Main/Taunus

I Taunus skogar döljs många spår från de keltiska århundradena. Här finns rester efter försvarsanläggningar och bosättningar och de fynd man har gjort är betydelsefulla och har väckt internationell uppmärksamhet. En stor del av dessa befinner sig i ett museum i Oberursel. Sedan romarna kom till området under århundradet efter Kristi födelse, blir de historiska spåren tydligare. Genom Taunus leder ett av de bäst bibehållna avsnitten av de romerska gränsbefästningarna. Här finns världens enda återuppbyggda romerska kastell, men också rester av ytterligare kastell och bosättningar. I mitten av 200-talet var det romerska herraväldet slut och andra stammar tog över. Även efter dessa finns kvarlämnade befästningar och gravfält. Under medeltiden fanns över 100 borgar i området, men bara en liten del har överlevt århundradena. Minnen efter 1500-talets reformation och renässans kan fortfarande ses i kyrkor. Av 1600- och 1700-talens barock finns många efterlämnade spår i de slott, som finns över hela området. Många av 1800-talets biedermeier- och jugendstilhus har idag gjorts om till hotell. Även societetshusen från slutet av århundradet har kvar sin sekelskiftescharm.

Området sträcker sig från Main till ca 25 km NV om Frankfurt am Main. Förutom de skogklädda Taunusbergen präglas den obebyggda delen av landskapet av fruktodlingar, bäckmader och visst utrymme för jordbruksändamål. Jordbruket och skogen spelar en allt mindre roll och de omtalade fruktodlingarna består mest av äppleträd, vars frukter används till framställningen av det bekanta äppelvinet (känt som Äppelwoi). Den större delen av området domineras dock av bebyggelse och trafikleder. Framför allt den östra delen av området är ytterst tätbefolkad och hör till Frankfurts förortsregioner. Likartad tät bebyggelse med över 1000 inv./km² finns på få platser i Tyskland. Befolkningen tillhör övervägande en välbeställd medelklass och är genomsnittligt bland de rikaste i Förbundsrepubliken.

Ekonomiskt drar regionen fördel av det centrala läget och närheten till storstaden Frankfurt. Framför allt tjänstesektorn är av stor betydelse för ekonomin i området. Genom lägre skatter än Frankfurt kan man locka företag att flytta sin verksamhet till de mindre orterna och städerna. I mindre omfattning finns också industrier. Trots detta betraktas städerna ofta som sovstäder, varifrån tiotusentals människor dagligen åker till Frankfurt, eller andra längre bort belägna städer, för att arbeta.

Staden Bad Homburg (ca 51 800 inv,) är känd under det nuvarande namnet sedan omkring 1500, men har givetvis äldre anor. Under 1100-talet byggdes borgen Hohenberg, varifrån stadsnamnet har härletts. Omkring 1330 fick Homberg marknadsrättigheter och var därmed handelsplats. Man antar, att staden också fick stadsrättigheter vid samma tid, även om inga dokument finns som bevis. 1486 såldes staden till greven av Hanau, som kort därefter förlorade den till lantgreven av Hessen. Efter ytterligare arv kom staden 1866 att tillfalla Preussen som en följd av det preussisk-österrikiska kriget. Genom uppkomsten av kurverksamheten under 1800-talets mitt förvandlades staden till en internationellt berömd badort. Dåvarande kejsaren Wilhelm II, som hade en viss förkärlek för staden, förlade 1888 sitt sommarresidens dit. Under de båda världskrigen förlorade staden sin betydelse som kurort, men fick i stället stor betydelse som plats för myndigheter och förvaltningar. Redan 1946 inrättades myndigheter för de brittiska och amerikanska zonerna, framför allt inom det ekonomiska området. Sedan dess har flera viktiga ekonomiska myndigheter förlagt sin verksamhet till staden.

Till stadens sevärdheter hör lantgrevens av Hessen-Homburg tidigare residens, som byggdes omkring 1680 i stället för en medeltida borg. Markant blickfång är det fristående vakttornet från 1300-talet, som är betydligt högre än den omkringliggande barockanläggningen. I slottet visas konstskatter från 1600- - 1800-talen, som åskådliggör den bostadskultur som lantgreven, kungen och kejsaren levde i. Slottsparken gjordes under andra hälften av 1700-talet om till en landskapsträdgård under bibehållande av de barocka strukturerna.

