Kartan återgiven med vänlig tillåtelse av www.reiseportal-hessen.de
Området delas i stort i nord-sydlig riktning av en tänkt linje mellan Darmstadt och gränsen mot Baden-Würtemberg. Detta område fram till Rhen i väster kallas Bergstrasse. Odenwald är det skogrika landskapet, som ligger öster om denna linje mellan floderna Main och Neckar och som präglas av bergstoppar, dalgångar och öppna fält. Här finns också ett stort antal borgar, slott, gamla kyrkor och medeltida korsvirkesbyggnader, som pekar på en växlingsrik historia. I den södra delen sträcker sig Odenwald över gränsen mot Baden-Würtemberg och i nordost ingår även en del av Bayern.
Området Bergstrasse har en egen landskapsidentitet, där också kulturen spelar en stor roll. På många ställen kan man se medeltida influenser i fråga om byggnader och stadsplanering. Tack vare sitt läge mellan de båda stora folktäta områdena Rhen-Main och Rhen-Neckar har Bergstrasse blivit en viktig förbindelselänk mellan de båda och också ett omtyckt närrekreationsområde. Lika mångsidig som landskapet är också den ekonomiska strukturen med en blandning av mindre hantverks- och serviceföretag och större industrier. Inom området finns naturparken Bergstrasse-Odenwald på en 2300 km² stor yta, där man kan få upplysningar om, hur området har utvecklats under olika tider.
Inom området finns vinodlingsområdet Hessische Bergstrasse, som är Tysklands näst minsta, självständiga vinodlingsområde (efter Sächsische Weinstrasse i Saxiska Elblandet). Området omfattar endast ca 460 ha och sträcker sig från Zwingenberg i norr mot delstatsgränsen i söder. Ungefär hälften av denna areal finns i trakten av Heppenheim. Tack vare det gynnsamma klimatet och goda markförhållanden får man högvärdiga viner, övervägande torra och halvtorra Rieslingviner.
Heppenheim (ca 25 300 inv.) och området däromkring var bebott redan
under yngre stenåldern, som arkeologiska fynd visar. Orten och dess kyrka St.
Peter omnämndes första gången 755 och kom några år senare att tillhöra
klostret Lorschs många egendomar. Den pittoreska gamla stan i Heppenheim
domineras av borgen Starkenburg, som var klostrets första och
viktigaste fästning. Sedan ärkebiskopen av Mainz 1229 förvärvat borgen,
överfördes några år senare också staden i hans ägo. Vid en storbrand 1369
förstördes de flesta av stadens hus men byggdes upp igen fram till
århundradets slut. Under 1600-talet var staden starkt utsatt för härjning,
plundring och brandskattning av utländska trupper. Från 1803 kom staden att
bli en del av Hessen. Ett betydelsefullt årtal var 1847, då Heppenheim stod i
centrum för förberedelserna inför 1848 års nationalförsamling i Frankfurt.
Under lång tid behärskades det ekonomiska livet i Heppenheim av frukt- och vinodling, bearbetning av tobak och framställning av tegel. Därefter tillkom textil- och livsmedelsbranscherna, som hade den fördelen, att de var miljövänliga, vilket sedan kom att bli ett genomgående drag för industrierna i hela området Bergstrasse.
Trots tidigare århundradens förstörelser genom krig och den moderna
anpassningen till trafiken har en stor del av korsvirkesbebyggelsen i gamla stan
i Heppenheim förblivit intakt och dessutom sanerats under senare tid, så att
husen nu har vunnit i attraktivitet för både bofasta och turister. Bilden av
stora torget behärskas av rådhuset, vars bottenvåning i sten är från 1551
och den därpå befintliga korsvirkesbyggnaden från 1693.
Från romansk tid är understa våningen av St. Peters norra torn, medan resten av kyrkan tillkom under de första åren av 1900-talet. Kyrkan går under beteckningen "Dom der Bergstrasse", men är ingen domkyrka.
