Rheingau - Taunus       

Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av  www.reiseportal-hessen.de

Det turistiska området Rheingau - Taunus motsvarar i stort det administrativa området med samma namn och omfattar de västliga utlöparna av Taunus och ner mot Rhen. Turistiskt kan också Wiesbaden sägas vara en del, men staden behandlas på grund av sin storlek på sin egen sida. Regionen befolkades redan under bandkeramikens tid ca 6 000 f.Kr. och senare under 700-talet f.Kr. Under den romerska ockupationen under 100-talet skedde en befolkningsökning, då den romerska norrgränsen gick genom norra delen av området. De första skriftliga uppgifterna om orter dateras till 770 och 812, därefter framför allt från tiden 1000 - 1200. Det tidigare frankiska Rheingau hörde från 983 till 1803 till ärkestiftet Mainz och kom sedan till Nassau. Delen Taunus hörde till Furstendömet Nassau. Efter 1803 kom båda områdena att tillhöra hertigdömet Nassau fram till 1866, då detta efter tyska kriget annekterades av Preussen.

Rheingau hör till Tysklands mindre vinodlingsdistrikt och sträcker sig från Wicker/Flörsheim vid Main till Lorchhausen vid Rhen. Det odlingsbara området är bara några kilometer brett och skyddas från kalla vintervindar av höjderna i Taunus i norr samtidigt som floden Rhen verkar som en solreflektor och bergen dessutom lagrar värme. Genomsnittstemperaturen ligger på knappt 10°C. Milda vintrar, varma somrar och dimma på hösten är gynnsamma för tillväxten och mognaden av druvorna. Jordens sammansättning ger också vinet en pregnant och kraftig smak. Området domineras av två druvsorter, Riesling (84%) och blå Spätburgunder (11%). Assmannshausen är speciellt känt för sitt rödvin tillverkat av Spätburgunder.

De norra och östliga delarna av regionen domineras av industri och lantbruk. För både Rheingau- och Taunusdelen gäller att turismen är ett viktigt inslag i ekonomin.

Taunus

Idstein (ca 22 800 inv.) är känt sedan 1102 och fick stadsrättigheter 1287. Staden var (med några avbrott) residensstad för furstarna av Nassau-Idstein fram till 1721. Sedan denna gren av familjen hade dött ut, fortsatte stadens betydelse som plats för det nassauiska (efter 1866 preussiska) arkivet, som domstolsort och som plats för åtskilliga undervisningsenheter. I slutet av 1700-talet påbörjades också en betydande läderindustri. 

Idstein är känt för sina gamla korsvirkesbyggnader från 1400-talet och fram till 1700-talet, de flesta av hessisk-frankisk modell och delvis rikligt försedda med sniderier. Flera av dessa hus finns vid "König-Adolf-Platz" (gamla torget) och tillkom till största delen omkring 1600. Bredvid rådhuset (1698) står på den vänstra sidan "det sneda huset", ett fyrvåningshus som byggdes 1728. Stadens äldsta byggnadskonstruktion är "Häxtornet", som uppfördes omkring 1170. Detta försvarstorn har byggts om flera gånger och fick sitt nuvarande utseende 1810. Mellan rådhuset och "Häxtornet" finns ett antal vackra byggnader, som tillkom under tiden 1497 - 1588 för representations-, förvaltnings- och bostadsändamål. 

De tidigare byggnaderna, som ersattes av det nuvarande slottet i Idstein, tillkom förmodligen redan under 1000-talet. Mellan 1614 och 1634 byggdes det dåvarande slottet om i renässansstil och utvidgades. Under den siste regerande fursten i slutet av 1600-talet fick slottet sin inre utsmyckning bl.a. genom kända konstnärer. Under drygt 150 år från 1729 tjänstgjorde slottet som landsarkiv för furstendömet Nassau. Sedan 1946 används det av stadens gymnasium.  

