Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Rhön tillhör gruppen mellanstora berg (400 - 1500 m) och ligger i gränsområdet mellan delstaterna Hessen, Thüringen och Bayern med ett kärnområde, som är ett biosfärreservat. Namnet "Rhön" anses komma från ett keltiskt ord med betydelsen "med kullar", men även flera andra interpretationer finns. Rhön har delats in i områden med tanke på den vulkaniska verksamhet, som har rått. Dessa områden sträcker sig ofta över delstatsgränserna. Den del som till stor del ligger i Hessen brukar kallas "Kuppenrhön". Detta område kännetecknas av ganska ofruktbara högplatåer, varifrån spetsiga kupolformade bergstoppar sticker upp. En av bergsgrupperna på den hessiska sidan kallas tack vare sin likformighet och antalet kupoler "hessisches Kegelspiel" (hessiska kägelspelet) och utgör rester av basaltpelare, som uppstod, då lavan kallnade. Området "Kuppenrhön" är glest befolkat och inte industrialiserat. Området korsades tidigare av den tysk-tyska gränsen. Väster om detta område ligger Fuldadalen och sydöst därom "hohe Rhön". Här ligger också det högsta berget i Rhön, vilket är Wasserkuppe (950 m) och ligger på hessiskt område. Flera floder har sina källor i Rhön, t.ex. Fränkische Saale, Fulda och Werra.
Som belägg för Rhöns keltiska ursprung anges den keltiska bosättningen i Milseburg, där det fanns en keltisk stad med ca 1000 innevånare. Många av de i Rhön förekommande namnen på orter, berg och floder går tillbaka på keltiska ursprungsord. Ända in på 900-talet hörde delar av Rhön till det gamla landskapet Buchonia, ett begrepp som präglades av romarna under senantiken och som var beteckningen för en urskog av bokar i Rhön och närliggande områden. Än idag finns vidsträckta bokbestånd i Rhön.
Tack vare den goda utsikten från bergshöjderna anlades här under medeltiden flera borgar som skydd för trafiken på vägarna och för orterna i omgivningen.
Rhön med sina många vandringsleder är ett omtyckt område för alla vandrare. Många av dessa leder är upplagda efter ett visst tema, som t.ex. borgar och slott, kloster m.m.
Eiterfeld (ca 7 500 inv.) är en kommun i norra delen av regionen
alldeles vid gränsen till Thüringen. Orten är känd sedan 845, då kungen
Ludwig den Tyske bytte sina fastigheter i orten mot några byar i Thüringen.
Ortens namn härstammar från namnet för den lilla floden Eitra, som rinner upp
här. Borgen Fürsteneck kom att spela en stor roll i kommunens 
historia dels
som säte för områdets högste tjänsteman och dels som pant, när pengarna
tröt. Vid reformationen 1555 blev Eiterfeld protestantiskt för att 1603 åter
bli katolskt vid motreformationen. I samband med trettioåriga kriget
förstördes borgen 1633 för att åter byggas upp 1710. Från 1866 hörde
kommunen till Preussen men återfördes till Hessen efter andra världskriget.
De äldsta delarna av slottet Buchenau kom till under mitten av 1500-talet i form av "generalshuset". Slottet i övrigt byggdes 1611-1618 i weserrenässansstil. Under slutet av århundradet byggdes det om. I drygt 200 år fram till 1912 ägdes det av samma släkt. Från 1917 har det använts till olika ändamål, bl.a. internat och flyktingshem. Sedan 2001 är det i privat ägo och används som gruppbostad för konferenser, skolor etc.