På det 295 m höga Slottsberget nordöst om Heppenheim reser sig borgen
Starkenburg, som uppfördes 1065. Borgen tillhör de äldsta i området och gav
senare sitt namn åt hela regionen. Under sin långa historia har borgen
förändrats många gånger och den senaste ägde rum omkring 1680, då den
gjordes om till en försvarsborg. Efter 1765 började den långsamt att
förfalla och först under 1800-talet förbjöds brytning och bortforsling av
sten från borgen. 1924 sprängdes det gamla vakttornet på grund av rasrisk och
ersattes med ett nytt på annan plats inom borgens område, som gav en större
fri yta på borggården. I anslutning till borgen har ett vandrarhem byggts.
Granne med Heppenheim ligger staden Lorsch (ca 12 700 inv.),
vars historia är nära förbunden med klostrets. Nästan under 500 år var
klostret ett religiöst, kulturellt, ekonomiskt och maktpolitiskt centrum.
Klostret grundades 764 och upphöjdes 772 till rikskloster och ansvarade sedan
direkt inför Karl den Store. Under en kort tid erhöll klostret en mängd
gåvor i form av land och dess område sträckte sig från Nederländerna och in
i Schweiz. 876 bestämde de tyska karolingerna att de skulle begravas i Lorsch.
1067 fick Lorsch mynt- och marknadsrätt. Lorsch förlorade sin
självständighet 1232 och kom att tillhöra ärkestiftet i Mainz. Klostrets betydelse
började så småningom att avta och 1461 lämnades Lorsch i pant till Kurpfalz
tillsammans med hela Bergstrasse i samband med en fejd mellan stiften. Under
1600-talet förstördes byggnaderna så när som på några få rester och
transporterades bort. 1803 övergick Lorsch till Hessen. 1927 utfördes
utgrävningar i huvudklostret och ett par filialkloster, varvid man kunde
frilägga ett antal gotiska och karolingiska målningar. 1958 byggdes
anläggningen upp på nytt.
Speciellt sevärd i klostret är den s.k. "Kungshallen". När och
varför denna uppfördes är inte helt klarlagt. Möjligt är att den byggdes
som ett slags triumfbåge i samband med Karl den Stores besök i Lorsch. Den
brukar betecknas som "den karolingiska renässansens juvel". Med sina
arkader, pilastrar och halvpelare är den ett av de äldsta, helt bibehållna
tyska byggnadsminnesmärkena från perioden efter romarna. I övervåningen
finns rester kvar efter karolingiska väggmålningar och gotiska fresker. Hallen
är sedan 1991 uppförd på UNESCO:s världsarvslista. Av klosteranläggningen i
övrigt kan man idag se största delen av ringmuren och rester av
klosterkyrkan.
Av fynd som har gjorts i dalgångarna i Odenwald kan man dra slutsatsen, att människor från ca 4000 till 2000 f.Kr. har varit bofasta i anslutning till vattendragen och inte enbart strövat igenom området under jakt. Inte heller den romerska perioden efterlämnar särskilt många skrivna källor. Det är återigen arkeologiska fynd, som berättar om romarnas närvaro. År 259/60 bröt alemannerna igenom de romerska gränslinjerna och 496 besegrades dessa i sin tur av frankerna. Från 700-talet finns allt fler skriftliga redogörelser för vad som hände i området. Sedan ärkestiftet Mainz 1232 hade erhållit alla klostret Lorschs tillgångar försköts den världsliga makten och pfalzgrevarna såg sina intressen hotade. De följande stridigheterna utnyttjade den här bosatta ätten från Erbach till att befästa sin maktposition i Odenwald. Senast under 1200-talets början inträdde de i kunglig tjänst och utvidgade sitt område. Flera lokala konkurrenter om makten dog ut eller förlorade den ekonomiska makten. Grevarna av Erbach satte sin prägel på den vidare utvecklingen i regionen fram till 1806. Synliga bevis på denna maktkoncentration finns i form av slott i bl.a. Fürstenau, Erbach och Bad König. Grevarnas välstånd grundade sig på försäljningen av trä, ett material, som det fanns gott om. Bl.a. såldes stora mängder ekstammar till holländarna, som använde dem i tillverkningen av båtar och avverkades trä för framställningen av träkol. De tidigare mycket stora skogarna försvann och stora fårhjordar betade i stället på den hedliknande marken. Detta i sin tur betydde ett uppsving för klädestillverkningen och därtill hörande hantverk. Så omfattande var dessa arbeten, att det redan under 1700-talet talades om miljöförstöring i Odenwald. 1806 beslöts i Rhenförbundsfördraget, att små grevskap skulle uppgå i större statsbildningar och Odenwald kom därför att tillfalla Hessen-Darmstadt. Härigenom hoppades man på nya ekonomiska impulser, men även inskränkningar blev följden, eftersom man fick nya landsgränser att ta hänsyn till.