Foto: Heumann Fotodesign	Under romartiden var Saalburg ett kastell, som användes vid bevakningen av den romerska gränsen i Taunus. Den första anläggningen tillkom omkring år 83 som en liten jordskans för ca 100 man. Med tiden byggdes nya och större anläggningar och det nya träkastellet kunde hysa upp till 160 man. Omkring 135 förlades en större truppstyrka till platsen och kastellet byggdes ut ytterligare. I anslutning till kastellet byggdes en by med hantverkare, handelsmän och värdshus. Här bodde också tillsammans med sina familjer sådana soldater, som avslutat sin tjänst. Omkring 260 lämnade soldaterna och befolkningen platsen, sedan man förlorat krigen mot de germanska stammarna. De övergivna byggnaderna förföll och tjänade under medeltiden som stenbrott. Förstörelsen upphörde först i början av 1800-talet. I mitten av århundradet påbörjades de första arkeologiska undersökningarna, som ledde fram till utgrävningar i samband med utforskningen av gränsen, kastellen och vakttornen i slutet av 1800-talet. Kejsaren, som var intresserad av utgrävningarna, drev på återuppbyggnaden av det gamla kastellet. På de antika fundamenten uppstod mellan 1897 och 1907 en rekonstruktion av saalburgkastellet, varvid man använde sig av byggnadsformer efter antika förebilder, så att dagens anläggning erbjuder en bild av en närmast naturtrogen romersk militärinrättning. I kastellets rum finns saalburgmuseet och ett forskningsinstitut.

Gotiska huset byggdes 1823 i nygotisk stil och tillkom som en följd av lantgrevens giftermål med den engelska prinsessan Elisabeth. Slottet byggdes som jaktslott och för att tjäna som arvprinsens lokal för fester och utflykter. Efter en brand restaurerades slottet under 1980-talet och inhyser nu ett hatt- och myntmuseum samt stadsarkivet. Medelpunkt i hattutställningen är den välkända homburgerhatten, som tillverkades efter en idé av prinsen av Wales, som vistades i staden under 1800-talets senare del. Vid dessa tillfällen såg han hur hans systerson, kejsaren, vid jakt använde en speciell grön hatt. Med utgångspunkt från denna lät han tillverka en mera "civil" hatt i grå filt, som snabbt blev populär i kundkretsen av modemedvetna herrar.

Eppstein (ca 13 300 inv.) är känt sedan 1122, då borgen med samma namn omtalades. Staden i sig finns omnämnd först 1299 och får stadsrättigheter 1318. Under 1400-talet delades Eppstein mellan Hessen och Kurmainz, en delning som kvarstod fram till 1803. Denna tidigare uppdelning kom att påverka staden till långt efter efter sammanslagningen, då de två halvorna var strikt delade mellan katoliker och protestanter. Av detta märks nu ingenting, speciellt inte eftersom befolkningsmängden ökade starkt efter kriget genom nyinflyttning.

Högt över staden reser sig den gamla borgen, ursprungligen en romansk kvadratisk anläggning från 900-talet, men senare utbyggd under gotiken och barocken. Borgen är delvis att betrakta som ruin, eftersom man i början av 1800-talet bar bort stenar och använde för andra ändamål, innan man 1824 kunde sätta stopp för förstörelsen. 1929 övertogs borgen av staden, som nu använder delar av den till ett museum.

Gamla stan kan förutom en hel del vackra korsvirkeshus också visa upp också den sengotiska Talkirche, byggd i början av 1400-talet i stället för ett romanskt kapell från 1100-talet. Kyrkan har under årens lopp genomgått förändringar, så att den nu består av ett enda skepp. En viss del av den sengotiska inredningen försvann i samband reformationen liksom senare, då franska trupper under trettioåriga kriget hade använt kyrkan som stall. Till kyrkans äldre inredningsdetaljer hör predikstolen från 1716 och orgeln från 1751, inköpt begagnad 1843 från en kyrka i Trebur.

