgifter till den grevliga ätten. Dessa viktiga förutsättningar ledde till att varor från länder runt om i Europa kom till grevskapet. Under 1200-talet omvandlades denna köpmanshansa till en stadshansa, så att grevskapet Bentheim mer och mer blev en förbindelselänk mellan westfaliska och nederländska städer med viktiga handelsvägar mellan länderna. 1839 anses vara det år, då textilindustrin i Nordhorn startade med ett första mekaniskt snabbväveri. Detta följdes snart av flera och grundstenen för utvecklingen av en av de största tyska textilstäderna var lagd. 

Utvecklingen av de nordvästra delarna av grevskapet hämmades starkt av de otillgängliga myrområdena. Visserligen uppstod under 1800-talet de första koloniserade bosättningarna, men livet för människorna här var enkelt och fattigt. De första försöken att ge området en infrastruktur skedde 1934, då läger för personer med arbetstjänst inrättades. Dessa läger upplöstes två år senare. I stället planerades fångläger, som från 1939 fick ta emot även krigsfångar, som sattes i arbete i olika industrier eller på bondgårdar eller på myrarna. Efter 1949 kunde statliga medel tas i anspråk för en upparbetning av myrområdena. 

Vidsträckta barrskogar finner man i området väster om Uelsen. Tidigare präglades dessa områden av en speciell form av hedbruk, som man fortfarande kan finna rester av inom naturskyddsområdet "Itterbecker Heide". I området Halle-Hesingen vid tysk-holländska gränsen skapas ytterligare ett större område genom att två gränsöverskridande skyddsområden läggs samman. Även av de tidigare omfattande hög- och lågmossarna finns mindre områden kvar. Genom industrialiseringen och avvattningen i samband med torvbrytning förstördes i stor utsträckning det naturliga underlaget för myrarna. En del av denna landskapstyp finns bevarad i "Naturparken Bourtanger Moor - Bargerveen". En västlig utlöpare av Teutoburgerskogen sträcker sig mot Bad Bentheim och krönes där av Nordvästtysklands största höjdborg. 

Neuenhaus (ca 13 700 inv.) som storkommun skapades 1974, staden Neuenhaus däremot fick sina stadsrättigheter redan 1369. På platsen byggdes 1317 borgen Dinkelrode för att avskräcka rövarband utefter handelsvägen Münster - Amsterdam. Vaktmanskapet och soldaterna följdes snart av hantverkare, körkarlar och fiskare, som bosatte sig i skydd av borgen.

Borgen Lage kan möjligen härstamma från Karl den Store, som överallt i det saxiska landet lät uppföra befästa gårdar. Under 1200- och 1300-talen blev borgen belägrad flera gånger och mer eller mindre förstörd. Detta kan också vara orsaken till att borgen såldes 1346 till biskopen av Uetrecht tillsammans med alla fastigheter. Priset var emellertid så högt att biskopen inte kunde betala, vilket medförde stridigheter med den förre ägaren. Under tiden förstördes borgen. 1445 kunde biskopen lösa ut borgen och denna uppfördes på nytt. 1526 måste biskop Heinrich av Bayern avträda sin världsliga makt till kejsaren, som egentligen inte hade något intresse av en så långt bort belägen utpost. Då kejsaren behövde pengar för sitt krig mot Nederländerna, sålde han därför borgen och andra fastigheter i Lage. 1591 återställdes borgen en sista gång. I kriget mellan Holland och Spanien ställde sig ägarna på Spaniens sida, förlorade mot holländarna, som sedan sprängde borgen 1626. Kvar blev dagens borgruin.

Den reformerta kyrkan i Neuenhaus började byggas 1684 och är en s.k. predikokyrka. (Kyrkans huvudsakliga funktion är att låta församlingen ta del av predikan.) Som sådan saknar den ett speciellt kor- eller altarutrymme. Alla bänkar är riktade mot predikstolen, som fritt sticker ut från västväggen. Mitt emot predikstolen befinner sig furstens stolar. Det furstliga vapnet visar på förbindelsen mellan furstehuset å ena sidan och staden/församlingen å den andra. 