Darmstadt (ca 141 200 inv.) är regionens största stad och känd
sedan slutet av 1000-talet. I mitten av 1200-talet uppfördes en vattenborg, som
kontrollerade trafiken på den nordliga utgångspunkten för den mycket använda
Bergsvägen (Bergstrasse) mellan Frankfurt och Heidelberg. I och med att staden
förlänades stadsrättigheter 1330 kunde man också påbörja byggandet av
stadsmuren, som det fortfarande finns rester kvar av. Trots stadens funktion som
handelsplats hade den fortfarande karaktären av en jordbrukarstad, där
befolkningen levde av jordbruk och vinodling. Genom arv kom staden från 1479
att tillhöra Hessen. Eftersom Darmstadt låg i Hessens utkanter, förlorade
staden sin tidigare betydelse. Under det schmalkaldiska kriget belägrades
staden 1546 av de kejserliga trupperna och skadades svårt, bl.a. förstördes
slottet helt. Sin första blomstringstid upplevde staden 1567, sedan den
hessiske lantgreven Georg I upphöjt den till residensstad och flyttat dit med
hela sitt hov. Stadens ekonomiska, sociala och kulturella utveckling präglades
sedan av hovet och tjänstemännen. Vid torget byggdes ett nytt rådhus som
kontrast till slottet och som tecken på stadens nya självmedvetenhet. 1590 hade
staden växt utanför sina medeltida murar genom att nya stadsdelar anlades.
Blomstringsperioden avbröts av trettioåriga
kriget, då passerande trupper inkvarterade sig i staden och plundrade den.
Från 1688 fick barocken fotfäste i staden, sedan lantgreven Ernst Ludwig
bestämt sig för att förvandla Darmstadt till en blomstrande barockstad. Flera
påbörjade projekt måste begränsas eller inställas på grund av
penningbrist, däribland en nybyggnad av slottet och orangeriet. Alla dessa
byggnationer och andra hovets utsvävningar förstörde stadens ekonomi, som
inte kunde återställas förrän under 1700-talets andra hälft. Från 1771
gjorde sig staden känd som samlingspunkt för en krets av musiker och diktare (Kreis
der Empfindsamen), i vilken också den unge Goethe ingick. Händelserna under
revolutionsåren 1848/49 berörde Darmstadt i ganska liten omfattning, sedan
storhertigen Ludwig III gått med på de fordringar om reformer, som ställts av
lantdagen och kommunen. Darmstadt präglades under 1800-talets andra hälft av
den snabba industrialiseringen med tillverkning av bl.a. tapeter, hattar,
skjortor, möbler och tändstickor. Industrialiseringen medförde också, att
befolkningsmängden mer än fördubblades fram till 1900-talets början med en
utbyggnad av nya bostadsområden som följd. I de nya områdena bosatte sig
främst tjänstemän, köpmän och hantverkare med god ekonomi, under det att
gamla stan blev bostadskvarter för de sämre bemedlade. Den siste storhertigen
i Darmstadt, Ernst Ludwig, var konstnärligt intresserad, vilket kom att
påverka stadens utseende. Han lät kalla konstnärer till staden och grundade
en konstnärskoloni. Vid uppbyggnaden efter andra världskrigets slut satsade
man på "industrier utan rök" och lyckades locka många nya företag
till staden, huvudsakligen företag inom förlags- och tryckeribranschen, senare
inom servicesektorn. Under femtiotalet kunde man också påbörja
återuppbyggnaden av kyrkor och andra historiska byggnader. Under 60-talet
skaffade sig staden ett gott rykte inom rymdforskningen och är sedan dess
centrum för de europeiska rymdfärderna.
