Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Sitt namn har detta område fått efter ett tidigare furstendöme, som 1929
inlemmades i staten Preussen. En stor del av området är betäckt med
blandskog, men här finns också sjöar med kristallklart vatten, ängar och
mjuka kullar. Områdets 
högsta berg är Langenberg (843 m) och i mitten av
området återfinns Edersee, en konstgjord sjö, som har bildats genom
uppdämning av floden Eder. Här finns också Hessens första nationalpark,
Kellerwald-Edersee, liksom två naturparker, som inbjuder till långa promenader
eller cykelturer. Djur- och växtvärlden är lika omväxlande som landskapet
och tyder på en intakt omvärld.
Diemelstadt (ca 5 500 inv.) är ingen stad i vanlig
bemärkelse utan en storkommun med ställning som stad. Ingen av de nio
ingående stadsdelarna bär heller namnet. Kommunbildningen med de geografiskt
ganska långt från varandra belägna orterna skedde 1970-71. Området
Diemelstadt är historiskt land, som låg vid en gammal handelsväg med
anknytning till Teutoburgerskogen, där de romerska legionerna en gång
besegrades.
Som gränsland mellan franker och saxare, katoliker och protestanter, Hessen och
Westfalen var området ofta indraget i krig. Detta gjorde att många borgar och
andra försvarsanläggningar byggdes, vilka nu kan beses. I stadsdelen Wethen
fick borgen och senare försvarskyrkan en viktig ställning som tillflyktsplats
mot anfallande fiender. Den fortfarande bibehållna kryptan under kyrkan är en
historisk sevärdhet. Sevärt är också det gamla rådhuset, byggt på ett
fundament från en gammal borganläggning.
Även i de andra stadsdelarna finns flera historiska byggnader att se. I Wrexen finns t.ex. en intressant kyrka, där tornet har 4 spiror; delar av inredningen är från 1500-talet.
I Rhoden finns ruinerna efter en romansk kyrka. Här finns
också ett slott, som uppfördes runt 1650 som ersättning för en äldre
befästningsanläggning. Under en kort tid var det residens- och jaktslott för
furstehuset Waldeck. Numera hyser slottet ett ålderdomshem. I gamla stan finns
ett flertal korsvirkesbyggnader, som dateras tillbaka till 1600-talet.
Bad Arolsens (ca 16 800 inv.) historia börjar omkring
1131, då klostret Aroldessen grundades. 1492 skänktes det till
aronitermunkarna i Grünberg och en snabb utveckling av klostret skedde. I
samband med reformationen upplöstes klostret 1526 och byggdes om till residens
för grevarna av Waldeck. 1622 påbörjades en utbyggnad av slottet till
fästning och 12 år senare stod denna färdig att skydda mot överfall och
plundringar under trettioåriga
kriget. 1668 hade man också byggt lustslottet Charlottenthal, som fanns
kvar till 1725, då det revs. 1677 renoverades det gamla slottet och tjänade
sedan som residens för Eisenbergerlinjen. 1735 påbörjades den evangeliska
stadskyrkan, som stod invigningsklar 1787. Arolsen hade under många år varit
garnisonsstad med utbildning både av regelrätta soldater och senare också SA-
och SS-folk, förutom att en av kasernerna under en tid också fungerade som
sidoläger till koncentrationslägret i Buchenwald. En helt motsatt uppgift fick
man ta sig an efter andra världskrigets slut, då 1946 den Internationella
Söktjänsten (ITS) förlades till staden. Denna hade till uppgift att under
schweiziska Röda Korsets ledning klara upp, vart de personer hade tagit vägen,
som anmälts försvunna under nazitiden. 1977 utsågs Arolsen till statligt
godkänd kurort tack vare de källor med läkande vatten, som man hade (kalcium,
magnesium och sulfatvatten) och 1997 fick man också rätt att kalla sig Bad
Arolsen.
Även om staden är mest känd som kurort, finns en del
sevärdheter att ta del av. Dit hör residensslottet, som gäller som stadens
symbol. Det tidigare klostret började rivas 1710 och ersattes av en nybyggnad i
barockstil. Slottet är fortfarande i ätten Waldeck och Pyrmonts ägo. I
västra flygeln befinner sig hovbiblioteket, biblioteket Brehm och stadsmuseet
med utställningar.
Värd ett besök är också stadskyrkan, som började byggas
1735. Bl.a. på grund av penningbrist dröjde det 52 år innan kyrkan kunde
invigas, även om man hade börjat använda den tidigare. Den långa
byggnadstiden gjorde också, att kyrkans inre utfördes i rokokostil och inte
barock, som man kunde ha förväntat sig. Kyrkan är byggd så, att altaret
befinner sig i väster och orgelläktaren i öster. De korta korsarmarna märks
nästan inte och kyrkorummet ger intryck av en rektangulär centralbyggnad.