Rasdorf (ca 1 800 inv.) är en liten by med en intressant över 1200
år gammal historisk bakgrund. I byn finns ett antal viktiga
byggnadsminnesmärken. Flera av dessa finns i anslutning till byns medelpunkt,
Anger, som är Hessens största "bytorg". Här präglas bilden av
tätt intill varandra uppförda korsvirkesbyggnader och den under 
1200-talet
byggda kyrkan. Då kyrkan uppfördes, behölls planritningen från en tidigare
romansk stenkyrka och delar av den återanvändes i den nya till det yttre
gotiska kyrkan. Inne i kyrkan finns mycket gamla 
pelare med kapitäler, som
anses vara gjorda av en grupp bysantinska konstnärer verksamma vid det ottonska
kejsarhovet. Kyrkan gäller för att vara en av de betydelsefullaste bykyrkorna
i Hessen och är arkitektoniskt sett den värdefullaste i stiftet Fulda. Av stor
betydelse är också den medeltida försvarskyrkogården omgiven av en hög mur
och med fyra försvarstorn med inbyggda skottgluggar.
I byn är också modern historia representerad. På båda sidor av den
tidigare tysk-tyska gränsen förlades till en början polisstyrkor. Allt
eftersom läget mellan de båda blocken tillspetsades, byggdes nya och
effektivare gränsbefästningar och poliserna ersattes med gränstrupper. Point
Alpha var fram till 1989 en av de amerikanska stridskrafternas mest markanta
observationspunkter i Europa och låg mitt i det område, där man fruktade ett
eventuellt anfall från Warszawapaktens styrkor. 1991 utrymdes denna
stödjepunkt och 1995 förklarades den som kulturminnesvård. Samma år
påbörjades uppbyggnaden av den nuvarande museala anläggningen, där man kan
få en god bild av de båda militära blocken under det kalla krigets dagar.
Fulda (ca 63 900 inv.) är Hessens nionde största stad och den
största i regionen Rhön. Hur namnet har uppkommit är inte klarlagt och flera
teorier gör sig gällande. Den troligaste är dock, att det har något med
vatten/vattensamling att göra. Staden ligger i ett område, som tidigt var
bebott. Fynd visar, att detta skedde redan omkr. 5 000 f. Kr. Därefter har
olika stammar funnits i området som en följd av folkvandringar. En mera
koncentrerad bosättning påbörjades 744 genom benediktinermunken Sturmius. 791
- 819 byggdes den romanska s.k. Ratgarbasilikan, som på den tiden var det
största kyrkobygget norr om Alperna. 822 invigdes St. Michaelskyrkan, som är
en av Tysklands äldsta bevarade kyrkor. Under 1100-talet upplevde staden ett
uppsving och många borgar anlades för att hålla rovriddare borta. 1162
befästes staden med en stadsmur med tolv torn och fem portar. 1294 lät
klostrets abbot påbörja bygget av en borg, där han kunde bo utanför
klostret. Denna borg byggdes senare under 1600-talet om till ett
renässansslott. 1208 upphöjdes Fulda till stad och bevakade sina rättigheter
gentemot klostret. Förutom borgen bredvid klostret lät abboten uppföra en
andra borg i staden. Stadens innevånare stormade nu båda borgarna och
förstörde den nya borgen samt torn och ringmurar. Den flyktade abboten klagade
hos kejsaren, som utfärdade en riksakt över staden. Denna kunde senare hävas
genom medling av ärkebiskopen i Trier. Situationen för befolkningen i staden
och det omgivande landet var svår på grund av arbetstjänst och höga skatter,
vilket ledde till att bönderna slöt sig samman med stadsbefolkningen gentemot
överheten och deltog 1525 i det tyska bondekriget. För upprorsmännens i Fulda
del slutade kriget med att de förlorade i slaget vid Frauenberg, sedan
lantgreven av Hessen kommit till kyrkans hjälp. Under 1700-talet tillkom ett
stort antal byggnader i staden, däribland den nya domkyrkan i stället för
Ratgarbasilikan och ett stadsslott i barockstil, som nu används av
stadsförvaltningen. Under en stor del av 1700-talet hade Fulda också ett eget
universitet. Byggnaden används idag av en grundskola. Sekulariseringen 1802 tog
makten från de furstliga biskoparna och deras ägor i Fulda övergick till
prinsen av Oranien intill dess att Napoleon annekterade provinsen Fulda 1806.