Darmstadts konstnärskoloni slog sig 1899 ned i stadsdelen Mathildenhöhe,
där konstnärerna själva fick gestalta sina bostads- och arbetsrum. Detta blev
början till Darmstadts Jugendstil, en epok som sträckte sig fram till 1914,
då den sista utställningen ägde rum. Bland de hus som kan besökas, kan
nämnas museet "Künstlerkolonie", som stod färdigt 1901 och då var
gruppens ateljébyggnad. I museet visas en överblick av gruppens femtonåriga
verksamhet med tyngdpunkt på dagliga bruksföremål.
Residensslottet befinner sig i centrum av den nuvarande innerstaden. Från
början utgjorde det dock en ingångsport till staden och användes som skydd
mot intrång på stadens västra sida. Slottet i sig förenar strukturer från
sex århundraden med de senaste ändringarna gjorda under 1700-talet, då man
planerade ett barockpalats, av vilket det bara blev två flyglar. Som en följd
av bombningarna 1944 blev slottet helt utbränt men kunde senare nästan helt
återställas i sitt tidigare skick. Slottsmuseet befinner sig i en äldre del
av slottet och ger en inblick i livet vid hovet under de 250 år, som slottet
tjänade sitt ursprungliga syfte.
En byggnad av helt annorlunda slag är "die Waldspirale", byggd
1998 - 2000 och skapad av den kände arkitekten Hundertwasser. Byggnaden
präglas av de färgglada och oregelbundna formerna, där inte något fönster
är likt ett annat. På taket till den tolv våningar höga byggnaden har man
planterat lindar, bokar och lönnar och i trädgården har anlagts en konstgjord
flod.
Orangeriet
började byggas 1719 för att vintertid kunna hysa de sydländska apelsinträd,
som under sommaren prydde parken. Idag används orangeriet som konsert- och
konferenslokal. Den symmetriskt anlagda barocka parken med breda gångar och
fontäner omges av trädalléer.
Jaktslottet Kranichstein ligger i stadens norra delar omgivet av skogar,
ängar och dammar. Renässansslottet byggdes under 1500-talet och hyser idag ett
jaktmuseum, som visar en vapensamling, troféer, jaktmålningar och andra
jakttillbehör. Utställningen ger ett intryck av hur hovets jakt gick till
under 1600- och 1700-talen.
1 km utanför stadsgränsen ligger på 370 m höjd borgen Frankenstein. Från
den högt belägna platsen kunde man lätt försvara den omgivande trakten.
Fästningen är omnämnd redan 1252 och byggdes ut ytterligare under perioden
mellan 1300- och 1500-talen. Efter en kort tids förfall kunde borgen säkras
under 1800-talet. I månadsskiftet oktober/november "spökar" det på
borgen, men den historiska bakgrunden är skäligen osäker. 1816 besöktes
södra Tyskland av den engelska författarinnan Mary Shelley och man tror, att
hon hämtat inspiration till sin roman Frankenstein från borgen och dem som
bott där. En central roll skulle därmed den på borgen födda alkemisten
Dippel få. Om honom berättas, att han genomförde experiment med likdelar (kan
också ha varit obduktioner i vetenskapligt syfte).
Värt
ett besök är också den tidigare gruvan Messel (nordöst om staden). Fram till
1971 bröts här oljehaltig skiffer, som bl.a. förvandlades till bergolja. I
förhållande till den olja man kunde pumpa upp och som allt mer övertog
marknaden, var metoden kostsam och ställdes in 1962. Ett dessförinnan
påbörjat samarbete med svenska företaget YTONG för tillverkning av
byggnadsmaterial visade sig mera räntabelt och man kunde använda gruvan som
dagbrott för att få det behövliga råmaterialet. Utkomsterna från gruvan var
dock ej tillräckliga för att den skulle kunna drivas vidare, varför
förhandlingar inför nedläggning inleddes 1967 och genomfördes fyra år
senare. Under tiden hade man företagit geologiska undersökningar och kommit
fram till att i skifferskikten fanns ett stort antal inbäddade fossila djur och
växter. I stället för att inrätta en planerad avfallsdeponi ställdes gruvan
till vetenskapens förfogande. Vid utgrävningar har man hittat mängder av
lämningar och då inte bara enstaka ben eller tänder, utan hela djur med hud,
hår och innehållet i magsäcken efter den sista måltiden. En stor del av de
upphittade föremålen befinner sig på museer runt om i Hessen, bl.a. i
Hessiska Landsmuseet i Darmstadt.