Sevärd är också den protestantiska unionskyrkan från 1300-talet. Kyrkan byggdes om under 1600-talet, så att den fick sin nuvarande gestalt. Samtidigt försågs den också med den färgrika, bildrika interiören.

www.idstein.de 

Bad Schwalbach ( ca 11 000 inv.) är en kurstad i västra Taunus och ligger i en skogrik trakt med den äldsta delen av staden belägen mellan två vattendrag. Orten är känd sedan 1352 och dess äldsta byggnad är Martin-Lutherkyrkan från 1471. Redan under 1500-talet kunde man fastställa den goda inverkan, som vattnet i brunnarna hade på människorna och orten byggdes ut i anslutning till dessa. Efter 1648 utvecklades orten till en av Tysklands ledande lyxkurorter och handeln med vattnet tog fart. De politiska oroligheterna i Europa under 1700-talets slut påverkade också kurorten Schwalbach och ledde till ett ekonomiskt avbräck. Schwalbach upplevde en andra blomstringstid under 1800-talet, då  hertigarna av Nassau inledde reformer inom medicinalväsendet och lät bygga ut kurorterna. Intresset från utlandet tilltog och gjorde Schwalbach till en kurort av europeisk rang. Under första världskriget fungerade orten som lasarettsort, varpå följde en fransk och engelsk ockupation. Från och med 1927 var det officiella namnet Bad Schwalbach och kurorten förändrades till att bli en kurort för folket. Efter en nedgång under andra världskriget och omfattande moderniseringar och nybyggnationer av välutrustade kliniker under 50-talet blev Bad Schwalbach åter en blomstrande kurort. 

De flesta sevärdheterna i staden hänger samman med staden som kurort. Stadens enda museum visar hur staden och dess kurliv har utvecklats. I museet finns också ett tidigare privat apoteksmuseum, som visar det 1642 grundade och komplett inredda äldsta apoteket i Taunus. Sevärda är också de sju brunnarna och många tempel, t.ex. Elisabethtemplet, som skänktes av kejsarinnan Elisabeth (Sissi) av Österrike-Ungern. 

www.bad-schwalbach.de/ 

Taunusstein (ca 29 300 inv.) är områdets största stad, som bildades 1971 genom en sammanslutning av sex tidigare självständiga kommuner. Året efter införlivades ytterligare fyra kommuner. Även om staden inte är så gammal, har de ingående stadsdelarna en historisk bakgrund. Så är t.ex. stadsdelen Bleidenstadt, som är den äldsta och folkrikaste av dem, känd sedan 812. De övriga är till större delen kända sedan 1200-talet.

I dessa stadsdelar finns flera kulturellt intressanta byggnader. Bleidenstadts äldsta byggnad anses vara "Schafhof", en tidigare klosterbyggnad, som är över 700 år gammal. Den tidigare katolska kyrkan, som överlämnades efter 1530 till den protestantiska församlingen, har stadsdelens äldsta stenminnesmärke, en gravplatta från 1363. Tornets undre del är av romanskt ursprung och försett med ett rosenfönster med ornament av sandsten. Den katolska kyrkan var tidigare del av ett kloster. Den kan uppvisa flera föremål av gotiskt och barockt ursprung.

I Niederlibbach finns den protestantiska kyrkan, som byggdes om under 1300-talet. Föregångaren var förmodligen ett kapell från 1100-talet. Vid senare restaurationer har man frilagt gamla skulpturer och fresker. 

I stadsdelen Orlen har man funnit rester efter ett romerskt kastell från år 90. Den romerska gränsen, som gick genom området, räknas till de äldsta avsnitten av den gamla gränsen mellan germaner och romare. Här kan man i efterhand fastställa gränsbefästningarnas och kastellets olika uppbyggnadsfaser. 

www.taunusstein.de/ 

Rheingau

Eltville (ca 16 900 inv.) är känd som "vinets och rosornas stad" och är den största staden i Rheingau. De första spåren efter bosättningar dateras till den yngre stenåldern. Från slutet av 300-talet har platsen varit kontinuerligt bebodd och skriftligt är den känd sedan 1058. 1329 byggdes ärkebiskopens borg och stadsmuren. Genom stadsrättigheterna 1332 blev Eltville ett stridsäpple mellan påven och kejsaren. Mellan åren 1347 och 1480 var Eltville residens för ärkebiskoparna av Mainz.

Till stadens sevärdheter hör borgen Eltville, som stod färdig 1345 och då utgjorde den sydöstra stödjepunkten i den medeltida stadsbefästningen. Byggverksamheten fortsatte emellertid senare med inbyggningar i bostadstornet. 1635 förstördes borgen, sånär som på bostadstornet, av svenska styrkor. Den östra flygeln återuppbyggdes i förändrad form 1682. De befintliga borganläggningarna restaurerades 1938. Borgen kan nås via en försvarsgång och en vallgravsbro. I borgen finns idag en minnesplats för Gutenberg, som under en lång tid bodde i staden, med en historisk samling till temat tryckkonst. I tornet finns också ett galleri och plats för olika kulturella evenemang.