1810 överfördes de till storhertigdömet Frankfurt, innan de så småningom
via Kurhessen hamnade i kungariket Preussen. Under andra världskriget utsattes
staden för ett flertal bombangrepp, som framför allt tog sikte på
industrierna men även skadade de historiska byggnaderna. Under det kalla
krigets dagar hade Fulda en speciell strategisk betydelse (se ovan under Rasdorf).
Under den barocka epoken, som utgjorde Fuldas andra blomstringsperiod,
påbörjades en omfattande byggverksamhet. I rask följd uppstod de byggnader,
som ännu idag utgör den speciella tjusningen med Fuldas barockkvarter. De
noggrant restaurerade byggnaderna är av högt stadsbyggnadstekniskt värde och
rättfärdigar också, att Fulda har begåvats med namnet
"barockstaden".
I Fulda finns ett stort antal mycket sevärda historiska kyrkor, av vilka
domkyrkan som efterträdare till den tidigare stiftskyrkan är den viktigaste.
Den är inte bara Fuldas mest berömda symbol, den är framför allt Hessens
mest betydelsefulla barockkyrka. Då kyrkan byggdes, övertogs alla väsentliga
element från den tidigare byggnaden liksom också från St. Peterskyrkan och
Lateransbasilikan. I domkyrkan kan man se en rad altare och gravgrifter värda
att lägga märke till. De flesta av dessa altare tillkom under kyrkans första
inredningsfas. I den västra kryptan finns den helige Bonifatius grav, som
liksom tidigare är mål för vallfarter.
Av övriga kyrkor räknas Michaelskyrkan som en av Tysklands äldsta. Den
uppfördes 819 som klostrets begravningskyrka och var ursprungligen troligen en
rund byggnad med kägeltak, en östlig sidotillbyggnad och krypta. Kryptan med
sitt valv och pelare i mitten har bibehållits nästan helt oförändrade.
Kyrkan med sin karolingiska krypta räknas till de mest betydelsefulla medeltida
sakrala byggnaderna.
St. Andreaskyrkan påbörjades 1020 och stod färdig tre år senare. På
grund av åtskilliga ombyggnader verkar kyrkan vara tillkommen långt senare
under den barocka perioden. Kyrkans krypta är emellertid romansk, uppburen av
fyra pelare. Målerierna i fönsternischerna är utförda i seccoteknik av en
eller flera anonyma konstnärer under tidigt 1000-tal. De har under
århundradenas lopp blivit övermålade ett flertal gånger. Först 1932
upptäcktes de igen och renoverades. Den senaste restaureringen stod klar 2006.
Vid sidan av barockkvarteret är gamla stan ytterligare ett historiskt område i Fuldas innerstad. Här uppstod redan efter grundandet av Fuldas kloster en första bosättning för bönder och hantverkare. I gamla stan återfinns mycket av den medeltida byggnadssubstansen med plats för affärer, boutiquer, pubar och caféer. Rester av Fuldas första stadsmur kan man se mellan domkyrkan och Kanalstrasse. Den hade försvarstorn och anslöt sig till den mur, som omgav klosterområdet. In till området ledde större eller mindre portar, som inte enbart var till för innevånarnas skydd. Här kontrollerades också varor och uppbars tullavgifter och vägskatter av besökarna. En del av stadsmuren utgör det s.k. Häxtornet, som är det bäst bibehållna försvarstornet i den medeltida anläggningen. Det runda tornet är 14 m högt och skulle ursprungligen skydda ingången till klosterområdet.
I innerstaden ligger också det gamla rådhuset, vars massiva västliga del
till sin kärna härstammar från 1500. Den östliga korsvirkesdelen, som i stor
utsträckning rekonstruerades efter 1968, är från 1531. Den ursprungligen
öppna bottenvåningen användes huvudsakligen för handelsändamål och
förvaring av stadens artilleri.