Darmstadt har ett stort utbud av museer - från konst- och kulturhistoria till teknik. Här finns ett porslinsmuseum, ett järnvägsmuseum med lokomotiv och vagnar, ett museum som belyser boktryckets historia och ett som ger ett tvärsnitt av skönhetsvårdens historia.
Foton: Amt für Wirtschaft und Stadtentwicklung, Darmstadt
Bad König (ca 9 400 inv.) är en av de äldsta bosättningarna i Mümlingdalen och var redan tidigt en bosättningsplats för germanerna. Under romartiden skall ortens namn ha varit Quintiacum, vilket ligger till grund för Quinticha, som Bad König kallades, då det omnämndes i skrifterna 820. Under medeltiden var orten ursprungligen riksegendom och tillhörde sedan klostret Fulda. Redan under tidig medeltid var orten befäst och var en känd domstolsort. 1477 överlämnades König till ätten Erbach, som sedan förvaltade den under flera hundra år. 1948 blev König godkänd badort och kallas sedan dess Bad König. Stadsrättigheter fick man sedan 1980.
Vid södra änden av Slottsplatsen ligger det grevliga tidigare residensslottet. Byggnaden tillkom 1559 och har en bred front och dominerar med sin storlek hela Slottsplatsen. Slottets grund är från 1400-talet. Under 1700-talets andra hälft förnyades korsvirkesöverdelen och fick ny puts. Slottet användes av den grevliga ätten fram till 1927, då det skänktes till staden, som skulle göra om det till bostäder för behövande. Under de efterföljande åren användes slottet för olika ändamål, vilket medförde flera icke fackmässiga ombyggnationer. Först 1993 kunde en sanering avslutas, där man tog hänsyn till den historiska byggnaden. Sedan dess finns i en mindre del i bottenvåningen hembygdsmuseet och i resten av slottet stadsförvaltningen.
Vid sidan av det gamla slottet ligger det nya slottet, som fungerade som rådhus fram till 1993. Denna tvåvåningsbyggnad tillkom 1792 och är i senbarock stil. Slottet är framför allt känt för sin vackra inomhustrappa i trä.
I staden finns ett antal vackra korsvirkeshus, varav det äldsta är från 1680 och flera från 1700-talet.
Stadens äldsta kyrkliga byggnad är kyrkogårdskapellet 1 km öster om Bad König. Kapellet består av en sengotisk förhall från 1514, ett fyrkantigt långhus och ett kor, som uppvisar spår efter en förlängning. Ett monolitiskt fönster och en igenmurad portal har fått några forskare att tro, att byggnaden i sin kärna skulle vara karolingisk, alltså från 800-talets första fjärdedel. Kapellet skulle i så fall vara den näst äldsta kyrkobyggnaden i Odenwald.
Michelstadts (ca 17 000 inv.) historia uppvisar i stort samma drag som anges i ingressen till Odenwald. (Namnet Michelstadt har inget med egennamnet Michael att göra, utan är grundat på det gammalhögtyska ordet *michel=stor.) På olika ställen runt om staden har man hittat lämningar efter den romerska perioden: kastell, vägar, en badanläggning m.m. Under frankernas tid kristnades området. Michelstadt räknas till de äldsta bosättningarna i det inre av Odenwald. Borgen är ett tidigare frankiskt gods, som byggdes ut som en tillflyktsort för traktens innevånare. 741, samma år som Michelstadt först omnämndes, skänktes godset till biskopen av Würzburg som en personlig gåva och återgick vid biskopens död till den frankiska kungakronan. 815 skänktes området på nytt bort för att 840 tillfalla klostret Lorsch. I och med att den nya tiden började, växte staden allt mera och stadsmuren utgjorde ett hinder för utvecklingen. På grund av den utveckling vapnen undergick, förlorade muren sin betydelse och på 1600-talet byggdes de första husen utanför den skyddande muren. På 1800-talet revs portarnas torn under det att muren och försvarstornen behölls, eftersom de intilliggande husen använde sig av dessa som billiga ytterväggar, då man byggde sina hus. Tillkomsten av järnvägslinjen till Darmstadt 1870 betydde ett starkt ekonomiskt uppsving för staden, som nu utvecklades till en betydande industriort inom flera branscher. Ett nytt uppsving kom efter andra världskrigets slut med hög befolkningstillväxt. De gamla arbetsplatserna byggdes ut och nya branscher tillkom (tuggummi, kosmetika, monteringsfärdiga hus).
