Westerwald - Lahn - Taunus    

Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av  www.reiseportal-hessen.de

Det turistiska området med beteckningen Westerwald - Lahn - Taunus uppgår till största delen i det administrativa området Limburg - Weilburg, som ligger på ömse sidor om den mellersta delen av floden Lahn. Området omkring Limburg hörde till en början till greven av Ysenburg men överfördes 1420 till kurfurstendömet Trier. Under 1800-talets första hälft tillhörde det ätterna Nassau för att sedan införlivas med Preussen 1866.

Området är ganska idealiskt som semesterland med ett milt klimat, de romantiska floddalarna Lahn och Weil, bäckar med rent vatten för den som vill meta, möjligheter att segla och väl markerade cykel- och vandringsleder.

Weilburg (ca 13 700 inv.) har en lång och traditionsrik historia bakom sig. När denna exakt börjar är ovisst, men man vet, att en gammal handelsled förde över Lahn här och att en befästningsanläggning fanns till skydd. Orten omnämns redan 906, då hertig Konrad den äldre av Franken begravdes. Hans son, också Konrad, valdes av de övriga tyska hertigarna till konung och anses som grundare av det tyska riket. 1295 erhöll Weilburg stadsrättigheter, där innevånarna tillförsäkrades samma rättigheter som innevånarna i Frankfurt hade fått. Under 1300-talet försågs staden med murar och torn, av vilka det finns ett kvar. I stället för den gamla borgen som revs, uppfördes ett nytt slott med fyra flyglar och en pittoresk borggård. Sedan staden erövrats och plundrats ett flertal gånger under trettioåriga kriget, påbörjades en omfattande nybyggnation, som i stor utsträckning har gett staden dess prägel. Under denna tid tillkom sådana imponerande barockbyggnader som slottet, slottskyrkan, slottsträdgården, orangerierna, det gamla rådhuset och torget med de angränsande borgarhusen. Efter de napoleonska krigen upphöjdes Weilburg till residensstad fram till 1816, då hovet flyttade över till Wiesbaden. Efter kriget 1866, då Nassau var lierat med förloraren Österrike, övergick landet till Preussen.

De äldsta delarna av slottet utgöres av det s.k. kärnslottet, som består av de fyra flyglarna. Denna del byggdes 1533-1572 i renässansstil och har i stort sett förblivit oförändrad. Slottet räknas som ett av de bäst bibehållna renässansslotten i Hessen. Äldst är den östra flygeln (vetter mot Lahn), som ersatte den gamla borgens salsbyggnad. Slottets södra och västra flyglar tillkom under 1540-talet och därmed skulle slottet enligt de ursprungliga planerna ha varit färdigt. 1566 beslöts emellertid att bygga den återstående norra flygeln, så att i mitten bildades en stor öppen borggård. Slottet fungerar som museum och kan besökas under guidade turer.

I nära anslutning till slottet byggdes 1707-08 den nuvarande slottskyrkan. Denna ersatte en tidigare dubbelkyrka på platsen samtidigt som en förnyelse av staden och slottet ägde rum. Kvar av den gamla kyrkan blev en bit av tornet, vilket nu torde vara den äldsta byggnadsdelen i staden. Från slottet byggdes via det övre orangeriet en förbindelsegång, som gjorde det möjligt för hovet att bekvämt nå kyrkan utan att störas av folket. Jämfört med andra kyrkor har denna ett något avvikande utseende, eftersom man vid nybyggnaden också byggde in stadens rådhus i den del av kyrkan, som vetter mot torget. Vid senare arbeten på kyrkan har också ett café fått sin plats i gatuplanet. Ytterligare en egenhet för kyrkan var den i tornet inbyggda vattenbehållaren, som skulle förse slottsträdgårdens springbrunn med vatten. Denna togs emellertid bort, så snart man hade ordnat vattenförsörjningen på annat vis och i dess ställe byggdes ett tornur in. Kyrkans inre är i ett tämligen spartanskt utförande med altare och predikstol och den däröver befintliga orgeln som praktiskt taget enda blickfång. Vid planeringen lades vikt vid att predikanten skulle kunna ses och höras från alla platser, att hänsyn togs till hovet och att man följde 1700-talets ideal avseende symmetri i kyrkan. Alla dessa krav kunde tillfredsställas genom ett nästan kvadratiskt kyrkskepp, där befolkningen hade sina platser på golvnivå och hovet i loger på avskilda läktare.

Till stadens sevärdheter räknas också kristallgrottan i Kubach, den enda i Förbundsrepubliken. I den 30 m höga hallen är man omgiven av 350 milj. år gammal kalksten prydd av otaliga kristaller. Grottsystemet uppstod under istiden och hitintills har endast en liten del kunnat friläggas. Grottan upptäcktes mera av en slump 1974, då man sökte efter en tidigare känd men bortglömd droppstensgrotta. För att komma till grottans ingång stiger man ned 347 trappsteg. Temperaturen i grottan är ca 9°C och den relativa fuktigheten 85 %.

