Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Vogelsberg utgörs av en grupp utdöda vulkaner från den yngre tertiärtiden för ca 19 miljoner år sedan med de två högsta punkterna Taufstein (773 m) och Hoherodskopf (764 m) och är Europas största sammanhängande basaltmassiv. De första vulkaniska utbrotten ägde rum för ca 20 miljoner år sedan och vulkanen anses vara död sedan ca 7 miljoner år tillbaka. Under den aktiva tiden kom ansenliga mängder lava upp ur flera enskilda vulkaner inom ett stort område, vilket kan förklara de olika basaltslagen i Vogelsberg. Centrum för den vulkaniska verksamheten låg i det område, som nu kallas Oberwaldgebiet. Vogelsbergs nuvarande utseende är ett resultat av olika nötande krafter, framför allt under de efterföljande istiderna, som bröt eller malde ned det dåvarande tundraområdet. Speciellt märkbar är erosionen i bäck- och floddalar. Under samma tid fördes också stora mängder lössjord in av väldiga stormar och lade sig i metertjocka skikt ovanpå basalttäcket. Av det ursprungliga basaltpansaret finns idag endast små rester kvar, som man oftast träffar på i anslutning till bäckar och mindre vattenflöden, som slingrar sig ned mot dalgångarna.
Efter istiderna följde en period, då artrika lövskogar tog berget i besittning. Dominant i dessa skogar var boken, men också ek, ask, alm och många andra trädarter gjorde sitt intåg. Under lång tid var området sparsamt bebott på grund av det råa klimatet och den rikliga nederbörden. Först under 400-talet ändrades detta och en omfattande röjnings- och bosättningsperiod ägde rum. Under denna epok uppstod många av de vackra byarna i Vogelsberg. Skogarna avverkades, dels för att utvinna land och dels för att framställa träkol till de många smedjor och glashyttor, som drevs i området. Kvar blev de högre belägna områdena, det nuvarande Oberwald, där marken inte var så bördig, samt de ofruktbara bergstopparna. I början av 1800-talet utökades skogsområdena. Framför allt gällde det den nu införda granen, som tidigare inte hade funnits här. Nu upptas halva skogsområdet av granskog, som man dock av ekologiska orsaker försöker att minska.
För att kunna bevara dessa värdefulla områden har de redan 1956 förklarats som skyddade landskapsområden och 1958 tillkom naturparken Hoher Vogelsberg. Särskilt värdefulla områden med sällan förekommande växtlighet har ställts under strängt naturskydd för att artrikedomen skall kunna bevaras till eftervärlden. I naturparken har man anlagt ett omfattande nät av vandringsleder och i anslutning till parken finns många rekreationsmöjligheter i byar och luftkurorter.
Wetterau är ett område mellan Frankfurt/Main och Vogelsberg. Namnet har det fått från floden Wetter även om det geografiskt omfattar en större del än just omkring floden. Wetterau hör till Tysklands äldsta kulturlandskap och blev tidigt koloniserat tack vare de bördiga jordarna. Wetteraus städer blev viktiga stödjepunkter vid de kungliga resorna och centrala orter för att tillvarata kungliga intressen inom handel och rättskipning. Efter 1255 framträdde olika politiska krafter inom området och ett flertal stora familjer fick utökad makt. Resultatet blev så småningom regionala enheter i Wetterau, vilka i stort bestod intill dess det tyska riket upplöstes 1806, då de uppgick i storhertigdömet Hessen-Darmstadt.
Lauterbach (ca 14 400 inv.) gäller för att vara
"den östligaste porten till Vogelsberg" och ligger i ett landskap,
där skogen sträcker sig nästan in till stadsgränsen. I likhet med många
andra platser, vars namn slutar på -bach, grundades Lauterbach under den
frankiska röjnings- och bosättningstiden (400 - 800 e. Kr.). Under medeltiden
tillhörde orten klostret Fuldas stora territorium med en abbot som landsherre
men utan världslig makt, som i stället utövades av grevarna av Ziegenhain.