Namnet Wietmarschen (ca 11 700 inv.) tyder på att landet har utvunnits ur havet som betesland, vilket också kommunvapnet vill åskådliggöra. Samtidigt påminner det också om klostrets betydande roll och tillhörigheten till grevskapet Bentheim. Kommunen är i sin nuvarande form tämligen ung och tillkom vid kommunindelningen 1974. Sedan dess har mindre justeringar förekommit. Den största orten i kommunen är Lohne, mera bekant är just Wietmarschen, som har utvecklats ur benediktinerklostret. Klostret var först grevinnans egendom men underställdes senare biskopen av Münster. De till klostret hörande ägorna sköttes i ungefär 100 år av munkarna. 1259 flyttade dessa över till Utrecht (Holland) och klostret gjordes då om till ett kvinnokloster, som bestod till efter trettioåriga kriget. Wietmarschen upplevde sin glanstid mellan 1320 och 1489 och blev berömt framför allt genom sin Mariabild och är även idag en vallfärdsort. 1544 kunde nunnorna framgångsrikt motsätta sig reformationen. Klostrets ekonomiska nedgång kunde inte hejdas och 1675 omvandlades det till ett hem för högadliga kvinnor. Eftersom Bentheimer Land nästan utan undantag var reformert, fungerade det katolska klostret som försörjningsinrättning för den westfaliska katolska adeln. 1808 upplöstes stiftelsen och förmögenheten överfördes till fursten av Bentheim. Under 1700- och 1800-talen utvecklades vid sidan av den redan bestående bybebyggelsen enskilda bosättningar, framför allt i de norra delarna av kommunen.

Stiftskyrkan stod färdig 1152, men var då byggd i trä. Den första stenkyrkan tillkom i romansk stil under andra hälften av 1200-talet. 1500 byggdes den ut i gotisk stil för att 1630 förlängas med 11 m. En första renovering gjordes 1697. Då kyrkan visade tecken på att bli instabil, försågs den 1734 med stödjepelare och taket reparerades. En nästa ombyggnad skedde 1927 och ett år senare tillfogades ett 34 m högt torn. 1944 skadades kyrkan vid ett bombanfall men kunde repareras.

Nordhorn (ca 53 000 inv.) är känt sedan ca 1000 från ett klosterregister. 1379 förlänade greven av Bentheim Nordhorn stadsrättigheter. En tidig blomstringstid upplevde staden under 1400-talet, då bl.a. den gamla kyrkan vid torget byggdes. Likaså grundades klostret Frenswegen 1394 av augustinermunkar och byggdes ut under de följande åren. Fram till mitten av 1800-talet var handel, hantverk och jordbruk de viktigaste inkomstkällorna. Från Nordhorn skeppades den kända sandstenen från Bentheim för att användas bl.a. vid det kungliga palatset i Amsterdam. 1839 startade det första mekaniska väveriet och Nordhorn utvecklades till en viktig plats för textilindustrin, som staden kunde tacka sin ekonomiska utveckling för. Sedan textilindustrin gått tillbaka har framför allt mellanstora företag inom produktions- och servicesektorerna varit av betydelse för staden. Från att vid 1900-talets början ha varit en liten landsortsstad har Nordhorn under 100 år utvecklats till en kretsstad med 53 000 innevånare.

Nordhorn skonades i stor utsträckning från krigsskador under andra världskriget, varför det traditionella nordtyska byggsättet med tegelsten överväger. Till de äldsta byggnaderna i Nordhorn hör den gamla kyrkan vid torget och klostret Frenswegen. Båda invigdes 1445. Fram till reformationen hörde kyrkan till Münsters stift, men då grevskapet 1544 övergick till den lutherska tron, övertogs också kyrkan. 1588 blev grevskapet reformert och kyrkan har sedan dess varit församlingskyrka för den evangelisk-reformerta församlingen. 

