Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Det turistiska området med beteckningen Westerwald - Lahn - Taunus uppgår till största delen i det administrativa området Limburg - Weilburg, som ligger på ömse sidor om den mellersta delen av floden Lahn. Området omkring Limburg hörde till en början till greven av Ysenburg men överfördes 1420 till kurfurstendömet Trier. Under 1800-talets första hälft tillhörde det ätterna Nassau för att sedan införlivas med Preussen 1866.
Området är ganska idealiskt som semesterland med ett milt klimat, de romantiska floddalarna Lahn och Weil, bäckar med rent vatten för den som vill meta, möjligheter att segla och väl markerade cykel- och vandringsleder.
Weilburg (ca 13 700 inv.) har en lång och traditionsrik historia
bakom sig. När denna exakt börjar är ovisst, men man vet, att en gammal
handelsled förde över Lahn här och att en befästningsanläggning fanns till
skydd. Orten omnämns redan 906, då hertig Konrad den äldre av Franken
begravdes. Hans son, också Konrad, valdes av de övriga tyska hertigarna till
konung och anses som grundare av det tyska riket. 1295 erhöll Weilburg
stadsrättigheter, där innevånarna tillförsäkrades samma rättigheter som
innevånarna i Frankfurt hade fått. Under 1300-talet försågs staden med murar
och torn, av vilka det finns ett kvar. I stället för den 
gamla borgen som
revs, uppfördes ett nytt slott med fyra flyglar och en pittoresk borggård.
Sedan staden erövrats och plundrats ett flertal gånger under trettioåriga
kriget, påbörjades en omfattande nybyggnation, som i stor utsträckning
har gett staden dess prägel. Under denna tid tillkom sådana imponerande barockbyggnader
som slottet, slottskyrkan, slottsträdgården, orangerierna, det gamla rådhuset
och torget med de angränsande borgarhusen. Efter de napoleonska krigen
upphöjdes Weilburg till residensstad fram till 1816, då hovet flyttade över
till Wiesbaden. Efter kriget 1866, då Nassau var lierat med förloraren
Österrike, övergick landet till Preussen.
De äldsta delarna av slottet utgöres av det s.k. kärnslottet, som består
av de fyra flyglarna. Denna del byggdes 1533-1572 i renässansstil och har i
stort sett förblivit oförändrad. Slottet räknas som ett av de bäst
bibehållna renässansslotten i Hessen. Äldst är den östra flygeln (vetter mot
Lahn), som ersatte den gamla borgens salsbyggnad. Slottets södra och västra
flyglar tillkom under 1540-talet och därmed skulle slottet enligt de
ursprungliga planerna ha varit färdigt. 1566 beslöts emellertid att bygga den
återstående norra flygeln, så att i mitten bildades en stor öppen borggård.
Slottet fungerar som museum och kan besökas under guidade turer.
I nära anslutning till slottet byggdes 1707-08 den nuvarande slottskyrkan. Denna ersatte en tidigare dubbelkyrka på platsen samtidigt som en förnyelse av staden och slottet ägde rum. Kvar av den gamla kyrkan blev en bit av tornet, vilket nu torde vara den äldsta byggnadsdelen i staden. Från slottet byggdes via det övre orangeriet en förbindelsegång, som gjorde det möjligt för hovet att bekvämt nå kyrkan utan att störas av folket. Jämfört med andra kyrkor har denna ett något avvikande utseende, eftersom man vid nybyggnaden också byggde in stadens rådhus i den del av kyrkan, som vetter mot torget. Vid senare arbeten på kyrkan har också ett café fått sin plats i gatuplanet. Ytterligare en egenhet för kyrkan var den i tornet inbyggda vattenbehållaren, som skulle förse slottsträdgårdens springbrunn med vatten. Denna togs emellertid bort, så snart man hade ordnat vattenförsörjningen på annat vis och i dess ställe byggdes ett tornur in. Kyrkans inre är i ett tämligen spartanskt utförande med altare och predikstol och den däröver befintliga orgeln som praktiskt taget enda blickfång. Vid planeringen lades vikt vid att predikanten skulle kunna ses och höras från alla platser, att hänsyn togs till hovet och att man följde 1700-talets ideal avseende symmetri i kyrkan. Alla dessa krav kunde tillfredsställas genom ett nästan kvadratiskt kyrkskepp, där befolkningen hade sina platser på golvnivå och hovet i loger på avskilda läktare.