I gamla stan är det också tämligen enkelt att finna korsvirkeshus. De flesta av dem tillkom under tiden 1550 - 1850 och har klarat sig väl från "tidstypiska förbättringar". Karaktäristiskt för staden och regionen är den mångfald av konstruktiva korsvirkesbyggnader, som tillkom efter 1700. De avsågs redan från början att byggas som korsvirkeshus med rappning och saknar därför utsmyckande utfyllnader. Till de äldsta husen i staden hör bl.a. vinrestaurangen "Zur Krone" alldeles bredvid Sebastianstornet, som utgör den sydvästra hörnpelaren i den gamla stadsbefästningen. 

Till sevärdheterna hör också klostret Eberbach, ett tidigare cistercienserkloster från 1100-talet. Det räknas med sina imponerande romanska och tidiga gotiska byggnader till de mest betydande konstminnesmärkena i Hessen. Klostret utvecklades snabbt till ett av Tysklands största och viktigaste kloster med ett stort antal nygrundade dotterkloster. Munkarna var ekonomiskt sett mycket framgångsrika med huvuddelen av inkomsterna från vinodling. Under trettioåriga kriget överfölls klostret av svenska styrkor, som förstörde, plundrade och fördrev munkarna. Efter några år återvände 20 av dem och påbörjade återuppbyggnaden. Framför allt 1700-talet präglades av en ekonomisk uppgång med stora inkomster. Under 1700-talets början skedde en ombyggnad av klosterkyrkans inre, som nu fick en barock prägel. Den slutgiltiga nedgången började i och med franska revolutionen, då höga krigskostnader och en politisk nyordning i Tyskland ledde till att klostret övertogs av den regionala världsliga makten och upplöstes. Under åren 1803 - 1997 ägdes det i tur och ordning av Nassau-Usingen, Preussen och Hessen. Under denna tid försvann eller förstördes stora delar av inventarierna. 1998 överfördes anläggningen till en stiftelse, som nu använder klostret bl.a. för kulturella evenemang. För en bredare publik blev det känt genom filmen "Rosens namn" med Sean Connery, då en stor del av interiörupptagningarna ägde rum i klosterbyggnaderna.

Staden är känd inte bara för sina vinodlingar utan också för förädling av vin till sekt. Redan 1837 började vinfirman MM (Matheus Müller) med tillverkning av det mousserande vinet, som snabbt blev bekant under namnet MM Extra. 2002 gick företaget samman med Rotkäppchen. MM hör till de sex mest sålda sektmärkena i Tyskland med 16 miljoner sålda flaskor per år. 

www.eltville.de 

Rüdesheim (ca 9 900 inv.) är skriftligen känt sedan 1074 men befolkades för ca 2 500 år sedan av bofasta bönder, som bl.a. bedrev boskapsskötsel. Gravfynd  visar att de bar smycken av brons och kunde tillverka fat och tallrikar i lera. Efter romarnas ankomst omkring år 0 inleddes så småningom ett samarbete, som gagnade framför allt den inhemska befolkningen. Av romarna lärde man sig bl. a. vinodling. Under 200- och 300-talen invandrade franker, som lärde sig tillräckligt av den romerska förvaltningen för att under 400-talet ta över ledningen och bygga upp ett ordnat statsväsende. Även kyrkan försökte att få fotfäste i den välmående regionen. Genom gåvor och köp blev kyrkan storgodsägare och vann politiskt inflytande. De s.k. rhengrevarna som företrädare för den kungliga makten förlorade allt mer av sina befogenheter, som i stället övertogs av en representant för ärkebiskopen i Mainz. Trafiken med varor på Rhen var så livlig, att de nya makthavarna omkring 1220 kunde bygga borgen Ehrenfels (vid Binger Loch väster om Rüdesheim) genom att tullbelägga handeln. Området mellan staden och borgen Ehrenfels hade det bästa läget för vinodling och vinet härifrån exporterades till stora delar av Europa. 1400- och 1500-talen medförde ett stigande välstånd framför allt som staden fungerade som omlastningsplats mellan landsvägs- och båttrafik, eftersom det inte fanns någon lämplig landsväg nedströms utefter Rhen. I och med trettioåriga kriget började en svår period, eftersom en mängd följdkrig fortsatte nästan oavbrutet fram till 1815. Staden skövlades av olika arméer, som fordrade bidrag till underhållet av styrkorna. 1806 började en ny tid, då Mainz efter över 900 år förlorade makten över området Rheingau, som överfördes till det nybildade hertigdömet Nassau. 1818 fick Rüdesheim stadsrättigheter men var fortfarande en ort med stora ekonomiska svårigheter efter de tidigare krigen. Den alltmer markerade klyftan mellan fattiga och rika utmynnade i oroligheter 1831 och 1848. Stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen fick förutom den ökande sjöfarten också tillkomsten av landsvägar och järnvägar för transporten av vin från och turister till Rüdesheim. Det tilltagande välståndet fordrade nya arbetskrafter och staden blev snabbt för trångbodd. En utbyggnad österut löste problemen. I slutet av andra världskriget utsattes Rüdesheim för ett bombanfall, som förstörde stora delar av staden dock utan att skada de äldsta byggnaderna i gamla stan. Efter en snabb återuppbyggnad kunde Rüdesheim återta sin tidigare ställning som vinstad vid Rhen. Rudesheim