Klostret Frenswegen anslöt sig redan 1400 som första tyska kloster till en förreformatorisk sammanslutning, som hade sin utgångspunkt i Holland. Perioden fram till 1544 innebar en väsentlig påverkan på andra kloster. Under reformationstiden avtog antalet kaniker (medlem av ett domkapitel) i klostret dramatiskt, men under 1600-talet levde sammanslutningen upp igen. I början av 1800-talet sekulariserades klostret och tillföll fursten av Bentheim och Steinfurt. Så när som på den östra sydflygeln, som brann ned 1880, och den enskeppiga sengotiska hallkyrkan från 1445, som förstördes vid ett blixtnedslag 1881, är alla klosterbyggnader liksom den kvadratiska korsgången bevarade. På grundmurarna efter den gamla kyrkan byggdes 1996 ett modernt klosterkapell. Klostret ägs nu av en ekumenisk stiftelse bestående av sex olika kyrkor med kristen grund.

Staden har flera museer, där speciellt konsten är väl företrädd. Vidare finns stadsmuseum och sjöfartsmuseum. 

www.vvv-nordhorn.de

Oavsett från vilket håll man närmar sig den romantiska staden Bad Bentheim (ca 15 500 inv.) ser man stadens kännetecken, borgen Bentheim, avteckna sig mot horisonten. Redan tidigt bestämde man sig för att inte satsa på massturism, utan ville hellre erbjuda kvalitet i stället för kvantitet. På så vis kan turisten i lugn och ro undersöka stadens sevärdheter, till vilka givetvis borgen hör. Den omnämndes redan 1050 och förenar i sig byggnadsstilar från den romanska perioden, gotiken och renässansen. I borgen finns både museum och praktsalar, där man kan lära känna furstehusets historia, som är intimt förknippad med stadens. 

I Bad Bentheim finns en rad olikartade museer: ett sandstensmuseum (sandsten var tidigare stadens främsta inkomstkälla), radiomuseum, Brasilienmuseum, frimärksmuseum m.m. Till stadens största nöjen räknas kasinot och spelbanken, där man också kan förlusta sig med olika sorters spelautomater.

www.badbentheim.de 

Schüttorf (ca 15 600 inv.) är officiellt känd sedan 1154 och erhöll stadsrättigheter 1295, vilket gör staden till den äldsta i grevskapet. Funktionen som viktig omlastningsplats för varor gav redan under medeltiden staden ett ekonomiskt välstånd. Stora byggnader som kyrkan, rådhuset och delar av den bevarade stadsmuren utgör bevis för detta. Floden Vechte, som rinner genom staden och en gång var dess livsnerv, har sedan länge förlorat denna funktion. Under 1800-talet fick floden som vattenleverantör till textilindustrin en ny uppgift, som ännu idag utgör ett betydelsefullt inkomsttillskott för befolkningen. Staden blev ganska illa åtgången under andra världskriget, då framför allt allierade flygplan på väg tillbaka från sina mål släppte kvarvarande bomber över staden. Även vid intagandet av staden 1945 utsattes den för ett häftigt artillerianfall, sedan de allierade felaktigt hade antagit, att det i staden stationerade tyska fallskärmsjägarförbandet alltjämt befann sig där.

Bland stadens byggnader utgör den evangelisk-reformerta kyrkan S:t Laurentius den mest iögonenfallande tack vare sin storlek och tornets höjd. Kyrkan är byggd i gotisk stil som en treskeppig hallkyrka. Kyrkoskeppet byggdes i etapper och den äldsta delen torde vara från 1355. I det nordliga sidoskeppet finns en målning från 1300-talet.

Bland övriga äldre byggnader kan också rådhuset nämnas, en tvåvånings kvaderbyggnad av sandsten från Bentheim.

[Upp]