Till
stadens sevärdheter räknas också kristallgrottan i Kubach, den enda i
Förbundsrepubliken. I den 30 m höga hallen är man omgiven av 350 milj. år
gammal kalksten prydd av otaliga kristaller. Grottsystemet uppstod under istiden
och hitintills har endast en liten del kunnat friläggas. Grottan upptäcktes
mera av en slump 1974, då man sökte efter en tidigare känd men bortglömd
droppstensgrotta. För att komma till grottans ingång stiger man ned 347
trappsteg. Temperaturen i grottan är ca 9°C och den relativa fuktigheten 85 %.
Hadamar (ca 12 300 inv.) är känt sedan 832, medan ett par av de
ingående stadsdelarna finns omnämnda redan 772. Fornfynd visar dock, att
trakten var bebodd ca 5 000 år f.Kr. Namnet antyder att platsen låg vid
ett vattenställe, som det kämpades om. På den plats, där slottet vid
Elbbachs strand ligger, fanns under 1300-talet en vattenborg. Efter en
omfattande stadsbrand under 1500-talet fick staden vid uppbyggnaden under
1600-talet en helt ny karaktär, då den nya staden anlades med stora öppna 
platser och brunnar efter barockt mönster. Karaktäristiskt för staden är
också de många vackra korsvirkeshusen från 1600-talet med bl.a. rådhuset som
en representativ företrädare. Stor betydelse för stadens uppbyggnad fick
Johann Ludwig av Nassau-Hadamar, som efter att ha varit en av kejsarens främsta
företrädare vid fredsförhandlingarna efter trettioåriga kriget, upphöjdes
till furste 1650. Hadamar blev hans residensstad. Redan 1629 hade han - och
landet med honom - övergått till katolicismen. Efter krigets slut började en
livlig byggverksamhet med många verksamma bildhuggarverkstäder som följd.
Dessa var verksamma inom flera områden, efter 1711 dock mest med kyrkliga
uppdrag. Den stil de företrädde brukar kallas "Hadamarer Barock" och
fick sin största betydelse inom kyrkan, där den är mest känd genom
altarbyggnadskonsten. Efter andra världskriget flyttade sudettyska familjer
till staden och fortsatte sin yrkesverksamhet inom glasindustrin. Detta utgjorde
början till den skola, som utbildade glashantverkare och glasmålare från hela
Tyskland och som har fått ett gott rykte långt utanför landets gränser. Det
planeras nu att inrätta ett glasmuseum i slottet i Hadamar.
Även inom musiken har staden nått berömmelse, då Limburger Domsingknaben
(en gosskör, som verkar inom katolska kyrkan) sedan 1969 har sitt internat
här. (Smakprov på deras sång kan man få på den egna hemsidan.)
Till stadens sevärdheter hör också "Liebfrauenkirche", som
tillkom som treskeppig hallkyrka under 1500- / 1600-talen. Den sengotiska kyrkan
med de typiska gotiska takutsmyckningarna och den i övrigt barocka inredningen
räknas som ett kulturminne av nationellt värde.
En
byggnad, som drar till sig många besökare, är renässansslottet med dess
numera protestantiska slottskyrka. Slottet var ursprungligen säte för fursten
av Nassau-Hadamar och ersatte en tidigare vattenborg. Slottets norra del tillkom
under den sengotiska stilperioden men slottet som helhet är att betrakta som
utfört i nederländsk renässansstil. Rummen i de nedre våningarna är prydda
med vackra stucktak från början av 1700-talet. Furstesalen används nu för
konserter, utställningar och andra evenemang.
I likhet med i Pirna i Saxen inrättades under andra världskriget i Hadamar en anstalt med uppgift att döda sådana människor, som led av bl.a. psykiska sjukdomar eller räknades som socialt missanpassade. Man uppskattar antalet dödade till ca 15 000 under åren 1941-45. Till minne av denna tid har inrättats en minnesplats, där man kan besöka de historiska lokalerna och få guidade turer genom anläggningen.