1266 fick Lauterbach stadsrättigheter och stadsmuren och en borg uppfördes.
Komplicerade ägandeförhållanden förde till pantsättning av staden och krig
mellan de två intressenterna, ärkebiskopen av Mainz och lantgreven av Hessen.
Motsättningarna mellan den kyrkliga och den världsliga sfären fortsatte till
1684, då ett fördrag slöts mellan de stridande parterna. Det nybildade
landet, Junkerland, fick Lauterbach som huvudstad och fungerade som en
självständig statsbildning fram till 1806, då det införlivades med
storhertigdömet Hessen.
Till stadens sevärdheter hör gamla stan med dess historiska korsvirkeshus
från 1600- och början av 1700-talet. Dit hör också Ankerturm, som är det kvarvarande försvarstornet efter den medeltida
försvarsanläggningen. Detta observations- och försvarstorn tjänade också
som fängelse. Sevärda är även stadskyrkan i barock/rokokostil (en av de
vackraste senbarocka hallkyrkorna i Hessen) och korsvirkeskyrkorna i byarna
Heblos och Rimlos. Stadskyrkan är rikt utsmyckad med sidopelare och
rokokoornament samt läktare på tre sidor. Flera gravmonument från 1500-talet
härstammar från den gotiska tidigare kyrkan.
Det i början av 1770-talet byggda barockslottet Hohhaus är en ståtlig
byggnadsgrupp med tre flyglar med mansardtak. Fasaden är försedd med en bred,
svängd balkong och höga bågfönster. I det inre ses ett sevärt trapphus med
ett vackert trappräcke. 
Rummen
är utsmyckade med rokokostuckatur. Speciellt sevärd är den stora festsalen i
övervåningen. Slottet hyser stadens museum med många intressanta exponat från olika århundraden.
Museets värdefullaste föremål är det sengotiska Mariaaltaret från den 1762
rivna Mariakyrkan, ett flygelaltare med dubbla dörrar med scener ur Marias liv.
Altaret, som troligen tillkom omkring 1480, hör tack vare sin konstnärliga
kvalitet till Hessens mästerverk inom den sakrala konsten. Slottet ägdes fram till 1945 av familjen Riedesel, varpå det övertogs av
staden, som nu ställer det till museiföreningens förfogande.
3 km söder om staden ligger slottet Eisenbach, som är känt sedan 1217.
1269 förstördes det men byggdes åter upp. Sedan familjen Eisenbach hade dött
ut 1429, övergick det i familjen Riedesels ägo. Slottets kärna utgörs av en
gammal borg och en från denna genom en vallgrav avskild förborg. Slottet i sin
nuvarande form härstammar från 1500-talet. Kvar av den ursprungliga borgen
finns förutom ringmuren det femkantiga försvarstornet och några murrester i
slottet. Slottet kan endast beses från utsidan.
Lich (ca 13 500 inv.) finns omnämnt som en karolingisk bosättning 790, men trakten var bebodd långt tidigare. Man har hittat verktyg, som bedömts vara tillverkade av neandertalmänniskor ung. 100 000 år f. K. Vidare finns fynd från den yngre stenåldern, då företrädare för den bandkeramiska kulturen bodde på de bördiga lössjordarna utmed floden Wetter. Säkert är också att romarna fanns i trakterna, eftersom gränsen för det romerska riket gick här. I stadsdelen Arnsburg befästes gränsen genom uppförandet av ett kastell för en kohort (ca 500 man). Då klostret Lorsch under 800-talet drog sig tillbaka från Wetterau, övertogs deras besittningar av bl.a. Mainz stift. Ett nytt kloster grundades under 1100-talet i Arnsburg. 1300 fick Lich stadsrättigheter. Det utseende som präglar staden, fick den under 1500-talets första hälft och varken trettioåriga kriget eller andra världskriget åstadkom någon större åverkan på stadsbilden.
