Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Området Werra-Meissner-Land har fått sitt namn dels från floden Werra, som rinner genom de nordöstliga delarna, och dels från Hohe Meissner, som är en del av det hessiska berglandet och det högsta berget i nordöstra Hessen. Redan under 1100-talet hörde området till grevskapet Hessen, senare till Hessen-Kassel för att så småningom uppgå i kurfurstendömet Hessen. Landskapet karaktäriseras av en mycket omväxlande natur, som bjuder på en blandning av berg, kullar, dalar och skogar. Genom naturparken i Meissner slingrar sig floden Werra mellan gröna strandängar och höga bergsryggar förbi flera av områdets större orter, borgar och slott fram mot Hann. Münden, där den förenas med Fulda och bildar Weser.
Witzenhausen (ca 16 000 inv.) hörde på ett tidigt
stadium till grevarna av Northeim men spelade inte så stor roll förrän
lantgrevarna av Thüringen tog makten i Werradalen. De såg snabbt fördelarna
med ortens gynnsamma läge vid floden, som då var en viktig handelsväg,
och som skärningspunkt mellan två handelsvägar på land. Detta resulterade
1225 i marknadsrättigheter och 1247 i stadsrättigheter. Samtidigt visade sig
stadens läge maktpolitiskt problematiskt i förhållande till det närbelägna Eichsfeld, som behärskades
av ärkebiskoparna i Mainz. Sedan lantgrevarna 1232
utan framgång hade låtit storma Fritzlar, som löd under ärkebiskoparna, lät
dessa i sin tur belägra Witzenhausen och jämnade det med marken. Efter en
förlikning med ärkebiskopen började man bygga staden enligt uppgjorda planer
och samtidigt befästa den med en dubbel ringmur. De lokala hessiska krigen vid
denna tid hade ingen negativ inverkan, utan stadens ekonomiska uppsving
fortsatte. Så många människor från de intilliggande byarna flyttade in i den
skyddande staden, att flera av dem blev öde. Vid en stadsbrand 1479 brann ett
stort antal hus upp, däribland rådhuset. Återuppbyggnaden startade omedelbart
och ett av husen i centrum har en datering från 1480. Under 1500-talets andra
hälft hade de ekonomiska villkoren stabiliserats, vilket märks på de
ståndsmässiga korsvirkesbyggnader, som härstammar från denna tid. Under
1600-talet drabbades staden svårt av återkommande pestutbrott som en följd av
kriget och först efter tre generationer hade staden hämtat sig
befolkningsmässigt. Däremot kunde man inte ta tillbaka den status som
ekonomiskt blomstrande handelsstad, som man tidigare hade haft.
Redan
under 1200-/1300-talet fanns i Witzenhausen ett rådhus i sten. Efter
stadsbranden 1479 ersattes det provisoriska rådhuset 1590 med en mera
representativ byggnad. Efter en ny brand 1809 tillkom 1819 ett nytt
ändamålsenligt rådhus, som restaurerades under 1990-talet. Ovanför ingången
finns stadens renässansvapen. Framför rådhuset befinner sig stadsbrunnen
"Kump" från 1700-talet. Under "Kesperkirmes" (en marknad i
början av juli, då man korar Körsbärsdrottningen) ersätts vattnet i brunnen
med körsbärssaft.
Delar av den evangeliska Liebfrauenkirche går tillbaka till början av 1200-talet. Den påbörjades som treskeppig, senromansk basilika och byggdes under 1400-talwet om till gotisk hallkyrka. Till kyrkans sevärdheter hör predikstolen, flera gravvårdar och kyrkans barockorgel från 1731. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan efter ombyggnader under 1700-talet.
Borgen Ludwigstein påbörjades 1415 och planlades
tillsammans med andra borgar i närheten av den hessiska landsregeringen som
fasta punkter utefter en omstridd gränslinje. Hessens medeltida historia
bestämdes av kampen med ärkestiftet Mainz om den territoriella överhögheten
även om det fanns ett fredsfördrag sedan 1405. Mittemot borgen började
Eichsfeld, en exklav tillhörig Mainz, med gränsborgen Hanstein. Denna
omständighet bidrog till att borgen Ludwigstein uppstod och blev säte för
förvaltning och domsrätt i det hessiska werraområdet. 1920 beslutades att
borgen skulle överföras till en förening för att användas inom
ungdomsrörelsen. Efter reparationer kunde borgen byggas ut till en av Tysklands
mest bekanta vandrarhem för ungdomar. Vissa inskränkningar i verksamheten
skedde under första hälften av 1940-talet men från 1946 stod borgen på nytt
till föreningens förfogande.
Witzenhausen brukar omtalas som Tysklands minsta universitetsstad, då man har en sektion ekologisk agrarvetenskap från universitetet i Kassel. Till denna sektion är knutet ett växthus för tropiska nyttoväxter, som också är öppet för allmänheten.