Den glansfulla medelpunkten bland de profana byggnaderna utgör stadsslottet,
som byggdes som residens åt de furstliga abbotarna och biskoparna. Slottet
utvidgades under tidigt 1700-tal till en barock anläggning med fyra flyglar och
två sidoflyglar, som omgav den yttre borggården. Slottets historiska rum
erbjuder en blick in i den tidens absolutistiska livsstil. Förutom furstesalen
och festsalen med sidorum kan man också se en våning, där de furstliga
abbotarna bodde under 1700-talet. I slottet finns också en utställning av
porslin tillverkad i Fulda. Alla rum, som inte används för museala ändamål,
används som förvaltningslokaler av stadsförvaltningen. I anslutning till
slottet och orangeriet finns en stor slottspark, som är fritt tillgänglig.
Från Bonifatiusplatsen mittemot stadsslottet har man en god översikt över de barocka, adliga palatsen, som är grupperade runt slottet. Till dessa hör palatsen Buttlar, Buseck, Altenstein och von der Tann, vilka utgjorde bostäder för hovmännen. Mittemot slottets yttre borggård ligger högvakten, också en barockbyggnad från 1785. Palatset Buttlar används bl.a. av stadens turistinformation.
I Fulda finns flera museer förutom vad som nämnts ovan, däribland Vonderau Museum, som visar allt som har med Fulda att göra - från stenåldern fram till nutiden. Tyska brandkårsmuseet visar brandskydd från medeltiden och framåt. Domkyrkomuseet visar en samling bestående av relikskrin, skrudar och liturgiska föremål med anknytning till klostret. Även för barn finns ett eget museum - Kinder-Akademi Fulda. Här finns interaktiva objekt från områdena konst, kultur, naturvetenskap och teknik att prova och beröra.
En knapp mil söder om Fulda ligger kommunen Eichenzell (ca 11 100 inv.), som kan vara värd ett besök. Orten hör till de äldsta i området Fuldaer Land och är känd sedan 927. Symbol för orten är det lilla renässansslottet, som byggdes 1548 och som nu utgör säte för kommunförvaltningen. Vid en renovering 1969 kunde man visa, att en våning i slottet hade funnits redan i mitten av 1200-talet och att slottet sedan hade byggts runt denna kärna med dagens mått och utseende. Slottet övergick så småningom i stiftets ägo och tjänade under en tid som sommarresidens för den furstlige abboten. Genom sekularisationen 1802 övergick alla stiftets ägor till staten, som överlät slottet till Eichenzells pastorat mot att man sörjde för byggnadens underhåll. 1874 återlämnades det till staten, som inte underhöll slottet och det förföll allt mera. Några år senare auktionerades slottet bort till den katolska församlingen. 1963 köptes det in av kommunen och renoverades och byggdes om. Även senare har det renoverats.
På orten finns ytterligare ett slott - Schloss Fasanerie -, som tillkom efter 1730 och som också tjänstgjorde som sommarresidens, först för biskopen och sedan för kurfursten. Slottet är en stor, strängt symmetrisk anläggning med en yttre borggård och tre ytterligare borggårdar. Slottet har ett praktfullt trapphus, stora festsalar och andra representativa rum. Med sina rikliga stuckarbeten, takmålningar och dyrbara inredning återger de livsglädjen hos den tyska rokokon. Alla rum är utrustade med utvalda möbler, tavlor, gobelänger, porslin och andra konstverk. Värd att lägga märke till är den unika porslinssamlingen från talrika europeiska tillverkare och speciellt den lantgrevliga antika samlingen. Den ursprungligen barocka parkanläggningen förvandlades under romantiken till en landskapspark med vackra trädgrupper, stilla dammar, vidsträckta ängar och små lusthus, som fortfarande utgör ett viktigt närrekreationsområde för befolkningen i den omgivande trakten.
[Upp]