Det sengotiska rådhuset tillhör de originellaste korsvirkesbyggnaderna i Tyskland och uppfördes 1484. Den vackra västsidan med gaveln och hörntornen ger en unik bild av medeltida ursprung. I den undre, från början helt öppna hallen hölls domstolsförhandlingar. Den gamla seden att hålla liknande sammanträden under ett träd i det fria, bibehölls genom den öppna hallen. Vid dåligt väder hölls också marknader här. I hallen hänger fortfarande den gamla stadsvågen och på nordsidan finns ett officiellt järnmått (aln) infällt i en kraftig ekstock för att allmänheten skulle kunna kontrollera rätt längd på försålda varor.
Borgen i Michelstadt räknas som den ursprungliga kärnan i den gamla staden. Troligen fanns här den frankiska kungagård, som omnämns 741. 840 övertogs gården av klostret i Lorsch, som under 900-talet lät bygga ett stenhus. Det sätt som murarna byggts på, skulle tyda på, att muren är från just den tiden. Sedan borgen förstörts 1307 byggdes den åter upp och byggdes då samman med stadsmuren och Tjuvtornet (det tidigare fängelset). Den nuvarande gruppen av byggnader uppvisar årtal under 1500- och 1600-talen. 1970 övertogs anläggningen av staden, som satte igång omfattande renoveringsarbeten. Härvid inrättades i den tidigare s.k. "Zehntscheune" (en lokal, där uppburet tionde förvarades) Odenwaldmuseet.
Den andra betydelsefulla platsen i Michelstadt är stadskyrkan, som påbörjades 1461 och avslutades med tornet 1537. Enligt gamla urkunder fanns redan 815 en träkyrka mitt i orten. Denna ersattes kort efteråt av en stenkyrka, som byggdes ut i flera etapper, innan den den nuvarande sengotiska kyrkan byggdes. På olika ställen i kyrkan visar inmejslade årtal, hur långt kyrkobygget hade framskridit. I kyrkans inre finns flera gravstenar av sandsten och renässansgravar av alabaster i väggarna att beundra. Klockspelet på kyrkans tak tillkom 1913 och var, då det invigdes, Tysklands första trestämmiga klockspel. Under andra världskriget måste klockorna lämnas för återvinning, men efter krigets slut kunde efter omfattande gåvor nya klockor anskaffas. Klockspelet kan nu höras fyra gånger dagligen.
Sevärd i stadsdelen Steinbach är också den gamla Einhardbasilikan från 827, som var klosterkyrka i det 1535 upplösta klostret Steinbach. Basilikan är ett sällsynt exempel på karolingisk byggnadskonst.
I Steinbach finns också slottet Fürstenau, byggt i mitten av 1200-talet som vattenborg av biskopsstiftet i Mainz. 1355 såldes slottet till den grevliga ätten i Erbach, som därmed ytterligare byggde ut sin dominerande ställning i Odenwald. Av den gamla borgen finns de båda nordliga tornen kvar. De sydliga tornen har ersatts med senare byggda torn. Slottet är fortfarande bebott och räknas till de vackraste tyska slotten och borgarna.
Förutom Odenwaldmuseet, som visar föremål från regionen och staden, finns också ett leksaksmuseum, där man kan se leksaker från 1800-talet och de första 40 åren under 1900-talet. Elfenbensmuseet visar sniderier från stora delar av världen. Motorcykelmuseet visar fordon framför allt från 1920- och 30-talen.
[Upp]