Foton från Gäste- und Gesundheitszentrum www.bad-arolsen.de
Korbach (ca 24 300 inv.) utvecklades ganska tidigt till
en ansenlig stad tack vare det gynnsamma läget i skärningspunkten mellan gamla
här- och handelsvägar. På den plats, där Kilianskyrkan står, fanns en gång
i tiden en adelsgård, som 772 togs i besittning av Karl den Store och
omvandlades till kungsgård. Detta gods skänktes 980 till klostret Corvey
i utbyte mot några andra områden. Denna bytestransaktion var orsaken till att
orten omnämndes skriftligen första gången. 1036 ägdes kungsgården liksom
också hela norra delen av Waldeck av biskopen i Paderborn, ett förhållande,
som bestod fram till reformationen. 1188 fick Korbach stadsrättigheter, de s.k.
Soester stadsrättigheterna, som var förebild för ett stort antal städer i
Nordtyskland. Stadens snabba utveckling gjorde, att två nya städer bildades
utanför stadsmurarna för att kunna hysa alla nya innevånare. Dessa städer
förenades 1377 till en enda, och ett nytt rådhus byggdes på gränsen mellan
den gamla och den nya staden. Under 1300-talet byggdes de två kyrkorna,
Kilianskyrkan i den gamla staden och Nikolaikyrkan i den nya. 1414 byggdes en ny
stadsmur, som omgav hela bosättningen. 1469 anslöt man sig också till
hansestädernas förbund. Under trettioåriga kriget måste staden betala höga
bidrag till de genomtågande trupperna och vid slutet av kriget var bara
hälften av husen beboeliga och invånarantalet hade mer än halverats. Under en
stor stadsbrand 1664 förstördes nästan alla bostadshus och idag finns bara
ett 
enda korsvirkeshus kvar från tiden före branden. Däremot klarade sig de
gotiska stenkyrkorna och lagerhusen av sten väl. Ett ekonomiskt uppsving
inträdde i slutet av 1800-talet i samband med öppnandet av
järnvägsförbindelsen till Kassel och som en följd
därav de nya industrier, som lokaliserades till Korbach. Staden påverkades
inte av några större skador under världskrigen. Efter andra världskrigets
slut ökade befolkningsmängden starkt till följd av en kraftig inflyttning
från de tidigare tyska östområdena.
Till stadens sevärdheter räknas den väl bibehållna gamla stan med många
korsvirkesbyggnader, de gotiska hallkyrkorna och lagerhusen. Kilianskyrkan i
gamla stan började byggas 1335 ovanpå en äldre romansk hallkyrka. Det nästan
kvadratiska tornet i väster hade fram till 1685 en gotisk, spetsig spira och
var högre än idag. Kyrkans yttre är försett med utsmyckningar i form av
figurer från 1300- och 1400-talen. Även i kyrkans inre finns många mycket
gamla inventarier. Nikolaikyrkan i den nyare stadsdelen påbörjades 1359 i
stället för det tidigare Nikolauskapellet och byggdes i stil av en hessisk
hallkyrka. Tornet är dock i westfalisk stil. I kyrkans inre finns bl.a. ett
Mariaaltare från 1518 av en franciskanermålare från orten.
Stadens rådhus byggdes 1377 mitt emellan de båda stadsdelarna. Trappgaveln
på norra sidan förstördes vid en brand 1644 och ersattes 1930 med ett torn.
Samtidigt lät man också bygga till rådhusets arkadgång. I arkaden finns en
Rolandfigur uppställd; originalet från 1450 förvaras i rådhusets foajé.
Alldeles i stadens närhet kan man i Goldhausen bese Tysklands största guldgruva. Gruvan är nedlagd sedan många år, men vissa delar av den har bevarats intakta och kan beses vid guidade vandringar. Den som vill veta mera om guldet och dess betydelse för Korbach kan besöka stadens museum, där en permanent utställning visar bl.a. bergsbrytningens historia.
www.korbach.biz/startseite.phtml
Waldeck (ca 7 600 inv.) är känt sedan 1120 och bekant som en plats,
där det fanns en borg 1223. Vid denna tid gick orten också under namnet Rode.
Inte förrän vid 1900-talets början i samband med utbyggnaden av Edersee steg
antalet innevånare och Waldeck blev känd som luftkurort med ökad turism. Som
en följd av kommunsammanslagningarna under 1970-talet slöt sig flera av de
närliggande kommunerna samman och bildade storkommunen Stadt Waldeck. Området
består till övervägande delen av landskap med skogs- och jordbruk men också
med inslag av medelstora företag framför allt inom hantverks- och
tjänstesektorn.
Stadens mest kända sevärdhet är borgen Waldeck, som en gång var säte
för grevarna av Waldeck, som residerade här till in på 1600-talet. Under
århundradenas lopp utsattes borgen för många anfallande arméer med
åtföljande ombyggnationer. Den har också använts för helt andra syften som
fängelse, magasin, fångläger och nu hotell.