Bland alla Rüdesheims sevärdheter är väl bland utlänningar mest känd en av gamla stans smågator, Drosselgasse. Utefter den 144 m långa gatan trängs turister från hela världen för att uppleva stämningen i de många restaurangerna, vinlokalerna och caféerna. Här underhålls man av orkestrar så gott som året runt med musik, som passar de flesta smaker. 

Till stadens sevärdheter hör Brömserburg, som uppfördes intill Rhen utanför stadens ringmurar. Borgen, som ursprungligen hette Niederburg, var tidigare helt omgiven av vatten och tjänstgjorde som tullställe för kurfursten av Mainz. Sedan borgen Ehrenfels hade övertagit uppgiften att inkassera tullavgifter, förlorade Brömserburg sin betydelse och gjordes om till bostadsborg. Fram till början av 1800-talet ägdes den av ärkebiskopen av Mainz men är nu i stadens ägo. I borgen finns för närvarande ett vinmuseum med stora samlingar av allehanda apparater och verktyg, som har med vin och vinframställning att göra.

Boosenburg är ett romanskt vakttorn i närheten av Brömserburg. Även detta byggdes utanför ringmuren. Tornets form tyder på att det byggdes under 800-talet. Med sina 38 meter är tornet högre än alla andra byggnader i staden.

Borgen Ehrenfels byggdes 1208-1220 på uppdrag av ärkebiskopen av Mainz för att han med denna och det mitt i Rhen uppbyggda "Mäuseturm" skulle kunna kontrollera sjöfarten vid det svårpasserade Binger Loch. Tidvis användes borgen också som kassaskåp, då stiftet här förvarade sina reliker och dyrbarheter. 1689 brändes borgen upp av franska trupper under det pfalziska tronföljdskriget. Borgruinerna är ett omtyckt utflyktsmål och flera vandringsleder för hit. På borgens nordvästra sida har man från muren god utsikt över Rhen och de passerande fartygen. I och med uppförandet av det graciösa "Mäuseturm" 1270 blev borgen Ehrenfels komplett som tullanläggning. Namnet "Mäuseturm" har sitt ursprung i ordet "Maut" (tull, avgift) eller i det medelhögtyska 'musen' med betydelsen "speja", "se". Att namnet skulle härröra från berättelsen om en biskop, som sökte tillflykt i tornet undan möss, som förföljde honom på grund av någon begången oförrätt, är just bara en saga.

Den katolska kyrkan St. Jakobus vid torget byggdes i slutet av 1300-talet som hallkyrka vid sidan av ett romanskt klocktorn från 1100-talet. Olikt andra kyrkor kröns detta torn av en väderflöjel med halvmåne och stjärna till minne av korstågstiden. Vid bombangreppet 1944 förstördes kyrkan till stora delar men kunde återuppbyggas 1949-60, då också en del förändringar i kyrkobyggnaden vidtogs. Bibehållet från den gamla kyrkan är bl.a. den gotiska gavelväggen mot torget och det gotiska gavelfältet vid västportalen.

Rüdesheim har en rad vackra gamla gårdar från olika kulturepoker: Klunkhardshof, Frankensteiner Hof, Ritterscher Hof och Bassenheimer Hof. Vackrast av gårdarna anses Brömserhof vara. Detta är en ganska vidsträckt anläggning från 1500- och 1600-talen. Imponerande är det gotiska kapellet och porträttgalleriet med härliga fresker. I gården finns idag ett museum.

I Rüdesheim finns flera museer, några med överraskande teman. Förutom det ovan nämnda vinmuseet i Brömserburg, finns ett medeltida tortyrmuseum, Siegfrieds mekaniska musikkabinett med ovanliga instrument och Asbachs vinbränneri, där man visar hur framställningen av konjak går till.

www.ruedesheim.de 

[Upp]