Limburg (ca 33 900 inv.) brukar sägas ha uppkommit under 600-talet, då troligen den första borganläggningen byggdes, förmodligen som skydd vid ett övergångsställe över floden Lahn. Under de följande årtiondena uppstod i dess skydd staden, som omnämndes först 910 i samband med stiftet St. Georg. Under 1100-talet fick orten allt större ekonomisk betydelse, sedan man 1150 byggt en bro över floden. Limburg kom nu att ligga utefter den viktiga vägen Köln - Frankfurt/Main. I början av 1200-talet byggdes borgen Limburg i dess nuvarande form. 1214 fick man stadsrättigheter. Kvarvarande rester av den tidigare stadsmuren visar på den snabba utveckling, som den blomstrande staden hade under medeltiden. På den plats, där en gång den gamla stiftskyrkan hade stått, byggdes den s.k. Georgsdomen, som invigdes 1235. 1289 utsattes staden för en svår stadsbrand, som förstörde stora delar av innerstaden, som emellertid byggdes upp igen. Under 1300-talet pantsattes halva staden och 1420 övergick den helt i biskopsdömet Triers ägo, vilket bidrog till att stadens betydelse så småningom minskade. 1806 tillföll staden det nygrundade hertigdömet Nassau för att sedan efter tyska kriget föras över till Preussen 1866. Stadens religiösa betydelse befästes 1827, genom att den upphöjdes till katolskt biskopssäte.
Limburg hör till det fåtal städer, vars medeltida bebyggelse har kunnat bevaras nästan intakt. Därför är den del av staden, som befann sig innanför stadsmurarna i sin helhet k-märkt. Här bestäms bilden av de korsvirkesbyggnader med snidade figurer, som tillkom under 1200- - 1700-talen. Till de mest bekanta korsvirkeshusen hör det gotiska huset Römer 2-4-6, som har fått status av nationellt minnesmärke. Detta är det äldsta fristående huset i Tyskland och härstammar från 1289. I Gamla Stan finns ytterligare en mängd korsvirkeshus, däribland flera s.k. "Hallenhaus", och många med utsökta utsirningar.
Det nuvarande slottet i Limburg går tillbaka på en borg, som under 700-talet sträckte sig över hela platån ovanför Lahn. Innanför fästningen grundades 910 St. Georgenstift. I slutet av 1200-talet byggde man i bottenvåningen till kapellet St. Peter, som är känt för sina värdefulla senmedeltida väggmålningar. I samband med stadens pantsättning 1344, pantsattes också halva borgen. Efter en brand 1379 uppfördes omkring 1400 den södra salsbyggnaden och 1534 en bostadsdel ovanför kapellet. I samband med landets införlivande med Preussen 1866 togs också slottet över. Under flera år användes det bl.a. som museum och skolbyggnad. Idag är stadsarkivet inhyst i slottet.
Ett av de allra mest fotograferade objekten i Limburg är Georgsdomen bredvid borgen Limburg. Dess placering på en klippa högt ovanför Lahn gör att den syns på långt håll. Kyrkan anses vara en av de mest fulländade senromanska byggnaderna och skall ha haft flera föregångare, av vilka man endast har belägg för den, som omnämndes i ett gåvobrev 910. Inne i den nuvarande kyrkan kan man fortfarande se lämningar efter den första, som måste ha varit en pelarbasilika. Domen, en treskeppig basilika med inslag av både senromanska och tidiga gotiska stilelement, anses ha påbörjats under 1100-talets slut och invigdes 1235. Kyrkan är försedd med sju torn representerande de sju sakramenten. De två största återfinns på västra sidan och ger kyrkan dess markanta utseende. Denna typ av dubbeltorn återfinns ofta i Rhenlandet. Kyrkans högsta torn, ett s.k. vierungstorn, som är placerat i skärningspunkten mellan huvudskepp och tvärskepp, är 66 m. I kyrkans inre är mest iögonenfallande de strävpelare, som utan utsmyckning sträcker sig ända upp mot taket. Kyrkan är påfallande ljus.