Bad Wildungen (ca 17 900 inv.) är känd sedan omkring 800, då
platsen omnämns som en by tillhörig klostret Hersfeld och belägen öster om
staden. Omkring 1200 anlades en borg med befästa gårdar på berget ovanför
floden Wilde (biflod till Eder). Detta var ursprunget till borgen och staden
Alt-Wildungen, som senare kom att tillhöra grevarna av Waldeck. I mitten av
1200-talet utvecklades Wildungen kraftigt och staden Nieder-Wildungen grundades 1242
på en kulle mitt emot borgen. 1263 övergick även denna stad i grevarnas av
Waldeck ägo och utvecklades till ett välbeställt samhälle med kyrka och
rådhus. Den nuvarande stadskyrkan började byggas omkring 1330 men stod inte
helt klar förrän 1489. Vid samma tid påbörjades också en delning av de båda
städerna, vilken anses vara genomförd 1358. Från 1624 drabbades Wildungen
hårt av det trettioåriga kriget genom att man måste inkvartera olika härar,
som också plundrade och förstörde. Från 1660 byggdes slottet Alt-Wildungen
och 1706-14 slottet Friedrichstein. Nybyggnationen av kyrkan påbörjades 1728. Under 1800-talet
byggdes kurverksamheten ut men 
inte förrän i slutet av
århundradet skedde en markant höjning av antalet gäster och ett allmänt
ekonomiskt uppsving kunde noteras. 1906 döptes staden Nieder-Wildungen om till Bad
Wildungen som 1940 upphöjdes till preussiskt statsbad för att efter
kriget övergå i landet Hessens ägo. Staden befriades 1945 av amerikanarna, som
inkvarterade sig i hotell Fürstenhof, vilket tidigare det tyska flygvapnets
överkommando hade använt som sitt kvarter.
Bad Wildungen har ett mycket stort antal källor med järn-, magnesium- och
kolsyrehaltigt vatten. Inte inom någon annan region i Tyskland finns så många
högkvalitativa källor på ett så begränsat område. Eftersom vattnets
sammansättning skiljer sig åt, är verkanssätten olika och behandlingar ges
inom så skilda områden som ortopedi, neurologi, onkologi och psykosomatik. En
stor del av stadens 1,4 miljoner övernattningar (2006) hänför sig till
kurvistelser.
Stadens förnämsta sevärdhet är barockslottet Friedrichstein, som anlades
som borg i slutet av 1100-talet. Genom att borgen omväxlande intogs av de
stridande parterna i trettioåriga kriget, skedde en nästan fullständig
förstörelse. Först 1674 stod det återuppbyggda slottet färdigt och hade då
fått den nuvarande utformningen. Även under senare tid har slottet haft en
omväxlande historia. Under andra världskriget tjänstgjorde det under en kort
tid som lasarett men också som utbildningsplats för NSDAP. Efter kriget
övertogs det av en amerikansk underrättelseenhet för att så småningom tas
om hand av delstaten Hessen. Slottet var då tämligen nedgånget, men till 1980
hade det helt rustats upp. En del av slottet utgör militär- och jaktmuseum med
de äldsta utställningsobjekten från 1400-talet. Från tiden för
trettioåriga kriget finns många föremål i form av rustningar och olika
sorters vapen. De färggrannaste utställningsföremålen kommer från
1800-talets början, då Jerome Napoleon härskade över Westfalen och
residerade på slottet Wilhelmshöhe i Kassel.
Exakta data för tillkomsten av stadskyrkan finns inte att tillgå. Man antar
att den gotiska hallkyrkan påbörjades omkring 1300 och att större delen av
arbetena var färdiga efter ca 100 år. Det sista byggnadsavsnittet utgjordes av
tornet, som stod färdigt i slutet av 1400-talet. En byggnadstid av omkring 200
år var för den tiden inget ovanligt. Typiskt för kyrkor i området Waldecker
Land är föreningen av byggtraditionerna i Hessen och Westfalen. Inflytandet 
från det förra området syns i det djupa korrummet och från det senare i de
runda pelarna och den kvadratiska planeringen av kyrkorummet. En av kyrkans
skatter är altaret, målat av Conrad von Soest, en av 1400-talets mest
betydande tyska målare. I uppslaget tillstånd visar altarskåpet 13 scener med
korsfästelsescenen i mitten omgiven av bilder ur Kristi liv. Under 1990-talet
restaurerades altartavlan, sedan den under de senaste 100 åren utsatts för
skador genom en uppvärmningsanläggning i kyrkan, som fick träet att spricka.
I kyrkan finns också ett antal rikt utsmyckade gravvårdar från gångna
århundraden liksom en dopfunt från 1350.
[Upp]