Offenbach (ca 119 400 inv.) ligger på Mains södra strand och så nära Frankfurt, att de båda städerna har kommit att växa samman. Orten är känd sedan 977, då den omnämndes i ett gåvobrev till ett kloster, men anses ha grundats redan på 500-talet. Offenbach bytte ägare ett flertal gånger under medeltiden och fick en ganska stillsam utveckling fram till 1600-talets slut. 1698 bestämde sig den dåvarande ägaren, att utöka stadens befolkning genom att ta emot franska hugenotter, som efter ediktet i Nantes 1685 strömmade in i Tyskland. Dessa kom nu att bilda en egen församling i staden och försågs med vittgående privilegier. Nästan samtidigt utfärdades också för inflyttade judar likartade privilegier. Båda dessa händelser medförde ett ekonomiskt uppsving och innevånarantalet mer än fördubblades. Nya yrken introducerades och utgjorde grunden för nystartade fabriker. 1800-talet innebar en uppgång för industriorten Offenbach, som i och med beslutet vid Wienkongressen 1815 underställdes kejsaren av Österrike. Sedan staden året därefter hade tillfallit storhertigdömet Hessen-Darmstadt, utsågs den till att bli landets industristad. Flera åtgärder vidtogs för att underlätta handeln, bl.a. byggdes en brygga, för att man skulle slippa betala tull i Frankfurt. Nya industrigrenar var läder- och lädervarubranschen, som ersatte den nedåtgående textilindustrin, metallindustri, kemisk industri och tryckeribranschen. Under 1900-talets ekonomiska världskris drabbades staden svårt och mer än hälften av arbetarna gick arbetslösa. Allierade flygbombningar förstörde staden till 36% med koncentration till gamla stan och de västra delarna. Tyvärr fortsatte förstörelsen efter krigets slut, då den gamla bebyggelsen offrades till förmån för nybyggen. Under 1900-talets andra hälft drabbades staden av nedläggningar inom metallindustrin och lädervarubranschen men utvecklades samtidigt inom servicenäringen.

Under lång tid präglades stadens utseende av de byggnader, som uppfördes av hugenotterna från runt 1700 och framåt. Typiskt för dessa byggnader är de s.k. mansardtaken, som man kan se bl.a. på den franska reformerta kyrkan, som byggdes 1718. Den nuvarande nybarocka fasaden fick kyrkan vid en renovering 1875. Under 1900-talet togs vid en renovering bort sådana för en reformert kyrka otypiska saker som målade fönster och dekorationer, som hade lagts till under 1800-talet. Kyrkans inre är nu helt enligt reformert uppfattning: rummet är enkelt, inga målningar eller utsmyckningar, inga ljus, inget kors. Kyrkan är så konstruerad att predikstolen och därmed det förkunnade ordet skall utgöra medelpunkten.

Mest kända byggnad i Offenbach och dessutom en symbol för staden är slottet Isenburg. Det byggdes 1576 åt greven av Isenburg och anses av konsthistoriker vara en renässansbyggnad väl värd att lägga märke till. Iögonenfallande är de olika fasaderna på slottets nord- och sydsida, där den södra utgörs av en renässansfasad med valvgång mellan två trapptorn medan nordsidans fasad är mera fästningslik med delar av äldre byggnadssubstans. Under trettioåriga kriget spelade slottet också en roll, då Gustav II Adolf bodde här, när han försökte förmå rådsherrarna i Frankfurt att överlämna staden. Slottet skadades svårt i slutet av andra världskriget och återuppbyggdes under 1950-talet. Det används nu av Högskolan för formgivning.

Som representanter för klassicismen kan nämnas Lilitemplet och slottet Rumpenheim. Templet byggdes ursprungligen 1798 som badhus. Huset är i privat ägo och skall restaureras för att sedan kunna användas som galleri. Slottet var en gång i tiden mötesplats för den europeiska högadeln. Det utsattes för kraftig förstörelse under andra världskriget och har återställts etappvis. Slottet är idag en privat bostadsanläggning.

Historicismen är företrädd av många iögonenfallande byggnader, bl.a. Büsingpalatset, som byggdes omkring 1775 och byggdes om i nybarockstil alldeles i början av 1900-talet. Här finns nu bl.a. stadsbiblioteket och Klingspormuseet (museum för modern bok- och skriftkonst). En viktig nybarock kyrkobyggnad är den katolska St. Marien, i vilken den barocka prägeln förenas med jugendstilen. Kyrkan byggdes 1911-13 och har renoverats under senare år, sedan den skadats då den lokala stadsbanan byggdes.