Innerstaden kan visa upp ett stort antal gamla korsvirkesbyggnader, till vilka Textorhaus från 1632 hör. I denna byggnad, som är rikligt försedd med träsniderier och inskrifter, är hembygdsmuseet inrymt. Av stadsbefästningen finns ett stadstorn från slutet av 1400-talet kvar. En ytterligare sevärdhet är Marienstiftskirche, invigd 1320 och ombyggd under 1500-talet till en sengotisk hallkyrka med flera viktiga konstverk. Hit hör bl.a. ett krucifix från ca 1500 och den snidade predikstolen från ca 1775. Från kyrkans orgel kan man höra ett längre smakprov.
Under 1100-talet byggdes också en kvadratisk vattenborg med fyra hörntorn för att säkra övergången av floden Wetter. Av de fyra tornen återstår två. Borgen gjordes senare om till en fästning med vattengrav. Under 1600-talet skedde en ny ombyggnad i renässansstil för att sedan under 1700-talet ytterligare en gång byggas om i barockstil. Slottet ägs fortfarande av ätten Solms-Hohensolms-Lich och utgör deras privata bostad. I anslutning till slottet finns den stora slottsparken, som till största delen är upplåten för allmänheten.
Ett betydande byggnadsminnesmärke är ruinerna efter cistercienserklostret Arnsburg, vars klostermurar på de flesta ställen når 3-5 m högt över marken. Den gamla klosterkvarnen, en korsvirkesbyggnad från andra hälften av 1600-talet, liksom det intilliggande gamla brygghuset används idag som hotell och restaurang. Den egentliga klosterbyggnaden utgör medelpunkten i anläggningen. Den omfattande uppbyggnaden av Arnsburgs kyrka påbörjades troligen 1197 och invigdes 1246. Kyrkans valvbågar visar på en stil, som tyder på en övergång mellan romansk och gotisk stil. Från kyrkans södra tvärskepp fanns en förbindelsegång med klostret. Kyrkans vapenhus, "Paradiset", är känt sedan 1493 och tjänade i tider av nöd som kyrka. Även idag används det för gudstjänständamål, framför allt vid giftermål. I klostrets korsgång invigdes 1960 en unik kyrkogård för krigsoffer, där 447 döda av olika nationaliteter ligger begravna.
I trakten omkring Nidda (ca 18 100 inv.) har man gjort fynd, som
visar, att trakten var bebodd redan under förhistorisk tid. Vissa fynd visar
på en befolkning som troligen var av keltiskt ursprung. Under romarnas tid i
landet gick en kort sträcka av gränsen alldeles i närheten (Unter-Widdersheim). Orten är annars
känd sedan tidigt 800-tal. Omkring 1100 fanns en gammal vattenborg
(föregångare till det nuvarande slottet), som Stauferätten använde till att
säkra vägarna i närheten. Redan under 1100-talet var Nidda känt för sin
Johanniterorden, vilken var Hessens äldsta. 1604 kom staden att höra till
Hessen-Darmstadt. Under trettioåriga kriget tågade krigförande styrkor genom
staden och anställde stora skador. Även vid kriget omkring 1750 kom franska
styrkor till staden i sin jakt efter det darmstädtska hovet, som hade tagit sin
tillflykt till Nidda.
Johannitertornet är den sista resten av Johanniterordens ordenslokal och byggdes 1492 till i efterhand till den dåvarande romanska Johanniterkyrkan, som fanns omtalad redan 1187. Fortfarande finns i tornet tre klockor från 1500- och 1600-talen.
I
Nidda kan man också beundra Hessens äldsta salskyrka, byggd 1615-18 i
renässansstil. Till det yttre ganska oansenlig har den en mycket vacker
interiör med vackert målat tak och rika utsirningar. Speciellt är bland andra
inventarier ett krucifix från 1600-talet, eftersom det är försett med
inskriften INRI på både latin, grekiska och hebreiska.