Bad Sooden-Allendorf (ca 9 300 inv.) är känd sedan
slutet av 700-talet, då Karl den Store i praktiken skänkte allt i
bosättningen till klostret Fulda. 1637 angreps staden av kroatiska styrkor, som
nästan helt brände ned den. I branden förstördes också rådhuset och de
båda kyrkorna, däremot klarade sig en byggnad helt i sten - Rathof - och är
nu stadens äldsta. Stadens ekonomi byggde under långa tider på utvinningen av
salt, vilket pågick fram till 1906. När saltutvinningen lades ned hade man
redan upptäckt det salta vattnets helande verkan och man byggde ett badhus för
att bättre kunna utnyttja förekomsten. I stadens kliniker behandlas bl.a.
andningsvägs- och hudsjukdomar, liksom reumatiska och andra muskel- och
ledsjukdomar.
Förutom stadens alla sevärda korsvirkesbyggnader finns
också ett gränsmuseum. Detta har byggts direkt på gränsen mellan Thüringen
och Hessen, som tidigare var statsgräns mellan DDR och BRD. Här visas förutom
alla gränsinstallationer och en rad historiska militärfordon och -helikoptrar
också en detaljerad historiebeskrivning av den tysk-tyska gränsen.
I
stadsdelen Allendorf, som fortfarande har kvar sin gamla stadsmur, finns den
evangeliska St. Cruciskyrkan. Denna tillkom under 1300-talet och byggdes då på
fundament efter en äldre, romansk kyrka. Under senare år har utgrävningar
skett, varvid man hittat många mycket gamla fynd
Grossalmerode (ca 7 300 inv.) omtalas första gången 1386 men fick stadsrättigheter först 1775. Under senmedeltiden var tillverkningen av glas stadens viktigaste industri, varvid ortens läge var utslagsgivande. Närheten till rika skogstillgångar, soda och lera samt goda förbindelsemöjligheter på trafikerbara floder var av avgörande betydelse. Viktigt för ortens utveckling var förekomsten av lera (av olika kvalitet), som kunde användas för olika ändamål. Av den finaste leran tillverkades bl.a. deglar och retorter. Leran i Grossalmerode har använts yrkesmässigt sedan 1400-talet och sedan ungefär 1600 har det funnits industriell tillverkning. Efter 1700 påbörjades också tillverkningen av piphuvuden, en verksamhet, som i mitten av 1800-talet utövades av 12 fabriker. De utmärkta produkterna gav staden ett gott rykte i hela världen och benämndes ofta som "Stadt des guten Tons". Man bör här vara medveten om, att "Ton" har dubbla betydelser: förutom lera också etikett, konvenans. Stadens museum visar glasets och lerans betydelse för utvecklingen. Även andra mineralfyndigheter bearbetades på orten. Till dessa hörde brunkol och alun, som var viktig vid garvning av läder och behandling av textilier.
Den lilla staden Hessisch Lichtenau (ca 13 100 inv.)
är känd för sina sammanhållna korsvirkesbyggnader i Gamla Stan, där det
gamla rådhuset (1665) och den gotiska stadskyrkan (1415) drar många
besökare. I byn Reichenbach bör man lägga märke till den gamla
klosterkyrkan, som ursprungligen var den tyska ordens äldsta hemvist i
Tyskland. Den nuvarande kyrkan byggdes under 1100-talet, men skall ha haft två
föregångare av utgrävningsfynd att döma. Strax utanför byn finns också
ruinerna efter borgen Reichenbach. Eftersom denna låg i gränsområdet mellan
Hessen och Thüringen, utsattes den ofta för anfall och belägringar. Under
1600-talet började den förfalla och snart användes den av de kringboende som
"stenbrott". Kvar finns ett av försvarstornen, som har restaurerats
och nu används som utsiktstorn.
Eschwege (ca 22 900 inv.) omnämns första gången 974, men namnet tyder på, att här låg en långt äldre germansk bosättning från 500-talet. Denna anses ha haft sin första början omkring Cyriakusberget med det s.k. Karlstornet, som är den enda återstående resten efter ett kvinnokloster, som upphörde att existera 1527. Bosättningen torde ha sträckt sig ned till floden, där det mest gynnsamma övergångsstället fanns och där man sedan har hittat talrika fynd från tidig tid. Dessa förevisas på stadsmuseet. I staden finns dessutom ett museum med tennfigurer, som belyser bl.a. viktiga epoker i tysk historia.
Stadens korsvirkesbyggnader är intressanta, eftersom de ligger i ett stilistiskt övergångsområde mellan frankisk, nedersaxisk och thüringsk träbyggnadskonst och har tagit upp influenser från alla dessa stildrag och utvecklat ett eget byggnadssätt, som är typiskt för området. Speciellt bör man lägga märke till alla de små intressanta utsirningar, som kan ses framför allt i husens hörnpelare.
[Upp]