www.weilburg.de 

Hadamar (ca 12 300 inv.) är känt sedan 832, medan ett par av de ingående stadsdelarna finns omnämnda redan 772. Fornfynd visar dock, att trakten var bebodd ca 5 000 år f.Kr. Namnet antyder att platsen låg vid ett vattenställe, som det kämpades om. På den plats, där slottet vid Elbbachs strand ligger, fanns under 1300-talet en vattenborg. Efter en omfattande stadsbrand under 1500-talet fick staden vid uppbyggnaden under 1600-talet en helt ny karaktär, då den nya staden anlades med stora öppna platser och brunnar efter barockt mönster. Karaktäristiskt för staden är också de många vackra korsvirkeshusen från 1600-talet med bl.a. rådhuset som en representativ företrädare. Stor betydelse för stadens uppbyggnad fick Johann Ludwig av Nassau-Hadamar, som efter att ha varit en av kejsarens främsta företrädare vid fredsförhandlingarna efter trettioåriga kriget, upphöjdes till furste 1650. Hadamar blev hans residensstad. Redan 1629 hade han - och landet med honom - övergått till katolicismen. Efter krigets slut började en livlig byggverksamhet med många verksamma bildhuggarverkstäder som följd. Dessa var verksamma inom flera områden, efter 1711 dock mest med kyrkliga uppdrag. Den stil de företrädde brukar kallas "Hadamarer Barock" och fick sin största betydelse inom kyrkan, där den är mest känd genom altarbyggnadskonsten. Efter andra världskriget flyttade sudettyska familjer till staden och fortsatte sin yrkesverksamhet inom glasindustrin. Detta utgjorde början till den skola, som utbildade glashantverkare och glasmålare från hela Tyskland och som har fått ett gott rykte långt utanför landets gränser. Det planeras nu att inrätta ett glasmuseum i slottet i Hadamar.

Även inom musiken har staden nått berömmelse, då Limburger Domsingknaben (en gosskör, som verkar inom katolska kyrkan) sedan 1969 har sitt internat här. (Smakprov på deras sång kan man få på den egna hemsidan.)

Till stadens sevärdheter hör också "Liebfrauenkirche", som tillkom som treskeppig hallkyrka under 1500- / 1600-talen. Den sengotiska kyrkan med de typiska gotiska takutsmyckningarna och den i övrigt barocka inredningen räknas som ett kulturminne av nationellt värde.

En byggnad, som drar till sig många besökare, är renässansslottet med dess numera protestantiska slottskyrka. Slottet var ursprungligen säte för fursten av Nassau-Hadamar och ersatte en tidigare vattenborg. Slottets norra del tillkom under den sengotiska stilperioden men slottet som helhet är att betrakta som utfört i nederländsk renässansstil. Rummen i de nedre våningarna är prydda med vackra stucktak från början av 1700-talet. Furstesalen används nu för konserter, utställningar och andra evenemang.

I likhet med i Pirna i Saxen inrättades under andra världskriget i Hadamar en anstalt med uppgift att döda sådana människor, som led av bl.a. psykiska sjukdomar eller räknades som socialt missanpassade. Man uppskattar antalet dödade till ca 15 000 under åren 1941-45. Till minne av denna tid har inrättats en minnesplats, där man kan besöka de historiska lokalerna och få guidade turer genom anläggningen.

www.hadamar.de 

Bad Camberg (ca 14 300 inv.) är den näst största staden i området och mest känd som kurort med det bekanta seltersvattnet. Det är Hessens äldsta kneippkurort och Tysklands tredje äldsta. Upphittade lerskärvor med bandkeramik från den yngre stenåldern bevisar att området vid Bad Camberg har varit bebott för ca 6 000 år sedan. Likaså har man funnit över 100 förhistoriska gravar strax utanför staden. De första närmare uppgifterna om orten är från år 1000, men det anses, att dess uppkomst skedde några hundra år tidigare. 1281 fick Camberg stadsrättigheter, något som bekräftades vid tre senare tillfällen. Under 1300-talet byggdes stadsmur och 13 torn, av vilka två finns kvar. Av muren återstår enstaka rester. Från 1400-talet och framåt kom staden att lyda under ett flertal olika ätter intill dess att den 1945 införlivades med Hessen. 1977 utsågs Camberg till statligt erkänd kneippkurort och fyra år senare fick man infoga Bad till namnet Camberg.

Till stadens sevärdheter hör alla dess korsvirkeshus. De vackraste av dem hittar man vid torget och speciellt bör nämnas "Amthof", som med en 140 m lång front är den största korsvirkesbyggnaden i regionen. Byggnaden tillkom 1605, då den om- eller nybyggdes på den gamla grunden. Omkring 1660 förenades husen till ett enda block, som dessutom utvidgades 1669. Ursprungligen bestod gruppen av tre enskilda gårdar, som beboddes av stiftets uppsyningsmän. 1942 köptes byggnaderna in av staden, som i slutet av 1980-talet lät restaurera dem. Förutom våningar finns nu affärer, café, kapell, museum och ett galleri. I komplexet ingår också ett av de två stadstornen, Oberturm. Runt torget finns också flera andra vackra korsvirkeshus, t.ex. "Sadonyska huset" från 1592, vars böjda gavlar och intrikata korsvirkesmönster gör den till en sevärd byggnad i staden. Stadens äldsta bostadshus är "Gamla apoteket" i närheten av torget. Husets grund är från 1330 och på denna byggdes sedan det nuvarande huset omkr. 1480. Sedan 1663 finns ett apotek i huset. 

www.bad-camberg.de 

[Upp]