På fundamenten till den gamla vattenborgen byggdes omkr. 1600 ett
renässansslott, som tjänade som säte för de av lantgrevens tjänstemän, som
förvaltade området. 1889 byggdes på slottsgården ett fängelse, som används
än idag under veckosluten som arrestcell för ungdomliga missdådare.
Slottsgården används sommartid ofta för teater- och musikevenemang.
Som en del av Nidda ingår numera också den gamla kurstaden Bad Salzhausen.
Bad Nauheim (ca 30 900 inv.) har gamla anor och redan för mer än 4
000 år sedan fanns det en bosättning på den plats, där Bad Nauheim nu
ligger. Under århundradena före Kristi födelse upprättade keltiska
bosättare utmed floden Usa en av de största bosättningarna under den sena
järnåldern. Ortens tidiga betydelse hänger samman med de saltkällor, som
upptäcktes och utnyttjades av den keltiska befolkningen. Sena utgrävningar i
stadens centrum har visat att där tidigare fanns en stor anläggning för
saltutvinning. Genom jordens salthalt konserverades bäcken- och
ledningssystemen, vars storlek tyder på en utvinning i industriell omfattning.
Omkring 900 omnämndes för första gången orten i ett register och på
1300-talet saltverket. Efter utbyggnader och moderniseringar var saltverket
under 1700-talet ett av Tysklands största. Sedan man 1823 inrättat ett bad,
upptäckte man saltlösningens helande verkan, vilket gav upphov till Nauheims
uppgång som kurort. Från mitten av 1800-talet uppstod flera nya badhus och
tack vare en ny kraftig källa hade man tillräckligt med källvatten för
behandling av den allt större skaran badgäster. 1854 fick Nauheim
stadsrättigheter och 15 år senare rätt att föra 
beteckningen Bad i namnet.
Omkring 1900 satte en byggboom in, då befintliga badinrättningar inte räckte till för de allt större skarorna av besökare, till vilka ett stort
antal av den tidens prominenta räknades. 1929 invigdes den judiska
församlingens synagoga. Denna är märklig såtillvida att den är en av tre
tyska synagogor, som inte demolerades under Kristallnatten 1938 (jfr. Berlin).
Sedan inredningen förstörts användes byggnaden som lagerhus. Vid sidan av
badinrättningarna kom forskningen inom området hjärt- kärlsjukdomar att bli
av betydelse för staden, sedan ett institut inrättats för detta ändamål. I
början av andra världskriget utsågs Bad Nauheim till lasarettsstad och många
av de stora hotellen och sanatorierna beslagtogs. Efter kriget ockuperades
staden av amerikanska styrkor, som lade beslag på många privata hus och
pensionat, varför kurverksamheten inte kunde börja förrän 1949. Sedan
badverksamheten åter kommit igång, har allt flera kliniker för hjärt- och
kärlsjukdomar förlagt sin verksamhet till staden.
Omkring 1900 hörde Bad Nauheim till Tysklands
ledande badorter. Det ständigt stigande antalet kurgäster ledde till att de
befintliga badhusen inte räckte till. Tack vare den konstintresserade
storhertigen Ernst Ludwig av Hessen fick staden sina unika
jugendstilanläggningar, som tillkom åren 1902 - 1912. På hans tillskyndan 
kom
det till en enhetlig utformning av bad-, kur- och ekonomianläggningar. De rikt
utsmyckade badhusen och andra byggnader hör till de mest imponerande
vittnesbörden för den tyska jugendstilen, som finns företrädd i stora delar
av staden. I Gamla stan finns dessutom många gamla korsvirkeshus. Staden har många grönområden, däribland societetsparken med stora gräsmattor och
dammar.
Foton med vänlig tillåtelse av Bad Nauheim Stadtmarketing und Tourismus GmbH
[Upp]