Den lilla staden Runkel (ca 9 700 inv.) är belägen i Lahndalen på båda sidor om floden Lahn ca 8 km öster om Limburg. Staden är känd sedan 1159 i samband med en vittnesunderskrift av en adelsman Siegfried von Runkel. Troligen är det samme man som lät bygga borgen, som är ett mönsterexempel på tidig medeltida försvarsbyggnad. Senast 1230 hade borgen ett kapell, som då blev Runkels första kyrkobyggnad. 1250 började en familjefejd, som slutade med att en av familjemedlemmarna fördrevs från borgen och i trots byggde borgen Schadeck på motstående sida. Denna borg finns omnämnd 1288. Stridigheterna mellan de båda familjegrenarna fortsatte också framöver. Under trettioåriga kriget intogs både staden och borgen 1634 och förstördes till stora delar. Borgens bostadsdel återuppbyggdes 1649 som slottsanläggning. Under 1700-talet var staden inblandad i flera stridigheter och anfölls av olika trupper. 1806 delades staden genom att den delen av ätten Runkels besittningar, som låg på Lahns högra sida, kom att tillhöra det av Napoleon nyskapade storhertigdömet Berg.
Inom staden, i stadsdelen Dehrn, finns ytterligare en borg, vars mest iögonenfallande byggnadsdel är det 34 m runda försvarstornet. Borgens sydliga delar är av gotiskt ursprung, de västliga av nygotiskt. Borgen började byggas under 1100-talet för att säkra en övergång över Lahn. Under 1500-talet företogs slottslika ombyggnationer. Det nuvarande utseendet fick slottet under 1800-talet, sedan det övertagits av en privatperson. Det har sedan dess använts för olika ändamål och ingår nu i en industripark med uthyrning av kontorslokaler.
Bad Camberg (ca 14 300 inv.) är den näst största staden i området
och mest känd som kurort med det bekanta seltersvattnet. Det är Hessens
äldsta kneippkurort och Tysklands tredje äldsta. Upphittade lerskärvor med
bandkeramik från den yngre stenåldern bevisar att området vid Bad Camberg har
varit bebott för ca 6 000 år sedan. Likaså har man funnit över 100
förhistoriska gravar strax utanför staden. De första närmare uppgifterna om
orten är från år 1000, men det anses, att dess uppkomst skedde några hundra
år tidigare. 1281 fick Camberg stadsrättigheter, något som bekräftades vid
tre senare tillfällen. Under 1300-talet byggdes stadsmur och 13 torn, av vilka
två finns kvar. Av muren återstår enstaka rester. Från 1400-talet och
framåt kom staden att lyda under ett flertal olika ätter intill dess att den
1945 införlivades med Hessen. 1977 utsågs Camberg till statligt erkänd
kneippkurort och fyra år senare fick man infoga Bad till namnet Camberg.
Till stadens sevärdheter hör alla dess korsvirkeshus. De vackraste av dem
hittar man vid torget och speciellt bör nämnas "Amthof", som med en
140 m lång front är den största korsvirkesbyggnaden i regionen. Byggnaden
tillkom 1605, då den om- eller nybyggdes på den gamla grunden. Omkring 1660
förenades husen till ett enda block, som dessutom utvidgades 1669.
Ursprungligen bestod gruppen av tre enskilda gårdar, som beboddes av stiftets
uppsyningsmän. 1942 köptes byggnaderna in av staden, som i slutet av
1980-talet lät restaurera dem. Förutom våningar finns nu affärer, café,
kapell, museum och ett galleri. I komplexet ingår också ett av de två
stadstornen, Oberturm. Runt torget finns också flera andra vackra
korsvirkeshus, t.ex. "Sadonyska huset" från 1592, vars böjda gavlar
och intrikata korsvirkesmönster gör den till en sevärd byggnad i staden.
Stadens äldsta bostadshus är "Gamla apoteket" i närheten av torget.
Husets grund är från 1330 och på denna byggdes sedan det nuvarande huset
omkr. 1480. Sedan 1663 finns ett apotek i huset.
[Upp]
